Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[hoppsann]

Gjorde han något fysiskt mot mig eller om jag kände mig rädd för honom skulle det vara mycket lättare. Fruktansvärt, ja, men jag skulle ha något att visa. Att ta på. Jag slapp vara det enda vittnet och jag slapp ifrågasätta om jag inbillat mig allt.

Du behöver inte motivera för någon annan än dig själv varför du lämnar.
Det är tydligt att du redan har bestämt dig när du redan har kommit till den insikt du har.
Är det så att någon absolut propsar på en förklaring så är det bara att säga att: "saker inte alltid är som de ser ut". Punkt.

Lita på dig själv och din magkänsla!

Jag resonerade som du (om han slår mig, då minsann går jag) och harvade djupt nere i normaliseringsträsket. Ända till dagen kom då jag inte kunde se mig själv i spegeln... Då var jag med facit på hand rätt lydig, hade rätt kläder, minimalt umgänge (och då gärna i hemmet), tog korta hundpromenader, hejade inte på bekanta när han var med, lämnade aldrig ut mitt telefonnummer till någon, talade alltid om exakt klockslag på när jag skulle vara hemma från jobb, skola, mataffär, osv. osv. Ren förnedring för en sådan som mig...
Är än i dag så tacksam att jag lämnade.
Han är tyvärr bitter och hämdlysten trots att det är över tio år sedan. Men det är inte mitt problem.

 

[tuss]

lämna boet är mitt enda svar

 

[Raderad medlem 94602]

Jag tror att jag skriver det här för att kunna gå tillbaka senare och läsa, så att jag inte glömmer, om jag skulle tvivla när vi har en bra dag igen. Eller för någon i samma situation som kanske kan läsa och känna igen sig, men som kanske inte vill kommentera, eller någon som läser tråden om flera år efter en googling om samma problem.

Vi har haft bilen inne för lagning ett antal gånger, första gången vi var in frågade jag mekanikern lite saker som min sambo inte frågat. När vi kom ut märkte jag att han var kall så jag frågade vad det var. Då svarar han argt att han inte fick en syl i vädret där inne, att jag bara pratade på. Nästa gång vi lämnade in bilen undrade han om jag kunde vänta utanför för han kunde inte koncentrera sig när jag var där inne också. Så jag gjorde det. Jag blev självklart skitledsen men sa inget, han hade kanske rätt.

Samma sak på ett julbord förra året. En manlig bekant jag inte träffat på länge satt vid samma bord och vi catchade up lite, denna person är även nära vän till min sambo. Vi snackade lite om tv-spel och en gemensam utbildning vi varit på. Jag märker gradvis hur min sambo stänger av, ser inte på mig, vägrar hålla mig handen och prata med mig. Stressen och klumpen i magen kommer. Ute i bilen säger han argt att jag bara pratat med D och inget med honom, att det fick honom att känna sig dum och utanför. Jag ber om ursäkt och att jag inte menade så men det tog hela kvällen innan han blev som vanligt igen. Nästa gång pratade jag knappt med någon.

Sanningen är den att han vill avskärma dig från andra män. De är ett hot emot honom.
Hade han varit sund i skallen hade han varit tacksam för att du ställt frågorna han glömt eller inte reagerat öht för att du också kunde hantera situationen med bilen. Han vill inte att du ska vara stark och kunna sköta dig själv. Han vill att du ska vara beroende av honom i sånt som bilen osv. Det är ett steg i att göra dig beroende av honom. Och bästa sättet så du inte försöker vara lite framåt i liknande situationer är att skuldbelägga dig och få dig att känna dig dum.

Hade han varit sund i skallen angående samtalet med vännen hade han tagit plats. Men han valde att sätta sig och sura istället och sen skuldbelägga dig och få dig att känna dig elak. Anledningen är så du åter igen inte ska ta för dig nästa gång i ett samtal utan du ska hålla dig till honom. Han har börjat grooma dig från att isolera dig från andra människor.

 

[Wysiwyg]

Gjorde han något fysiskt mot mig eller om jag kände mig rädd för honom skulle det vara mycket lättare. Fruktansvärt, ja, men jag skulle ha något att visa. Att ta på. Jag slapp vara det enda vittnet och jag slapp ifrågasätta om jag inbillat mig allt. Fysisk misshandel är så lätt att känna igen, att veta att man ska gå. Det här...jag har inte ens vetat om det varit sunt eller inte, eller om allt om sagt varit något som jag hittat på.

