Att föra en ensidig monolog med andra och vara nöjd med det.

[escodobe]

Men varför? Förlåt om det är ett sidospår och en nyfiken fråga, men varför vill du ha kvar den här personen i ditt liv?

Det är min genomgående tanke också. Jag kan förstå att det finns personer som man ibland "måste" umgås med och försöka få det att flyta något så när smidigt, men då får man också lägga förväntningarna på den nivån.

I det här fallet så verkar den andre personen inte intresserad av att ha en djupare relation på samma sätt/nivå som du, och det kan man ju inte riktigt tvinga någon att ha heller. Då kanske man får nöja sig med en ytligare relation där man inte har så stora förväntningar på socialt utbyte.

 

[Kiwifrukt]

Det är min genomgående tanke också. Jag kan förstå att det finns personer som man ibland "måste" umgås med och försöka få det att flyta något så när smidigt, men då får man också lägga förväntningarna på den nivån.

I det här fallet så verkar den andre personen inte intresserad av att ha en djupare relation på samma sätt/nivå som du, och det kan man ju inte riktigt tvinga någon att ha heller. Då kanske man får nöja sig med en ytligare relation där man inte har så stora förväntningar på socialt utbyte.

På ett sätt tror jag man måste tänka lite så här. Jag har som sagt också en person som jag måste fortsätta ha (viss) kontakt med och det skulle bli rejält besvärligt om vi blev ovänner (vilket vi skulle bli direkt om jag bad människan hålla käften och nån enda gång tänka på någon annan än sig själv). Jag försöker av den anledningen hålla ner kontakten med vederbörande till ett minimum, jag hör aldrig av mig självmant till hen och hör hen av sig svarar jag precis så kort och artigt som behövs för att inte verka otrevlig, typ, men bjuder inte in till vidare diskussion. Jag hoppas bara att hen nån gång ska ge upp och sluta höra av sig alls, det hade varit det bästa men än har det inte hänt.

 

[TinyWiny]

Men varför? Förlåt om det är ett sidospår och en nyfiken fråga, men varför vill du ha kvar den här personen i ditt liv?

Därför att det är en person som betyder så oerhört mycket för mig.

 

[TinyWiny]

Men om personen inte är kapabel till det eller inte vill det?

Då får jag hitta strategier för att hantera det precis som med allt annat. Hen vill ha kontakt. Det är inte där det brister.

 

[TinyWiny]

Det är min genomgående tanke också. Jag kan förstå att det finns personer som man ibland "måste" umgås med och försöka få det att flyta något så när smidigt, men då får man också lägga förväntningarna på den nivån.

I det här fallet så verkar den andre personen inte intresserad av att ha en djupare relation på samma sätt/nivå som du, och det kan man ju inte riktigt tvinga någon att ha heller. Då kanske man får nöja sig med en ytligare relation där man inte har så stora förväntningar på socialt utbyte.

Det är inte viljan som är problemet. Hen vill ha kontakt och hen kan säga helt fantastiska saker som gör mig helt tårögd för att jag blir så rörd. Problemet är att hen inte inser att om hen inte vill lyssna på andra så sårar hen dem. Jag vill ju ha kontakt ändå precis som jag hade velat ha kontakt med någon som t ex. är deprimerad och därför förändras. Jag överger inte människor för att de inte mår bra och för mig är det så uppenbart att hen inte mår bra.

För att jag ska bryta kontakten med någon behöver hen bete sig illa på ett "friskt" sätt. Jag bryter inte kontakten med någon jag har orsak att tro att beteendet beror på annat än illvilja.

 

[TinyWiny]

På ett sätt tror jag man måste tänka lite så här. Jag har som sagt också en person som jag måste fortsätta ha (viss) kontakt med och det skulle bli rejält besvärligt om vi blev ovänner (vilket vi skulle bli direkt om jag bad människan hålla käften och nån enda gång tänka på någon annan än sig själv). Jag försöker av den anledningen hålla ner kontakten med vederbörande till ett minimum, jag hör aldrig av mig självmant till hen och hör hen av sig svarar jag precis så kort och artigt som behövs för att inte verka otrevlig, typ, men bjuder inte in till vidare diskussion. Jag hoppas bara att hen nån gång ska ge upp och sluta höra av sig alls, det hade varit det bästa men än har det inte hänt.

Det är inte alls på det sättet med den här personen. Jag önskar inte heller att hen slutar höra av sig. Vi kan ha långa diskussioner om att hen sårat mig genom sitt beteende och hen förstår då på en nivå men inte på en annan.

 

[Sleepy]

Att enbart hen pratar om sig och sitt gör mig inte så mycket om hen bara kunde låta bli att bli arg när jag säger något som är mer än ja och nej. Jag glömmer liksom bort mig ibland och börjar prata som i ett vanligt samtal, att man tar turer, byts om, utvecklar sitt svar osv. och då blir det fel.

