Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Wysiwyg]

Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.

Du är absolut inte svag! Det är någonting han har fått dig at tro. Tycker snarare du är väldigt modig som berättar om din situation! Alla manipulativa och kontrollerande män vill att partnern ska tro att deras förhållande är normalt eller som de flesta andras. Alternativt "det är ju ändå ditt fel så det är ingen idé at du gnäller till någon" eller "jaha om det är så du ser på mig är det lika bra vi gör slut nu med detsamma!", allt för att skrämma bort partnern från konfrontation.

Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.

Jag blir så ledsen när jag läser det

Har du någon bra vän du kan prata med? Någon som inte kommer hålla honom om ryggen och som kommer stå på din sida oavsett vad han tar sig till? Berätta om honom för den personen i så fall! Det är guld att ha en stark vän i situationer som din.

 

[Snubbelfot]

Googletips: normaliseringsprocessen.

Har du något mer googletips som pekar på att den generellt är omöjlig att bryta eller vända?

 

[Wysiwyg]

(Jag tror inte att någon av oss här har förutsättningar för att bedöma sannolikheten att din sambo reagerar våldsamt, om någon kan det så är det du som känner honom. Om så är fallet tycker jag förstås inte att du skall riskera din egen hälsa, inte alls. Då tror jag det är bättre att helt enkelt avveckla förhållandet med så litet konfrontation som möjligt.)

Jo jag kan bedöma den sannolikheten. Den är riktigt hög. Det finns en anledning till varför den farligaste platsen för kvinnor att vara på är i sitt eget hem tillsammans med sin (manliga) sambo.

Snälla, jag vet att du menar väl, men uttala dig inte så i situationer som denna. Det hjälper till att normalisera TS situation och signalerar till henne "du har inte jobbat nog hårt för er relation eller för att hjälpa honom så försök lite till" när det i själva verket är livsfarligt redan nu.

 

[Görel]

Du överreagerar inte! Ingen partner har rätt att begränsa en, styra en och påverka så allvarliga livsval som utbildning.

Lyssna på den ovan som skriver om normaliseringsprocess. Du är utsatt för manipulation. Jag har sett sådant både privat och i yrkeslivet. Förlorat en släkting på det sättet, och träffat många som under många år levt i ett osunt förhållande där gränsen för vad som är normalt sakta men säkert förskjutits. Klokt att dig att våga reflektera, inte bara tänka att han gör som han gör för att han bryr sig om dig.

 

[Korven]

Tack för alla era svar Buke kan man lita på!
Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.

Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.

Alla klockor ringer , lyssna på allvetande Buke när det gäller sånt här!

 

[mandalaki]

Har du något mer googletips som pekar på att den generellt är omöjlig att bryta eller vända?

Mannen kan bryta den - genom att uppföra sig som folk. Kvinnan bör vara långt därifrån tills han gjort det.

 

[mandalaki]

Snälla, jag vet att du menar väl, men uttala dig inte så i situationer som denna. Det hjälper till att normalisera TS situation och signalerar till henne "du har inte jobbat nog hårt för er relation eller för att hjälpa honom så försök lite till" när det i själva verket är livsfarligt redan nu.

Bra!

 

[Hemligaste]

Klokt att dig att våga reflektera, inte bara tänka att han gör som han gör för att han bryr sig om dig.

Det är just det som är så svårt. Alla mina vänner säger ju hur gulligt det är att han bryr sig, att han är svartsjuk för att han inte vill förlora mig. Dom är avundsjuka på att han skjutsar mig till och från jobbet eller olika aktiviteter jämt. Jag har inte velat säga något för att jag inte har velat att någon ska tycka illa om honom, speciellt om det visar sig att det är jag som tänker galet och så får han skulden för det, när det är jag som överreagerat.

