Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[purity_666]

Jag tycker också du ska lämna, ni funkar helt enkelt inte. Du mår inte bra, han mår inte bra, så varför fortsätta er relation?
Jag har suttit på båda stolar, har varit den manipulerande och har blivit knäckt.

Jag skäms jättemycket för den relationen där jag var manipulerande. Jag var inte elak och lät honom ha sitt liv, men jag tjurade ihop rejält när jag inte fick som jag ville och såg till att jag fick det till slut. Han var alldeles för snäll och lät mig hålla på och jag var för omogen för att se vad jag gjorde. Vi kunde ändå skiljas som vänner.

I en senare relation var jag den som blev knäckt. Det slutade i fysiskt våld där han fick sitta inne. Han var otrogen, kontrollerande och våldsam. På slutet stannade jag för att jag inte orkade tänka tanken på att lämna ens, den fanns inte. Han kollade min mobil, kollade historiken på datorn, jag fick inte ha kontakt med någon man, knappt kvinna heller. Att åka till stallet var okej. Vi var inte ens sambos men han kontrollerade mig i mitt eget hem. Jag ville vara ärlig så jag la upp strategier. Skulle jag berätta något jag visste kunde göra honom arg så sa jag det när vi var ute bland folk t.ex. Jag hade alltid förklaringar redo, var alltid på min vakt.

När jag gjort slut tog det skitlänge att bli "normal" igen. Jag vågade inte göra vad som helst på datorn, fick panik o någon killkompis skickade sms. Jag väntade hela tiden på att han skulle dyka upp, att jag skulle få skäll för vad jag gjorde osv. Det är inte värt det. Ju längre man stannar desto längre tar det ju att bli sig själv igen. Det som tog hårdast var den psykiska misshandeln. Blåmärken läker ju och jag fick inga bestående fysiska skador. Skadorna på själen är däremot kvar än.

Angående vad folk ska tänka så får man faktiskt separera från snälla killar också. Det är väl bara att säga att man inte funkade som sambos, mer än så behöver man inte säga.

Jag tycker du ska dra därifrån. Han kommer gråta, böna och be, tjata ihjäl sig och tjata hål i huvudet på dig. Han ser säkert inte vilken destruktiv relation det är. Den är ju destruktiv för honom också, om än inte på samma sätt som för dig. NI mår inte bra. Han skulle behöva jobba med sig själv innan han kliver in i en relation igen och du behöver hitta tillbaka till den du är.
Inte kan du väl ändå tycka att en relation ska vara på det här sättet?

 

[Tonks]

Nu har jag läst hela tråden och jag måste också svara.

@Hemligaste , jag fick en klump i magen när jag läste ditt inlägg. Det kändes som om du var jag, fast för några år sedan. Jag blev jag upp över öronen förälskad i en fantastisk trevlig, snygg och omtänksam kille. Allt var toppen. Hans familj var underbar. Jag var så lycklig. Sedan började jag ändra på mig, först helt omedvetet men sedan blev jag obehagligt medveten om vad jag var tvungen att göra.

Om vi inte hade sex tillräckligt ofta fanns det risk för dålig stämning och att jag blev anklagad för att vara otrogen.
Om jag skrev med en kille blev det dålig stämning och jag blev anklagad för att vara otrogen.
Om jag pratade om en kille som jag hade pratat med blev det dålig stämning och jag blev anklagad för att vara otrogen.
Om jag var ute med mina kompisar blev det dålig stämning och jag blev anklagad för att vara otrogen.
Om jag inte kunde redogöra för mina dagar i detalj blev det dålig stämning och jag blev anklagad för att vara otrogen.

Hade jag tur blev dessa anklagelser bara en misstanke och jag slapp redogöra för allt och försäkra att jag inte gjort något. Detta ledde såklart till att jag ändrade mitt beteende och till slut hela mitt liv för att undvika en sur pojkvän. Jag använde inte mobilen i hans närhet för jag var rädd att en killkompis skulle skriva. Jag raderade sms som kunde misstolkas. Jag tänkte på hur jag formulerade mig i sms för att det inte skulle misstolkas. Jag skrev till exempel hellre "ska ner till ridhuset nu" än "jag ska rida". Det senare kunde ju misstolkas... Det är nästan pinsamt att skriva detta men det var min verklighet.