Det du skriver är inte sant. Det kommer inte bli lättare om (eller när) han börjar slå. Det kommer bli svårare. För varje dag, vecka och månad du är kvar bryter han ner dig och byter ut dina beteenden för att de ska passa honom. Även om han aldrig blir våldsam kommer det aldrig bli lättare. Och det kommer aldrig bli bättre.

Och det räcker med dig som vittne. Du är huvudpersonen i ditt eget liv, du ska inte förklara för andra varför DU tar beslut angående DITT liv.

 

[Red_Chili]

Det här skäms jag över att skriva. För jag vet att på ett sätt är det helt sjukt och inget jag vill känna egentligen, ni kommer tycka att jag är helt väck. Men ja, lite så är det. Gjorde han något fysiskt mot mig eller om jag kände mig rädd för honom skulle det vara mycket lättare. Fruktansvärt, ja, men jag skulle ha något att visa. Att ta på. Jag slapp vara det enda vittnet och jag slapp ifrågasätta om jag inbillat mig allt. Fysisk misshandel är så lätt att känna igen, att veta att man ska gå. Det här...jag har inte ens vetat om det varit sunt eller inte, eller om allt om sagt varit något som jag hittat på.

Den dag du får ett blåmärke så kommer du hitta smink att dölja det med. Den dag du har en bruten arm kommer du bära kläder som döljer gipset och du kommer säga till vårdpersonalen att du ramlade i skogen eller något annat. För han kommer nog inte slå dig nu. Det gör han sedan, när det finns utrymme att göra det utan att du söker hjälp.

Du skriver att du håller på att tappa bort dig själv eller redan har gjort det, det är när du helt gjort det, när han på riktigt lyckats isolera dig från omvärlden som slagen kommer. Har du tur så överlever du, men eftersom du då kommer vara väldigt isolerad och ännu mer rädd så kommer det vara ännu svårare att ta sig därifrån.

Vänta inte. Gå nu, nu när du forfarande kan.

 

[Wysiwyg]

Måste bara kommentera detta. Jag tror ingen tycker att det är okej att behandla andra dåligt bara för att man själv blivit dåligt behandlad! Det är bara en förklaring till varför de beter sig som de gör. Trasiga svaga människor. Inte onda. Däremot gör det som sagt ingen skillnad när de är så illa som TS pojkvän.

Fast det blir ändå en bortförklaring. När kvinnor berättar om sådana här situationer och får reaktionen "men någon kanske varit OTROGEN mot honom tidigare" sänder det signaler om att hans beteende är underordnat otrohet i allvarlighetsgrad. Och dessutom förminskas kontrollen och manipulationen genom att det ges en förklaring till det hela.

Min poäng var att genom att ge otrohet en sådan särställning vad gäller Hemska Saker man kan utsätta sin partner för riskerar problem som dessa (som är JÄTTEvanliga) att hamna i skymundan. När jag diskuterar förhållanden brukar många svara otrohet som en absolut dealbreaker. Det borde snarare vara respektlöst beteende. Men det överser folk med för han var ju i alla fall inte otrogen.

Det borde aldrig tas någon hänsyn till huruvida dessa män är trasiga eller svaga eller vad de nu är även om det är sant. Det är dags för män (i relationer) att ordna upp sig själva och ta ansvar för sina egna beteenden utan att skylla dem på massa annan skit. När de ordnat upp sig själva och kan leva i en relation utan att förminska och plåga sin partner, ja varsågoda.

 

[Wysiwyg]

Jag blev självklart skitledsen men sa inget, han hade kanske rätt.

Vid något annat tillfälle låter det kanske "vad fan sa du ingenting för, herregud att jag ska behöva stå här och hålla låda bara för att du inte kan få fram ett ord".

Vad du än gör och hur du än anpassar dig kommer det aldrig räcka till för honom. Han kommer hitta nya beteenden att kritisera och sen när han gått hela varvet runt kommer han börja kritisera de nya beteendena eller för att du anpassar dig så mycket till honom. Tro mig. Han kommer bestraffa dina beteenden vad du än gör. Att dubbelbestraffa är en del av härskartekniken, läs gärna om dem på wik [LÄNK].

Inte ett ord av det du skrivit här i tråden om hans beteenden är någonsin okej.

