Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[CillaW]

Tack för att du delar med dig, @anaby

 

[Intejag]

I min exmans fall kom det smygande.....ett alkoholmissbruk som eskalerade. En hobby som eskalerade i samma veva och som gjorde att han valde bort familjen...dvs mig och barnen till förmån till jakten och hundarna. Han skulle jaga ett halvår per år.....under den tiden skulle jag passa upp honom och det enda han skulle göra var att jaga och sedan orkade han inget mer förutom att jobba?

Han sa bla till mig: Bara så du vet kommer andra män att tycka att din kropp är läskig! Då ligger jag på normalvikt och har alltid gjort. Däremot så börjar jag närma mig 50 år och har fött fram 2 barn så någon fotomodell är jag ju inte....men så fruktansvärt anskrämlig anser jag inte att jag är!! Sedan eskalerade de kommentarerna också. Han tyckte bla att jag skulle raka av mig håret så att andra män inte skulle titta på mig? Han krävde att jag skulle sälja min häst och byta jobb? Kan säga att inget av det gjorde jag utan stod på mig!! Han ansåg inte att jag tillförde någonting hemmavid utan det var han som "gjorde allt" trots att jag gjorde all mat och fixade allt hemma. Han sov nästan alltid 4 timmar efter middagen för att orka med att gå ut med hundarna innan han skulle gå och lägga sig på riktigt. Tja, tragiskt är bara förnamnet!! Jag är en stark människa men man bryts ner till slut varese man vill eller inte. Lögnen blir till slut en sanning och man börjar fundera på OM man verkligen är frisk eller psykiskt sjuk pga hur man blir behandlad......av sin egen man.....

Det värsta i den här historien är nog "smörbyttan" ändå!! Redan när jag sov över hos honom första gången reagerade jag på hans smörbytta. Så här i efterhand skulle jag ha "sprungit åt andra hållet" direkt då!! När jag öppnade smörbyttan var det helt slätt i den. Inte en grop eller annat. Den såg alltid ut så där enligt honom. Så länge det bara var vi 2 var det inget problem. När vi sedan fick barn förklarade jag för honom att nu kunde han INTE klaga och gnälla på barnen över att det var gropar i smörbyttan. Nej, då det lovade han! Allt gick bra tills för 6 år sedan när han började förändras. Då kom "smörbyttan" tillbaka med besked och det eskalerade rejält!! Både jag och barnen fick rejäla utskällningar var och varannan dag för att det var minsta lilla grop. Jag sa till och försvarade oss alla 3 och tog ofta på mig skulden då jag inte orkade med att han bråkade med barnen. Kulmen blev när den yngre sonen på skämt hade skrivit HEJ i smörbyttan. Ja, det går nog inte att förklara obehaglighetsfaktorn när min exman blev helt galen och rabiat och höll på att slå till sonen?? Både jag och äldsta sonen var i chock och jag kände att det räckte! Jag sa att nu får du en egen smörbytta så delar barnen med mig för jag orkar inte med det här tafset. Då började tafset med osten istället...men suck!! Alltid var det någonting!! Än idag kryper kroppen liksom ihop och väntar på en utskällning när jag ser en smörbytta med gropar i nDet är rätt obehagligt om jag ska vara ärlig och något som är svårt att styra. Min pojkvän brukar säga att jag ska gräva till botten.....för att överdriva och komma över olustkänslan med smörbyttan. Det börjar gå bättre och bättre allt eftersom. Äldsta sonen känner likadant och har svårt att göra gropar!!

Yngsta sonen fick liksom jag utstå en hel del. Han är vegetarian och hans pappa jagar älg och andra djur. Det blev inte populärt kan jag säga!! Jag fick förklara för min exman som till ett barn att en del äter kött och en del äter inte kött och det är inget fel med det. Jag har provat det mesta under årens lopp förutom att dunka vett i honom!! Till saken hör att min exman är lärare på en gymnaiseskola. Så man kan ju tycka att han ska kunna vara pedagogisk!! Yngsta sonen gick också en annan linje än den äldre sonen och det gick inte heller hem hos hans pappa. Så då sa han ofta: Hur går det på den där mongoskolan du går på? Sedan var hans vegetariska mat äcklig och allt annat man kan tänkas säga som var negativt. Till saken hör att jag ALLTID konfronterade min exman när han hävde ur sig de här sakerna och ifrågasatte vad han sysslade med och bad honom att sluta. Man kan ju tycka att en vuxen människa ska ha bättre vett än att trakassera sin familj När vi sedan skilde oss var yngsta sonen tacksam att slippa sin pappa. Han "stängde ner" och jag har försörjt honom i 1 år då han inte har orkat med att söka jobb eller fungera normalt överhuvudtaget. Så jag har fått sopa upp spillrorna av min son pga hur hans pappa har varit mot honom. Och mannen i fråga har inte ens förstått VAD han har utsatt oss för? Som sagt så har jag mest dåligt samvete över att jag inte stod på mig angående skilsmässa för flera år sedan för sonens skull....jag klarar mig eftersom jag är vuxen....men med honom kan det bli livslångt och ta tid innan han kommer på fötter igen

