Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Red_Chili]

Kanske lite OT nu, förlåt TS, men jag kan inte låta bli att fundera över hur pass normalt det är ändå att folk beter sig såhär manipulativt... Alltid samma mönster, nästan alltid samma utgång osv. Skrämmande.

Det är ju helt klart flera här som varit med om samma sak.

Visst är det hemskt? Och tänk då på alla som lever i sådana förhållanden men mest troligt aldrig skriver om det i något forum eller så... Nästan alla vänner och närmare bekanta som jag har, har alla någon typ av nära upplevelse från män som betett sig riktigt vidrigt, antingen genom att vara manipulativa as i förhållanden eller genom misshandel/våldtäkt utanför förhållanden. Alla har någon närstående som varit drabbad eller har blivit drabbad själva. Jag tvivlar på att jag drar till mig fler sådana människor än andra, däremot vet jag att många(!) pratar med mig om sådant som de normalt sett inte pratar med andra om, så jag får ju höra om mycket sådant. Det är fruktansvärt vanligt att sådant sker, men fruktansvärt ovanligt att männen någonsin råkar ut för något jobbigare än att kvinnorna lämnar dem. Visst har jag en gång varit med om att en manlig vän blivit riktigt illa behandlad av en flickvän, men i alla andra fall har det varit män som betett sig vidrigt mot kvinnor.

 

[Petruska]

Våld är inte alltid det värsta. Att vara eller ha varit utsatt för psykisk misshandel är svårare att förklara, svårare att bevisa. Både för sig själv och andra.

Jag tänker att man inte behöver rangordna det. Men i det förhållande jag har haft (i min ungdom) som mest liknar det förhållande som TS beskriver, förekom våld om än jämförelsevis väldigt lite. För mig är det som ett slags "hjälp" när jag tänker på det. Den lilla mängden våld, bidrar till att tala om för både mig och andra att även resten var precis så vidrigt som jag minns det och som TS beskriver så väl. Och det vidriga syntes aldrig någonsin för andra. Utan det våld som ändå förekom, tror jag faktiskt att det hade varit svårare både för mig själv och för andra omkring mig att fullt ut tro på min upplevelse.

Så i den erfarenheten är våldet inte det värsta, våldet är det som tydliggör resten. Det är i sin tur rätt vidrigt.

 

[Monstermom]

Jag tänker att man inte behöver rangordna det. Men i det förhållande jag har haft (i min ungdom) som mest liknar det förhållande som TS beskriver, förekom våld om än jämförelsevis väldigt lite. För mig är det som ett slags "hjälp" när jag tänker på det. Den lilla mängden våld, bidrar till att tala om för både mig och andra att även resten var precis så vidrigt som jag minns det och som TS beskriver så väl. Och det vidriga syntes aldrig någonsin för andra. Utan det våld som ändå förekom, tror jag faktiskt att det hade varit svårare både för mig själv och för andra omkring mig att fullt ut tro på min upplevelse.

Så i den erfarenheten är våldet inte det värsta, våldet är det som tydliggör resten. Det är i sin tur rätt vidrigt.

Samtidigt försvårar våldet på andra sätt ändå. Det blir oerhört skamfyllt att vara den som blivit slagen, både för att man "förtjänat" det inom förhållandets sjuka regler och för att man är så... svag? Det blir något pinsamt som man inte vill att andra ska få veta om - och det är inte obefogat, det är många som dömer kvinnor som stannat i destruktiva förhållanden.

 

[Petruska]

Samtidigt försvårar våldet på andra sätt ändå. Det blir oerhört skamfyllt att vara den som blivit slagen, både för att man "förtjänat" det inom förhållandets sjuka regler och för att man är så... svag? Det blir något pinsamt som man inte vill att andra ska få veta om - och det är inte obefogat, det är många som dömer kvinnor som stannat i destruktiva förhållanden.

Alltså. Utgångsläget är ju att den här typen av relationer är dåliga på väldigt många sätt.

Dessutom är det ju stor risk att våld blir allvarligt och akut farligt om/när det väl har börjat.

TS bör inte trösta sig med att hennes partner inte slår henne. Det hon lever i är destruktivt oavsett om det tillkommer våld eller inte.

 

[Monstermom]

Alltså. Utgångsläget är ju att den här typen av relationer är dåliga på väldigt många sätt.

Dessutom är det ju stor risk att våld blir allvarligt och akut farligt om/när det väl har börjat.

TS bör inte trösta sig med att hennes partner inte slår henne. Det hon lever i är destruktivt oavsett om det tillkommer våld eller inte.

