Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Wysiwyg]

Tack snälla, snälla du. Vilka fina människor det finns Blir helt rörd. Jag finns lite mer norrut, men jag kommer ihåg ditt erbjudande.

Jag finns i Umeå! PMa om du vill träffas eller vill ha hjälp med något

 

[Squie]

Det känns så långt bort att han skulle bli våldsam, han verkar mer ledsen på något sätt. Ibland har han gråtit för att jag ska stanna hemma från en kväll med en tjejkompis till exempel. Men det är klart att jag har tänkt tanken, vad gör han om jag säger att jag vill gå? Men sen tänker jag hur han gråter och då blir jag ledsen, eftersom känslorna för honom finns kvar så vill man inte göra den man älskar ledsen. Och så hoppas man bara att det ska bli bättre igen. Att det kanske är en fråga om tid.

Ibland vill jag bara ställa mig och skrika. Jag som aldrig höjer rösten eller "bråkar". Ibland vill jag bara skrika ut hur det känns. Att jag blivit så liten att jag inte vet om jag finns.

Eller gråter han för att kontrollera dig? Det finns risk för det utifrån din beskrivning av hur han agerar och hur han får dig att må.

 

[Ninnurur]

Tack snälla, snälla du. Vilka fina människor det finns Blir helt rörd. Jag finns lite mer norrut, men jag kommer ihåg ditt erbjudande.

Vill du prata så hör av dig ändå.

Och det är nästan värre det han gör nu, han spelar så otroligt fult på ditt samvete! En stor risk om något händer är också att han skadar sig själv istället för dig. Oavsett vad han gör så är det INTE DITT FEL!!!

 

[Lovisaleonora]

Han har uppfostrat dig. Till den han vill att du ska vara. Du är ett projekt han tänker styra upp till du är drömkvinnan (för honom). När du är där kommer han att bli frustrerad och inte helt sällan aggressiv. Tyvärr är det här så vanligt att det gör mig gråtfärdig.

Du vet inte längre vad som är DU och vad som är du när du vill undvika konflikter. Även hans tysta straff är en konflikt. En konflikt mellan den du är, och den han vill att du ska vara.

Han tänker säkert inte så här i form av en handlingsplan. Men det är så här han gör, för att du ska bli den han vill vara med. Det kommer i nästa steg, han kommer berätta för dig att om han gör något är det för att du tvingar honom till det genom att inte förstå/inte göra/inte säga/what ever. Kort sagt: det han gör är ditt fel, hade du bara....

Börja med att synliggöra det, är mitt råd. Inte konfrontera kanske, det kan bli våldsamt. Men synliggöra. "Jag blir jätteledsen när du inte kan stötta mig i mina framtidsplaner, det känns verkligen inte bra för vår förhållande". Utifrån hur han bemöter dig i det (eller bara surar till du ber om ursäkt?) hade jag sedan tagit ett beslut. Vill han förstå och ändra sig, eller vill han bara att du ska bli som han vill att du ska vara.

 

[Petruska]

Inte en enda punkt som du tar upp är okej. Ingen ska anpassa sig på de sätt du beskriver. Inte på ett enda av de sätten.

Jag bedömer risken att han blir våldsam som rätt stor. Har han hittills hotat eller slagit dig eller tex hindrat dig fysiskt eller hållit fast dig?

Att du inte vet vem du är, är typiskt. Man blir sådan när man inte får vara sig själv. Du blir ju berövad ditt eget omdöme. Självklart vacklar din självbild då.

Lämna honom.

 

[Wysiwyg]

Det känns så långt bort att han skulle bli våldsam, han verkar mer ledsen på något sätt. Ibland har han gråtit för att jag ska stanna hemma från en kväll med en tjejkompis till exempel. Men det är klart att jag har tänkt tanken, vad gör han om jag säger att jag vill gå? Men sen tänker jag hur han gråter och då blir jag ledsen, eftersom känslorna för honom finns kvar så vill man inte göra den man älskar ledsen. Och så hoppas man bara att det ska bli bättre igen. Att det kanske är en fråga om tid.

Även om han aldrig kommer bli våldsam fysiskt utövar han psykiskt våld genom att manipulera och straffa dig. Ingen ska behöva leva under de förhållanden som du gör.

Det är dags att sätta dig själv främst. Han kommer förmodligen gråta, skrika, sura, bryta ihop och hota med allt möjligt. Jag VET att det är svårt och jobbigt men du måste. För din egen skull.

 

[mandalaki]

Eller gråter han för att kontrollera dig? Det finns risk för det utifrån din beskrivning av hur han agerar och hur han får dig att må.

Ja, det låter väldigt, väldigt manipulativt.

 

[tott]

Länktips
http://separation.se/lever-du-i-ett-forhallande-som-inte-ar-bra-for-dig/

 

[Keb71]

Tack snälla, snälla du. Vilka fina människor det finns Blir helt rörd. Jag finns lite mer norrut, men jag kommer ihåg ditt erbjudande.

Jag bot en bra bit längre norrut än vad Ninnurur gör, så om du vill kan du skicka pm om var du bor så kan vi nog koppla ihop dig med lämplig bukefalist i dina krokar!
@Fiorano kanske bor närmare dig?

 

[Elisha]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Han låter väldigt osäker. Har du tagit upp detta med han om hans svartsjuka och oro och kontrollerande?

 

[Squie]

Jag misstänker TS att det vi berättar i tråden är en hel del att ta in. Det är tufft att acceptera sin situation. Det jag vill råda dig till är att söka hjälp. En vinst som berövaren gör är just isoleringen, att den utsatte blir ensam och helt i personens våld.

