Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[CillaW]

Jag vill minnas att jag har läst att pojkar som blir utsatta för våld/övergrepp löper betydligt större risk att förgripa sig på andra som äldre.

Det borde ju i logikens namn vara så att utsatta pojkar lättare hamnar som offer för övergrepp?

Eller varför ska pojkar bli förövare och flickor offer, om båda utsatts för övergrepp?

Och för övrigt: lägg för bövelen fokus på FÖRÖVAREN. Inte vilka kvinnor som drabbas och hur vi ska undvika att det händer (igen). Det är förövaren som har hela skulden.

 

[mandalaki]

Ja, det var säkert mitt fel att jag blev utsatt som 5 åring Jag måste haft för kort kjol eller nåt.
Att jag blev utsatt igen som 7-8 åring måste ju bero på händelsen som 5 åring, att jag var så sexuellt utmanande med tanke på den tidigare händelsen, och därför kunde inte killarna i årsklassen UNDER mig hålla sig.

Ja, det hela känns mkt troligt.

*ironi*

Oh shit! Jag ska ju på julbord med jobbet imorgon! Massor grabbar, och jag i halvt vågad klänning. Det är ju som att be om att bli våldtagen!! Alkohol ska jag dricka med! Massor alkohol!

Dock kan jag erkänna att jag väljer noga vilka av kollegorna jag umgås ensam med på fyllan... Jag vet vilka jag kan lita på till 100%, och sen finns det ett gäng som jag inte är lika säker på, de umgås jag inte med utan nån av dem som jag litar på till 100%. Här kommer dock dilemmat att det är nog störst risk att jag blir våldtagen av någon av dem jag faktiskt litar på. Men det tänker jag skita i!

Men @Niyama skrev ju inte alls att det är barns fel när de blir utsatta. Du får nog framförallt ta det lugnare när du läser, inte bara när du skriver.

 

[Blimblom]

Ja, det var säkert mitt fel att jag blev utsatt som 5 åring Jag måste haft för kort kjol eller nåt.
Att jag blev utsatt igen som 7-8 åring måste ju bero på händelsen som 5 åring, att jag var så sexuellt utmanande med tanke på den tidigare händelsen, och därför kunde inte killarna i årsklassen UNDER mig hålla sig.

Ja, det hela känns mkt troligt.

*ironi*

Men det är ju inte alls det hon skriver...

 

[mandalaki]

Det borde ju i logikens namn vara så att utsatta pojkar lättare hamnar som offer för övergrepp?

Eller varför ska pojkar bli förövare och flickor offer, om båda utsatts för övergrepp?

Och för övrigt: lägg för bövelen fokus på FÖRÖVAREN. Inte vilka kvinnor som drabbas och hur vi ska undvika att det händer (igen). Det är förövaren som har hela skulden.

En psykologisk förklaringsmodell som jag läst i många säger att de som själva blivit utsatta löper högre risk att själva bli förövare. De upprepar vad de själva blivit utsatta för.

Om den modellen fortfarande anses giltig vet jag dock inte.

Det är ju intressant dock att utsatta flickor inte själva blir förövare. Här spelar nog rollerna, de som en del anser inte finns, in.

 

[Blimblom]

Det borde ju i logikens namn vara så att utsatta pojkar lättare hamnar som offer för övergrepp?

Eller varför ska pojkar bli förövare och flickor offer, om båda utsatts för övergrepp?

Och för övrigt: lägg för bövelen fokus på FÖRÖVAREN. Inte vilka kvinnor som drabbas och hur vi ska undvika att det händer (igen). Det är förövaren som har hela skulden.

Finns en dokumentär på SVT play, Parvert Park. Dom kanske inte tar upp statistik och vetenskap iofs (lyssnade bara på den medans jag jobbade, så minns inte så bra) men den är intressant och hemsk! Även kvinnan blev förövare

 

[prallan]

Det borde ju i logikens namn vara så att utsatta pojkar lättare hamnar som offer för övergrepp?

Eller varför ska pojkar bli förövare och flickor offer, om båda utsatts för övergrepp?

Och för övrigt: lägg för bövelen fokus på FÖRÖVAREN. Inte vilka kvinnor som drabbas och hur vi ska undvika att det händer (igen). Det är förövaren som har hela skulden.

