Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Raderad medlem 6459]

De varmaste och mest kärleksfulla stunderna jag har haft i mitt liv har jag haft med mitt ex. Han har öppnat sig för mig, pratat med mig, tagit hand om mig på ett sätt som ingen annan har. Vår relation har varit så naken och så äkta på så många sätt.

Det där är nog väldigt vanligt. Med min assbag var det samma sak - vi hade en väldigt passionerad uppfuckad historia där det konstant var extremer åt olika håll. Vi hade de bästa nätterna, djupaste samtalen, ärligaste stunderna och det var så otroligt mycket känslor hela tiden. Med honom var jag vackrast och bäst och mest fantastisk i världen men bara så länge allt var bra. Där i mellan kände jag mig värdelös och ful och intellektuellt efterbliven gentemot honom - som alltid kände så mycket, tänkte så mycket, var så mycket. Jag kände mig ofta för enkel för honom, han som var så djup och lidande och intelligent.

Idag skulle jag backa på en gång om jag träffade honom, varningssignalerna var överallt. Allt var så svårt jämt, han hade det så tufft jämt, han behövde mig så mycket (tills han helt plötsligt inte behövde mig alls). Då tyckte jag att han var den naknaste och ärligaste människan jag någonsin träffat - i dag skulle jag bara tänka "herregud vilken jävla huvudvärk till människa" och gå vidare.

 

[ainasoja]

Min radar var urusel men efter att ha blivit behandlad som skräp av en manipulativ jävla assbag så har jag noll tolerans för bullshit. Reagerar på en gång och blir avtänd och skeptisk, lägger ner och går vidare. Ett tag var jag förmodligen överkänslig men spela roll, jag behövde skydda mig själv och det var viktigast för mig.

Bättre att säga nej en gång för mycket än tvärtom, det var min filosofi efter mitt ex. Jag var livrädd för att hamna i en sådan relation igen och passade mig jäkligt noga och jag överreagerade säkert många ggr men jag kände att jag var tuvngen.

 

[Singoalla]

Det där är nog väldigt vanligt. Med min assbag var det samma sak - vi hade en väldigt passionerad uppfuckad historia där det konstant var extremer åt olika håll. Vi hade de bästa nätterna, djupaste samtalen, ärligaste stunderna och det var så otroligt mycket känslor hela tiden. Med honom var jag vackrast och bäst och mest fantastisk i världen men bara så länge allt var bra. Där i mellan kände jag mig värdelös och ful och intellektuellt efterbliven gentemot honom - som alltid kände så mycket, tänkte så mycket, var så mycket. Jag kände mig ofta för enkel för honom, han som var så djup och lidande och intelligent.

Idag skulle jag backa på en gång om jag träffade honom, varningssignalerna var överallt. Allt var så svårt jämt, han hade det så tufft jämt, han behövde mig så mycket (tills han helt plötsligt inte behövde mig alls). Då tyckte jag att han var den naknaste och ärligaste människan jag någonsin träffat - i dag skulle jag bara tänka "herregud vilken jävla huvudvärk till människa" och gå vidare.

Precis, väldigt vanligt!

Med min exsambo var det precis tvärtom. Jag kände mig alltid bäst i världen när jag var med honom. Han tyckte nämligen att jag var just det, bäst i världen, på precis allt. Tvivlade jag på mig själv så fick han mig att bli säker igen. Han visste att jag kunde åstadkomma precis vad jag än tog mig an. Enligt honom var jag vackrast, smartast, intelligentast och djupast i hela världen och det var precis så han fick mig att känna mig. Tills jag tillslut insåg att han hade satt mig på en piedestal, och vet ni hur det är uppe på en piedestal? Det finns inte så mycket utrymme att röra sig Han hade skapat en bild av mig i sitt eget huvud som inte var mänsklig. Så när jag gjorde någonting ytterst mänskligt, som att exempelvis ligga med någon som i hans ögon inte var värdig mig (vilket ingen är, vad jag förstår), så föll hela piedestalen med dunder och brak. Jag har förstått nu att jag till en viss del har anpassat mitt beteende efter hans lilla piedestal med åren. Hans reaktioner blev helt enkelt för starka när jag gick utanför den, att jag omedvetet stannade kvar. Och höll in armarna för säkerhets skull också.