Det finns en hel del att säga om min exman men det jag kan säga är att när jag ville skiljas första gången för 13 år sedan ....skulle jag har gjort det!! Min magkänsla då var RÄTT och jag skulle INTE ha låtit mig övertalas att fortsätta. Det VET jag idag! Den enda jag kan vara arg på är mig själv då jag har tagit mina egna beslut och får stå för dem!! Men om man får en dålig magkänsla ska man helt klart stanna upp och fundera på VARFÖR och fråga sig själv OM det är det här jag vill? Ska jag ha det så här resten av livet? Om svaret är nej, bryt upp på en gång!! Jag kan säga att jag är rejält mentalt förstörd efter mina år med min exman. Eftersom ALLT var mitt fel enligt honom så tar jag på mig allt även i nuläget så fort det är någonting....även fast det självklart inte är mitt fel. Det brukar vara enklast så tidigare för husfridens skull. Så nu är prioriteringen för mig att prata med en kurator och stärka upp mitt självförtroende och min självkänsla och "får tillbaka mitt värde som människa"....som jag förlorade rejält för 6 år sedan!! Jag har en fantastisk pojkvän som nu efter 1 år börjar förstå vad jag varit med om. Han har märkt att jag reagerat på vissa saker och situationer. Vissa saker måste jag jobba med på egen hand och andra kan vi hjälpas åt att jobba med. Det känns skönt att ha en otroligt snäll och omtänksam pojkvän.....allt blir så mycket lättare då

Mitt tips är att gå innan det blir för jobbigt!! Psykisk misshandel är INTE att leka med!! Det är inte värt det att må så dåligt som man mår när man är utsatt!! Ni unga tjejer har ju framtiden för er! SE till att göra det bästa av det!!! Det finns andra män som är omtänksamma, snälla och uppskattar er

Nu blev det otroligt långt och jag ber om ursäkt men jag känner att om någon tänker till och börjar fundera på sitt liv.... är det värt att jag har skrivit ut vad jag har varit med om!!

Sköt om er allihopa!!

Mvh anaby som numera mår riktigt bra och håller på att stärka upp sig rejält

(pga att detta inlägget skulle blivit för långt för att posta - mer än 10000 bokstäver) så har jag kortat i citatet jag svarar på - men jag svarar till hela citatet och inte bara det som står kvar )

Känner så väl igen känslan som du pratar om....
Och att man någonstans långt innan visste att det inte var rätt det man får höra och hur allt, ALLT blir bara en endas fel.....
Och även det där med att när man väl börjar att berätta, så blir det mycket som kommer fram, och det är nästan så att man då först börjar inse precis HUR mycket det är, för att det kommer på pränt.( för mig var det så iaf, just för att de som jag började berätta för innan jag kom fram till att skilsmässa var nödvändigt, så var det via internet )
Och faktiskt tom här på buke i pm som det började. Kan säga att de pm-konversationer jag har med berörda personer är mycket långa, och att jag brukar läsa om dem ibland- för det är så otroligt när man läser allt, det är snudd på en terapi bara att se allt på pränt
Och precis som du så är det för mig att om det kan hjälpa någon annan som kanske sitter i ( eller börjar sitta i ) samma situation som gör att man väljer att berätta öppet.

Skönt att du är på väg "tillbaka" från att ha känt dig borttappad från dig själv ( ännu en sak jag känner igen mig i- dock så har jag inte riktigt hittat tillbaka till "mig" ännu, men så är det inte så länge sedan jag separerade från min exman, bara drygt 6 månader sedan efter 26 år i ihop)

Det svåraste för mig är fortfarande att känna att jag skulle vara värd något, att andra faktiskt kan tycka att det är roligt och ger något i utbyte av att umgås med mig. Och att lita på att andra inte egentligen någonstans tycker att jag är precis så konstig, ful, fet, självisk och intelligensbefriad som jag fått höra så pass länge att det sitter i ryggmärgen på mig
Att man "vet" att det nog inte stämmer är inte samma sak som att verkligen känna det
Typ som du har det med smörbyttan- det sitter så djupt rotat att det är svårt att gräva bort rötterna helt.

