Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Raderad medlem 6459]

Jag måste säga att jag tycker att det här sidospåret känns rätt otrevligt. Kanske TS tråd inte är det bästa forumet för att diskutera huruvida endast en viss typ av kvinnor faller för män som sedan kommer att komma att bryta ner dem? Oavsett hur folks åsikter går så är vi ju alla rörande överens om att TS inte har någon skuld i något eller att TS inte på något vis är svag. Därför kan jag tycka att de andra frågorna kanske kan lösas i en mer generell tråd om mäns våld mot kvinnor - om någon vill starta en sådan för att diskutera mer.

 

[Red_Chili]

Jag tror inte jag träffat någon enda som varit i en manipulativ relation som INTE sagt att de hade en känsla av att något var fel redan tidigt, men förtryckte det. Genom alla möten, genom alla år - inte en enda som inte i efterhand konstaterat att "jo, det märktes tecken tidigt men jag valde att ignorera det för jag tyckte han var så snygg/rar/perfekt och jag hade säkert fel". Fast vi hade inte fel. Vi lyssnade bara inte på oss själva. Varför?

jag har träffat flera. Visst, det går ofta att säga "jag borde ha förstått det här och det här", eftersom mycket blir tydligt med facit i hand. Att gå därifrån till att förstå där och då vad som händer, utan att ha en backspegel att titta i, det är något helt annat. Men ja, jag antar att vi får vara överens om att vara oense i den frågan.

 

[athena]

Ärligt talat @Lovisaleonora så mår jag dåligt över dina inlägg i den här tråden. På riktigt. Jag tror (hoppas) att din andemening är bättre än vad den framstår som - jag håller absolut med om, så här i efterhand såklart, att vi (jag) antagligen inte lyssnat på oss själva.

Men det förringar inte upplevelsen. Det hjälper ingen att vara "efterklok". Vi får inte färre destruktiva relationer om vi skuldbelägger offret. Igen och igen. Vi skuldbeläggs ändå, tillräckligt ofta.

Jag vet att jag lärt mig mycket. Läste häromdagen att "man är summan av sina relationer" (inte bara kärleksrelationer då), och det ligger mycket i det. Jag önskar bara att jag hade lärt mig utan att det hade kostat så jävla mycket.

 

[Lovisaleonora]

Men sluta nu lägga in att JAG skulle skuldbelägga. Jag skuldbelägger inte ett dugg. Däremot verkar det vara populärt att dra den enkla slutsatsen när det inte finns fler argument.

Igen: att lära sig självförsvar för att hindra att bli våldtagen är inte att skuldbelägga våldtäksoffer som INTE lärt självförsvar.

Jag föreslår att vi lägger ner sidospåret.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag vet att jag lärt mig mycket. Läste häromdagen att "man är summan av sina relationer" (inte bara kärleksrelationer då), och det ligger mycket i det. Jag önskar bara att jag hade lärt mig utan att det hade kostat så jävla mycket.

Fy fan alltså.

 

[Wysiwyg]

Jag kan undvika att bli våldtagen genom att kunna försvara mig själv. Det handlar inte om victim blaming.

Jo det är ett klockrent exempel för du säger indirekt att de som inte lyckades eller vågade försvara sig får ta på sig våldtäkten. För hade de bara försvarat sig hade det enkelt gått att undvika. Ser du inte det själv?

 

[Lampan]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Killen du är ihop med, har problem
Vill du leva ett liv där din tillvaro blir mindre och snävare för varje år?
Killen behöver söka professionell hjälp.
Kasta inte bort ditt liv på en sån kille
Träffa någon som lyfter dig istället för att försöka sänka dig.

 

[Lovisaleonora]

Jo det är ett klockrent exempel för du säger indirekt att de som inte lyckades eller vågade försvara sig får ta på sig våldtäkten. För hade de bara försvarat sig hade det enkelt gått att undvika. Ser du inte det själv?

Du vill verkligen fortsätta sidospåret.

Igen: att lära sig självförsvar för att hindra att bli våldtagen är inte att skuldbelägga våldtäksoffer som INTE lärt självförsvar.

Nej, det är inte det jag säger. Läs igen.

 

[Wysiwyg]

Du vill verkligen fortsätta sidospåret.

Nej, det är inte det jag säger. Läs igen.

Jag kan läsa. Problemet är att jag inte håller med om vad du skriver.