Jag håller helt med om det - och jag håller också helt med om vad du skrev att man överhuvud taget inte ska hålla på och värdera sakerna mot varandra! Jag ville bara ge ytterligare en vinkel när det nu tagits upp några gånger i tråden den ena aspekten på just våld, och väga emot litegrann. Men jag är klar nu, slut på teoretiskt sidospår som ändå inte är relevant för TS situation just nu.

 

[CillaW]

 

[Borttaget konto]

Samtidigt som det finns många som dömer kvinnor som stannat i destruktiva förhållanden så tycker jag det finns många som dömer de som lämnar också. Som ifrågasätter hur allvarligt det verkligen var och undrar om det inte hade gått att lösa, om det inte är lite förhastat att lämna just då under de omständigheterna osv.

Ett av mina "favoritexempel" bland de som ursäktar och bagatelliserar destruktiva beteenden är en man som när han fick en situation med ett strypgrepp beskrivet för sig sa "Han menade det inte, om han verkligen hade velat strypa dig hade du ju varit död nu."

I slutändan kokar alla dessa resonemang ner i det som den kommentaren förmedlade - du är inte död alltså kunde det vara värre.

Men är ett förhållande och ett bemötande acceptabelt för att man inte blir dödad? Eller för att man inte blir slagen? Eller för att man blir respekterad vissa dagar eller vissa tillfällen? Eller för att vissa delar av en ses som ok, det är bara några andra som måste ändras för att man ska duga?
Det kan helt enkelt inte handla om att det kunde vara värre, så länge du inte är död kan det alltid bli "värre" men ett förhållande ska man ju må bra i. På alla sätt. Inte förlora sig själv i, inte brytas ner i, inte lida sig igenom, tills livet är slut och man slösade det på någon som inte förtjänade det.
Det finns ingen anledning att fundera över om ens förhållande är "tillräckligt" destruktivt för att lämna - ett förhållande ska inte vara destruktivt övht. Då är det dags att gå. Eller kanske springa.

 

[Red_Chili]

Samtidigt som det finns många som dömer kvinnor som stannat i destruktiva förhållanden så tycker jag det finns många som dömer de som lämnar också. Som ifrågasätter hur allvarligt det verkligen var och undrar om det inte hade gått att lösa, om det inte är lite förhastat att lämna just då under de omständigheterna osv.

Ett av mina "favoritexempel" bland de som ursäktar och bagatelliserar destruktiva beteenden är en man som när han fick en situation med ett strypgrepp beskrivet för sig sa "Han menade det inte, om han verkligen hade velat strypa dig hade du ju varit död nu."

I slutändan kokar alla dessa resonemang ner i det som den kommentaren förmedlade - du är inte död alltså kunde det vara värre.

Men är ett förhållande och ett bemötande acceptabelt för att man inte blir dödad? Eller för att man inte blir slagen? Eller för att man blir respekterad vissa dagar eller vissa tillfällen? Eller för att vissa delar av en ses som ok, det är bara några andra som måste ändras för att man ska duga?
Det kan helt enkelt inte handla om att det kunde vara värre, så länge du inte är död kan det alltid bli "värre" men ett förhållande ska man ju må bra i. På alla sätt. Inte förlora sig själv i, inte brytas ner i, inte lida sig igenom, tills livet är slut och man slösade det på någon som inte förtjänade det.
Det finns ingen anledning att fundera över om ens förhållande är "tillräckligt" destruktivt för att lämna - ett förhållande ska inte vara destruktivt övht. Då är det dags att gå. Eller kanske springa.

Mycket bra skrivet!

 

[Lilltess]

Då så många har skrivit det jag tycker så ska jag vara kortfattad: Lämna så fort som möjligt!

Sedan vill jag lite OT säga att jag blir riktigt rörd av alla er som tar er tid att svara, länka och erbjuda olika sorters hjälp! Hur fina människor är inte ni då?!

Kämpa på TS och all lycka till dig!!

 

[em-pirre]

Kanske lite OT nu, förlåt TS, men jag kan inte låta bli att fundera över hur pass normalt det är ändå att folk beter sig såhär manipulativt... Alltid samma mönster, nästan alltid samma utgång osv. Skrämmande.

Det är ju helt klart flera här som varit med om samma sak.

Normalt? Nej. Vanligt? Tyvärr.

Sen vill jag inflika att det knappast är så att den manipulativa siter och smider planer om nätterna. Jag tror det kommer väldigt naturligt, och att de inte själv förstår vad de håller på med. Därför är det högst osannolikt att man kan diskutera sig fram till en lösning, eller på nåt sätt skiljas som vänner. Jag tror på total och snabb brytning. Jagbytte telefonnummer och flyttade till en hemlig adress ett tag. Genast jag lämnade honom började han gråta, fråga vad han gjort för fel o.s.v. sen hotade han mig, bad på sina bara knän, skyllde på mig och slog sönder saker om vartannat. Först då jag inte godkände någon kontakt alls på en lång tid så lugnade det sig.

