Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Sleepy]

vem som helst kan träffa en tokig man

SJÄLVKLART. Det som skiljer är hur snabbt man känner igen tecknen och hur jobbigt det blir att ta sig ur det. Det beror på tidigare erfarenheter, kunskap, insikt - resp självkänsla och socialt trygghetsnät.

 

[Hemligaste]

Hej allihopa!
Tack för omtanken under min frånvaro, fasen vad ni är fina Det låter fel och otacksamt att säga att ni inte ska oroa er när ni nu är så fina och bryr er om mig så mycket. Men det är som att jag inte riktigt kan ta in hur ni ser på det som hänt och det som jag skrivit i tråden, jag är fortfarande kvar i "Det är inte så farligt"-mentaliteten. Men jag försöker tänka om! Jag vill dock passa på att understryka att jag inte har känt mig hotad av denna man, han har aldrig visat våldsamma tendenser eller uttalat hotelser. Skulle det dock gå söderut i den frågan lovar jag er dyrt och heligt att vara utanför dörren vare sig jag har någonstans att ta vägen eller inte.

Jag har jobbat 12-timmars nattpass i helgen och han har jobbat dag, igår var vi dock lediga samtidigt. Han har inte uttryckt något "förbud" för att sitta vid datorn, men jag kan väl delvis förstå om han blir lite grinig när vi inte setts på 48 timmar och jag skulle sätta mig och surfa på våran enda gemensamt lediga kväll den veckan. Eller så är det den knäckta sidan av mig som talar, jag har som sagt dålig koll på det där.

Jag väntar på svar från lite olika hyresvärdar och har lite försiktigt frågat en kollega om han fortfarande är intresserad av att hyra ut ett av sina rum. Jag känner ett stort behov av att liksom "få mina papper i ordning" och ha någon slags plan. Kanske är det dumt, kanske är det ett sätt för mig att sakta vänja mig vid tanken på att lämna honom. Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt och hjärtekrossande att göra slut med någon som gör en så ledsen, men som man samtidigt tycker så fruktansvärt mycket om.

 

[Lovisaleonora]

Jag känner ett stort behov av att liksom "få mina papper i ordning" och ha någon slags plan. Kanske är det dumt, kanske är det ett sätt för mig att sakta vänja mig vid tanken på att lämna honom. Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt och hjärtekrossande att göra slut med någon som gör en så ledsen, men som man samtidigt tycker så fruktansvärt mycket om.

Det här är jätteviktigt. Du visar dig själv att du kan. Att vi vet att du kan, är ju bra men det handlar om dig. Jag har full förståelse för att du vill ha ordnat en trygg lösning om det landar där vi tror det landar. I ett uppbrott.

Tillåt dig sörja. Att förhållandet inte blev vad du trodde och hoppats, att han inte var den du trodde. Men sörj i så fall inte att du lämnar honom - det har du goda skäl att göra om du väljer den vägen.

 

[Wysiwyg]

SJÄLVKLART. Det som skiljer är hur snabbt man känner igen tecknen och hur jobbigt det blir att ta sig ur det. Det beror på tidigare erfarenheter, kunskap, insikt - resp självkänsla och socialt trygghetsnät.

Ja det har jag inte sagt något om. Jag tycker bara det är fel att ensamt peka ut dålig självkänsla. Och just för att alla kan drabbas är det viktigt att klargöra varningssignaler och inte missta dem för kärlek. Och att ALDRIG antyda att det är kvinnans fel eller ansvar, i stil med "hon hade ju ganska kort kjol"..

Dessutom kan insikten, självkänslan och det sociala trygghetsnätet vara helt kört i botten efter några månader tillsammans med fel man. Och att då peka ut offrets egenskaper som den felande länken när allt mannen gör är att hacka på densamme, ja då blir det lite missriktat tycker jag.

 

[Hyacinth]

Hej allihopa!
Tack för omtanken under min frånvaro, fasen vad ni är fina Det låter fel och otacksamt att säga att ni inte ska oroa er när ni nu är så fina och bryr er om mig så mycket. Men det är som att jag inte riktigt kan ta in hur ni ser på det som hänt och det som jag skrivit i tråden, jag är fortfarande kvar i "Det är inte så farligt"-mentaliteten. Men jag försöker tänka om! Jag vill dock passa på att understryka att jag inte har känt mig hotad av denna man, han har aldrig visat våldsamma tendenser eller uttalat hotelser. Skulle det dock gå söderut i den frågan lovar jag er dyrt och heligt att vara utanför dörren vare sig jag har någonstans att ta vägen eller inte.

