Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[athena]

Våld är inte alltid det värsta. Att vara eller ha varit utsatt för psykisk misshandel är svårare att förklara, svårare att bevisa. Både för sig själv och andra.

 

[Hemligaste]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

 

[Hyacinth]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Allt hade inte varit bra. Du hade fogat dig för att hålla honom på bra humör. Han är en jävla rövhatt och du kan kolla Facebook tills ögonen går i kors om du vill.
Vem väljer film? Eller har du av en lycklig slump fått samma filmsmak som honom?

Dumpa fanskapet, rent ut sagt och utbilda dig till polis, klä dig i tajta små fodral och kolla Facebook istället. Vill du ta hand om någon, skaffa katt eller guldfisk.

 

[Aliche]

Våld är inte alltid det värsta. Att vara eller ha varit utsatt för psykisk misshandel är svårare att förklara, svårare att bevisa. Både för sig själv och andra.

Jag håller helt med.
För den som aldrig blivit utsatt för psykisk misshandel är det lätt att säga "jamen han slår ju inte" eller " jamen det behöver ju inte gå så långt som fysisk misshandel" som att det skulle vara mycket värre än psykisk misshandel. Att bli utsatt för psykisk misshandel innebär precis samma ständiga oro/rädsla/skräck/förvirring/mindfuck/ledsamhet som vid fysisk men skillnaden är att du har mycket svårare att bevisa något för någon annan för de blåmärken och ärr som kommer av psykisk misshandel sitter inombords. Du kan aldrig peka på ett blåmärke eller ett brutet ben och säga "se vad han gjort mot mig!" Därför är det så lätt att hamna i tankarna "är det jag? överdriver jag? är det mitt fel? är jag överkänslig? det är nog inte så hemskt och farligt egentligen...."
Att förminska det som vi som utsatts för psykisk misshandel genomgått och de efterdyningar som följer med orden eller andemeningen "jamen du blir/blev ju inte slagen" eller "det har ju inte gått så långt som fysisk misshandel än", det är så jäkla orättvist och okunnigt.
Har du inte själv genomgått det- försök dig inte på att förklara för någon annan hur det känns eller hur illa/inte illa det är, för du kan aldrig någonsin föreställa dig hur det är att leva så. Aldrig.

 

[mandalaki]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Gud så hemskt. Det var ingen småsak, det du beskriver. Det låter som en förfärligt otäck film i mina öron.

Bra att du berättar här så att du ser hur vi reagerar!

 

[zassoo]

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Ursäkta men vad är det för svin du är tillsammans med?? Du håller på med mobilen så jävla mycket du vill, och hör sen! Gud så arg jag blir. Han har ingen rätt att bestämma över dig. Det kan verka som en småsak, men tillsammans med det du redan skrivit kan jag bara säga DUMPA!

 

[tanten]

Vem är viktigast? Du eller han?

Den frågan besvarar man på ett sätt när man är mitt i den destruktiva relationen, och på ett annat sätt om man lever annorlunda.

Jag satt mig själv långt ner och det viktigaste i livet var hans välmående. Jag bad ibland tyst om att han skulle hitta någon annan som var mer värd honom än usla jag. Trots att det var länge sedan har jag hittills inte nått till den punkten att jag betraktar mitt liv som värt något speciellt.

Jag har ingen aning om ifall @Hemligaste kan besvara den frågan på ett friskt sätt. Så jag tror att den inte är vettig att ställa just nu?

 

[Borttaget konto]

Ts - som flera redan påpekat är det dags att lämna.

Värt att tänka på är att kontrollerande män kan bli ännu farligare när de förstår att en relation är på väg att ta slut.

Mitt förslag är att du avslutar relationen på ett så säkert sätt som möjligt och helst inte ensam. Ta det säkra före det osäkra, bryt snabbt och effektivt så han inte får någon chans att ytterligare manipulera eller attackera dig.

Om ni bor tillsammans och du vill ha med dig kläder och saker så kan du t.ex. hämta allt utan förvarning när du vet att han inte kommer vara hemma. Sedan när du har det du behöver och har en vän med dig (gärna synlig och inom hörhåll) så kan du förklara för honom att er relation är över, alternativt kan du bryta upp över telefon eller låta din frånvaro tala sitt tydliga språk. Du är i det här läget inte skyldig honom något alls utan lämna bara på det sätt du tycker känns säkrast och bäst.

Risken finns förstås att han söker upp dig igen efteråt, gå inte tillbaka vad han än säger och lovar.

 

[em-pirre]

@Hemligaste vilken klassiker! Låter så bekant. För många av oss. Många gånger önskade jag att mitt ex hade slagit mig eller gjort något fel som syntes utanpå. Jag funderade i åratal på om jag bara överdrev, eller om det skulle gå om o.s.v.

Han var också väldigt artig och trevlig bland folk. Fy fan.