Det fetmarkerade,
Har jag NÅGONSIN gjort något annat? Om det inte var riktat till mig, får du vänligen vara tydlig med det. Jag är extremt tydlig med att lägga skulden hos förövaren, ALLTID

 

[CillaW]

Det fetmarkerade,
Har jag NÅGONSIN gjort något annat? Om det inte var riktat till mig, får du vänligen vara tydlig med det. Jag är extremt tydlig med att lägga skulden hos förövaren, ALLTID

Trodde du förstod det eftersom jag skrev "Och för övrigt:"

 

[Niyama]

Men @Niyama skrev ju inte alls att det är barns fel när de blir utsatta. Du får nog framförallt ta det lugnare när du läser, inte bara när du skriver.

Nä, och inte heller vuxnas fel när de blir utsatta. Bara vad jag tror mig har läst anses vara en riskfaktor och att jag tycker att det låter troligt. Har ju noll och ingenting med skuld att göra.

 

[Niyama]

Jag köper inte riktigt resonemanget bara, när det gäller TS

Jag skrev inte specifikt om TS, det trodde jag framgick. Det är många inlägg i tråden som inte handlar specifikt om henne.

 

[Riru]

Jag tror inte det är så enkelt som att en viss sorts kvinnor drabbas och frågan är om det också innebär att det inte är en viss sorts män som blir förövare? Det talas förresten ganska lite om vilka män det är som blir förövare. Det vore väl intressant att diskutera?

Har nu läst att det är flera utsatta här som innan deras förhållande ansetts som starka och självständiga människor. Kan det vara så att det är när männen känner att de på något sätt "är mindre" än kvinnan som gör att de känner att de måste bryta ner kvinnan för att "hävda sin plats" som mannen i förhållandet?
Eller är det personlighetsdrag som är medfött?
För jag har svårt att tro att det skulle ha med tuff uppväxt att göra, de människor jag själv känner som växt upp i svåra förhållanden har haft mer empati och förståelse för andra människor än "vanligt" folk och är nog de snällaste människorna jag har i min bekantskap.

Mitt ex hade ingen svår uppväxt på så sätt.
Han hade inget driv till något och ovilja att lära sig något nytt. När vi var tillsammans sa han att han ibland tyckte att jag var för mycket för honom. Jag kunde för mycket, hade för mycket olika intressen, blev hyfsat bra på det mesta jag försökte mig på (var jag bättre än honom på ett område så blev det ramaskri för något var ju uppenbarligen fel), hade planer i livet och ett driv att ta mig dit, och jag hade egna starka åsikter.. Han skulle ha beröm för allt han gjorde, även självklara vardagssysslor om han fick för sig att göra det någon gång (som jag alltid gjorde annars), han tyckte inte om att bli ifrågasatt även om han hade helt fel och visste om det själv, jag skulle stå upp för honom och stå på hans sida oavsett vad han sa.
Men men, jag kan ändå inte se någon tydlig väg i hans uppväxt och miljö som avviker från det normala och skulle kunna gjort honom till den han är.
Jag vet bara att han inte hade några gränser, samt att han ansåg sig stå högre än andra människor, gjorde andra fel så jävlar fick dom se på fan, samtidigt skyllde han precis allt som gick fel (som han själv orsakat) på alla runtomkring honom och tog inte ansvar för sitt eget handlande.
Så jag vet inte. Finns det en svin-gen?

 

[tott]

Har nu läst att det är flera utsatta här som innan deras förhållande ansetts som starka och självständiga människor. Kan det vara så att det är när männen känner att de på något sätt "är mindre" än kvinnan som gör att de känner att de måste bryta ner kvinnan för att "hävda sin plats" som mannen i förhållandet?
Eller är det personlighetsdrag som är medfött?
För jag har svårt att tro att det skulle ha med tuff uppväxt att göra, de människor jag själv känner som växt upp i svåra förhållanden har haft mer empati och förståelse för andra människor än "vanligt" folk och är nog de snällaste människorna jag har i min bekantskap.

