Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Hemligaste]

I början av förhållandet när det märktes att han kunde bli arg, sur eller ignorera mig om vi inte hade sex på ett par dagar diskuterade vi lite kring det och jag förklarade att det inte på något vis handlade om att jag inte tyckte att han var sexig eller att han inte gjorde mig kåt utan att lusten bara går upp och ned beroende på var i cykeln jag är. Ibland vill jag en gång i veckan, ibland två gånger varje dag. Men som minst en gång i veckan och det är sällan, ofta blir det fyra eller fem gånger. Jag frågade om han tyckte att det var för lite eller vad vi skulle göra åt det, men han sa att det var okej. Ändå blir det såhär. Han sa dock att om det vore tvärtom, så skulle han gladeligen tillfredsställa mig på andra vis om han inte hade lust till just sex. Jag känner inte för att gå ned på honom var och varannan dag vilket får mig att känna mig snål och självisk. Hur svårt ska det vara att ställa upp med det? Hur tänker ni där? Nu blev det väldigt personligt, men jag mår oerhört dåligt över det här.

 

[Ninnurur]

I början av förhållandet när det märktes att han kunde bli arg, sur eller ignorera mig om vi inte hade sex på ett par dagar diskuterade vi lite kring det och jag förklarade att det inte på något vis handlade om att jag inte tyckte att han var sexig eller att han inte gjorde mig kåt utan att lusten bara går upp och ned beroende på var i cykeln jag är. Ibland vill jag en gång i veckan, ibland två gånger varje dag. Men som minst en gång i veckan och det är sällan, ofta blir det fyra eller fem gånger. Jag frågade om han tyckte att det var för lite eller vad vi skulle göra åt det, men han sa att det var okej. Ändå blir det såhär. Han sa dock att om det vore tvärtom, så skulle han gladeligen tillfredsställa mig på andra vis om han inte hade lust till just sex. Jag känner inte för att gå ned på honom var och varannan dag vilket får mig att känna mig snål och självisk. Hur svårt ska det vara att ställa upp med det? Hur tänker ni där? Nu blev det väldigt personligt, men jag mår oerhört dåligt över det här.

Du ska inte "ställa upp" på något sexuellt öht om du inte har lust till dig själv! Och tvingar han dig till det ändå så är det våldtäkt. Inga tvivel om saken! Han är så oerhört ful när han säger att han skulle gjort det om du ville, det är så vidrigt manipulativt!

Åh, jag vill som nästan köra och hämta dig och ta hem dig och gömma dig från honom

 

[Tassetass]

Samtidigt som det finns många som dömer kvinnor som stannat i destruktiva förhållanden så tycker jag det finns många som dömer de som lämnar också. Som ifrågasätter hur allvarligt det verkligen var och undrar om det inte hade gått att lösa, om det inte är lite förhastat att lämna just då under de omständigheterna osv.

Lite OT, men det där om något är väl ett utryck för hur otroligt stark parnormen är. Det är att lyckas att vara i ett par, medan det är ett misslyckande att gå isär. När någon berättar för mig att de ska eller har separerat från sin partner försöker jag verkligen tänka efter och inte bara säga "Men vad tråkigt!" för att det "ska" vara tråkigt att gå isär, utan istället fråga "Hur känns det?".

 

[nyttnick]

Jag sökte upp psykiatrin och hänvisade till att "det är nåt fel på mig, ni måste hjälpa mig". Ett halvår senare var jag singel och medveten om att det inte var jag som behövde hjälp (mer än att ta mig därifrån).

@Hemligaste
Och jag sa till mitt ex, i en situation där jag verkligen funderade på om jag var sinnessjuk på riktigt, att om han verkligen tyckte att det gått till på det sättet som han sa, så behövde jag ta mig till akutpsyk omgående. Det tyckte han var en bra idé

Du kan även läsa på lite om "gaslighting", det är ett väldigt vidrigt sätt som manipulerande män(niskor) kan få en att tappa tron på sin egen verklighetsuppfattning.