Vi är många här inne som gjort den resa du står inför. En del har varit öppna med den genom åren på Buke, medan andra hållit den för sig själv. Gissar att du sett dem med tanke på att du går normalt under annat nick o är aktiv. Gissar också att du då också sätt Bukes fysiska handlingskraft. Det finns sedan också professionell hjälp att få. Hjälp som kan behövas för att få fotfäste i livet, att inse att den där känslan, känslan av värdelöshet inte alls stämmer. Kvinnojouren är en väg att gå, men det finns också psykologer i landet som specialiserat sig på våld i hemmet (jag har hittat en, hon finns i Uppsala).

Ett stort steg som du tagit och som jag hoppas du också ger dig kred för, är att skapa denna tråd. Du är en bra bit på väg.

*pepp*

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tror inte att någon av oss här har förutsättningar för att bedöma sannolikheten att din sambo reagerar våldsamt, om någon kan det så är det du som känner honom.

För inga kvinnor tror någonsin för gott om sin partner. För alla kvinnor lyckas bedöma exakt när första slaget eller hotet kommer att komma.

Dina inlägg i den här tråden gör mig arg. Du har ingen aning om hur långt den här mannen är redo att gå. Du har ingen aning om huruvida han är farlig för TS eller ej. Dina råd kan heja på att en person stannar med en manipulativ och kontrollerande man. Vad exakt vinner du på att stötta och argumentera för det?

@Hemligaste Var rädd om dig! Läs om normaliseringsprocessen, ta dig därifrån! Du är i en relation som är långt ifrån normal och jävligt långt ifrån att vara sund. Han bryter ner och han kontrollerar dig och det är inte kärlek.

 

[aprilmaj]

Och så hoppas man bara att det ska bli bättre igen. Att det kanske är en fråga om tid.

Fast det är inte en fråga om tid på det sättet. Har han inte tvärtom blivit värre med tiden?

 

[Raderad medlem 6459]

Och så hoppas man bara att det ska bli bättre igen. Att det kanske är en fråga om tid.

Jag känner inte en enda person som varit med en sån person där det blivit bättre. Det har i 100% av fallen blivit sämre - farligt mycket sämre.

 

[ainasoja]

Det känns så långt bort att han skulle bli våldsam, han verkar mer ledsen på något sätt. Ibland har han gråtit för att jag ska stanna hemma från en kväll med en tjejkompis till exempel. Men det är klart att jag har tänkt tanken, vad gör han om jag säger att jag vill gå? Men sen tänker jag hur han gråter och då blir jag ledsen, eftersom känslorna för honom finns kvar så vill man inte göra den man älskar ledsen. Och så hoppas man bara att det ska bli bättre igen. Att det kanske är en fråga om tid.

Ibland vill jag bara ställa mig och skrika. Jag som aldrig höjer rösten eller "bråkar". Ibland vill jag bara skrika ut hur det känns. Att jag blivit så liten att jag inte vet om jag finns.

Klart att han gråter, du stannar ju hemma istället för att träffa dina vänner. Han förminskar dig! Han får dig att välja bort dina vänner!

Vem är viktigast? Du eller han?

 

[Sleepy]

jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande.

Bra. Packa väskan och gå - och var stolt över att du var smart nog att inse att detta var hal is innan det brakade.

Uppbrott är alltid jobbigt, men du är inte ensam. Det finns en Bukearmé som stöttar dig.

 

[CillaW]

Det känns så långt bort att han skulle bli våldsam, han verkar mer ledsen på något sätt. Ibland har han gråtit för att jag ska stanna hemma från en kväll med en tjejkompis till exempel.

Gråta för att du ska träffa en tjejkompis? Exakt hur normalt är det?

Det börjar så.
Vi är många som vet det.

 

[Magiana]

Ibland har han gråtit för att jag ska stanna hemma från en kväll med en tjejkompis till exempel.

Han får kamma till sig. Varför grinar han som en liten bebis? Du är ju inte hans morsa och har inga som helst skyldigheter att stanna hemma.

Oavsett vad som händer här så låter han inte frisk. Antingen får han ta tag i sig själv eller så går du.

 

[cirkus]

Det känns så långt bort att han skulle bli våldsam, han verkar mer ledsen på något sätt. Ibland har han gråtit för att jag ska stanna hemma från en kväll med en tjejkompis till exempel. Men det är klart att jag har tänkt tanken, vad gör han om jag säger att jag vill gå? Men sen tänker jag hur han gråter och då blir jag ledsen, eftersom känslorna för honom finns kvar så vill man inte göra den man älskar ledsen. Och så hoppas man bara att det ska bli bättre igen. Att det kanske är en fråga om tid.

Ibland vill jag bara ställa mig och skrika. Jag som aldrig höjer rösten eller "bråkar". Ibland vill jag bara skrika ut hur det känns. Att jag blivit så liten att jag inte vet om jag finns.

Jag har läst tråden hit och för varje inlägg som du skriver blir jag mer och mer ..chockad.
Alltså han gråter för att du ska träffa en kompis och för att han inte ska vara ledsen så stannar du hemma? Ärligt talat, vilken normal vuxen människa gråter för att ens partner ska göra något utan partnern? Det är inte normalt - det är sjukt att du ens känner att en sak som är helt normal gör honom så ledsen att han börjar gråta. Se det lite utifrån och jag tror att du inser. DU är mitt inne i normaliseringprocess att vara honom till lags.

 

[Sleepy]

han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen.

svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal... Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen... jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om... Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad... Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex

han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera... dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm... halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning.

Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud

Läs ovan och jämför med detta:

http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

ETA: "han skjutsar mig till och från jobbet eller olika aktiviteter jämt"