Jag har jobbat 12-timmars nattpass i helgen och han har jobbat dag, igår var vi dock lediga samtidigt. Han har inte uttryckt något "förbud" för att sitta vid datorn, men jag kan väl delvis förstå om han blir lite grinig när vi inte setts på 48 timmar och jag skulle sätta mig och surfa på våran enda gemensamt lediga kväll den veckan. Eller så är det den knäckta sidan av mig som talar, jag har som sagt dålig koll på det där.

Jag väntar på svar från lite olika hyresvärdar och har lite försiktigt frågat en kollega om han fortfarande är intresserad av att hyra ut ett av sina rum. Jag känner ett stort behov av att liksom "få mina papper i ordning" och ha någon slags plan. Kanske är det dumt, kanske är det ett sätt för mig att sakta vänja mig vid tanken på att lämna honom. Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt och hjärtekrossande att göra slut med någon som gör en så ledsen, men som man samtidigt tycker så fruktansvärt mycket om.

Vad mig anbelangar är det just efter sådana jobbpass jag skulle behöva sitta själv vid en skärm.
Jag har också alltid haft en klar flyttplan så jag jag boendet fixat innan jag drar. Det känns lättare än att flytta hem till mamma och pappa...

 

[tott]

Det är att se att det händer av en orsak, en orsak man kan plocka bort.

Plocka bort? Hur?
I mina öron låter det här så blåögt så blåögt...

 

[Hemligaste]

Jag ser att det har diskuterats en del om lägre självkänsla kan bidra till sådana här förhållanden och jag kan bara berätta om hur det var för mig. Jag var på topp när vi träffades, jag tror aldrig att jag känt mig så stark och så lycklig. Jag hade ett krävande jobb, en egen häst, egen bil, egen lägenhet... Mitt liv var precis som jag ville att det skulle vara och jag var så nöjd över hur jag ordnat med allt för mig själv. Jag törstade inte efter något förhållande eller närhet utan jag blev kär i det som verkade vara en jättefin kille.
Jag vet inte vilket "hål" han kom in igenom eller hur han tog kontrollen. Det är klart att jag såhär i efterhand känner mig dum att det har blivit såhär. Varför såg jag inga blinkade varningslampor? Varför var jag så mesig och bara följde med och gjorde som han ville? Varför förstod jag inte?

 

[Ninnurur]

Jag ser att det har diskuterats en del om lägre självkänsla kan bidra till sådana här förhållanden och jag kan bara berätta om hur det var för mig. Jag var på topp när vi träffades, jag tror aldrig att jag känt mig så stark och så lycklig. Jag hade ett krävande jobb, en egen häst, egen bil, egen lägenhet... Mitt liv var precis som jag ville att det skulle vara och jag var så nöjd över hur jag ordnat med allt för mig själv. Jag törstade inte efter något förhållande eller närhet utan jag blev kär i det som verkade vara en jättefin kille.
Jag vet inte vilket "hål" han kom in igenom eller hur han tog kontrollen. Det är klart att jag såhär i efterhand känner mig dum att det har blivit såhär. Varför såg jag inga blinkade varningslampor? Varför var jag så mesig och bara följde med och gjorde som han ville? Varför förstod jag inte?

Jag tror att många människor har ett stort behov av att känna uppskattning så att det överskuggar annat. Det finns säkert någon biologisk förklaring, eller så är det bara inbillning från min sida. Men man tycker om smicker helt enkelt. Jag är lite mitt i något sånt nu. Det finns en karl som jag träffade för ganska länge sen som nu är intresserad igen, och jag är väl delvis intresserad. Men, han respekterar inte mitt barn och säger lite andra knasiga saker så jag vet ju att det inte är något att ha, alls! Samtidigt som han ger mig komplimanger som jag bara suger in och jag kan inte klippa kontakten! Idag kallade han mig till och med för älskling och jag vet hur galet det är, han älskar inte mig, men hjärtat är som en svamp och jag känner mig som en tonåring igen Så, förnuft och känslor går definitivt inte alltid ihop...