Jag hoppas verkligen att du orkar kliva ur det där, fort som sjutton. Du kommer med lite distans att inse vad mycket fler sjuka grejer han utsätter/har utsatt dig för, som du i dagsläget inte ens reflekterar över att han gör. P g a normaliseringsprocessen.

Ta hand om dig.

 

[Petruska]

Hej igen alla, nu är han borta ett tag så jag kan ta mig tid att svara er. Tack igen för all input och stöttning Det gör mig oerhört ledsen att läsa historierna av er som varit i destruktiva förhållanden, så ledsen att så många av er har mått dåligt och blivit illa behandlade i en relation. Ni som är så himla fina ska ha det allra bästa och jag beundrar er för er styrka att ha tagit er ur förhållandet och gått vidare. Alla här inne är starka, omtänksamma kvinnor som ska ha likadana män Tack för att ni öppnar er om era relationer, både bra och dåliga för att ge mig perspektiv igen.

Till er som undrat om jag provat att prata med honom: Ja, i våras när jag fortfarande kände att jag hade kvar lite av en fighter i mig, innan jag började undra om allt var mitt fel och bara fanns i mitt eget huvud. Jag klappade ihop och grinade och sa att jag var ledsen över svartsjukan och över att det inte kändes som att han älskade mig för den jag var. Han grät också och sa att han var hemskt, hemskt ledsen och att han visste att han betett sig dumt åt. Att det var för att han var osäker i sig själv och att han var orolig att det skulle hända mig något. Jag tog försiktigt upp ämnet att han kanske skulle prata med någon men han sa att han förmodligen aldrig skulle kunna öppna sig för någon han inte kände. Efter det blev det bättre, sommaren var helt okej. Under hösten har det blivit stadigt sämre igen. En gång tog jag upp det men då blev han arg eftersom han tyckte att han hade bättrat sig så mycket, att han blev ledsen att jag inte märkt det. Självklart har jag varit noga med att bekräfta honom under tiden sedan första samtalet, hur bra det kändes i förhållandet när han inte var lika svartsjuk, att det märktes att han arbetade med sig själv och så vidare.

Nu känns det som att varje gång jag försöker prata med honom går han i försvar och därför känns det ännu mer som att jag är sinnessjuk. Jag tog aldrig upp händelsen med mobilen och skulle inte göra det heller eftersom det skulle kännas som att jag överreagerade. Under kvällen igår ville han ha sex men eftersom jag kände mig ledsen så kunde jag verkligen inte, jag sa att jag hade ont i ryggen. Då gick han och la sig utan att säga godnatt, längst ut på sängkanten och jag kände mig så dum som ljugit. Imorse pratade han inte med mig så när jag frågade hur det var sa han bara att han var kåt och frustrerad. När han skulle åka (han ska vara borta två dagar) var det som att han ville göra allt bra igen och var extra snäll och fin, frågade om jag var ledsen, hur jag mådde osv. Frågade flera gånger om jag verkligen älskade honom och om jag skulle sakna honom. Han vill ofta sitta och titta mig i ögonen och tittar jag bort blir han sur eller tror att jag är sur eller undanhåller något.

Du ser ju själv, eller hur?

Om någon av oss andra hade skrivit det inlägget, då hade du tyckt att det var jättebra att den personen bröt upp.

Jag fattar att det är svårt, men jag tänker att du har en styrka som många andra av oss i liknande situationer inte hade: du ser själv att ditt självförtroende blir nedbrutet när du lever med den här mannen. Det betyder ju också att du vet att det finns en annan DU, som hade och kan ha ett helt annat självförtroende. En DU som kan lita på sitt eget omdöme och agera utifrån det.

Alltså, ni har bara varit tillsammans i 1,5 år. Jag tycker att man fortfarande ska vara bekymmersfritt och orealistiskt sprittande lycklig efter så kort tid tillsammans om det ska vara något att ha. Bekymmer kan man ha på egen hand, det behöver man inte ett dåligt förhållande för.

