Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Ninnurur]

@Hemligaste - det gör ont i mig att läsa hur illa han behandlar dig. Men nu när julen är på väg kanske du får ett bra tillfälle att komma ifrån honom? Hur ska julen firas? Hoppas att ni ska träffa din familj! Om ni är där så stanna kvar! Följ inte med honom hem igen! Min lägenhet i Uppsala står tom över nyår också om du behöver komma bort ett tag

 

[monster1]

Hjälp, vilken obehaglig person. Ta dig ur det där så fort som möjligt.

 

[Sleepy]

Det var en satans berg och dalbana mellan att vara underbar, sjukt manipulerande och offerkofta. Men det är ju så man fångar någon...med att vara go och underbar. Sen när man sitter där på kroken kan man börja ömsom brytas ner och ömsom byggas upp, på hans sätt.
Snälla, snälla du. Akta dig!
Jag är en person som brukar beskrivas ha stark integritet. Det tog honom 7 månader att smula ner mig. Och då bodde vi inte ens ihop!!! Så jag kan absolut förstå att du är otroligt vilsen i dig själv efter 1½ år.
Så lita på magkänslan.

Den här karln jobbade ömsom inom vården och ömsom inom service och aaaaaalla älskade honom. Hela byn avgudade honom

Klassiskt. Fasaden utåt ingår i den psykiska nedbrytningen. Det gör att man blir än mer ensam och förvirrad. *rrrys*

 

[tuaphua]

Även jag tycker det där är ett himla läskigt beteende.

Jag har varit i en relation där han blev sur pga liknande saker. Det är den enda av mina relationer jag ångrar.
De andra har alla gett mig något, format mig till den jag är etc. Och även om de tog slut ångrar jag dem inte.
Den relationen som påminner om din däremot: den var bara slöseri med tid och gjorde tom att jag backade och sas förlorade tid.

Jag tycker det här känns som en otroligt osund relation! Tyvärr..

 

[Raderad medlem 94602]

Klassiskt. Fasaden utåt ingår i den psykiska nedbrytningen. Det gör att man blir än mer ensam och förvirrad. *rrrys*

Precis. "Hur kan jag med att ifrågasätta denna man som alla tycker är så underbar/ snäll/hjälpsam/trevlig?"
Och så känner man sig otacksam och rutten över den magkänsla man har. Perfekt läge för utövaren att kliva in med sina krav och åsikter.

 

[CillaW]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Där ser du vad som hände när du inte lydde genast.

Mitt misshandelsförhållande började också så. Jag är stolt över mig själv, att jag kunde lämna det.

 

[Mirre]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Du skriver "hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera?" Du ska inte behöva ändra dig ett enda dugg för att få ett förhållande att fungera. Någonsin.
Har levt med en som var som din sambo, allt jag gjorde var fel och det skulle bara vara som han tyckte hela tiden. Det är inte värt det, man blir bara nedtryckt och förlorar sig själv.

Vill du bli polis, bli det! Du kommer bara ångra dig om du slopar din dröm för någon annans skull.
Allt är bra så länge han mår bra, ja men du då? När mår du bra?

 

[TygerTyger]

Men jag fattar liksom inte varför man ens ska fundera på att försöka reparera honom? Varför? Man får hela och fungerande partners lite var som helst, så varför betala dyrt för att få en trasig som man dessutom själv ska försöka reparera?

Problemet är väl att den icke-fungerande partner man redan har får en att känna att man har tur som har lyckats få hen, och att man aldrig skulle kunna förtjäna någon som inte var ett projekt.

 

[Skywalker]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Du hade kunnat lägga undan mobilen, eller så hade han kunnat bete sig som en normal trevlig person som uppskattar sin snälla partner? Det är inte du som gör något fel. Jag hade blivit skitsur oavsett vem som hade tagit min mobil och gjort ett sånt nedlåtande uttalande.
Någon skrev rövhatt, jag kan inte annat än hålla med.
Jag vet att det är lätt för alla som skriver här att du ska lämna den här personen, det är inte lika lätt när det är man själv som ska göra det, men det är många här som varit i relationer med liknande personer och vet hur illa det kan gå och hur dåligt man kan må. Så jag hoppas ändå att du kan få råd härifrån, det han gör är inte okej. Ta hand om dig!