 

[mandalaki]

Jag ser att det har diskuterats en del om lägre självkänsla kan bidra till sådana här förhållanden och jag kan bara berätta om hur det var för mig. Jag var på topp när vi träffades, jag tror aldrig att jag känt mig så stark och så lycklig. Jag hade ett krävande jobb, en egen häst, egen bil, egen lägenhet... Mitt liv var precis som jag ville att det skulle vara och jag var så nöjd över hur jag ordnat med allt för mig själv. Jag törstade inte efter något förhållande eller närhet utan jag blev kär i det som verkade vara en jättefin kille.
Jag vet inte vilket "hål" han kom in igenom eller hur han tog kontrollen. Det är klart att jag såhär i efterhand känner mig dum att det har blivit såhär. Varför såg jag inga blinkade varningslampor? Varför var jag så mesig och bara följde med och gjorde som han ville? Varför förstod jag inte?

För att han var skicklig! De här männen är alltid skickliga. Det är ju därför ni fastnade.

Jag läste något så bra i en roman för ett tag sedan. Då handlade det om flirt, huvudpersonen sa till sin väninna att mannen som var gift med hennes bästa vän inte alls raggade på henne (på huvudpersonen alltså).

Då sa väninnan: Det är de som gör det så att man inte märker att de gör det som är de skickligaste.

Det passar så bra in på förtryckande män också, tycker jag.

Och det är inte ditt fel!

 

[orion]

Ja det har jag inte sagt något om. Jag tycker bara det är fel att ensamt peka ut dålig självkänsla. Och just för att alla kan drabbas är det viktigt att klargöra varningssignaler och inte missta dem för kärlek. Och att ALDRIG antyda att det är kvinnans fel eller ansvar, i stil med "hon hade ju ganska kort kjol"..

Dessutom kan insikten, självkänslan och det sociala trygghetsnätet vara helt kört i botten efter några månader tillsammans med fel man. Och att då peka ut offrets egenskaper som den felande länken när allt mannen gör är att hacka på densamme, ja då blir det lite missriktat tycker jag.

 

[Mammas]

Jag ser att det har diskuterats en del om lägre självkänsla kan bidra till sådana här förhållanden och jag kan bara berätta om hur det var för mig. Jag var på topp när vi träffades, jag tror aldrig att jag känt mig så stark och så lycklig. Jag hade ett krävande jobb, en egen häst, egen bil, egen lägenhet... Mitt liv var precis som jag ville att det skulle vara och jag var så nöjd över hur jag ordnat med allt för mig själv. Jag törstade inte efter något förhållande eller närhet utan jag blev kär i det som verkade vara en jättefin kille.
Jag vet inte vilket "hål" han kom in igenom eller hur han tog kontrollen. Det är klart att jag såhär i efterhand känner mig dum att det har blivit såhär. Varför såg jag inga blinkade varningslampor? Varför var jag så mesig och bara följde med och gjorde som han ville? Varför förstod jag inte?

Min uppfattning är att de flesta tänker att andra tänker som en själv tänker. Och när en är kär vill en ju den personen det bästa - det är då inte så konstigt att tänka att en person som en är kär i och som är kär i en vill ens bästa och att en då tänker att den personen säger/gör vad hen gör för att hen vill att du ska må så bra som möjligt. Så jag ser inte det som mesighet. Och en vill ju gärna tro att den person en är kär i vill en det bästa, så det är trist att vi måste se upp för varningstecken när en bara vill flyta med i en lycklig bubbla.

Men det kanske är något vi behöver lära oss den hårda vägen ibland. För det är en ful jävla verklighet som en kanske inte vill se när allt verkar och känns bra.

Men nu resonerar jag utifrån mig själv och hur jag tänker och känner.

 

[stjarnhimmel]

Jag ser att det har diskuterats en del om lägre självkänsla kan bidra till sådana här förhållanden och jag kan bara berätta om hur det var för mig. Jag var på topp när vi träffades, jag tror aldrig att jag känt mig så stark och så lycklig. Jag hade ett krävande jobb, en egen häst, egen bil, egen lägenhet... Mitt liv var precis som jag ville att det skulle vara och jag var så nöjd över hur jag ordnat med allt för mig själv. Jag törstade inte efter något förhållande eller närhet utan jag blev kär i det som verkade vara en jättefin kille.
Jag vet inte vilket "hål" han kom in igenom eller hur han tog kontrollen. Det är klart att jag såhär i efterhand känner mig dum att det har blivit såhär. Varför såg jag inga blinkade varningslampor? Varför var jag så mesig och bara följde med och gjorde som han ville? Varför förstod jag inte?