 

[aprilmaj]

I början av förhållandet när det märktes att han kunde bli arg, sur eller ignorera mig om vi inte hade sex på ett par dagar diskuterade vi lite kring det och jag förklarade att det inte på något vis handlade om att jag inte tyckte att han var sexig eller att han inte gjorde mig kåt utan att lusten bara går upp och ned beroende på var i cykeln jag är. Ibland vill jag en gång i veckan, ibland två gånger varje dag. Men som minst en gång i veckan och det är sällan, ofta blir det fyra eller fem gånger. Jag frågade om han tyckte att det var för lite eller vad vi skulle göra åt det, men han sa att det var okej. Ändå blir det såhär. Han sa dock att om det vore tvärtom, så skulle han gladeligen tillfredsställa mig på andra vis om han inte hade lust till just sex. Jag känner inte för att gå ned på honom var och varannan dag vilket får mig att känna mig snål och självisk. Hur svårt ska det vara att ställa upp med det? Hur tänker ni där? Nu blev det väldigt personligt, men jag mår oerhört dåligt över det här.

@Hemligaste Vill du vara kvar i förhållandet? Vill du behöva fundera över strategier för att stå ut med saker du inte vill, t ex sex? Vill du leva på äggskal, anpassa dig så totalt efter honom och hans nycker? Alltså, du finns ju inte, du får inte plats, du är rekvisita. Han är så manipulativ att jag storknar. Förlåt om jag pressar dig, men använd de här två dagarna till att planera så att du har utvägar.

 

[Petruska]

I början av förhållandet när det märktes att han kunde bli arg, sur eller ignorera mig om vi inte hade sex på ett par dagar diskuterade vi lite kring det och jag förklarade att det inte på något vis handlade om att jag inte tyckte att han var sexig eller att han inte gjorde mig kåt utan att lusten bara går upp och ned beroende på var i cykeln jag är. Ibland vill jag en gång i veckan, ibland två gånger varje dag. Men som minst en gång i veckan och det är sällan, ofta blir det fyra eller fem gånger. Jag frågade om han tyckte att det var för lite eller vad vi skulle göra åt det, men han sa att det var okej. Ändå blir det såhär. Han sa dock att om det vore tvärtom, så skulle han gladeligen tillfredsställa mig på andra vis om han inte hade lust till just sex. Jag känner inte för att gå ned på honom var och varannan dag vilket får mig att känna mig snål och självisk. Hur svårt ska det vara att ställa upp med det? Hur tänker ni där? Nu blev det väldigt personligt, men jag mår oerhört dåligt över det här.

Sex är inte en rättighet, uttrycket äktenskapliga plikter är förlegat.

Naturligtvis ska du inte ha sex med någon i någon form om du inte har lust med det själv!

Frågan handlar inte om "hur svårt det är att ställa upp", frågan handlar om vad du vill vid tillfället. I en vettig relation vill man inte ha sex med den andra om inte den andra också vill det. Sex är inte som att diska eller städa, som man gör för att man måste vare sig man vill eller inte.

 

[Ninnurur]

I början av förhållandet när det märktes att han kunde bli arg, sur eller ignorera mig om vi inte hade sex på ett par dagar diskuterade vi lite kring det och jag förklarade att det inte på något vis handlade om att jag inte tyckte att han var sexig eller att han inte gjorde mig kåt utan att lusten bara går upp och ned beroende på var i cykeln jag är. Ibland vill jag en gång i veckan, ibland två gånger varje dag. Men som minst en gång i veckan och det är sällan, ofta blir det fyra eller fem gånger. Jag frågade om han tyckte att det var för lite eller vad vi skulle göra åt det, men han sa att det var okej. Ändå blir det såhär. Han sa dock att om det vore tvärtom, så skulle han gladeligen tillfredsställa mig på andra vis om han inte hade lust till just sex. Jag känner inte för att gå ned på honom var och varannan dag vilket får mig att känna mig snål och självisk. Hur svårt ska det vara att ställa upp med det? Hur tänker ni där? Nu blev det väldigt personligt, men jag mår oerhört dåligt över det här.