 

[Centaur]

Såna människor mår inte bra, de är extremt osäkra och ja, de beter sig sällan som de gör av elakhet men pga att de är så rädda för att förlora dig och känner sig underlägsna andra män. Men det spelar ingen roll varför han gör så när det förstör ditt liv!! Du ska inte behöva förminska dig själv för att han har psykiska problem. De är sällan intresserade av att söka hjälp heller och väljer att se det som att det är partnern som alltid gör fel. Enklast så...
Har du försökt att säga till honom att hans beteende inte är acceptabelt? Att du blir ledsen och inte orkar leva så? Att han måste ta tag i sina problem nu, annars måste du lämna honom?Det skadar ju inte att prova, då har du åtminstone gett honom en chans att förändra sig. Högst sannolikt kommer han dock bara bli sur och arg.

Precis så som du beskriver var min kompis pojkvän. Väldigt svartsjuk, hade åsikter om allt hon gjorde, hennes kläder, hennes jobb etc. Jag vet inte hur många gångar jag sa att den graden av svartsjukhet inte alls är normal eller acceptabel. Det slutade med att han började slå henne... Det gjorde han flera gångar innan hon klarade av att lämna honom.

 

[mandalaki]

Det är just det som är så svårt. Alla mina vänner säger ju hur gulligt det är att han bryr sig, att han är svartsjuk för att han inte vill förlora mig. Dom är avundsjuka på att han skjutsar mig till och från jobbet eller olika aktiviteter jämt. Jag har inte velat säga något för att jag inte har velat att någon ska tycka illa om honom, speciellt om det visar sig att det är jag som tänker galet och så får han skulden för det, när det är jag som överreagerat.

Han kan skjutsa dig för att ha koll på dig, har du tänkt på det?

 

[ainasoja]

Det är just det som är så svårt. Alla mina vänner säger ju hur gulligt det är att han bryr sig, att han är svartsjuk för att han inte vill förlora mig. Dom är avundsjuka på att han skjutsar mig till och från jobbet eller olika aktiviteter jämt. Jag har inte velat säga något för att jag inte har velat att någon ska tycka illa om honom, speciellt om det visar sig att det är jag som tänker galet och så får han skulden för det, när det är jag som överreagerat.

Om någon av dina vänner hade berättat åt dig att deras förhållande är likadant som ditt hade du ansett att det är normalt då?

Svartsjuka innebär inte att dom är rädda att förlora en, det innebär att dom inte litar på sin partner.

 

[Red_Chili]

@Hemligaste, läs igenom dina inlägg men låtsas att det är din syster, din mamma eller någon annan du verkigen bryr dig om som skrivit. Vad skulle du säga till den personen då? Lyssna på dina egna råd där.

(Själv vill jag bara säga, fan, ta dig därifrån, kan dina vänner inte förstå läget om du berättar för dem så är de inte värda att ha kontakt med, ogillar de den där mannen, rätt åt honom! Ta dig bort innan det är för sent.)

 

[Amanda_F]

Gå. NU. Du ska bli lyckligare och en bättre version av dig själv i en relation. Han ska inte få förminska dig. Du är viktig. Ta hand om dig!

 

[aprilmaj]

Har du försökt att säga till honom att hans beteende inte är acceptabelt? Att du blir ledsen och inte orkar leva så? Att han måste ta tag i sina problem nu, annars måste du lämna honom?Det skadar ju inte att prova, då har du åtminstone gett honom en chans att förändra sig. Högst sannolikt kommer han dock bara bli sur och arg.

Jag skulle inte vilja råda till det. Det kan gå illa. Om han är så "smart" att han fått alla andra runtomkring att tro att han är en helyllekille, så har han väldigt lite att förlora på att bete sig ännu mer illa mot TS.

 

[Monstermom]

Det är just det som är så svårt. Alla mina vänner säger ju hur gulligt det är att han bryr sig, att han är svartsjuk för att han inte vill förlora mig. Dom är avundsjuka på att han skjutsar mig till och från jobbet eller olika aktiviteter jämt. Jag har inte velat säga något för att jag inte har velat att någon ska tycka illa om honom, speciellt om det visar sig att det är jag som tänker galet och så får han skulden för det, när det är jag som överreagerat.