Vet du.. jag har funderat på det här och tror också att det finns en fara i att man ser dem som hamnar i destruktiva relationer som "svaga". För då kommer folk känna sig dumma och kanske också inte vilja berätta. För man vill ju inte se sig som svag.. jag har hört kvinnor säga att " hur kunde jag hamna i en sån relation, jag är inte svag, jag är självständig"
Så jag tror det är bättre att se det som att vi är människor. Självklart ska man se mönster och sitt eget ansvar. MEN- samtidigt så tror jag INTE att man behöver vara svag för att hamna där. Och det mönster jag ser när jag ser bekanta som haft destruktiva relationer är att männen varit så fina från början. Omgivningen har sagt att hon har träffat en drömkille. Han är ju så omtänksam och bryr sig så mkt, skjutsar henne och barnen och intresserar sig för dem. Men- sen efter ett tag går det över till något som är kontrollerande. Och det smyger sig mer och mer på.
Och du är ju jättebra som nu börjat fundera över situationen.

Du är inte svag. Du är mänsklig.

 

[stjarnhimmel]

Rent allmänt så tänker jag att man kanske behöver prata om dessa frågor på ett annat sätt?

för mig var det en ögonöppnare att prata med personer som berättade. För ofta säger folk bara att "Hur kan man välja att vara med en sådan man" eller "varför går de inte bara"

och då var det lärorikt att höra om hur personerna var från början. Att det var omtänksamma personer i många år. Och hur omtänksamheten vändes till kontrollerande.
Och där- är det viktiga att lära ut de tecknen. Vilka signaler som finns när det börjar bli kontrollerande. Så det blir lättare att känna igen.

 

[Sleepy]

just för att alla kan drabbas är det viktigt att klargöra varningssignaler och inte missta dem för kärlek. Och att ALDRIG antyda att det är kvinnans fel

Absolut.

insikten, självkänslan och det sociala trygghetsnätet vara helt kört i botten efter några månader

Precis; det är ju målet för mannens agerande. Börja med omtänksamhet och smicker som sedan övergår i kontroll och pikar.

Så ju mer kännedom om mönstret med normaliseringsprocessen och den kontrollerande mannen, egen inre styrka och stabilt socialt skyddsnät man har från början; desto bättre chans att ta sig ur det, tänker jag.

Det är SÅ viktigt att vi pratar om det här. Buke är bäst.

 

[orion]

Dålig självkänsla tycker jag inte man kan säga att det beror på generellt.
I mitt fall var det ett medvetet val jag gjorde att stanna kvar. Vägde det dåliga mot det bra liksom.... För mig innebar det där och då att jag stannade kvar i ett dåligt förhållande alldeles för länge, men jag hade andra bitar som jag tyckte vägde över en del såsom boendet för barnen och företaget. Känner att jag har varit stark nog att aldrig tro att det har varit mitt fel, och jag har kunnat visa mina barn att de absolut inte har någon det i det.

 

[Meggan]

För att det antagligen började som en normal relation och sen smög sig det sjuka in i så små doser att du inte vittrade fara? Så små subtila saker att du inte ens kunde "ta på det" och därför inte ens visste om det var el inte var normalt? Gräm dig inte över hur det blev så här, men se till att komma ur det. Kram

 

[Sleepy]

jag blev kär i det som verkade vara en jättefin kille.
Jag vet inte vilket "hål" han kom in igenom eller hur han tog kontrollen.

hur omtänksamheten vändes till kontrollerande.
Och där- är det viktiga att lära ut de tecknen. Vilka signaler som finns när det börjar bli kontrollerande. Så det blir lättare att känna igen.

Precis så.

Det står ju inte "knäppgök" i pannan på dem. Så när ens egen, omtänksamma partner börjar agera skumt så är det ju inget man kanske vill se på det sättet först. Man försöker hitta ett sätt att förklara bort det.

 

[Lovisaleonora]

Plocka bort? Hur?
I mina öron låter det här så blåögt så blåögt...

Jag arbetar med det som verkat till att jag gjort mig tillgänglig för den här typen av personer. Och att jag inte känt det som tokfel när det började gå på fel håll. Utan fortsatt att försöka och försöka till det inte finns något kvar av det som är jag.[/QUOTE]

 

[Lovisaleonora]

Vet du.. jag har funderat på det här och tror också att det finns en fara i att man ser dem som hamnar i destruktiva relationer som "svaga".

Men vem är det som använder ordet "svag"? Mer än i ovanstående inlägg?

 

[stjarnhimmel]

Men vem är det som använder ordet "svag"? Mer än i ovanstående inlägg?

Du skrev att det handlade om självkänsla.