Att det fungerade tidigare när du inte orkade prata och hen då var nöjd med upplägget att få mala på är en sak. Då fick ni båda ut något av det; du fick en kontakt även när du inte orkade säga mycket själv. Men nu vill du få dela med dig av ditt liv och då fungerar det inte längre. Hen vill inte lyssna och blir arg. Inte ska du då slå knut på dig själv för att inte "glömma bort dig"? Det låter inte som en sund relation.

Om du söker någon slags ömmande omständighet för hens beteende som gör att du ska stå ut med att sitta tyst i luren och att du hoppas på en framtida förändring, så tror jag du gör dig själv en otjänst. Hen verkar inte ha något intresse för dig. Hen skulle lika gärna kunna ringa fröken ur.

Du behöver nog skapa lite distans till den här personen ett tag och omvärdera din syn på denne.

 

[MiaMia]

Det är inte alls på det sättet med den här personen. Jag önskar inte heller att hen slutar höra av sig. Vi kan ha långa diskussioner om att hen sårat mig genom sitt beteende och hen förstår då på en nivå men inte på en annan.

Det är fullt möjligt att en person kan förstå det som ett resonemang på intellektuell nivå, men sedan ha bristande förmåga att genomföra det som social praktik. Eller att en från början låg förmåga snabbt försämras om personen mår dåligt/är belastad på annat sätt.
Det är också möjligt att det finns mer eller mindre medvetenhet om den dåliga prestationen och att frustration över det kan bidra till ilska/utbrott vid påpekanden om att det bästa hen kan inte duger.
(sagt utan att kunna bedöma om det är just detta som är aktuellt i ditt fall)

 

[TinyWiny]

Att det fungerade tidigare när du inte orkade prata och hen då var nöjd med upplägget att få mala på är en sak. Då fick ni båda ut något av det; du fick en kontakt även när du inte orkade säga mycket själv. Men nu vill du få dela med dig av ditt liv och då fungerar det inte längre. Hen vill inte lyssna och blir arg. Inte ska du då slå knut på dig själv för att inte "glömma bort dig"? Det låter inte som en sund relation.

Om du söker någon slags ömmande omständighet för hens beteende som gör att du ska stå ut med att sitta tyst i luren och att du hoppas på en framtida förändring, så tror jag du gör dig själv en otjänst. Hen verkar inte ha något intresse för dig. Hen skulle lika gärna kunna ringa fröken ur.

Du behöver nog skapa lite distans till den här personen ett tag och omvärdera din syn på denne.

Fast nej. Så är det inte alls. Då har jag varit otydlig om du tror att hen lika gärna kunde ringa fröken ur.

 

[TinyWiny]

Det är fullt möjligt att en person kan förstå det som ett resonemang på intellektuell nivå, men sedan ha bristande förmåga att genomföra det som social praktik. Eller att en från början låg förmåga snabbt försämras om personen mår dåligt/är belastad på annat sätt.
Det är också möjligt att det finns mer eller mindre medvetenhet om den dåliga prestationen och att frustration över det kan bidra till ilska/utbrott vid påpekanden om att det bästa hen kan inte duger.
(sagt utan att kunna bedöma om det är just detta som är aktuellt i ditt fall)

Det är precis så det känns! Hen kan inte bättre men vill ändå att jag ska säga till om hen sårar mig och när jag gör det blir det som en käftsmäll för hen för hen kan ju inte bättre och det är här jag behöver strategier för hur jag ska kunna hjälpa, hur jag ska bete mig osv. för att vi trots det ska kunna ha en relation. En relation som är önskad från båda sidor.

 

[Amha]

Det är precis så det känns! Hen kan inte bättre men vill ändå att jag ska säga till om hen sårar mig och när jag gör det blir det som en käftsmäll för hen för hen kan ju inte bättre och det är här jag behöver strategier för hur jag ska kunna hjälpa, hur jag ska bete mig osv. för att vi trots det ska kunna ha en relation. En relation som är önskad från båda sidor.

Om du vill ha strategier för hur du ska kunna hjälpa personen, alltså hur du borde agera i samtalet för att få bidra så att säga, kanske det kan vara en bra idé att säga att du skulle vilja berätta om något? Lite som att räcka upp en hand om du förstår vad jag menar.

 

[Kiwifrukt]

Bara en tanke - har du någon annan som du känner att du kan prata med, så att den här personen inte är din enda person? Jag har under en ganska lång tid bara haft ”min” person som bara vill föra en egocentrisk monolog utanför familjen och det har gjort att jag har varit beroende av hen på ett helt annat sätt och typ ”utan hen är jag ju helt ensam” om du förstår vad jag menar? För det första har det lett till mig i en beroendeställning som personen njutit av och för det andra att personen har kunnat vara riktigt elak, för jag säger ju aldrig emot.