Försök tänka att det enda du behöver veta är att det inte känns bra för dig i ert förhållande. Det räcker. Du behöver inga andra orsaker, du behöver inte ge honom chanser eller hjälp. Tankar om att du överdriver eller så kan du glömma genast. Det spelar ingen roll. Du är inte skyldig honom något. Du är inte hans psykolog eller mamma.

Och sen brukar det vara bäst att klippa helt. Totalt.

Edit Jag tror inte att det är fysiskt våld du ska vara rädd för. Det är det våld du utsätts för just nu. Det räcker mer än väl.

 

[ainasoja]

Den frågan besvarar man på ett sätt när man är mitt i den destruktiva relationen, och på ett annat sätt om man lever annorlunda.

Jag satt mig själv långt ner och det viktigaste i livet var hans välmående. Jag bad ibland tyst om att han skulle hitta någon annan som var mer värd honom än usla jag. Trots att det var länge sedan har jag hittills inte nått till den punkten att jag betraktar mitt liv som värt något speciellt.

Jag har ingen aning om ifall @Hemligaste kan besvara den frågan på ett friskt sätt. Så jag tror att den inte är vettig att ställa just nu?

Jo det är väldigt bra fråga att ställa nu pga det du skrev, det är så lätt för dom utomstående att se hur långt det gått då.

 

[Raderad medlem 94602]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Du får givetvis göra vad du vill. Vill du surfa en hel dag så får du göra det utan att psykiskt straffas. Men även detta känner jag igen. Och när jag stod på mig om nätet började han snoka i min telefon, på min facebook, i min dator. Jag fick redogöra vilka alla mina manliga vänner på fb var och varför jag var vän med dom. Tre stycken krävde han att jag skulle ta bort. Han frös ute mig i en hel vecka för att jag hade tryckt på "gilla" på ett inlägg en manlig vän hade skrivit.

Droppen var när han hittade ett sms i min mobil där jag tagit ett kort på sonen som åkte skidor för första gången och skickat bilden till sonens far. Han gick i taket för detta och jag hade gjort honom sååå besviken för att jag hade skickat bilden på skidsemestern. Det var ju HAN som fixat semestern och nu hade jag förstört den med att blanda in mitt ex

Jag packade morgonen där på och jag och sonen åkte hem. Har sedan dess inte växlat ett ord med honom. Fan vad den människan hjärnknullade mig rent ut sagt. Det var en satans berg och dalbana mellan att vara underbar, sjukt manipulerande och offerkofta. Men det är ju så man fångar någon...med att vara go och underbar. Sen när man sitter där på kroken kan man börja ömsom brytas ner och ömsom byggas upp, på hans sätt.
Snälla, snälla du. Akta dig!
Jag är en person som brukar beskrivas ha stark integritet. Det tog honom 7 månader att smula ner mig. Och då bodde vi inte ens ihop!!! Så jag kan absolut förstå att du är otroligt vilsen i dig själv efter 1½ år.
Så lita på magkänslan.

Den här karln jobbade ömsom inom vården och ömsom inom service och aaaaaalla älskade honom. Hela byn avgudade honom

 

[inverterad]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Det du beskriver är ingen småsak utan riktigt otäckt beteende från hans sida. Han TOG alltså mobilen från dig? Du har rätt att göra precis vad som helst i DITT hem! Och sen förstör han kvällen med sitt dåliga humör, och du anklagar dig själv. Nej, det där är så långt ifrån sunt det kan komma.

 

[mandalaki]

Ursäkta men vad är det för svin du är tillsammans med?? Du håller på med mobilen så jävla mycket du vill, och hör sen! Gud så arg jag blir. Han har ingen rätt att bestämma över dig. Det kan verka som en småsak, men tillsammans med det du redan skrivit kan jag bara säga DUMPA!

Sättet han gör det på ger mig rysningar. Han tar mobilen ur händerna på henne, ger rena ordern - Nu lägger vi undan skärmarna - och lägger till "älskling". Det låter fullständigt vidrigt. Han är inte sund.

Att han dessutom är en toppenkille när andra tittar på - nej, det här känns riktigt alarmerande.

 

[Lillgrådis]

Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Men det var ju ingen förfrågan, det var (ännu) en omyndigförklaring av dina intressen i form av en uppmaning. Jag blir helt allergisk av befallande uttryck som "nu gör vi...", "nu går vi...", "nu äter vi" utan någon slags föregående - ömsesidig - diskussion. Som om man vore en planlös drönare utan egen vilja. Vilket ju verkar vara vad han skulle önska av dig.

Vad jag annars ville tillägga är att jag önskar dig all lycka i dina planer på att bli polis. Ge inte upp den planen en millimeter. Först och främst för att DU vill det. Men också för att förståelse för den här typen av beteenden är sorgligt vanligt förekommande i mycket polisarbete.

 

[zassoo]

Sättet han gör det på ger mig rysningar. Han tar mobilen ur händerna på henne, ger rena ordern - Nu lägger vi undan skärmarna - och lägger till "älskling". Det låter fullständigt vidrigt. Han är inte sund.