Mitt ex hade ingen svår uppväxt på så sätt.
Han hade inget driv till något och ovilja att lära sig något nytt. När vi var tillsammans sa han att han ibland tyckte att jag var för mycket för honom. Jag kunde för mycket, hade för mycket olika intressen, blev hyfsat bra på det mesta jag försökte mig på (var jag bättre än honom på ett område så blev det ramaskri för något var ju uppenbarligen fel), hade planer i livet och ett driv att ta mig dit, och jag hade egna starka åsikter.. Han skulle ha beröm för allt han gjorde, även självklara vardagssysslor om han fick för sig att göra det någon gång (som jag alltid gjorde annars), han tyckte inte om att bli ifrågasatt även om han hade helt fel och visste om det själv, jag skulle stå upp för honom och stå på hans sida oavsett vad han sa.
Men men, jag kan ändå inte se någon tydlig väg i hans uppväxt och miljö som avviker från det normala och skulle kunna gjort honom till den han är.
Jag vet bara att han inte hade några gränser, samt att han ansåg sig stå högre än andra människor, gjorde andra fel så jävlar fick dom se på fan, samtidigt skyllde han precis allt som gick fel (som han själv orsakat) på alla runtomkring honom och tog inte ansvar för sitt eget handlande.
Så jag vet inte. Finns det en svin-gen?

Jag tror, och jag har läst, att det i många fall kan handla om män/kvinnor från helt vanliga familjer och vanlig uppväxt. Det är dock de allra första åren i en människas liv som på många sätt påverkar hur man reagerar i t.ex förhållanden som vuxen. Om man som liten 0-4 år t.ex kände att man inte blev hörd så gjorde man ju på ett visst sätt för att bli hörd. På samma sätt reagerar man sen fortsättningsvis också som vuxen då man känner sig åsidosatt/känner att man måste hävda sig osv osv.

...sen finns det ju säkert sådana som är sjuka på riktigt också...

 

[Hemligaste]

Har nu läst att det är flera utsatta här som innan deras förhållande ansetts som starka och självständiga människor. Kan det vara så att det är när männen känner att de på något sätt "är mindre" än kvinnan som gör att de känner att de måste bryta ner kvinnan för att "hävda sin plats" som mannen i förhållandet?
Eller är det personlighetsdrag som är medfött?
För jag har svårt att tro att det skulle ha med tuff uppväxt att göra, de människor jag själv känner som växt upp i svåra förhållanden har haft mer empati och förståelse för andra människor än "vanligt" folk och är nog de snällaste människorna jag har i min bekantskap.

Mitt ex hade ingen svår uppväxt på så sätt.
Han hade inget driv till något och ovilja att lära sig något nytt. När vi var tillsammans sa han att han ibland tyckte att jag var för mycket för honom. Jag kunde för mycket, hade för mycket olika intressen, blev hyfsat bra på det mesta jag försökte mig på (var jag bättre än honom på ett område så blev det ramaskri för något var ju uppenbarligen fel), hade planer i livet och ett driv att ta mig dit, och jag hade egna starka åsikter.. Han skulle ha beröm för allt han gjorde, även självklara vardagssysslor om han fick för sig att göra det någon gång (som jag alltid gjorde annars), han tyckte inte om att bli ifrågasatt även om han hade helt fel och visste om det själv, jag skulle stå upp för honom och stå på hans sida oavsett vad han sa.
Men men, jag kan ändå inte se någon tydlig väg i hans uppväxt och miljö som avviker från det normala och skulle kunna gjort honom till den han är.
Jag vet bara att han inte hade några gränser, samt att han ansåg sig stå högre än andra människor, gjorde andra fel så jävlar fick dom se på fan, samtidigt skyllde han precis allt som gick fel (som han själv orsakat) på alla runtomkring honom och tog inte ansvar för sitt eget handlande.
Så jag vet inte. Finns det en svin-gen?

Oj vad läskigt, stora delar av detta känner jag igen i min sambo. Han har väl till skillnad från ditt ex en lite problematisk barndom med en frånvarande pappa och därför känt ett stort ansvar för sina syskon, han fick tidigt vara "mannen" i huset och jag vet att hans mamma och syskon är så stolta över vilken fin man han är. I vårt förhållande känns det väldigt viktigt för honom att han får vara just en riktig karl som sköter allt kring bilen, lyfter dom tunga grejerna, öppnar burkar och bär tunga saker åt mig. Säger jag "Kan själv"- blir han ofta stött och ibland sur, vilket gör att jag känner mig otacksam.