 

[Korven]

@Hemligaste - vi är nog många här på Buke som kan hjälpa dig börja om. Det har gjorts förr, Bukes nätverk är stort! Själv finns jag i Uppsala och hjälper dig gärna på de sätt jag kan, om något så enkelt som en fika för att prata lite bara. Jag har varit där. Jag satt och väntade ensam på att han skulle komma hem, när jag innerst inne visste att han var otrogen, men han fick det att låta som om jag inte var bra nog och skulle vara glad att han öht ville ha mig. Det blev vardag. Men jag tog mig till slut loss, det går! PMa om du vill

Du hade kunnat lägga undan mobilen, eller så hade han kunnat bete sig som en normal trevlig person som uppskattar sin snälla partner? Det är inte du som gör något fel. Jag hade blivit skitsur oavsett vem som hade tagit min mobil och gjort ett sånt nedlåtande uttalande.
Någon skrev rövhatt, jag kan inte annat än hålla med.
Jag vet att det är lätt för alla som skriver här att du ska lämna den här personen, det är inte lika lätt när det är man själv som ska göra det, men det är många här som varit i relationer med liknande personer och vet hur illa det kan gå och hur dåligt man kan må. Så jag hoppas ändå att du kan få råd härifrån, det han gör är inte okej. Ta hand om dig!

Nu ska man inte måla fan på väggen, eller ska man kanske det? Jag lämnade en "snäll kille" när jag kände mig obekväm. Jag hade aldrig hört talas om normaliseringsprocessen. Idag sitter/satt han på Säter , för mord på sin fru.

 

[nyttnick]

@Hemligaste
Snälla lita på din magkänsla. Våga lita på dig själv. Är det rätt ska du aldrig behöva ifrågasätta.


Jag litade inte på min magkänsla, jag bortförklarade. I 8 år.

Ta dig därifrån så fort du kan. Det var aldrig tal om våld i mitt förhållande, men såren på insidan tar ännu längre tid att läka.
Du är värd något bättre.

Många kramar och skicka ett PM om du behöver prata.

 

[Billy]

Tack för alla era svar Buke kan man lita på!
Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.

Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.

Ja, men han är ju inte den du trodde han var. Han har visat en sidan som du omöjligt kunde se från början. Som jag ser det så har du två vägar att gå. Ett, ta ditt pick och pack och dra så fort som möjligt. Två, sätt ner foten och säg ifrån. Säg att du har vilka kläder du vill, umgås och pratar om och med vilka personer du vill o s v och att du inte accepterar hans sura manipulativa beteende. Det är DINA krav om förhållandet ska fortgå. Att man får anpassa sig och kompromissa i ett förhållande är naturligt och nödvändigt, men detta är en form av psykisk misshandel. Så var mycket försiktig, på din beskrivning är det redan ett destruktivt förhållande och det kan lätt över övergå till fysiska våldsamheter.

 

[Thomasine]

Jag har personligen aldrig levt i ett destruktivt förhållande som jag skulle ta mig ut ur men jag har levt vid sidan av två sådana förhållanden och på nära håll sett vad det gör med en människa. Det ena var helt utan fysiskt våld, det andra urartade till återkommande misshandel.

Båda började som TS förhållande, gulligt och omtänksamt, han körde och hämtade henne och det tog ett tag innan vi andra fattade att det snarare var kontrollbehovet än omtänksamheten som kickade in.

Det ena slutade "lyckligt" därför att hennes pappa (som var polis) grep in efter att han råkat höra något som han uppenbart inte skulle ha hört. *Det andra slutade med en lång vistelse på sjukhus/rehab/terapi för henne och fängelse för grov misshandel för honom.

Alla mina varningsklockor ringer när jag läser @Hemligaste inlägg. Ge dig själv chansen att förverkliga din dröm att bli polis och att leva ditt eget liv på egna premisser. Det kan du bara göra utan honom.

Kram

 

[Amk]

Jag förundras litet av att du antar att jag har något att vinna i sammanhanget.
Nej, jag har ingen aning om hur långt den här mannen är redo att gå, varken han eller någon annan man, och det har jag varken hävdat eller låtit påskina. Inte heller har jag, vare sig uttryckligen eller indirekt, förminskat sambons destruktiva beteende eller antytt att TS är överkänslig. Det jag ville lyfta fram var min uppfattning att beteenden ofta går att förändra med rätt verktyg.
Jag har respekt för de erfarenheter av kontrollerande och manipulativa män som andra kvinnor, här i tråden och utanför den, har tvingats få. Det har inte varit min avsikt att lägga skuld för situationen på TS, att föreslå att hon anpassar sig ännu mer eller härdar ut i en relation med en man som beter sig som han gör. Delar av mitt inlägg var dåligt formulerade och gick att tolka på det viset och det ber jag om ursäkt för.

Jag håller helt med dig om att många beteenden går att förändra. Men när det gäller beteenden som på drabbar andra ser jag ingen annan lösning än att man själv tar hand om dem, så att man är hel nog att bete sig på ett värdigt sätt mot de man har relationer med. Ts bör, som jag ser det, inte ha något med den processen att göra.

 

[Myrten]

Men jag fattar liksom inte varför man ens ska fundera på att försöka reparera honom? Varför? Man får hela och fungerande partners lite var som helst, så varför betala dyrt för att få en trasig som man dessutom själv ska försöka reparera?

