Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Lovisaleonora]

Jag VET om normaliseringsprocessen, men menar ni helt allvarligt att det ALLTID kommer utveckla sig vidare till katastrof? Kan man inte också faktiskt (å gud bevare mig väl) en man ha problem sedan ett tidigare förhållande och vara osäker utan att för den sakens skull vara en kvinnomisshandlare eller bli en?

Vad får dig att tro att detta handlar om en man som är "osäker" sedan ett tidigare förhållande?! TS beskriver ju en fullt ut kontrollerande situation där hon blir manipulerad vad gäller umgänge, arbete, kläder, transport, fritidsaktiviteter - allt. Hon har tappat sig själv.

Jag struntar fullständigt i om det är för att han har haft en tråkig barndom-HAN HAR ANSVAR FÖR VAD HAN GÖR MOT ANDRA MÄNNISKOR. Och han misshandlar TS psykiskt.

Herregud, du får det att låta som det är lite grus i maskineriet, nästa steg är väl att "lite får man tåla som tjej, det är synd om män som farit illa av andra häxor till kvinnor". För bara han är med MIG och jag älskar honom som bara JAG kan göra kommer han ändra sig.

Eller så slår han ihjäl någon. Vilket scenario som blir sant får tiden utvisa. Våga och vinn.

 

[Emtherlia]

Dock tycker jag att många här inne överdriver en aning som kallar det psykisk misshandel.

Vad anser du är psykisk misshandel?

 

[sjoberga]

Tack för alla era svar Buke kan man lita på!
Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.

Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.

Nej, du överreagerar verkligen inte. Det där låter otäckt och inte alls fint och omtänksamt.

 

[Skywalker]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Du är inte överkänslig, svag eller patetisk vill jag börja med att säga, och jättebra att du tar upp det här, för som så många andra skrivit så kan såna här relationer eskalera till att bli mycket värre.

Den sortens svartsjuka som du nämner är inte okej, du ska inte behöva undvika eller anpassa konversationen på det sättet, det är inte normalt. Svartsjuka kan självklart uppstå och om man kan prata om det direkt och analysera känslorna och sedan lösa det så kan det bli okej.
Att behöva gå på äggskal hela tiden i en relation är inte heller normalt eller okej att du ska behöva göra. Det kan leda till att man själv börjar må otroligt dåligt.
För mig låter det som att du är i en relation med en manipulativ person, de är ofta mycket bra på att framstå som älskvärda utanför relationen. Och att få en att tro att man själv är en dålig person med en massa fel som man måste ändra på.

Jag skulle faktiskt råda dig till att avsluta en sån här relation för att skydda digsjälv. Alternativet blir att ta upp allt du tagit upp här med partnern för att se om det går att lösa. Och det tror jag kräver att man är väldigt bestämd och inte ger sig för att han börjar gråta t ex. Kräv omedelbar ändring eller gå. Känns det som att han kommer bli värre i sitt beteende om du tar upp det så bara gå. Trots att det är jättejobbigt. Det kommer inte att bli bättre eller lättare att vänta.
Om han är så snäll och omtänksam som du säger så borde han ju ha förmågan att behandla dig på ett sätt som får dig att må bra, inte tvärtom.

Jag har själv erfarenhet av relationer med manipulativa personer vilka har lett till att jag har mått mycket dåligt långt efter.

 

[tott]

Jag VET om normaliseringsprocessen, men menar ni helt allvarligt att det ALLTID kommer utveckla sig vidare till katastrof? Kan man inte också faktiskt (å gud bevare mig väl) en man ha problem sedan ett tidigare förhållande och vara osäker utan att för den sakens skull vara en kvinnomisshandlare eller bli en?

Jag tipsar dig att läsa på lite om de olika formerna av misshandel. http://www.varningstecken.n.nu/
Läs @_FiA_ - kan vara bra för framtiden.

TS mans problem handlar nog om lite djupare problem än bara osäkerhet från tidigare förhållanden. Jag gissar att hans problem grundar sig från tidig barndom...och kräver insikt, vilja och proffshjälp och mycket jobb. Vad jag förstått så är det insikten och viljan som är de stora problemen - och jobbet som krävs, förstås. Lättast att köra på med nästa brud bara...

 

[Raderad medlem 6459]

@Wysiwyg Du är bäst verkligen . Jag skulle gå in och skriva i tråden men ser sen att det inte behövs. Snälla @_FiA_ och alla andra som tycker att det är super att förminska och bortförklara mäns manipulativa beteenden - lyssna på Wysiwyg!