 

[inverterad]

@Hemligaste, du behöver inte rättfärdiga vad du gör varken för oss eller för någon annan. Det är inte konstigt att du tvekar nu när du börjat få insikt om hur skevt och skadligt ert förhållande är. Jag tror att du har internaliserat delar av hans bild av dig - att du inte kan, att du inte vet, att du inte orkar. Det är så normaliseringsprocessen funkar. Därför känns alla hinder så oöverstigliga. Men snälla, känn efter och hitta kraften därinne. Samla mod och planera din reträttväg, om inte nu när han är borta (även om det vore det bästa!) så kanske i jul. Se till att ordna så att ni är ifrån varandra inom en snar framtid. Du skriver själv att du tänker klarare när han inte är närvarande. Tacka fan för det när han raserar allt som är handlingskraft och klartänkthet med sin kontroll och sitt passivt aggressiva beteende. Klart man inte kan tänka klart med en sån i närheten. Så försök att se din tvekan och din oro som en produkt skapad av honom. Den är inte DU. Du har så mycket mer styrka och klokskap i dig än så. Du kan slå bort de där tankarna att det inte går. Det går, jag lovar. Allt praktiskt går att lösa.

Och ta kontakt med en bukefalist, om inte för boende så åtminstone för en andningspaus, nån att prata med som inte känner honom och som inte tycker det är det minsta konstigt att du vill lämna honom. Det finns många här som vill hjälpa dig.

Och framför allt, konfrontera honom inte innan. Du har redan försökt prata med honom. Det kommer inte hjälpa. Risken är istället att något värre händer om han anar att du planerar att lämna honom.

 

[Skywalker]

Jag förstår att det är frustrerande för er att läsa, när ni i princip uteslutande är rörande överens om vad som måste göras. Jag vill passa på att understryka att det jag berättar på intet vis är för att väcka sympatier eller kasta olja på elden, utan för att det är så oerhört skönt att äntligen få berätta för någon. Som att ta hål på en böld. Så nu liksom bara fortsätter det komma, jag skulle förmodligen skriva även om ingen svarade. Sedan berättar jag om de olika situationerna för att jag verkligen inte vet om det är okej eller inte, jag behöver och behövde få bekräftat om jag har överreagerat och betett mig sinnessjukt.

Då tankarna kretsar kring att avsluta ser jag bara de goda stunderna, speciellt om det är en sådan dag då allt är bra. Allt vi har gemensamt, hur kul vi har, hur mycket jag tycker om hans familj... ja allt! Ser hur ledsen han skulle bli. Och då kan jag bara inte. Vill ge det ännu mer tid, ett till samtal, höra en till ursäkt. Hoppas att det kanske är den sista perioden som varit dålig och nu är det bra. Sedan kommer sorgen och den oerhörda stressen när han "fryser ut mig", säger "puss puss" i bakgrunden när jag pratar med en kollega och jag analyserar i flera timmar om jag låter flirtig när jag pratar med andra, klumpen i magen innan jag ska berätta att jag vill träffa en tjejkompis. Ibland blir han irriterad på att jag är velig när det gäller val av film eller mat och jag vill bara skrika att det är han som gjort mig så. Att min hjärna går på högvarv 20 timmar per dygn för att lista ut vad han vill se, göra och äta så att det kan bli en dag som är bra.

Sedan tänker jag, om jag gör slut, vad kommer han att säga till alla andra? Att jag var psykotisk och blev ledsen för minsta lilla? Jag vet att jag inte ska bry mig ändå går tankarna så. Alla andra kommer tycka att jag är dum i huvudet som gör slut med en så fin kille, sedan bli chockade för vi hade det ju så bra och var så kära. Han behandlade ju mig som en prinsessa, det såg ju alla. Och när jag tänker så, känns det som att det är sant.

Att bli sur för att man inte får sex är inte okej, och jag skulle råda till att inte inkräkta på din egen integritet så pass att du går med på saker sexuellt som du inte vill, det kan få en att må extremt dåligt långt efter.
Sen ville jag bara säga att jag har varit i den situationen som du är rädd för att det ska bli om det tar slut. När det äntligen tog slut mellan mig och mitt väldigt manipulerande ex så blev det mycket skitsnack, han eskalerade även kraftigt i sitt beteende och blev väldigt hotfull. Och ja det var jobbigt att han sa till alla att det var mig det var fel på, men något år senare så pratade jag med flera av hans närmaste vänner som hade insett vilken psykopat han var, helt på egen hand.
Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde slut mycket tidigare. Jag har också fått ut jättemycket av att läsa om andras upplevelser i den här tråden, eftersom jag långt efter klandrade migsjälv för det förhållandet.
Jag förstår att det känns jobbigt att bryta med den här personen, om det går så pröva att i alla fall sätta upp gränser för dig själv i vad som är okej och inte. Börja säga nej.