Såg nedläggningsinläggen efter jag skrev mitt. Du behöver inte svara på det här, tyckte bara det var så anmärkningsvärt att jag var tvungen svara.

 

[Squie]

Hej allihopa!
Tack för omtanken under min frånvaro, fasen vad ni är fina Det låter fel och otacksamt att säga att ni inte ska oroa er när ni nu är så fina och bryr er om mig så mycket. Men det är som att jag inte riktigt kan ta in hur ni ser på det som hänt och det som jag skrivit i tråden, jag är fortfarande kvar i "Det är inte så farligt"-mentaliteten. Men jag försöker tänka om! Jag vill dock passa på att understryka att jag inte har känt mig hotad av denna man, han har aldrig visat våldsamma tendenser eller uttalat hotelser. Skulle det dock gå söderut i den frågan lovar jag er dyrt och heligt att vara utanför dörren vare sig jag har någonstans att ta vägen eller inte.

För mig handlar "det är inte så farligt" om att normaliseringsprocessen är stark. Den är som en lite djävul som sitter på ena axeln o snackar dynga.

Personligen kände jag mig aldrig hotad av mitt x för fysiska åkommor, tills dagen kom...helt out of the blue, en kontakt med väggpost... Det var inte alls skönt. Så..jag säger bara..en kan aldrig veta.

Jag har jobbat 12-timmars nattpass i helgen och han har jobbat dag, igår var vi dock lediga samtidigt. Han har inte uttryckt något "förbud" för att sitta vid datorn, men jag kan väl delvis förstå om han blir lite grinig när vi inte setts på 48 timmar och jag skulle sätta mig och surfa på våran enda gemensamt lediga kväll den veckan. Eller så är det den knäckta sidan av mig som talar, jag har som sagt dålig koll på det där.

Fast, egentligen. För mig handlar dina ord om ett "bevis" på normaliseringsprocessen. Du väljer bort att surfa för att han kan bli sur? En hotbild som du väljer att undvika pga att det kan bli negativa konsekvenser för dig.

Jag hade just en dialog om likartad situation med min sambo, vad han skulle tycka om jag satt o spelade/surfade en kväll efter att han varit borta o jagat en helg. Han skulle typ inte bry sig var svaret och fortsatte med "48 h är ingenting". O vänder jag på det, om jag var den som var ute o reste (vilket har hänt sista 3 åren en hel del) o var hemifrån en vecka, kom hem o han satte sig o spelade tv-spel så skulle jag heller inte bry mig. Det är så det funkar hos oss.

Jag väntar på svar från lite olika hyresvärdar och har lite försiktigt frågat en kollega om han fortfarande är intresserad av att hyra ut ett av sina rum. Jag känner ett stort behov av att liksom "få mina papper i ordning" och ha någon slags plan. Kanske är det dumt, kanske är det ett sätt för mig att sakta vänja mig vid tanken på att lämna honom. Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt och hjärtekrossande att göra slut med någon som gör en så ledsen, men som man samtidigt tycker så fruktansvärt mycket om.

Det är skitsvårt när man är i situationen att lämna ett destruktivt förhållande. Det är SÅ mycket känslor som normalt inte alls finns med. Dock, utifrån min erfarenhet, med distans till förhållandet och det liv som jag levde då...så var det livet inget att leva. Det var inget liv som jag levde i, jag överlevde bara.

Bra att du lägger upp en plan. Enklare så.

 

[CillaW]

Men så enkelt är det väl inte - menar ni på fullt allvar att de flesta faller som furor för en skjuts hem och en komplimang? Det kommer väl rätt mycket emellan, där det inte helt sällan rimmar illa i vissa fall (läs bara dejtingtråden - känns inte det inte bra är det inte bra).

Jag tror inte jag träffat någon enda som varit i en manipulativ relation som INTE sagt att de hade en känsla av att något var fel redan tidigt, men förtryckte det. Genom alla möten, genom alla år - inte en enda som inte i efterhand konstaterat att "jo, det märktes tecken tidigt men jag valde att ignorera det för jag tyckte han var så snygg/rar/perfekt och jag hade säkert fel". Fast vi hade inte fel. Vi lyssnade bara inte på oss själva. Varför?

Jag tror det handlar om att det är så svårt att märka var gränsen går mellan omtänksamhet och komplimanger respektive kontroll och manipulation.

Som historien om grodan som sitter i det långsamt allt varmare vattnet - när den väl förstår att den håller på att bli kokt så är det för sent att hoppa ur kastrullen.