 

[mandalaki]

Alltså, jag säger samma sak till dig som jag sa till någon tidigare i tråden. Snälla, skriv inte sådant i trådar som denna där TS aktivt söker hjälp och beskriver ett helt galet förhållande.

Det handlar liksom inte om att hennes sambo har varit lite grinig en vecka och inte velat prata om problemen. Han kontrollerar (eller försöker kontrollera) hennes umgänge, hennes känslor, hennes klädval, hennes utbildning, hennes transporteringar. Han straffar henne genom att sura och bli kall när hon inte gör som han säger. Han gråter för att manipulera henne och skilja henne från hennes vänner. Hon beskriver att hon inte längre vet VEM HON SJÄLV ÄR.

HUR kan du sitta och skriva att man ska jobba igenom det problemet? Har du några erfarenheter av kontrollerande och våldsamma förhållanden? Om du hade det tror jag inte du skulle sitta och skriva såsom du gör. Javisst, kontrollerande män kan jobba igenom sina problem på längden och tvären och i alla möjliga former; kvinnorna ska bara inte vara där för att bevittna det. För deras egna skull.

PS. Förtryck mot kvinnor har alltid varit vanligt. Jag tror dessutom det var vanligare förr, det är bara det att det belyses och kritiseras nu för tiden. DS.

Ord!

 

[Niyama]

Vem vet han kanske i ett tidigare förhållande blev bedragen och nu har svårt att lita på dig och därför är kontrollerande utan att han ens märker det själv.

Kan man inte också faktiskt (å gud bevare mig väl) en man ha problem sedan ett tidigare förhållande och vara osäker utan att för den sakens skull vara en kvinnomisshandlare eller bli en?

Ja, stackaren. Eftersom han är så osäker måste TS ställa upp och ha sex med honom även om hon inte vill, annars kanske han blir osäker och får svårt att lita på henne. Ser du verkligen inte hur manipulativt detta är?

Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

 

[vallhund]

Ord!

 

[vallhund]

Du är inte överkänslig, svag eller patetisk vill jag börja med att säga, och jättebra att du tar upp det här, för som så många andra skrivit så kan såna här relationer eskalera till att bli mycket värre.

Den sortens svartsjuka som du nämner är inte okej, du ska inte behöva undvika eller anpassa konversationen på det sättet, det är inte normalt. Svartsjuka kan självklart uppstå och om man kan prata om det direkt och analysera känslorna och sedan lösa det så kan det bli okej.
Att behöva gå på äggskal hela tiden i en relation är inte heller normalt eller okej att du ska behöva göra. Det kan leda till att man själv börjar må otroligt dåligt.
För mig låter det som att du är i en relation med en manipulativ person, de är ofta mycket bra på att framstå som älskvärda utanför relationen. Och att få en att tro att man själv är en dålig person med en massa fel som man måste ändra på.

Jag skulle faktiskt råda dig till att avsluta en sån här relation för att skydda digsjälv. Alternativet blir att ta upp allt du tagit upp här med partnern för att se om det går att lösa. Och det tror jag kräver att man är väldigt bestämd och inte ger sig för att han börjar gråta t ex. Kräv omedelbar ändring eller gå. Känns det som att han kommer bli värre i sitt beteende om du tar upp det så bara gå. Trots att det är jättejobbigt. Det kommer inte att bli bättre eller lättare att vänta.
Om han är så snäll och omtänksam som du säger så borde han ju ha förmågan att behandla dig på ett sätt som får dig att må bra, inte tvärtom.

Jag har själv erfarenhet av relationer med manipulativa personer vilka har lett till att jag har mått mycket dåligt långt efter.

Jag är snarare inne på att ställa ultimatum. Som att gå med på att gå i parterapi (hos välutbildade psykologer/kuratorer/vadsom), dvs en serie samtal. 10 ggr brukar serierna vara på.

 

[cirkus]

Jag VET om normaliseringsprocessen, men menar ni helt allvarligt att det ALLTID kommer utveckla sig vidare till katastrof? Kan man inte också faktiskt (å gud bevare mig väl) en man ha problem sedan ett tidigare förhållande och vara osäker utan att för den sakens skull vara en kvinnomisshandlare eller bli en?