Nu förstår jag att din historia är mer komplicerad eftersom du faktiskt vill ha den här människan i ditt liv, och det känns inte heller som att hen är direkt elak? Men om det hjälper att du pratar av dig med någon annan och inte pratar direkt om dig med denne? Det hjälpte mig mycket med just det här självcentrerade och att jag aldrig fick prata om saker som oroar mig när jag fick andra personer att göra det med (vid behov, jag kräks ju inte ur mig för dem om olika saker jag nojar över varje gång vi pratar så klart!), så hade ”min” person inte envisats med att höra av sig med elakheter hade jag kunnat hålla det så och ändå må bra. Nu är det ju framför allt att personen är elak och trycker ner mig i skosulorna som gör att jag hoppas att hen ska sluta höra av sig helt och hållet.

 

[Sleepy]

Det är precis så det känns! Hen kan inte bättre men vill ändå att jag ska säga till om hen sårar mig och när jag gör det blir det som en käftsmäll för hen för hen kan ju inte bättre

Men hen kan lyssna på andra människor, i andra situationer; bara just inte på dig?

 

[TinyWiny]

Om du vill ha strategier för hur du ska kunna hjälpa personen, alltså hur du borde agera i samtalet för att få bidra så att säga, kanske det kan vara en bra idé att säga att du skulle vilja berätta om något? Lite som att räcka upp en hand om du förstår vad jag menar.

Det är så jag har gjort men det fungerar tyvärr inte ändå.

 

[TinyWiny]

Bara en tanke - har du någon annan som du känner att du kan prata med, så att den här personen inte är din enda person? Jag har under en ganska lång tid bara haft ”min” person som bara vill föra en egocentrisk monolog utanför familjen och det har gjort att jag har varit beroende av hen på ett helt annat sätt och typ ”utan hen är jag ju helt ensam” om du förstår vad jag menar? För det första har det lett till mig i en beroendeställning som personen njutit av och för det andra att personen har kunnat vara riktigt elak, för jag säger ju aldrig emot.

Nu förstår jag att din historia är mer komplicerad eftersom du faktiskt vill ha den här människan i ditt liv, och det känns inte heller som att hen är direkt elak? Men om det hjälper att du pratar av dig med någon annan och inte pratar direkt om dig med denne? Det hjälpte mig mycket med just det här självcentrerade och att jag aldrig fick prata om saker som oroar mig när jag fick andra personer att göra det med (vid behov, jag kräks ju inte ur mig för dem om olika saker jag nojar över varje gång vi pratar så klart!), så hade ”min” person inte envisats med att höra av sig med elakheter hade jag kunnat hålla det så och ändå må bra. Nu är det ju framför allt att personen är elak och trycker ner mig i skosulorna som gör att jag hoppas att hen ska sluta höra av sig helt och hållet.

Ja det har jag. Hon är guld Så ensam så är jag inte. Jag pratar aldrig om mig och mitt på det viset med hen för det går inte alls utan det är allmänt prat om vad hen gör och har gjort och om jag då säger något som är mer än "vad kul!" eller "vad bra!" eller liknande utan att jag säger en mening eller två (när jag glömmer bort mig och börjar prata som jag vanligtvis gör) så blir hen arg så det är att jag pratar som verkar göra hen arg. Det är ganska sällan jag känner behov av att prata av mig men när jag har det så är det inte hen jag ringer till.

Jag har inte förren för några år sedan haft någon jag har känt att jag faktiskt kan prata om mig och mitt med. Jag har alltid hållt allt inom mig för jag har inte ansett mig vara värd att lägga mina problem på andra.

Hen är nog inte medvetet elak iallafall men elakt blir det ju ändå.

 

[TinyWiny]

Men hen kan lyssna på andra människor, i andra situationer; bara just inte på dig?

Hen kan lyssna på andra i jobbsituationer men anser inte att hen behöver lyssna på andra på sin fritid.

 

[Lingon]

Hen kan lyssna på andra i jobbsituationer men anser inte att hen behöver lyssna på andra på sin fritid.

Jag hade blivit så ledsen om en närstående sa så till mig. Jag hade känt mig mindre viktig än hens jobb.

 

[Sleepy]

Hen kan lyssna på andra i jobbsituationer men anser inte att hen behöver lyssna på andra på sin fritid.

Så det är inte i förmågan att lyssna det brister, utan i viljan. Samtidigt som hen kräver att du lyssnar.

 

[TinyWiny]

Jag hade blivit så ledsen om en närstående sa så till mig. Jag hade känt mig mindre viktig än hens jobb.

Såklart jag blir ledsen!

 

[TinyWiny]

Så det är inte i förmågan att lyssna det brister, utan i viljan. Samtidigt som hen kräver att du lyssnar.

Typ så. Hen tycker inte att hen ska behöva lyssna på sådant hen inte finner intressant på sin fritid.