Han är exakt likadan som i det du skriver om ditt ex gällande driv, intressen och drömmar. Min sambo blir nästintill provocerad när jag pratar eller planerar kring drömmar jag har och saker jag skulle vilja göra. Han själv pratar sällan eller aldrig passionerat, inspirerat eller positivt om drömmar han har eller något han skulle vilja göra, trots att jag frågat. Det är som att mitt driv är ett hot som han måste eliminera. Han vill själv ha mycket bekräftelse och beröm, för i princip allt, men ger det bara till mig när det är något beteende, intresse eller åsikt han vill att jag ska fortsätta med. Mitt hästintresse får mycket beröm medan mitt träningsintresse bemöts svalt eller inte alls. Som att han använder sig av positiv förstärkning.

Så ja, jag tror att min "Kan själv"-attityd, mitt driv, helt enkelt min självsäkerhet jag hade innan han tog den var och är ett "hot" mot hans manlighet. Jag försökte att inte vara lika rolig, glad och trevlig mot andra, inte verka smartare än honom, inte verka "för snygg" eller för mån om mitt utseende etc. Som jag skrev tidigare, jag har förminskat mig själv så mycket att jag inte vet om jag finns.

 

[cirkus]

Det är mycket intressantare att titta på männen - det håller jag med om.

Jag tror att en hel drös är män som känner sig underlägsna och det visar väl TS och flera andra exempel på. Tjejer som är framgånsrika och duktiga och männen kan bara inte ta det.

Jag vet åtminstone ett sånt exempel i verkliga livet med en kvinna som var jätteduktig på att hålla tusen bollar i luften och verkligen hantera familj, jobb och you name it. Snubben var bara så jävla rövhattig och bara talade om för henne allt hon gjorde dåligt och hur värdelös hon var gärna in public och det brukade oftast bli så att de som han snackat skit med gick i kvinnans försvar om hur duktig och kapabal hon var. Det var det värsta som kunde hända - efteråt blev han om möjligt ännu elakare mot kvinnan.

 

[Sleepy]

jag har förminskat mig själv så mycket att jag inte vet om jag finns.

Så oerhört tragiskt.

 

[Squie]

jag har förminskat mig själv så mycket att jag inte vet om jag finns.

Det gör du, du finns där inne. Lite kuvad kanske men hela du, i hela din potential finns där inne. Tvivla aldrig på det!

Dina ord får mig att tänka på Gabriellas sång och det är min fetning som visar vilka ord det var jag kom att tänka på:

Lyrics:

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

 

[Hyacinth]

Oj vad läskigt, stora delar av detta känner jag igen i min sambo. Han har väl till skillnad från ditt ex en lite problematisk barndom med en frånvarande pappa och därför känt ett stort ansvar för sina syskon, han fick tidigt vara "mannen" i huset och jag vet att hans mamma och syskon är så stolta över vilken fin man han är. I vårt förhållande känns det väldigt viktigt för honom att han får vara just en riktig karl som sköter allt kring bilen, lyfter dom tunga grejerna, öppnar burkar och bär tunga saker åt mig. Säger jag "Kan själv"- blir han ofta stött och ibland sur, vilket gör att jag känner mig otacksam.

Han är exakt likadan som i det du skriver om ditt ex gällande driv, intressen och drömmar. Min sambo blir nästintill provocerad när jag pratar eller planerar kring drömmar jag har och saker jag skulle vilja göra. Han själv pratar sällan eller aldrig passionerat, inspirerat eller positivt om drömmar han har eller något han skulle vilja göra, trots att jag frågat. Det är som att mitt driv är ett hot som han måste eliminera. Han vill själv ha mycket bekräftelse och beröm, för i princip allt, men ger det bara till mig när det är något beteende, intresse eller åsikt han vill att jag ska fortsätta med. Mitt hästintresse får mycket beröm medan mitt träningsintresse bemöts svalt eller inte alls. Som att han använder sig av positiv förstärkning.