 

[tanten]

@Hemligaste Min sambo gör mig större och bättre, eftersom jag fortfarande är allt jag var innan han kom in i mitt liv samtidigt som vårt förhållande har utvecklat mig till en mer empatisk, glad och passionerad människa.
.

Det är så det borde vara hos TS



Bra att du ger exempel så TS kan reflektera.

 

[tanten]

@Hemligaste
När jag läser nu tidigt på morgonen så har tråden visats långt mer än 6000 gånger.

Det innebär att vi är oändligt många som har våra tankar hos dig och önskar dig det det bästa och vill sända dig styrka och klarhet.

Känn bukestödet. Vi finns här bakom dig och hejar på.

 

[tott]

men i alla andra fall har det varit män som betett sig vidrigt mot kvinnor.

Har funderat på det - varför är det så?

 

[Mabuse]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Hur det ska vara i ditt liv kan förstås bara du svara på, men för egen del så skulle det absolut inte funka med en partner som inte stöttar mig i mitt yrke, åtminstone såpass att han uppfattar det som viktigt.

 

[Red_Chili]

Har funderat på det - varför är det så?

För att män "ska" vara så. Titta hur det ser ut redan hos dagisbarn. När killarna slår tjejerna eller drar dem i håret så får tjejerna höra "han tycker nog om dig, det är därför han gör så" och en stökig kille är "bara en typisk kille". Om en tjej beter sig likadant, då är det fel, konstigt och kräver åtgärder. Lyssna på hur föräldrar pratar med barn. Är det en tjej så är det gulligullröst och "så söt och fin du är" är det en kille är det mer rejäl röst och "vilken tuff liten grabb du är!". Det börjar där. Sedan fortsätter det.

 

[Hemligaste]

Hej igen alla, nu är han borta ett tag så jag kan ta mig tid att svara er. Tack igen för all input och stöttning Det gör mig oerhört ledsen att läsa historierna av er som varit i destruktiva förhållanden, så ledsen att så många av er har mått dåligt och blivit illa behandlade i en relation. Ni som är så himla fina ska ha det allra bästa och jag beundrar er för er styrka att ha tagit er ur förhållandet och gått vidare. Alla här inne är starka, omtänksamma kvinnor som ska ha likadana män Tack för att ni öppnar er om era relationer, både bra och dåliga för att ge mig perspektiv igen.

Till er som undrat om jag provat att prata med honom: Ja, i våras när jag fortfarande kände att jag hade kvar lite av en fighter i mig, innan jag började undra om allt var mitt fel och bara fanns i mitt eget huvud. Jag klappade ihop och grinade och sa att jag var ledsen över svartsjukan och över att det inte kändes som att han älskade mig för den jag var. Han grät också och sa att han var hemskt, hemskt ledsen och att han visste att han betett sig dumt åt. Att det var för att han var osäker i sig själv och att han var orolig att det skulle hända mig något. Jag tog försiktigt upp ämnet att han kanske skulle prata med någon men han sa att han förmodligen aldrig skulle kunna öppna sig för någon han inte kände. Efter det blev det bättre, sommaren var helt okej. Under hösten har det blivit stadigt sämre igen. En gång tog jag upp det men då blev han arg eftersom han tyckte att han hade bättrat sig så mycket, att han blev ledsen att jag inte märkt det. Självklart har jag varit noga med att bekräfta honom under tiden sedan första samtalet, hur bra det kändes i förhållandet när han inte var lika svartsjuk, att det märktes att han arbetade med sig själv och så vidare.

Nu känns det som att varje gång jag försöker prata med honom går han i försvar och därför känns det ännu mer som att jag är sinnessjuk. Jag tog aldrig upp händelsen med mobilen och skulle inte göra det heller eftersom det skulle kännas som att jag överreagerade. Under kvällen igår ville han ha sex men eftersom jag kände mig ledsen så kunde jag verkligen inte, jag sa att jag hade ont i ryggen. Då gick han och la sig utan att säga godnatt, längst ut på sängkanten och jag kände mig så dum som ljugit. Imorse pratade han inte med mig så när jag frågade hur det var sa han bara att han var kåt och frustrerad. När han skulle åka (han ska vara borta två dagar) var det som att han ville göra allt bra igen och var extra snäll och fin, frågade om jag var ledsen, hur jag mådde osv. Frågade flera gånger om jag verkligen älskade honom och om jag skulle sakna honom. Han vill ofta sitta och titta mig i ögonen och tittar jag bort blir han sur eller tror att jag är sur eller undanhåller något.