Jag kan tillägga att det kunde gå veckor mellan gångerna jag och sambon hade sex, utan att någon av oss blev sura på varandra. Det kallas respekt för varandra, och din så kallade karl har noll och ingen respekt för dig överhuvudtaget.

 

[tott]

@Hemligaste Jag tror på riktigt att bloggen på separation.se kan hjälpa dig att få upp ögonen. För min del har jag fått många insikter genom att läsa där. Tunga insikter, men på sikt bra sådana.
Lycka till! Du måste nog lämna det där!

 

[Krystalline]

Du har två dagar - 48 timmar, det är lång tid om man kan använda den rätt.

Allt du skriver om din pojkvän stämmer in exakt på mitt förra förhållande.

När min manipulativa skitstövel till sambo var bortrest, tog jag en vän till hjälp, packade ihop ALLA hans saker i påsar i hallen, varenda liten pinal.
Sedan tog jag hjälp av en till, storväxt och stark vän, som var hemma hos mig när han kom hem. Jag vågade då säga till honom att ikväll ska du UT. Jag såg till att få tillbaka hans nycklar, och han vågade inte protestera utan försvann där och då.

Visst, han hörde av sig efteråt, sa att han blivit rånad på vandrarhemmet, ville ha sympati osv osv. Men då hade jag bestämt mig.

Vi bodde ihop i tre år. Det sista året var vi inte ens ett par, men jag vågade inte, kunde inte, kasta ut honom.

Jag kämpade i åratal för jag trodde ändå på nåt vis att det var för att jag är som jag är, som det blev som det blev.
Men sen läste jag trådar här, vaknade, kämpade lite till, och nu är jag en lycklig människa som har MITT liv, så som jag vill ha det, i trygg symbios med min make och våra djur.

Du KAN, du VILL, du SKA, med hur mycket eller lite hjälp du än kan behöva, ta dig ur det här!

 

[Raderad medlem 94602]

TS, jag blir helt förtvivlad över din situation. Karln är helt.....körd!
Han kommer förgöra dig helt.
Precis som @Ninnurur så vill jag bara åka och hämta dig!
Snälla, lämna honom nu. Vägen tillbaka blir bara längre om du väntar. Han är riktigt illa. På riktigt. Du har inga hjärnspöken. Det är han som har ett mörkt sinne och du kan inte fixa honom. Men du kan fixa dig själv.

Du har inga skyldigheter alls till honom. Du behöver inte stanna för att han blir ledsen, för att det är snart jul, för att han snäll ibland. Du behöver inte ens förklara varför du vill gå.
Bara gå!!

 

[inverterad]

@Hemligaste, du är så otroligt klok och insiktsfull som orkar resonera kring det här fast du är mitt i det. Jag tror att du redan vet vad som är rätt och fel i den här situationen. Djupt inom dig har du sparat en kraftreserv och du har förmågan att se på din situation på ett nyktert sätt. Jag hoppas du får stöd av alla svaren i tråden, och att du känner mer och mer att din magkänsla har helt rätt. Den här situationen är inte bra, och det är inte ditt fel att den ser ut som den gör. Och det är inte ditt jobb att anpassa dig så att den blir "bra". Den kan aldrig bli bra under rådande premisser. Men jag tror du vet det här redan.

 

[Darkie]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Varit i den sitsen , och som du säger. Alla tyckte han va så himla trevlig o förstog mig inte alls. Till slut gav han sig på mig även fysiskt. Så när jag väl tog mig därifrån tog det två år innan jag hade samlat mig tillräckligt för att kunna rycka upp mig och försöka börja hitta mig själv igen.
Detta var för ett par år sedan men har satt sina spår och jag har mycket svårt ännu för en del saker.

Så för din egen skull. Lämna honom innan det kanske går så långt för er med. Aldrig okej att bete sig som han gör!