Tack för att du delade med dig av din historia , och underbart att ditt liv verkar komma på rätt köl igen och att du hittat någon som står vid din sida som stöttar och älskar dig

 

[cirkus]

Det är så jävla beklämmande med dessa män som systematiskt bryter ner sina kvinnor (vissa är så skickliga att de bryter ner alla i sin omgivning).

Det tar lång tid att hitta sig själv och bli stark igen, flashbacks är nog vanliga. Men återhämtningen går snabbare ju längre ifrån dessa män man kommit i tid och rum (och mentalt utrymme).

Tvivla aldrig @quarter4ever , @anaby eller TS.

 

[anaby]

(pga att detta inlägget skulle blivit för långt för att posta - mer än 10000 bokstäver) så har jag kortat i citatet jag svarar på - men jag svarar till hela citatet och inte bara det som står kvar )

Känner så väl igen känslan som du pratar om....
Och att man någonstans långt innan visste att det inte var rätt det man får höra och hur allt, ALLT blir bara en endas fel.....
Och även det där med att när man väl börjar att berätta, så blir det mycket som kommer fram, och det är nästan så att man då först börjar inse precis HUR mycket det är, för att det kommer på pränt.( för mig var det så iaf, just för att de som jag började berätta för innan jag kom fram till att skilsmässa var nödvändigt, så var det via internet )
Och faktiskt tom här på buke i pm som det började. Kan säga att de pm-konversationer jag har med berörda personer är mycket långa, och att jag brukar läsa om dem ibland- för det är så otroligt när man läser allt, det är snudd på en terapi bara att se allt på pränt
Och precis som du så är det för mig att om det kan hjälpa någon annan som kanske sitter i ( eller börjar sitta i ) samma situation som gör att man väljer att berätta öppet.

Skönt att du är på väg "tillbaka" från att ha känt dig borttappad från dig själv ( ännu en sak jag känner igen mig i- dock så har jag inte riktigt hittat tillbaka till "mig" ännu, men så är det inte så länge sedan jag separerade från min exman, bara drygt 6 månader sedan efter 26 år i ihop)

Det svåraste för mig är fortfarande att känna att jag skulle vara värd något, att andra faktiskt kan tycka att det är roligt och ger något i utbyte av att umgås med mig. Och att lita på att andra inte egentligen någonstans tycker att jag är precis så konstig, ful, fet, självisk och intelligensbefriad som jag fått höra så pass länge att det sitter i ryggmärgen på mig
Att man "vet" att det nog inte stämmer är inte samma sak som att verkligen känna det
Typ som du har det med smörbyttan- det sitter så djupt rotat att det är svårt att gräva bort rötterna helt.

Tack för att du delade med dig av din historia , och underbart att ditt liv verkar komma på rätt köl igen och t du hittat någon som står vid din sida som stöttar och älskar dig

Vad jag känner igen mig i det du skriver #qvarter4ever!! Speciellt det här med att inte ha något värde och att andra inte skulle ha något utbyte i att umgås med mig! Får rysningar av att läsa att du har varit med om samma sak!! Och exakt så är det...när man börjar diskutera med andra så inser man att det inte är normalt eller sunt det man varit med om under så många år

Jag och min exman separerade juni 2014 och levde som särbo i ca 8 månader innan skilsmässan var ett faktum. Under den tiden grät jag, bearbetade och stötte och blötte och insåg att jag INTE ville leva som jag gjorde längre. Jag blev också starkare och starkare för varje vecka och månad tills jag var redo att ta beslutet att skilsmässa var enda utvägen. Jag tror så här i efterhand att han INTE förstod att jag också ville skiljas. Jag pressade honom till en skilsmässa då jag insåg att jag INTE själv skulle kunna komma med det förslaget. Han hade ju nekat mig 3 ggr på 13 år och vägrat trots att jag sagt att jag inte längre ville leva med honom och att jag inte hade några känslor kvar. Samma dag vi skrev på skilsmässopapperen och lämnade in dem till Tingsrätten träffade jag min pojkvän och det blev verkligen "kärlek vid första ögonkastet".....inte alls optimalt men jag kunde bara inte låta bli att lära känna honom pga hur otroligt mycket det kändes i hjärtat Idag vet jag att det var rätt beslut för den känslan sitter fortfarande i 1 år senare och jag är tacksam att jag har honom i mitt liv Att sedan höra honom säga samma sak och att han älskar mig är helt fantastiskt Jag har aldrig varit med om en känslan tidigare i mitt liv!!

