Det var nästan lite läskigt att läsa det här inlägget. Jag känner igen mig enormt mycket! Det skulle kunna varit jag som skrev det här för några år sedan, när jag fortfarande var tillsammans med och bodde ihop med mitt ex. Det kanske inte är precis samma situation, men det här med svartsjukan och att jag var tvungen att ändra mig för honom var likadant som du beskriver.
När vi blev tillsammans var jag i övre tonåren och var fruktansvärt osäker på mig själv, jag tyckte mitt ex var amazing på alla sätt och vis, och blev upp över öronen kär. Vad jag inte insåg då, var att han var minst lika osäker, men att för honom så utspelade det sig på ett annat vis än för mig. Han var oerhört svartsjuk, och skulle
alltid ha rätt. Vad vi än bråkade om så slutade det alltid med att jag blev lessen och att han tröstade och skulle hjälpa mig att "sluta med mina dåliga beteenden". Han hade (och har fortfarande), ingen som helst självinsikt.
Det gick så långt att jag slutade åka och hälsa på min familj som bodde några mil bort, för han var så oerhört svartsjuk. Han kunde inte följa med eftersom att han var så allergisk, och min familj har djur. När jag väl åkte och hälsade på så ringde han och lät lessen, när jag frågade vad han gjorde så fick jag alltid svar som "Nä ingenting..Sitter här ensam och har tråkigt, det är så tomt utan dig.." Han frågade till och med flera gånger om jag åkte dit för att jag inte ville umgås med honom, han forstod alltså inte att jag helt enkelt ville spendera tid med familjen. Samma sak om jag var i stallet längre än vad han tyckte var okej.
En gång skulle jag följa med en kompis till en annan kompis på en fest. Jag sa innan jag åkte att jag inte var så sugen egentligen, men att jag skulle gå dit en stund och höra av mig senare. När jag väl kom dit visade det sig att det var riktigt roligt, så jag skickade ett sms och sa att det blev mycket roligare än jag trott, och att jag kommer hem senare än jag tänkt från början. Den utskällningen jag fick när jag kom hem den kvällen var nog den värsta jag någonsin fått. Han skrek på mig i säkert en halvtimme att "jag måste väl för fan förstå att jag kan ju inte först säga att jag inte har någon lust att gå, och sedan stanna kvar iallafall!" Även den kvällen slutade det med (som alla andra gånger..) att det var jag som i slutändan fick erkänna att jag varit en idiot och be om ursäkt till honom.
Jag kunde inte umgås med andra killar, nämde jag att jag ätit lunch med en kollega (jag hade bara manliga kollegor), så kunde han tjura över det i dagar, även om han aldrig erkände att det var därför. Jag fick mindre och mindre sexlust (konstigt va, svartsjuka och kontrolbehov som är så sexigt!?), och han sa flera gånger att jag skulle vara glad att han stannade med mig, det var minsan inte många killar som skulle stanna med en tjej som aldrig ville ligga! Det hände även fler gånger än jag kan räkna att jag gick med på att ha sex bara för att slippa tjatet.
Just det du skriver här,
precis så var det även för mig, under flera års tid.
Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.
I slutet på vårt förhållande kom vi överens om att ta en paus, han var sjukskriven för deprision och behövde fokusera på sig själv, så jag flyttade ut till en etta, och det var utan tvekan det bästa jag kunde ha gjort för mig själv!
Jag hade aldrig bott själv innan jag flyttade ihop med honom, och att bo själv var för mig oerhört utvecklande. Jag kom ur vår "bubbla", och med hjälp av stöttande vänner som jag kunde prata av mig med så insåg jag hur mycket sjuka grejer jag gått med på under de här åren. Jag hade helt vänt ut och in på mig själv för att anpassa mig till honom. Det insåg jag inte under tiden vi bodde ihop, han var ju världens snällaste kille emellanåt.
Det började med småsaker, som hela tiden escalerade. Som du skriver att du gör nu, jag "tonade ner mig själv", och det gick som sagt så långt att det knappt fanns något "Jag" kvar till slut, så mycket hade jag anpassat mig efter honom.
Nu är jag tillsammans med världens underbaraste kille! Han tar mig för den jag är och skulle aldrig drömma om att köra över mig på det viset som mitt ex faktiskt gjorde. Jag skulle aldrig någonsin utsätta mig för en sån relation igen, aldrig.
Nu blev det världens novell här
, men jag kunde inte låta bli, jag känner så igen mig i allt du skriver! Mitt råd till dig är att prata, berätta hur du känner och ge konkreta exempel på situationer där du tycker han gått för långt. För att kunna komma ifrån det här så krävs det att han förstår hur han håller på, för att kunna ändra sig.
Mitt ex förstod aldrig, hur jag än försökte prata med honom om det. Såhär i efterhand så saknar jag absolut ingenting med det förhållandet. Vist, han var jättegullig och snäll imellanåt, men det väger inte upp på långa vägar för hur han behandlade mig. Nu känner jag mest att det är oerhört tråkigt att det tog så lång tid som det gjorde innan jag faktiskt insåg att jag förtjänar så mycket bättre än det beteendet!