 

[Emtherlia]

@Hemligaste Du har redan tagit första steget genom att erkänna för dig själv (och oss) att det han gör inte är ok. Du är stark!

Min tanke kring förhållanden: Om du mår sämre med personen ska du inte vara med personen. Hellre singel och lycklig än tillsammans med en skitstövel och olycklig. Att vara singel är ingen dålig sak.

Du ska faan leva ditt liv så du mår som bäst. Åh vad irriterad jag blir på karlhelvetet! Vilken jubelidiot!

 

[tanten]

Jag känner inte för att gå ned på honom var och varannan dag vilket får mig att känna mig snål och självisk. Hur svårt ska det vara att ställa upp med det? Hur tänker ni där? Nu blev det väldigt personligt, men jag mår oerhört dåligt över det här.

STOPP STOPP STOPP!!!

I en relation ställer man inte upp på något. Man servar inte med oralsex.

Sluta att ens tänka så destruktiva och sjuka tankar!!!

Även jag vill hämta hem dig. Har en stuga du kan husera i

 

[Smulu]

Han är förmodligen jättetrevlig utåt och jag är övertygad om att de flesta av oss skulle tycka det om vi mötte honom på ex. en fest.
Det var min väninnas sambo också, trevlig alltså.
ex czdzyc ezzdxrthdzwwzada det där var min frustrerade son.
Han tog stryptag på henne mer än en gång under de två år de var ihop.
Detta händer dej! Du har INTE inbillat dej!!

Samla din kraft och dina resurser, irl och på nätet. Lämna honom innan du bryts ner ännu mer. Det är bättre bo på vandrarhem en månad än vara kvar med en sådan man.

 

[Hemligaste]

Jag förstår att det är frustrerande för er att läsa, när ni i princip uteslutande är rörande överens om vad som måste göras. Jag vill passa på att understryka att det jag berättar på intet vis är för att väcka sympatier eller kasta olja på elden, utan för att det är så oerhört skönt att äntligen få berätta för någon. Som att ta hål på en böld. Så nu liksom bara fortsätter det komma, jag skulle förmodligen skriva även om ingen svarade. Sedan berättar jag om de olika situationerna för att jag verkligen inte vet om det är okej eller inte, jag behöver och behövde få bekräftat om jag har överreagerat och betett mig sinnessjukt.

Då tankarna kretsar kring att avsluta ser jag bara de goda stunderna, speciellt om det är en sådan dag då allt är bra. Allt vi har gemensamt, hur kul vi har, hur mycket jag tycker om hans familj... ja allt! Ser hur ledsen han skulle bli. Och då kan jag bara inte. Vill ge det ännu mer tid, ett till samtal, höra en till ursäkt. Hoppas att det kanske är den sista perioden som varit dålig och nu är det bra. Sedan kommer sorgen och den oerhörda stressen när han "fryser ut mig", säger "puss puss" i bakgrunden när jag pratar med en kollega och jag analyserar i flera timmar om jag låter flirtig när jag pratar med andra, klumpen i magen innan jag ska berätta att jag vill träffa en tjejkompis. Ibland blir han irriterad på att jag är velig när det gäller val av film eller mat och jag vill bara skrika att det är han som gjort mig så. Att min hjärna går på högvarv 20 timmar per dygn för att lista ut vad han vill se, göra och äta så att det kan bli en dag som är bra.

Sedan tänker jag, om jag gör slut, vad kommer han att säga till alla andra? Att jag var psykotisk och blev ledsen för minsta lilla? Jag vet att jag inte ska bry mig ändå går tankarna så. Alla andra kommer tycka att jag är dum i huvudet som gör slut med en så fin kille, sedan bli chockade för vi hade det ju så bra och var så kära. Han behandlade ju mig som en prinsessa, det såg ju alla. Och när jag tänker så, känns det som att det är sant.