 

[Migo]

Men sluta nu. Det handlar inte om victim blaming. Det handlar om att fokusera på att detta faktiskt går att undvika. I självbevaraelsesyfte. Inte för att befria förövaren från skuld.

Jag kan undvika att bli våldtagen genom att kunna försvara mig själv. Det handlar inte om victim blaming.

Det handlar om att du inte verkar förstå den psykologiska processen som kommer före det någonsin blir tal om vare sig våld, systematisk mobbing eller sexuella övregrepp.

 

[tott]

Nej, jag håller inte med. Jag har ett par vänner och några bekanta som direkt skyr alla strulputtar. Gemensamt för dem alla är att de kommer från hem där de fått en väldigt stark värdegrund med sig från barnsben. Hur man behandlar varandra och vad som är respekt.

Dessa personer skulle aldrig någonsin vackla i sin övertygelse att de inte tolerera att bli kränka i en relation. De känner igen en kränkning på lukten m e m.

Jag önskar jag varit i deras skor under tonåren

Tror du själv på det där? Att det är så vattentätt?

 

[stjarnhimmel]

Jag kan undvika att bli våldtagen genom att kunna försvara mig själv. Det handlar inte om victim blaming.

I vissa fall, ja.
Men inte alltid.
Inte om man träffar någon som är fysiskt starkare, eller kanske blir paralyserad av chock etc, eller massa andra anledningar.
Då hade inte en självförsvarskurs hjälpt.

Sen tycker jag det blir ett konstigt resonemang. Problemet är de som utför våldtäkterna. Inte att andra inte kan försvara sig.

 

[Petruska]

Nej, jag håller inte med. Jag har ett par vänner och några bekanta som direkt skyr alla strulputtar. Gemensamt för dem alla är att de kommer från hem där de fått en väldigt stark värdegrund med sig från barnsben. Hur man behandlar varandra och vad som är respekt.

Den beskrivningen skulle utan tvekan stämma in på mig och min uppväxt.

Jag hade ändå ett förhållande med den där sortens man under några år när jag var yngre (ungefär 19-24).

Jag tillhör dem som finner dina inlägg i den här frågan direkt obehagliga.

 

[athena]

Sen tycker jag det blir ett konstigt resonemang. Problemet är de som utför våldtäkterna. Inte att andra inte kan försvara sig.

Exakt. Det är därför det blir skuldbeläggande, även om det inte är avsikten. Men per definition flyttas ju bördan från utövaren till offret.

 

[stjarnhimmel]

Exakt. Det är därför det blir skuldbeläggande, även om det inte är avsikten. Men per definition flyttas ju bördan från utövaren till offret.

Ja för då är det nära att man säger att "du hade ju kunnat försvara dig istället"
Varför har du inte lärt dig självförsvar?

 

[Tassetass]

Jag ställer mig också undrande till vilken grad kunskap om självförsvar skulle hjälpa när det handlar om våldtäkter inom relationer, något som inte alls är ovanligt inom relationer av den typ som TS befinner sig i. Det i sig belyser problemet med våldtäktsbegreppet, det behöver inte vara tal om något våld eller ens fysiskt tvång, det kan göras så mycket mer subtilt än så.

 

[mandalaki]

I vissa fall, ja.
Men inte alltid.
Inte om man träffar någon som är fysiskt starkare, eller kanske blir paralyserad av chock etc, eller massa andra anledningar.
Då hade inte en självförsvarskurs hjälpt.

Exakt. Generellt sett är kvinnor fysiskt svagare än män. Annars hade väl våldtäktsproblemet varit lättlöst.

Sen tycker jag det blir ett konstigt resonemang. Problemet är de som utför våldtäkterna. Inte att andra inte kan försvara sig.

Där kom äntligen ansvarsfördelningen. Tack! Att inte alla kvinnor råkar ut för förtryckarmän beror inte på att en del kvinnor har bättre självkänsla/bullshitdetektor/you name it. Det beror snarare på att #inteallamän.

 

[Lampan]

Ja för då är det nära att man säger att "du hade ju kunnat försvara dig istället"
Varför har du inte lärt dig självförsvar?

Sant
Ansvaret för att inte bli våldtagen kan rimligtvis inte ligga hos offret
Jag vet inte heller hur en ska bära sig åt för att garantera sig själv att inte bli våldtagen
Det räcker att vara på fel plats vid fel tillfälle