I min bok så är det redan katastrof. En normal människa som är osäker (det kan alla vara) gråter inte om partnern ska göra ngt på egen hand. En normal osäker människa skjutsar och hämtar inte partnern överallt. En normal människa tar upp diskussionen själv om den är osäker. Det här är något helt annat

 

[Hazel]

Jag VET om normaliseringsprocessen, men menar ni helt allvarligt att det ALLTID kommer utveckla sig vidare till katastrof? Kan man inte också faktiskt (å gud bevare mig väl) en man ha problem sedan ett tidigare förhållande och vara osäker utan att för den sakens skull vara en kvinnomisshandlare eller bli en?

Vad är katastrof? Varför ska TS lösa sin partners problem sedan innan (som vi inte ens vet finns)

Här har vi en person som funderar på om HON är svag för att hennes partner bestämmer vem hon ska träffa, vad hon ska drömma om och vad hon ska göra. Menar du att katastrofen bara är stundande om det blir värre än så? Exakt vad är värre än att bli av med sin identitet? Om vi säger att det aldrig blir värre än såhär. TS fortsätter leva sitt liv exakt såhär eftersom mannen har haft ett ex som varit otrogen, på vilket sätt att detta inte varit en katastrof för TS liv?

 

[Myrten]

Jag är snarare inne på att ställa ultimatum. Som att gå med på att gå i parterapi (hos välutbildade psykologer/kuratorer/vadsom), dvs en serie samtal. 10 ggr brukar serierna vara på.

Fast det lär inte hjälpa annat än om det är han själv som inser sina problem och tar initiativet.

KL

TS, jag tror mitt bidrag blir ett ord: GÅ! Nej två förresten: NU!

 

[Raderad medlem 94602]

Tack för alla era svar Buke kan man lita på!
Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.

Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.

Du överreagerar inte. Lyssna på din magkänsla. Den fick dig att skriva den här tråden.
Jag kunde ha skrivit den för 3 år sen. Hade då ett kort förhållande som stöp av exakt de här anledningarna. Samma utfrysningsmetoder, tystnad, pikar, försök att få mig att ändra på MIG, tugg om andra män mm. Och jag gjorde precis som du. La fram saker på ett annat sätt för att slippa tjafs. Som att gå på äggskal.....
Först trodde jag att jag överreagerade men sen valde jag att lyssna på magkänslan och det är jag mycket glad för att jag gjorde. För det gav mig möjligheten att så småningom träffa en annan partner som gör mig helt lycklig med sitt sätt att vara och låter mig vara mig själv. Jag är inte längre halvt lycklig och känner mig tillbakahållen av någon annans åsikter och känslor.
Man ska bli älskad för den man är rakt igenom. Och man ska älska den andra för den hen är, inte den hen är ibland...eller har varit.

 

[Oldie]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Blääää .
Klart att man ska peppa och ställa upp för sin partner. Att be någon ändra sig för att passa verkar
helt klart inte riktigt friskt. Man älskar väl den personen oavsett sånt småttigt och det är väl bra
att ha mål i livet.
Nåt känns (för mig i alla fall) skumt.

 

[sicx]

Kära @Hemligaste, jag blir så oerhört ledsen av att läsa det du skriver. Det du beskriver att din sambo håller på med är på inga sätt ditt fel eller din grej att fixa eller anpassa dig till. Det han håller på med är ren och skär manipulation och psykisk misshandel, det finns inga andra ord för det.

Jag har varit i precis din sits, jag har haft en pojkvän som var precis som din, skillnaden är att jag var ung och vi bodde inte ihop, det tror jag blev min räddning. Den här killen var precis som din, fin och gullig och omtänksam i början, han hade haft en tuff barndom och jag ursäktade många av varningssignalerna i början med det. Det eskalerade dock väldigt snabbt, han var syrlig och elak i kommentarer om hur jag klädde mig, förstod inte varför jag behövde sminka mig när jag träffade folk, gjorde jag det för alla andras skull, för att synas av andra killar? Han isolerade mig från mina vänner, kommenterade att han inte riktigt gillade någon av dom, surade om jag inte gjorde som han ville, blev arg och gnällig om vi inte hade sex, var oerhört svartsjuk på de få killkompisarna jag faktiskt hade. Det gjorde att de gångerna jag var hos honom så vågade jag inte ha mobilen igång, livrädd för att jag skulle få ett mess från en killkompis som han skulle se och bli arg över, då var ju hela helgen förstörd..