 

[vallhund]

Min son tillbringade några veckor då o då hos sina farföräldrar kanske 4 ggr/år? Vid ett julbord försökte den nya kvinnan uppfostra min son. Svärföräldrarna sa ifrån
En sjuttonårig person skall nog inte lägga sig i en två-treårigt barns uppfostran.

 

[Raderad medlem 6459]

Tills jag tillslut insåg att han hade satt mig på en piedestal, och vet ni hur det är uppe på en piedestal? Det finns inte så mycket utrymme att röra sig

Ja men det var ju precis det han gjorde som jag skrev om. Bara att hans gräns gick långt tidigare än "ligga med fel person", det räckte att vi var oense om något som var viktigt för honom, att jag ifrågasatte fel sak. Dvs jag var perfekt precis exakt som jag var - så länge jag var precis exakt så som han ville ha mig.

När jag började få en lite klarare bild av den här "känsliga" och "djupa" människan och såg honom med nyktra ögon var jag ju liksom inte lika imponerad och trollbunden längre. Och då var jag inte lika intressant.

Ps. Ja han var lidande konstnär som gjorde konstnärliga kortfilmer för märkliga filmfestivaler. Never again en lidande konstnär kan jag säga .

 

[TheRedLightning]

Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Det där har jag också fått höra, att jag förstorar upp saker, men jag får ändå en känsla att varken du eller jag "förstorar upp" saker som egentligen inte har någon betydelse. Det är nog så att den andre inte förstår hur vi tänkte och resonerar och kanske försöker försvara sig med att skylla på att vi förstorar upp?
Hoppas allt går väl för dig.

 

[Lovisaleonora]

Kan du då hålla med om att vem som helst skulle kunna hamna i en destruktiv relation en gång? En första?

Nej, jag håller inte med. Jag har ett par vänner och några bekanta som direkt skyr alla strulputtar. Gemensamt för dem alla är att de kommer från hem där de fått en väldigt stark värdegrund med sig från barnsben. Hur man behandlar varandra och vad som är respekt.

Dessa personer skulle aldrig någonsin vackla i sin övertygelse att de inte tolerera att bli kränka i en relation. De känner igen en kränkning på lukten m e m.

Jag önskar jag varit i deras skor under tonåren

 

[Migo]

Nej, jag håller inte med. Jag har ett par vänner och några bekanta som direkt skyr alla strulputtar. Gemensamt för dem alla är att de kommer från hem där de fått en väldigt stark värdegrund med sig från barnsben. Hur man behandlar varandra och vad som är respekt.

Dessa personer skulle aldrig någonsin vackla i sin övertygelse att de inte tolerera att bli kränka i en relation. De känner igen en kränkning på lukten m e m.

Jag önskar jag varit i deras skor under tonåren

Ännu mer victim blaming. Fruktansvärt.

 

[Lovisaleonora]

Ännu mer victim blaming. Fruktansvärt.

Men sluta nu. Det handlar inte om victim blaming. Det handlar om att fokusera på att detta faktiskt går att undvika. I självbevaraelsesyfte. Inte för att befria förövaren från skuld.

Jag kan undvika att bli våldtagen genom att kunna försvara mig själv. Det handlar inte om victim blaming.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har ett par vänner och några bekanta som direkt skyr alla strulputtar.

Fast problemet är ju att de flesta män som bryter ner kvinnor inte framstår som strulpellar alls. De framstår som superbra och jättesympatiska. Sedan blir man långsamt nedbruten tills man sitter där en dag och inte förstår hur fan det kunde hända.

 

[Lovisaleonora]

Fast problemet är ju att de flesta män som bryter ner kvinnor inte framstår som strulpellar alls. De framstår som superbra och jättesympatiska. Sedan blir man långsamt nedbruten tills man sitter där en dag och inte förstår hur fan det kunde hända.