Att han dessutom är en toppenkille när andra tittar på - nej, det här känns riktigt alarmerande.

Ja jag håller med. Det låter uppfostrande, som att tala till ett litet barn - snarare än en jämlik vuxen partnerrelation...

 

[vallhund]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Det där är ingen småsak.
Se till att han inte kan komma åt dina mail, sms etc, likaså inloggningen hit på buke samt även så klart FB.

 

[Kattennizze]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Det var bland det värsta jag hört. Vilket jävla as. Att ta din mobil ur din hand samtidigt som han manipulativt säger älskling för att kamouflera att han är ett jävla svin. Gå gå gå gå gå gå gå gå NU.

 

[Snubbelfot]

Dina inlägg i den här tråden gör mig arg. Du har ingen aning om hur långt den här mannen är redo att gå. Du har ingen aning om huruvida han är farlig för TS eller ej. Dina råd kan heja på att en person stannar med en manipulativ och kontrollerande man. Vad exakt vinner du på att stötta och argumentera för det?

Jag förundras litet av att du antar att jag har något att vinna i sammanhanget.
Nej, jag har ingen aning om hur långt den här mannen är redo att gå, varken han eller någon annan man, och det har jag varken hävdat eller låtit påskina. Inte heller har jag, vare sig uttryckligen eller indirekt, förminskat sambons destruktiva beteende eller antytt att TS är överkänslig. Det jag ville lyfta fram var min uppfattning att beteenden ofta går att förändra med rätt verktyg.
Jag har respekt för de erfarenheter av kontrollerande och manipulativa män som andra kvinnor, här i tråden och utanför den, har tvingats få. Det har inte varit min avsikt att lägga skuld för situationen på TS, att föreslå att hon anpassar sig ännu mer eller härdar ut i en relation med en man som beter sig som han gör. Delar av mitt inlägg var dåligt formulerade och gick att tolka på det viset och det ber jag om ursäkt för.

 

[Monstermom]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Det där är ju solklar provokation följt av manipulation! Först kliver han över gränsen där vem som helst skulle reagera (tar mobilen ifrån dig!), och sen vänder din reaktion till "ska det vara så svårt" - det är klart det inte är svårt, så då "måste" ju han ha rätt då.

Men det var ju aldrig frågan om det var svårt eller inte egentligen, det är han som väljer ett skevt fokus... Och en dag är det ingen provokation längre, du har internaliserat alla hans regler och ser det som självklart.

Ts - som flera redan påpekat är det dags att lämna.

Värt att tänka på är att kontrollerande män kan bli ännu farligare när de förstår att en relation är på väg att ta slut.

Mitt förslag är att du avslutar relationen på ett så säkert sätt som möjligt och helst inte ensam. Ta det säkra före det osäkra, bryt snabbt och effektivt så han inte får någon chans att ytterligare manipulera eller attackera dig.

Om ni bor tillsammans och du vill ha med dig kläder och saker så kan du t.ex. hämta allt utan förvarning när du vet att han inte kommer vara hemma. Sedan när du har det du behöver och har en vän med dig (gärna synlig och inom hörhåll) så kan du förklara för honom att er relation är över, alternativt kan du bryta upp över telefon eller låta din frånvaro tala sitt tydliga språk. Du är i det här läget inte skyldig honom något alls utan lämna bara på det sätt du tycker känns säkrast och bäst.

Risken finns förstås att han söker upp dig igen efteråt, gå inte tillbaka vad han än säger och lovar.

Utmärkta råd, snälla följ dem TS! Även om han faktiskt inte skulle reagera på ett farligt sätt (och du inte skulle bli manipulerad till att tro att det är ett misstag att lämna honom) så förlorar du inget på att gardera mot risken men kan förlora mycket på att låta bli.

 

[em-pirre]

Jag förundras litet av att du antar att jag har något att vinna i sammanhanget.
Nej, jag har ingen aning om hur långt den här mannen är redo att gå, varken han eller någon annan man, och det har jag varken hävdat eller låtit påskina. Inte heller har jag, vare sig uttryckligen eller indirekt, förminskat sambons destruktiva beteende eller antytt att TS är överkänslig. Det jag ville lyfta fram var min uppfattning att beteenden ofta går att förändra med rätt verktyg.
Jag har respekt för de erfarenheter av kontrollerande och manipulativa män som andra kvinnor, här i tråden och utanför den, har tvingats få. Det har inte varit min avsikt att lägga skuld för situationen på TS, att föreslå att hon anpassar sig ännu mer eller härdar ut i en relation med en man som beter sig som han gör. Delar av mitt inlägg var dåligt formulerade och gick att tolka på det viset.

Men jag fattar liksom inte varför man ens ska fundera på att försöka reparera honom? Varför? Man får hela och fungerande partners lite var som helst, så varför betala dyrt för att få en trasig som man dessutom själv ska försöka reparera?