Igår öppnade jag mig lite för en kollega, som vetat om lite sen innan. Det visade sig att han går igenom något liknande med sin flickvän som betett sig riktigt illa och jag tror att det var skönt för båda två att ventilera, även om vi var ledsna också. Det där med att säga det högt gör det verkligt. Jag får gärna låna hans lägenhet om det blir kris då den står tom varannan vecka. Det var så nyttigt att säga alla de där sakerna till honom som ni sagt till mig, eller som jag tänkt att jag skulle säga om det var en kompis som skrivit den här tråden och inte jag själv. För han körde alla argument som jag själv sagt.
Att en relation kan vara dålig på grund av vardagliga ting, men ändå aldrig rubbar de fundamentala delarna i förhållandet som trygghet, tillit och att bli älskad för den man är. Att man inte får bete sig hur som helst bara för att man är osäker/haft en svår barndom/nyss kommit ur ett svårt förhållande. Att man visst kan ge det tid eller en diskussion (så länge inte för stora övertramp sker) för att se om det blir bättre, men man måste sätta en deadline så man inte går och tänker likadant efter tio år. Att en person inte behöver vara elak eller ond medvetet, hen verkar inte bara vara mogen för ett förhållande eller så är vi inte kompatibla med varandra utan att det är fel på någon av oss.
Jag anser att samtliga av de argumenten jag radade upp är svaga argument, som indirekt skuldbelägger kvinnan genom att lyfta dem. Det var hela min poäng med inlägget.