 

[Migo]

Måste bara kommentera detta. Jag tror ingen tycker att det är okej att behandla andra dåligt bara för att man själv blivit dåligt behandlad! Det är bara en förklaring till varför de beter sig som de gör. Trasiga svaga människor. Inte onda.

Jag tror faktiskt inte ens att det handlar om trasighet. Precis som när det kommer till härskarteknikerna tror jag sällan att dessa kontrollerande män vet vad de gör. Jag tror inte att de går och planerar att bli sura och utfrysande om hon inte lägger ifrån sig telefonen, jag tror bara de är grymt trångsynta, oempatiska och faktiskt blir sura när de inte får som de vill.

Det är ju faktiskt ett grymt effektivt sätt att träna människor med hjälp av negativ förstärkning, vilket gör att det är väldigt förstärkande att träna med hjälp av det. Medvetet eller inte.

Jag har själv tagit mig ur ett extremt destruktivt förhållande med en svartsjuk, kontrollerande och våldsam kille. Det gör att jag idag drar öronen åt mig väldigt snabbt om potentiella partners visar minsta antydan till liknande beteenden.

 

[YinAndYang]

Hej
Nu känner jag att jag måste skriva ett par rader och även fråga dig, om du vill fortsätta vara med honom fast du har kommit fram att det är nått som är fel?
Jag frågar för att jag själv var som du och har en partner som är samma typ av man. Att bli mobbad av någon man älskar är förjävligt och för att det ska funka i slutändan är det mycket du behöver ändra

 

[Migo]

Hej
Nu känner jag att jag måste skriva ett par rader och även fråga dig, om du vill fortsätta vara med honom fast du har kommit fram att det är nått som är fel?
Jag frågar för att jag själv var som du och har en partner som är samma typ av man. Att bli mobbad av någon man älskar är förjävligt och för att det ska funka i slutändan är det mycket du behöver ändra

Nej. TS ska inte ändra. HAN gör fel, det är HANS ansvar att ta tag i det och "ändra". Vilket jag tvekar på att han vare sig vill eller kan.

 

[Red_Chili]

Att bli mobbad av någon man älskar är förjävligt och för att det ska funka i slutändan är det mycket du behöver ändra

Kapar din sista mening bara, för den fick mig att reagera pga hur fel det låter. Det spelar ingen roll hur mycket TS ändrar på sig. Det kommer aldrig(!) vara bra nog för hennes man som ständigt kommer hitta nya "fel" att bli sur över. Det är faktiskt bara en sak som TS behöver ändra, och det är det faktum att hon har en reaktion med mannen hon skriver om, hon behöver "bara" ta sig från honom. Det kommer också vara betydligt enklare än att anpassa sig efter hans sjuka önskningar om hur hon ska ändra sig själv.

 

[Shaggy]

Jag frågar för att jag själv var som du och har en partner som är samma typ av man. Att bli mobbad av någon man älskar är förjävligt och för att det ska funka i slutändan är det mycket du behöver ändra

Nej. TS ska inte ändra. HAN gör fel, det är HANS ansvar att ta tag i det och "ändra". Vilket jag tvekar på att han vare sig vill eller kan.

Kapar din sista mening bara, för den fick mig att reagera pga hur fel det låter. Det spelar ingen roll hur mycket TS ändrar på sig. Det kommer aldrig(!) vara bra nog för hennes man som ständigt kommer hitta nya "fel" att bli sur över. Det är faktiskt bara en sak som TS behöver ändra, och det är det faktum att hon har en reaktion med mannen hon skriver om, hon behöver "bara" ta sig från honom. Det kommer också vara betydligt enklare än att anpassa sig efter hans sjuka önskningar om hur hon ska ändra sig själv.

Men hur tolkar egentligen ni det här? Jag läser det som att TS måste ändra på mycket i sitt liv. Altså bryta upp från idioten.
TS har läst i tysthet hitills och kan sammanfatta i ett ord
SPRING!