Så ja, jag tror att min "Kan själv"-attityd, mitt driv, helt enkelt min självsäkerhet jag hade innan han tog den var och är ett "hot" mot hans manlighet. Jag försökte att inte vara lika rolig, glad och trevlig mot andra, inte verka smartare än honom, inte verka "för snygg" eller för mån om mitt utseende etc. Som jag skrev tidigare, jag har förminskat mig själv så mycket att jag inte vet om jag finns.

Men du. Ska du inte flytta nu? Det finns ju TREVLIGA män och kvinnor där ute. Det kan vara fabulöst att bo själv också. Jag säger det igen; han är en rövhatt. Det kan vara värt att sova hos en vän ett tag för att komma därifrån. Jag bidde i en kompis hall i tre månader... Långt ifrån mysigt, men så sjukt mycket bättre än att bo med en rövhatt.

 

[Kattennizze]

Jag tror, och jag har läst, att det i många fall kan handla om män/kvinnor från helt vanliga familjer och vanlig uppväxt. Det är dock de allra första åren i en människas liv som på många sätt påverkar hur man reagerar i t.ex förhållanden som vuxen. Om man som liten 0-4 år t.ex kände att man inte blev hörd så gjorde man ju på ett visst sätt för att bli hörd. På samma sätt reagerar man sen fortsättningsvis också som vuxen då man känner sig åsidosatt/känner att man måste hävda sig osv osv.

...sen finns det ju säkert sådana som är sjuka på riktigt också...

Ja, det är därför en förövare kan vara vem som helst! Jag brukar ofta tänka på det, undrar om den här trevliga människan är en förövare också? Men om man har lite erfarenhet och radar kan man upptäcka om man ser ett par hur mannen behandlar sin fru eller sambo. Men ibland upptäcker man absolut ingenting och kunde aaaaaaldrig ens ana att mannen var en veritabel rövhatt.

 

[HeddaVovven]

jag har förminskat mig själv så mycket att jag inte vet om jag finns.

Känner igen mig. Minns att jag tyckte jag svävade när jag brutit upp från mitt ex. Sa till min bästa vän att jag kände mig helt personlighetslös. Det blir väl så när någon annan styrt och ställt och tagit en så stor plats i ens eget liv.

 

[Intejag]

Oj vad läskigt, stora delar av detta känner jag igen i min sambo. Han har väl till skillnad från ditt ex en lite problematisk barndom med en frånvarande pappa och därför känt ett stort ansvar för sina syskon, han fick tidigt vara "mannen" i huset och jag vet att hans mamma och syskon är så stolta över vilken fin man han är. I vårt förhållande känns det väldigt viktigt för honom att han får vara just en riktig karl som sköter allt kring bilen, lyfter dom tunga grejerna, öppnar burkar och bär tunga saker åt mig. Säger jag "Kan själv"- blir han ofta stött och ibland sur, vilket gör att jag känner mig otacksam.

Han är exakt likadan som i det du skriver om ditt ex gällande driv, intressen och drömmar. Min sambo blir nästintill provocerad när jag pratar eller planerar kring drömmar jag har och saker jag skulle vilja göra. Han själv pratar sällan eller aldrig passionerat, inspirerat eller positivt om drömmar han har eller något han skulle vilja göra, trots att jag frågat. Det är som att mitt driv är ett hot som han måste eliminera. Han vill själv ha mycket bekräftelse och beröm, för i princip allt, men ger det bara till mig när det är något beteende, intresse eller åsikt han vill att jag ska fortsätta med. Mitt hästintresse får mycket beröm medan mitt träningsintresse bemöts svalt eller inte alls. Som att han använder sig av positiv förstärkning.

Så ja, jag tror att min "Kan själv"-attityd, mitt driv, helt enkelt min självsäkerhet jag hade innan han tog den var och är ett "hot" mot hans manlighet. Jag försökte att inte vara lika rolig, glad och trevlig mot andra, inte verka smartare än honom, inte verka "för snygg" eller för mån om mitt utseende etc. Som jag skrev tidigare, jag har förminskat mig själv så mycket att jag inte vet om jag finns.

här känner jag igen mig nåt oerhört.....
Spooky..

 

[Intejag]

Som jag skrev tidigare, jag har förminskat mig själv så mycket att jag inte vet om jag finns.

det här känner jag igen mycket tyvärr- och brottas fortfarande med - att alltid se till en annans vilja så mycket att man nånstans tappar sig själv... precis så känns det!