Framför allt inte som han inte gör det själv. Om det är någon som ska fundera på att reparera hans djävla jag så är det HAN!

 

[athena_arabians]

@Hemligaste: Jag håller med så många av de andra som skrivit här att alla varningsklockor ringer när jag läser vad du skrivit. Det du beskriver är INTE ett normalt förhållande och eskalerar hans beteende kan det bli riktigt farligt.

Jag är längre norrut än @Ninnurur , jag bor utanför Falun ifall du vill ses

 

[Amk]

Återigen, tack alla. Tack för ert stöd, för era åsikter, länkar och hälsningar. Inga ord kan beskriva min tacksamhet att ni ens tog er tid att läsa en till sådan här tråd heart

Jag har inte tid att skriva så mycket då han är hemma, jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar alla era svar och tankar och läser allihop. Imorgon ska jag försöka kunna svara er lite utförligare.

I eftermiddag gick vi på stan och jag kände mig som världens skurk som skrivit den här tråden. Idag var han sådär snäll och bra och fin. Så jag fick jättedåligt samvete. Tills alldeles nyss. Han kom och tog mobilen ur händerna på mig och sa "Nu lägger vi undan skärmarna älskling" varvid jag svarade att jag bara kollade Facebook för jag inte gjort det på hela dagen. "Ja, men ska det vara så jobbigt att låta bli?" jag svarade att jag bara skulle kolla klart. Då blir han helt kall och säger "Kolla på då" sedan går han iväg och nu finns jag inte. Det är sådana där småsaker som gör mig så ledsen och stressad. Vi såg ingen film eller något, men nu går jag bara runt och tänker att det var då fan att jag inte bara kunde lägga bort mobilen. Det var ju ingen svår förfrågan, så hade allt varit bra nu.

Det känns verkligen som ett friskhetstecken att du reflekterar över vad han gör, och hur han beter sig. Någonstans anar jag att du vet vilka av hans beteenden som trampar in på din integritet och försöker sudda ut den starka och drivna person som du är. Fortsätt ha hökögonen på, och fortsätt kämpa mot de mål som du ska nå.

 

[Manji]

Oj så mycket kloka och fina människor i denna tråd, har inte så mycket att tillägga förutom detta:

Det enda man förtjänar är kramar. Får du höra något annat så glöm inte det ts. Och vore du här eller jag där skulle jag krama om dig, för du förtjänar det.

 

[Aionee]

Kanske lite OT nu, förlåt TS, men jag kan inte låta bli att fundera över hur pass normalt det är ändå att folk beter sig såhär manipulativt... Alltid samma mönster, nästan alltid samma utgång osv. Skrämmande.

Det är ju helt klart flera här som varit med om samma sak.

 

[snow]

@Hemligaste Jag stämmer in i kören av röster som inte tycker att ditt förhållande verkar sunt. Jag har ingen erfarenhet av destruktiva förhållanden, så jag vill istället bidra med hur jag tycker att ett bra förhållande ska vara.

Min sambo berättar alltid för mig hur vacker han tycker att jag är - oavsett vad jag har på mig. Han har aldrig kommenterat mitt utseende på ett negativt sätt. Jag hade långt hår när vi träffades och bestämde mig en vacker dag för att klippa av allt - jag frågade inte innan vad min sambo tyckte om mitt hår. Varför skulle jag? Han tycker om mig precis lika mycket oavsett hårlängd, och det behöver jag aldrig tvivla på. Jag har i perioder under vårt förhållande tränat ca 15 h/vecka och han har aldrig någonsin klagat på att det har varit för mycket. Vi har haft kriser - bland annat när jag blev osäker på vårt förhållande därför att jag började få känslor för en killkompis - men vi löste det, och min sambo har även efter detta inte haft några som helst synpunkter på att jag umgås med män. Han blir genuint glad när det går bra för mig på jobbet och är min absolut största supporter när jag tvivlar på min egen förmåga yrkesmässigt. Vi bråkar ibland om allt mellan himmel och jord - bland annat har han tagit upp att han kan bli ledsen om vi sitter och pratar och jag blippar på mobilen samtidigt och verkar ointresserad av vad han har att säga. Men han uttrycker inte detta genom att rycka mobilen ur händerna på mig och säga "nu är skärmtiden slut!" utan genom att berätta för mig hur han upplever situationen. Min sambo gör mig större och bättre, eftersom jag fortfarande är allt jag var innan han kom in i mitt liv samtidigt som vårt förhållande har utvecklat mig till en mer empatisk, glad och passionerad människa.

Det finns inga "perfekta" relationer eftersom det inte finns "perfekta" människor, men så som du har det tycker jag inte att något förhållande ska behöva vara.