Jag fortsätter hävda att det inte händer vem som helst. I så fall hade det inte gått att stoppa, ändra mönster utan det kan när som helst, drabba vem som helst. Så är det inte.
Jag måste vilja tro på det här, tro på förändring hos partnern. Det är en början. Och sedan finns det ett litet hål att hacka sig in i. Jag har varit där, med hålet som blev hackat. Och öppnat och sedan var det fritt blås. Idag finns inte det där fria blåset. Jag känner igen en obalans och går därifrån.
Det är en BRA SAK att det inte händer vem som helst när som helst. Det är inte att försvaga eller förminska. Det är att se att det händer av en orsak, en orsak man kan plocka bort. Det är en del av läkeprocessen i den svåra sits t ex TS är i. Det är ett sorgearbete, ett arbete jag måste göra med mig själv för att bli hel.