 

[athena]

Nu känns det som att varje gång jag försöker prata med honom går han i försvar och därför känns det ännu mer som att jag är sinnessjuk.

Jag sökte upp psykiatrin och hänvisade till att "det är nåt fel på mig, ni måste hjälpa mig". Ett halvår senare var jag singel och medveten om att det inte var jag som behövde hjälp (mer än att ta mig därifrån).

 

[Ninnurur]

Hej igen alla, nu är han borta ett tag så jag kan ta mig tid att svara er. Tack igen för all input och stöttning Det gör mig oerhört ledsen att läsa historierna av er som varit i destruktiva förhållanden, så ledsen att så många av er har mått dåligt och blivit illa behandlade i en relation. Ni som är så himla fina ska ha det allra bästa och jag beundrar er för er styrka att ha tagit er ur förhållandet och gått vidare. Alla här inne är starka, omtänksamma kvinnor som ska ha likadana män Tack för att ni öppnar er om era relationer, både bra och dåliga för att ge mig perspektiv igen.

Till er som undrat om jag provat att prata med honom: Ja, i våras när jag fortfarande kände att jag hade kvar lite av en fighter i mig, innan jag började undra om allt var mitt fel och bara fanns i mitt eget huvud. Jag klappade ihop och grinade och sa att jag var ledsen över svartsjukan och över att det inte kändes som att han älskade mig för den jag var. Han grät också och sa att han var hemskt, hemskt ledsen och att han visste att han betett sig dumt åt. Att det var för att han var osäker i sig själv och att han var orolig att det skulle hända mig något. Jag tog försiktigt upp ämnet att han kanske skulle prata med någon men han sa att han förmodligen aldrig skulle kunna öppna sig för någon han inte kände. Efter det blev det bättre, sommaren var helt okej. Under hösten har det blivit stadigt sämre igen. En gång tog jag upp det men då blev han arg eftersom han tyckte att han hade bättrat sig så mycket, att han blev ledsen att jag inte märkt det. Självklart har jag varit noga med att bekräfta honom under tiden sedan första samtalet, hur bra det kändes i förhållandet när han inte var lika svartsjuk, att det märktes att han arbetade med sig själv och så vidare.

Nu känns det som att varje gång jag försöker prata med honom går han i försvar och därför känns det ännu mer som att jag är sinnessjuk. Jag tog aldrig upp händelsen med mobilen och skulle inte göra det heller eftersom det skulle kännas som att jag överreagerade. Under kvällen igår ville han ha sex men eftersom jag kände mig ledsen så kunde jag verkligen inte, jag sa att jag hade ont i ryggen. Då gick han och la sig utan att säga godnatt, längst ut på sängkanten och jag kände mig så dum som ljugit. Imorse pratade han inte med mig så när jag frågade hur det var sa han bara att han var kåt och frustrerad. När han skulle åka (han ska vara borta två dagar) var det som att han ville göra allt bra igen och var extra snäll och fin, frågade om jag var ledsen, hur jag mådde osv. Frågade flera gånger om jag verkligen älskade honom och om jag skulle sakna honom. Han vill ofta sitta och titta mig i ögonen och tittar jag bort blir han sur eller tror att jag är sur eller undanhåller något.

Snälla fina du, du är inte sinnessjuk alls! Du överreagerar inte och du är inte dum! Kan du ta chansen nu när han är borta och prata med någon du litar på bland familj/vänner? Eller kontakta en kvinnojour? Vi finns här bakom dig, allihop, och ger dig styrkan att orka och rädda dig själv!

 

[athena_arabians]

@Hemligaste: SUR när han inte får ligga?! Herregud, han får väl ta en handtralla då!

Du är INTE hans lilla sexdocka som han kan uttnyttja för att han är kåt! Tyvärr, det blir fler och fler varningsklockor gällande den där karln.

 

[tanten]

Imorse pratade han inte med mig så när jag frågade hur det var sa han bara att han var kåt och frustrerad. När han skulle åka (han ska vara borta två dagar) var det som att han ville göra allt bra igen och var extra snäll och fin, frågade om jag var ledsen, hur jag mådde osv. Frågade flera gånger om jag verkligen älskade honom och om jag skulle sakna honom. Han vill ofta sitta och titta mig i ögonen och tittar jag bort blir han sur eller tror att jag är sur eller undanhåller något.

Jag baxnar!

Så han straffar dig med surhet när du inte finns tillgänglig för sex.
Sex är en gemensam övning med gemensam kåthet.

Herregud.

(förlåt men nu blev jag så upprörd att jag inte kunde behärska mig)