Jag vet, jag har varit där. Bl a därför att jag har tråkiga/inga värderingar hemifrån. Det är inte bara därför, men en bidragande orsak.

Ändå går det att känna igen dem. Det skiner igenom, men vi intalar oss att det är vi som är misstänksamma/fel/dåliga som ens tänker tanken. Vi är rädda för vad föräldrar/arbetkamrater/kompisar ska tro om vi gör slut med det alla vill se som den perfekta mannen. Vi litar inte på oss själva och vårt omdöme.

Varför? För att vi har inte tillräckligt god självkänsla för att erkänna att vi har rätt?

Edit: redan i ursprungsinlägget skriver TS att detta startade efter 6 månader tillsammans. Ändå fortsätter relationen. Vi intalar oss en massa för att stanna, istället för att respektera oss så mycket att vi går.

 

[Raderad medlem 6459]

@Lovisaleonora Jag är skeptisk faktiskt och måste säga att det känns som att du förenklar det här något otroligt. Alla studier och alla artiklar jag har läst har backat det som de andra argumenterar för i tråden: det kan hända vem som helst. Bra värderingar i bagaget eller dåliga, låg eller hög självkänsla, gott eller dåligt självförtroende.

 

[Lovisaleonora]

@Lovisaleonora Jag är skeptisk faktiskt och måste säga att det känns som att du förenklar det här något otroligt. Alla studier och alla artiklar jag har läst har backat det som de andra argumenterar för i tråden: det kan hända vem som helst. Bra värderingar i bagaget eller dåliga, låg eller hög självkänsla, gott eller dåligt självförtroende.

Och självklart vet var och en bäst själv.

 

[Red_Chili]

Nej, jag håller inte med. Jag har ett par vänner och några bekanta som direkt skyr alla strulputtar. Gemensamt för dem alla är att de kommer från hem där de fått en väldigt stark värdegrund med sig från barnsben. Hur man behandlar varandra och vad som är respekt.

Dessa personer skulle aldrig någonsin vackla i sin övertygelse att de inte tolerera att bli kränka i en relation. De känner igen en kränkning på lukten m e m.

Jag önskar jag varit i deras skor under tonåren

Så om dessa vänner blir erbjudna skjuts hem från jobbet så sticker de från mannen? Om de får höra att de är som snyggast när håret är i en viss frisyr också? (Mao precis som många trevliga relationer börjar.)

 

[athena]

Och självklart vet var och en bäst själv.

Och forskning spelar inte längre någon roll.

 

[Lovisaleonora]

Så om dessa vänner blir erbjudna skjuts hem från jobbet så sticker de från mannen? Om de får höra att de är som snyggast när håret är i en viss frisyr också? (Mao precis som många trevliga relationer börjar.)

Men så enkelt är det väl inte - menar ni på fullt allvar att de flesta faller som furor för en skjuts hem och en komplimang? Det kommer väl rätt mycket emellan, där det inte helt sällan rimmar illa i vissa fall (läs bara dejtingtråden - känns inte det inte bra är det inte bra).

Jag tror inte jag träffat någon enda som varit i en manipulativ relation som INTE sagt att de hade en känsla av att något var fel redan tidigt, men förtryckte det. Genom alla möten, genom alla år - inte en enda som inte i efterhand konstaterat att "jo, det märktes tecken tidigt men jag valde att ignorera det för jag tyckte han var så snygg/rar/perfekt och jag hade säkert fel". Fast vi hade inte fel. Vi lyssnade bara inte på oss själva. Varför?

 

[Lovisaleonora]

Och forskning spelar inte längre någon roll.

Du får gärna länka.

 

[Raderad medlem 6459]

Och självklart vet var och en bäst själv.

Förlåt? Nu är jag inte med längre.

 

[Lovisaleonora]

Förlåt? Nu är jag inte med längre.

Alla har en egen uppfattning.

 

[Raderad medlem 6459]

Alla har en egen uppfattning.

Ja, givetvis.