Det är inte dina vänner som ska bo med honom, krympa sin identitet alltmer och bli stadigt mer fokuserad kring hans önskningar. Det är du, så den enda åsikt som är relevant är din egen. Du ser ju själv att det här verkligen inte är bra (och är på väg att bli allt värre...), så du behöver inte vänta på att dina vänner ska se det. Det var någon annan här ovan som blev tipsad att googla normaliseringsprocessen, jag hoppas du gör det också. En sådan sak som att han skjutsar dig överallt är så vanligt att det står med som ett grundläggande exempel för hur kontrollen yttrar sig i de flesta beskrivningar jag sett. Ta dig därifrån!

 

[Ninnurur]

@Hemligaste - vi är nog många här på Buke som kan hjälpa dig börja om. Det har gjorts förr, Bukes nätverk är stort! Själv finns jag i Uppsala och hjälper dig gärna på de sätt jag kan, om något så enkelt som en fika för att prata lite bara. Jag har varit där. Jag satt och väntade ensam på att han skulle komma hem, när jag innerst inne visste att han var otrogen, men han fick det att låta som om jag inte var bra nog och skulle vara glad att han öht ville ha mig. Det blev vardag. Men jag tog mig till slut loss, det går! PMa om du vill

 

[CillaW]

Det är just det som är så svårt. Alla mina vänner säger ju hur gulligt det är att han bryr sig, att han är svartsjuk för att han inte vill förlora mig. Dom är avundsjuka på att han skjutsar mig till och från jobbet eller olika aktiviteter jämt. Jag har inte velat säga något för att jag inte har velat att någon ska tycka illa om honom, speciellt om det visar sig att det är jag som tänker galet och så får han skulden för det, när det är jag som överreagerat.

Så brukar det vara. Omgivningen tycker att han är så gullig och omtänksam vilket bidrar till din felaktiga känsla att du är du som gör fel nånstans.
Om manipulerande män verkade manipulerande utåt skulle ju omgivningen reagera.

Han styr hur du tänker. Du undviker en del saker för att han inte ska straffa dig. Nu straffar han dig genom att bli sur och tyst. Sen kan han straffa dig på andra sätt.

Han bor hyresfritt i ditt huvud. Släng ut honom därifrån. Låt honom inte göra om dig till nån du inte är.

 

[mandalaki]

Jag skulle inte vilja råda till det. Det kan gå illa. Om han är så "smart" att han fått alla andra runtomkring att tro att han är en helyllekille, så har han väldigt lite att förlora på att bete sig ännu mer illa mot TS.

Det skulle inte hjälpa heller. Han har redan pajat hennes självkänsla, det låter som minerad mark att ge sig in på samtal när hon är så osäker.

Dessutom, om någon hört om en man som gått så långt för att kontrollera sin partner och sedan vaknat till och Oh shit, var det det jag höll på med, det måste jag genast sluta med - så skriv det gärna här ...

 

[Hemligaste]

Det känns så långt bort att han skulle bli våldsam, han verkar mer ledsen på något sätt. Ibland har han gråtit för att jag ska stanna hemma från en kväll med en tjejkompis till exempel. Men det är klart att jag har tänkt tanken, vad gör han om jag säger att jag vill gå? Men sen tänker jag hur han gråter och då blir jag ledsen, eftersom känslorna för honom finns kvar så vill man inte göra den man älskar ledsen. Och så hoppas man bara att det ska bli bättre igen. Att det kanske är en fråga om tid.

Ibland vill jag bara ställa mig och skrika. Jag som aldrig höjer rösten eller "bråkar". Ibland vill jag bara skrika ut hur det känns. Att jag blivit så liten att jag inte vet om jag finns.

 

[Hemligaste]

@Hemligaste - vi är nog många här på Buke som kan hjälpa dig börja om. Det har gjorts förr, Bukes nätverk är stort! Själv finns jag i Uppsala och hjälper dig gärna på de sätt jag kan, om något så enkelt som en fika för att prata lite bara. Jag har varit där. Jag satt och väntade ensam på att han skulle komma hem, när jag innerst inne visste att han var otrogen, men han fick det att låta som om jag inte var bra nog och skulle vara glad att han öht ville ha mig. Det blev vardag. Men jag tog mig till slut loss, det går! PMa om du vill

Tack snälla, snälla du. Vilka fina människor det finns Blir helt rörd. Jag finns lite mer norrut, men jag kommer ihåg ditt erbjudande.