 

[Ninnurur]

Jag förstår att det är frustrerande för er att läsa, när ni i princip uteslutande är rörande överens om vad som måste göras. Jag vill passa på att understryka att det jag berättar på intet vis är för att väcka sympatier eller kasta olja på elden, utan för att det är så oerhört skönt att äntligen få berätta för någon. Som att ta hål på en böld. Så nu liksom bara fortsätter det komma, jag skulle förmodligen skriva även om ingen svarade. Sedan berättar jag om de olika situationerna för att jag verkligen inte vet om det är okej eller inte, jag behöver och behövde få bekräftat om jag har överreagerat och betett mig sinnessjukt.

Då tankarna kretsar kring att avsluta ser jag bara de goda stunderna, speciellt om det är en sådan dag då allt är bra. Allt vi har gemensamt, hur kul vi har, hur mycket jag tycker om hans familj... ja allt! Ser hur ledsen han skulle bli. Och då kan jag bara inte. Vill ge det ännu mer tid, ett till samtal, höra en till ursäkt. Hoppas att det kanske är den sista perioden som varit dålig och nu är det bra. Sedan kommer sorgen och den oerhörda stressen när han "fryser ut mig", säger "puss puss" i bakgrunden när jag pratar med en kollega och jag analyserar i flera timmar om jag låter flirtig när jag pratar med andra, klumpen i magen innan jag ska berätta att jag vill träffa en tjejkompis. Ibland blir han irriterad på att jag är velig när det gäller val av film eller mat och jag vill bara skrika att det är han som gjort mig så. Att min hjärna går på högvarv 20 timmar per dygn för att lista ut vad han vill se, göra och äta så att det kan bli en dag som är bra.

Sedan tänker jag, om jag gör slut, vad kommer han att säga till alla andra? Att jag var psykotisk och blev ledsen för minsta lilla? Jag vet att jag inte ska bry mig ändå går tankarna så. Alla andra kommer tycka att jag är dum i huvudet som gör slut med en så fin kille, sedan bli chockade för vi hade det ju så bra och var så kära. Han behandlade ju mig som en prinsessa, det såg ju alla. Och när jag tänker så, känns det som att det är sant.

Du måste sluta tänka på andra och sätta dig själv i främsta rummet, annars kommer du dö i det här förhållandet på ett eller annat sätt. Om så inte fysiskt som psykiskt. Jag kan lova att dina vänner inte tycker att du är dum som lämnar honom om du berättar varför!

 

[Raderad medlem 6459]

Att min hjärna går på högvarv 20 timmar per dygn för att lista ut vad han vill se, göra och äta så att det kan bli en dag som är bra.

Det är vad han gör dig till. Du beter dig precis som en kvinna som blir misshandlad. Deras liv ser exakt likadana ut - tassa på tå och försöka göra honom nöjd. Försöka klura ut exakt vad han kan bli arg över idag, hur man kan hålla honom lugn.

Det spelar ingen roll hur rar han är när han är rar. Det där är vad han gör mot dig och det är aldrig någonsin OK.

Alla andra kommer tycka att jag är dum i huvudet som gör slut med en så fin kille, sedan bli chockade för vi hade det ju så bra och var så kära.

Jag har gjort slut med en jättefin och underbar kille, som verkligen var det, och ingen tyckte att jag var dum i huvudet. Man får göra slut. Man får göra slut för att man inte är kär, för att man tycker att han är tråkig, för att man vill ligga runt, för att man är kär i nån annan etc etc. Man får göra slut. Om nån tycker att du är dum i huvudet är personen själv per jävla definition dum i huvudet. Så spela roll vad den tycker?