Jag är INTE van vid komplimanger utan för mig är det "normalt" med kommenterar istället När det "onormala" blir normalt ska man springa åt andra hållet! Det är först efteråt när förhållandet tagit slut som jag har insett vad jag varit med om. När jag börjat diskutera och prata med andra som säger: Det du har varit med om är INTE normalt!! Och jag hör mig själv säga: För mig var det normalt!! Det här var min vardag! Det känns ungefär som att vara med i en dålig B-film och tänka vilken soppa!! Hur har människan orkat med det där? Och det har "hon" ju inte gjort på sätt och vis Men det "hon" har gjort är att överlevt...men det är inte samma sak som att leva!! Idag lever jag och har en pojkvän som "står upp för vårt förhållande" och som älskar mig "normalt" och den känslan känns väldigt bra

En annan konstig grej med min exman var att när andra kvinnor "stötte på honom" så kunde han inte säga ifrån? Även fast han sa att han inte var intresserad så sa han att nej, då sårar jag henne! Ok, sa jag då men om du inte säger ifrån så sårar du ju mig som du är gift med. Hur länge tror du att du kan fortsätta såra mig innan jag lämnar dig? Då svara han: Du kommer aldrig att lämna mig! Mitt svar till honom blev: Du får väl se!! Och 1 år senare bad jag om skilsmässa första gången....det är 13 år sedan. Jag hade flera kvinnliga kompisar (som jag slutade umgås med av förståerliga skäl) som "stötte på honom" när jag stod bredvid och han sa ALDRIG ifrån......1 av dem ringde t.o.m när jag var borta och tävlade en helg och ville sova över hos honom? Normalt? Nej, inte i mina ögon. Han kallade mig "sjukligt svartsjuk" pga att jag reagerade på när andra kvinnor stötte på honom och han inte sa ifrån. För enligt honom var det helt normalt. Men om någon annan man stötte på mig blev det liv i luckan??? Och jag sa ALLTID ifrån på en gång!! Min nuvarande pojkvän tycker INTE att jag är ett dugg svartsjuk. Det är rätt anmärkningsvärt med tanke på hur jag har haft det och vad jag har blivit kallad av min exman. Om jag tror att min exman varit otrogen under vårt äktenskap? Ja, det är jag övertygad om men han har nekat de ggr jag har "fått vibbar" om att något varit på gång och kommer nog aldrig att erkänna. Efter skilsmässan har det kommit fram saker som andra människor berättat om honom för mig som gör att jag tyvärr är 100 % säker på att det har hänt flera ggr Känner jag mig bitter över att han mest troligt varit otrogen? Nej, mer att ok, då har min magkänsla varit rätt...jag har INTE varit tokig, galen och sjukligt svartsjuk som han har sagt till mig att jag varit!!

Han sa ofta till mig: Du kommer ALDRIG att vara otrogen!! Du kommer ALDRIG att lämna mig! Du kommer ALDRIG att klara dig utan mig!! Tja, otrogen var jag inte men jag är inte en sån person när jag är i ett förhållande. MEN jag lämnade honom och jag klarar mig utmärkt utan honom!!

När en man säger någon av ovanstående meningar....börjar fundera på varför???

Ge det ett halvår till #qvarter4ever så kommer du att vara betydligt starkare Jag får flashbacks när jag hör någon annan säga saker som han sa.....i det tonläget .....samma meningar osv...göra vissa saker som han gjorde......och jag får jobba med mig själv för att INTE ta åt mig! Jag vet ju att de här personerna INTE är min exman och de tänker inte likadant. Det går lättare och lättare även om jag fortfarande reagerar. Eller man kan nog säga att hjärnan VET att det inte är han som säger och gör sakerna men kroppen är van att reagera på det han sagt så den går in i någon typ av försvar och gammal vana. Men jag hoppas att det ska gå bort mer och mer ju längre tiden går! Jag är medveten om att jag förmodligen måste jobba med det här under resten av mitt liv men hoppas att kroppen ska lugna ner sig allt eftersom och till slut sluta att reagera på det förflutna!!

Jag avslutar med att säga: Tack för responsen på mitt förra inlägg och jag hoppas att fler får sig en funderare som inte har sunda förhållanden!! Att ni unga tjejer gör någonting åt det medans ni är unga och inte väntar så länge som jag gjorde!! Tänk på vad jag sa tidigare: Magkänslan är ALLTID RÄTT!!!

Sköt om er allihopa!!

Mvh anaby