Jag hade också sex med honom för att slippa hans tjat och surande, inte för att jag ville ha det. ALLT han gjorde gick ut på att förminska mig, isolera mig, få mig att känna att jag inte var värd bättre. Men det förstod jag inte då. När han gjorde enorma övertramp som till och med mitt manipulerade jag reagerade på svarade han med att bli ledsen, att skylla ifrån sig och att lova bättring.

Det blir aldrig bättring, såna här män förstår egentligen inte, man kan inte som utomstående hjälpa, den enda man kan rädda i en sån här sits är sig själv!

För min del slutade det (efter 3 år) i stryptag, våldtäkt och blåmärken (och inte ens då gick jag direkt), jag räknar det som att jag kom lindrigt undan och är glad att det inte blev värre.

Snälla du, lämna den här människan innan du försvinner helt, det är tungt att hitta sig själv igen men herregud vilken befrielse det är! Jag tror på dig!

Vill du prata så finns jag på PM, du får gärna mitt nummer om du känner att du vill ringa eller sms:a. Känner du för en semester i Skåne (såg att du bor norrut) så finns jag även för det!

 

[mandalaki]

@Hemligaste Du skriver i starten Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam.

Det tror jag är så länge du fogar dig. Så länge du tassar och försöker anpassa ditt beteende så att han inte ska bli sur.

Om du däremot satte emot - ja, då skulle han gissningsvis vara allt annat än "snäll och omtänksam". Farliga grejer att leka med, det där.

 

[mandalaki]

@sicx Trådens bästa inlägg

 

[Blue]

Hur mycket erfarenhet och/eller kunskap har du om det här? @Sleepy tipsade om en bra länk: http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Jag förnekar inte våldsamma relationer ofta föregås av en normaliseringsprocess där våldet och kontrollerandet blir allt värre men tiden med den sidan tar det alldeles för långt. Det står bl.a "att bli utsatt för verbal misshandel i en nära relation är lika smärtsamt som att bli fysiskt misshandlad och det kan ta minst lika lång tid att återhämta sig från verbal misshandel." Exempel på verbal misshandel, som enligt sidan är lika allvarligt som fysisk misshandel innefattar bland annat att mannen är överdrivet hjälpsam (maskerad kritik), att mannen inte delar med sig av sina tankar och känslor, att mannen säger "du tål ju inte skämt" eller "du är är överkänslig", att mannen tycker att kvinnan gör en för stor grej av något, att mannen byter ämne när det är någonting som kvinnan vill diskutera, att mannen säger att kvinnan är dålig på att köra bil (detta är enligt sidan en lögn), att mannen undrar vad poängen med att någonting kvinnan ska göra är (exempelvis läsa en kurs), os.v., o.s.v.

Och TS @Hemligaste så kan jag bara instämma med många här att det inte låter som ett sunt förhållande där du känner att du begränsas på det sättet. Du bör inte finna dig i det.

 

[Raderad medlem 94602]

Vad får dig att tro att detta handlar om en man som är "osäker" sedan ett tidigare förhållande?! TS beskriver ju en fullt ut kontrollerande situation där hon blir manipulerad vad gäller umgänge, arbete, kläder, transport, fritidsaktiviteter - allt. Hon har tappat sig själv.

Jag struntar fullständigt i om det är för att han har haft en tråkig barndom-HAN HAR ANSVAR FÖR VAD HAN GÖR MOT ANDRA MÄNNISKOR. Och han misshandlar TS psykiskt.

Herregud, du får det att låta som det är lite grus i maskineriet, nästa steg är väl att "lite får man tåla som tjej, det är synd om män som farit illa av andra häxor till kvinnor". För bara han är med MIG och jag älskar honom som bara JAG kan göra kommer han ändra sig.

Eller så slår han ihjäl någon. Vilket scenario som blir sant får tiden utvisa. Våga och vinn.

Den jag var ihop med som jag nämnde innan skyllde sitt betende på att nått ex hade varit otrogen. Jag sa till honom några gånger att A-jag var inte hans ex och B- mitt ex var otrogen i tre år och inte sjutton dömde jag nästa karln på det puckots handlingar.

Precis som du säger, man har ansvar för sig själv, sina demoner, sitt handlande och vad man gör mot andra.
Den som behöver applicera sin historia på någon annan är rätt snett ute.