 

[sicx]

I början av förhållandet när det märktes att han kunde bli arg, sur eller ignorera mig om vi inte hade sex på ett par dagar diskuterade vi lite kring det och jag förklarade att det inte på något vis handlade om att jag inte tyckte att han var sexig eller att han inte gjorde mig kåt utan att lusten bara går upp och ned beroende på var i cykeln jag är. Ibland vill jag en gång i veckan, ibland två gånger varje dag. Men som minst en gång i veckan och det är sällan, ofta blir det fyra eller fem gånger. Jag frågade om han tyckte att det var för lite eller vad vi skulle göra åt det, men han sa att det var okej. Ändå blir det såhär. Han sa dock att om det vore tvärtom, så skulle han gladeligen tillfredsställa mig på andra vis om han inte hade lust till just sex. Jag känner inte för att gå ned på honom var och varannan dag vilket får mig att känna mig snål och självisk. Hur svårt ska det vara att ställa upp med det? Hur tänker ni där? Nu blev det väldigt personligt, men jag mår oerhört dåligt över det här.

Det är så jäkla vidrigt det han gör mot dig, jag blir verkligen illa berörd och känner igen mig så mycket. Att han säger att han "skulle ställt upp för dig" det säger han för att ge dig skuldkänslor och precis såna tankar som du får om att det väl inte är så svårt att ställa upp. Men du, det är ALDRIG något man ska behöva ställa upp på för husfridens skull, ALDRIG. Jag tänkte precis samma tankar, mitt ex fick mig också att tvivla på mitt nej och fundera över hur jobbigt det egentligen kunde vara, bara gör det så är det ju överstökat och han blir glad sen (med lite tur). Om han inte kan hantera ett nej så är det hans jäkla problem, det ska inte gå ut över dig och du ska absolut inte göra något du egentligen inte vill eller som förminskar dig för att hålla honom på glatt humör.

Självklart säger han vid en första diskussion att det är okej, han verkar accepterande och som att han lyssnar när han i själva verket inte kunde bry sig mindre om något annat än sig själv.

Att han lägger skuld på dig för att du inte ser att han blivit bättre är också en klassiker, han har inte blivit bättre, det lovar jag dig. Vilken vuxen frisk människa skulle begränsa någon de säger sig älska på det viset som han begränsar dig och sen tycka att om du bara gjorde lite mer som han säger hade allt varit bra?

Han kommer inte bli bättre kära du, för han är helt oförstående för vad han gör, han kommer aldrig kunna lyssna och ta in dina synpunkter om hur förhållandet är eftersom han inte är den som är något problem enligt honom.

Jag förstår att du sitter och tvivlar på dig själv, det fanns saker jag undanhöll för till och med min närmsta vän eftersom jag tyckte det var så absurt att jag måste nästan överdrivit och överreagerat i efterhand. Jag inbillade mig själv, med hjälp av exets ord, att jag måste vara känslig bara, mina tankar kommer säkert ur osäkerhet.. Eller? Jag berättade varken de värsta eller bästa sakerna om honom för någon, eftersom jag hela tiden övertalade mig själv att det inte kan vara så farligt. Jag trodde att folk skulle skratta åt mig och säga åt mig att skärpa mig, för han är ju en bra kille, det ser ju alla.

Jag berättade inte att han en gång när jag var hos honom tvingade mig att sova ute i bilen i höstkyla i Småland, för att han var arg och inte ville se mig.

Jag berättade inte om gången då han lämnade mig på en fest på okänd ort med okända människor och ingen möjlighet för mig att ta mig därifrån.

Jag berättade inte för att jag var övertygad om att jag själv i alla dessa scenarion hade ett fingrer med i leken, att om jag bara inte hade gjort på ett visst sätt, om jag bara inte pratat med den där killen på festen eller haft stringtrosor på mig, då hade han ju inte behövt bli arg.

Du är redan en bit på vägen bort från honom @Hemligaste, du ser mönster och reagerar på saker han gör, det är fantastiskt! Jag tror verkligen att du är stark nog att gå därifrån. Jag hoppas bara du gör det så snart som möjligt. Nu när han är borta är ett ypperligt tillfälle, men jag förstår att det är svårt, att man vill ha en plan. Finns det ingen du känner du kan bo med så länge så finns det garanterat någon bukefalist som kan hjälpa på något sätt, jag vill bara att du bryter dig loss från den här människan, så snabbt det bara går.