 

[YinAndYang]

Nu dog min mobil pga av kylan så hela texten kom inte med.
Det jag ville säga är att förändringen måste ske nu, eftersom TS vissnar som en ros. Har själv varit i samma sits, men hittade tillbaka och är idag lycklig. Hur allt var och hur allt är idag kan jag skicka PM eftersom texten är lång, om TS är intresserad?
I slutändan kommer antingen hon gå, eller han eller så kommer dom komma vidare. För som det är idag så kan man bara inte leva, man är skyldig sig själv ett liv i harmoni.

 

[Manza]

TS, i veckan fick jag en förfrågan om att delta i en vetenskaplig studie om partnervåld (domestic violence) för en doktorsavhandling vid Åbo Akademi. Det är en enkät man fyller i, och det tar ca 10 min. Jag postar länken här (hoppas det är ok!), och om du vill kan du svara på den. Du kommer inte få ett resultat (typ "du är utsatt för mkt/lite våld"), men kanske kan frågorna och att svara på dem väcka tankar hos dig och hjälpa dig se att inte bara fysiskt våld ingår i det som kallas domestic violence.

https://docs.google.com/forms/d/13d...ieVsBcqqw/viewform?c=0&w=1&usp=mail_form_link

 

[Linja]

Det var nästan lite läskigt att läsa det här inlägget. Jag känner igen mig enormt mycket! Det skulle kunna varit jag som skrev det här för några år sedan, när jag fortfarande var tillsammans med och bodde ihop med mitt ex. Det kanske inte är precis samma situation, men det här med svartsjukan och att jag var tvungen att ändra mig för honom var likadant som du beskriver.

När vi blev tillsammans var jag i övre tonåren och var fruktansvärt osäker på mig själv, jag tyckte mitt ex var amazing på alla sätt och vis, och blev upp över öronen kär. Vad jag inte insåg då, var att han var minst lika osäker, men att för honom så utspelade det sig på ett annat vis än för mig. Han var oerhört svartsjuk, och skulle alltid ha rätt. Vad vi än bråkade om så slutade det alltid med att jag blev lessen och att han tröstade och skulle hjälpa mig att "sluta med mina dåliga beteenden". Han hade (och har fortfarande), ingen som helst självinsikt.

Det gick så långt att jag slutade åka och hälsa på min familj som bodde några mil bort, för han var så oerhört svartsjuk. Han kunde inte följa med eftersom att han var så allergisk, och min familj har djur. När jag väl åkte och hälsade på så ringde han och lät lessen, när jag frågade vad han gjorde så fick jag alltid svar som "Nä ingenting..Sitter här ensam och har tråkigt, det är så tomt utan dig.." Han frågade till och med flera gånger om jag åkte dit för att jag inte ville umgås med honom, han forstod alltså inte att jag helt enkelt ville spendera tid med familjen. Samma sak om jag var i stallet längre än vad han tyckte var okej.

En gång skulle jag följa med en kompis till en annan kompis på en fest. Jag sa innan jag åkte att jag inte var så sugen egentligen, men att jag skulle gå dit en stund och höra av mig senare. När jag väl kom dit visade det sig att det var riktigt roligt, så jag skickade ett sms och sa att det blev mycket roligare än jag trott, och att jag kommer hem senare än jag tänkt från början. Den utskällningen jag fick när jag kom hem den kvällen var nog den värsta jag någonsin fått. Han skrek på mig i säkert en halvtimme att "jag måste väl för fan förstå att jag kan ju inte först säga att jag inte har någon lust att gå, och sedan stanna kvar iallafall!" Även den kvällen slutade det med (som alla andra gånger..) att det var jag som i slutändan fick erkänna att jag varit en idiot och be om ursäkt till honom.

Jag kunde inte umgås med andra killar, nämde jag att jag ätit lunch med en kollega (jag hade bara manliga kollegor), så kunde han tjura över det i dagar, även om han aldrig erkände att det var därför. Jag fick mindre och mindre sexlust (konstigt va, svartsjuka och kontrolbehov som är så sexigt!?), och han sa flera gånger att jag skulle vara glad att han stannade med mig, det var minsan inte många killar som skulle stanna med en tjej som aldrig ville ligga! Det hände även fler gånger än jag kan räkna att jag gick med på att ha sex bara för att slippa tjatet.

Just det du skriver här, precis så var det även för mig, under flera års tid.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I slutet på vårt förhållande kom vi överens om att ta en paus, han var sjukskriven för deprision och behövde fokusera på sig själv, så jag flyttade ut till en etta, och det var utan tvekan det bästa jag kunde ha gjort för mig själv!

Jag hade aldrig bott själv innan jag flyttade ihop med honom, och att bo själv var för mig oerhört utvecklande. Jag kom ur vår "bubbla", och med hjälp av stöttande vänner som jag kunde prata av mig med så insåg jag hur mycket sjuka grejer jag gått med på under de här åren. Jag hade helt vänt ut och in på mig själv för att anpassa mig till honom. Det insåg jag inte under tiden vi bodde ihop, han var ju världens snällaste kille emellanåt.

Det började med småsaker, som hela tiden escalerade. Som du skriver att du gör nu, jag "tonade ner mig själv", och det gick som sagt så långt att det knappt fanns något "Jag" kvar till slut, så mycket hade jag anpassat mig efter honom.


Nu är jag tillsammans med världens underbaraste kille! Han tar mig för den jag är och skulle aldrig drömma om att köra över mig på det viset som mitt ex faktiskt gjorde. Jag skulle aldrig någonsin utsätta mig för en sån relation igen, aldrig.


Nu blev det världens novell här , men jag kunde inte låta bli, jag känner så igen mig i allt du skriver! Mitt råd till dig är att prata, berätta hur du känner och ge konkreta exempel på situationer där du tycker han gått för långt. För att kunna komma ifrån det här så krävs det att han förstår hur han håller på, för att kunna ändra sig.

Mitt ex förstod aldrig, hur jag än försökte prata med honom om det. Såhär i efterhand så saknar jag absolut ingenting med det förhållandet. Vist, han var jättegullig och snäll imellanåt, men det väger inte upp på långa vägar för hur han behandlade mig. Nu känner jag mest att det är oerhört tråkigt att det tog så lång tid som det gjorde innan jag faktiskt insåg att jag förtjänar så mycket bättre än det beteendet!

 

[Myrten]

Nu dog min mobil pga av kylan så hela texten kom inte med.
Det jag ville säga är att förändringen måste ske nu, eftersom TS vissnar som en ros. Har själv varit i samma sits, men hittade tillbaka och är idag lycklig. Hur allt var och hur allt är idag kan jag skicka PM eftersom texten är lång, om TS är intresserad?
I slutändan kommer antingen hon gå, eller han eller så kommer dom komma vidare. För som det är idag så kan man bara inte leva, man är skyldig sig själv ett liv i harmoni.

Komma vidare? Du tycker alltså att det är så värt att rädda ett förhållande att TS ska riskera sitt jag, sitt välbefinnande och kanske sitt liv? Framgår det inte med all tydlig önskvärdhet att aset är en kvinnomisshandlare även om han inte slagit ännu? För en sådan finns det bara EN väg "vidare" i ett förhållande och det är att han drabbas av insikten att han är en liten lus och själv bestämmer sig för att göra något åt det. Och hur stor sannolikhet är det att han är på väg dit av tråden att döma?

Det är inte kvinnors uppgift att rädda idioter! Ett kraschat förhållande är bara det, inte jordens undergång.

 

[YorkWann]

Det här skäms jag över att skriva. För jag vet att på ett sätt är det helt sjukt och inget jag vill känna egentligen, ni kommer tycka att jag är helt väck. Men ja, lite så är det. Gjorde han något fysiskt mot mig eller om jag kände mig rädd för honom skulle det vara mycket lättare. Fruktansvärt, ja, men jag skulle ha något att visa. Att ta på. Jag slapp vara det enda vittnet och jag slapp ifrågasätta om jag inbillat mig allt. Fysisk misshandel är så lätt att känna igen, att veta att man ska gå. Det här...jag har inte ens vetat om det varit sunt eller inte, eller om allt om sagt varit något som jag hittat på.

Eller så puttar han dig lite in i väggen, och det är ju inte så farligt? Eller nyps, och det är ju inte att slå? Fysiskt misshandel är inte alltid lätt att känna igen. Tyvärr.

 

[Linja]

Jag har nu läst hela tråden. Jag sitter helt ärligt här med tårar i ögonen av att det är så många som har lika erfarenheter, det är ju rent ut sagt helt jävla sjukt att det ska behöva vara så! Och det här med att det finns dom som sitter försvarar sånt här beteende med att han kanske haft tuffa förhållanden innan?! Helt seriöst, hur kan någons tidigare dåliga förhållanden göra det legitimt att utsätta någon annan för psykisk misshandel?!