Genom sig själv känner man andra heter det ju, och ni kan kanske lista ut vem det var som var otrogen. Inte var det jag. Tyvärr var jag blåögd och trodde ju att han var den sista i världen som skulle vara otrogen eftersom han tydligt redogjorde vad han tyckte om det för mig ganska ofta. Det hände upprepade gånger och jag var helt enkelt för svag för att orka gå då. Varje gång jag fick reda på det så blev han ju såå ångerfull och världens snällaste... Det tog mig 4 år innan jag fann strykan att lämna. FYRA ÅR.

Det svåraste för mig var att omgivningen, särskilt min familj, tyckte om honom så mycket. De kan än idag prata gott om honom trots att de vet det mesta. Och jag kände en sådan trygghet med honom och hans familj att jag var rädd att känna mig ensam. Som tur var har jag fina vänner som jag kunde ta upp kontakten med igen (ja, jag hade ju blivit ganska isolerad). Och Buke är ju inte fy skam heller, du har ett stort stöd här. Vi hjälper till!

Hoppas att du finner styrkan och kan gå medan du fortfarande är hel

 

[Mammadutt]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Jag mår fysiskt illa av att läsa det du skriver varenda varningsklocka ringer i mig... Spriiiiiiing! Seriöst... Det här är inte kul att läsa. Jag har alldeles för många vänner som blivit nertryckta och misshandlade och det är så här det är... Det är inte okej!

 

[em-pirre]

Det svåraste var just det där med att mitt ex aldrig sa "Du får inte göra såhär". Det var mera så att man lärde sig vad som var okej och inte. Gjorde man något som inte var okej var det surande, anklagande, skrikande och ropande. Eller just det ja. På krog fick jag faktiskt inte gå, för "Karlar på krog vill bara en sak". Han gick ganska ofta... Så jag gick helt enkelt aldrig. Men jag måste skjutsa till och från krogen.

Gick jag och träffade en kompis började han ringa efter ungefär tio minuter. Var var jag, varför tog det så länge, han hör minsann mansröster i bakgrunden, han måste ha bilen, yadayadayada... Det ledde till att jag allt mer sällan träffade vänner.

Sen brukade han testa mig också. Flera gånger sa han nåt i stil med "Jag såg dig idag. Nu får du erkänna." Jag stod som ett frågetecken och undrade vad han pratade om. Han svarade "Du vet precis vad jag menar. Erkänn!" Sen blev han hysterisk och skrek om att jag varit otrogen hit och dit. Det ledde till att jag såg till att aldrig vara på ett ställe där han inte visste var jag var, och absolut inte ens av misstag gick nära någon annan man. För tänk om han skulle se mig och tro att jag var otrogen...

Nån gång fick jag höra om hur jag skämt ut honom och mig själv då jag diskuterat (sakligt och alldeles vanligt) med en mamma till hans kompisar. Det ledde till att jag blev tystare och allt mer tillbakadragen.

 

[Monstermom]

@Hemligaste , du kan ju inte gå förrän du faktiskt är redo hur tydligt det än är för oss att det är vad som behöver ske - och ingen är irriterad eller besviken på dig för att du inte är utanför dörren nu-nu-nu!

Men tillåt mig spå lite. Stannar du efter den här tråden så kommer ni att få en jättefin tid ett tag framöver, han kommer att vara så gullig och underbar, och du kommer att undra vad det var för tokigt infall som fick dig att "gnälla" så här - möjligen är hans välmående lite väl beroende av dig, men det är ju bara rart egentligen... Och först när du känner dig trygg och tillfreds igen (relativt, vill säga) kommer den här sidan av honom fram igen. Och då är han värre. Och det är ännu svårare att gå.

Det kommer alltid att vara ännu svårare att gå. Det är så det funkar.
(Och herregud, vad ska du göra den dag ni har barn? )

 

[em-pirre]

@Hemligaste , du kan ju inte gå förrän du faktiskt är redo hur tydligt det än är för oss att det är vad som behöver ske - och ingen är irriterad eller besviken på dig för att du inte är utanför dörren nu-nu-nu!

Men tillåt mig spå lite. Stannar du efter den här tråden så kommer ni att få en jättefin tid ett tag framöver, han kommer att vara så gullig och underbar, och du kommer att undra vad det var för tokigt infall som fick dig att "gnälla" så här - möjligen är hans välmående lite väl beroende av dig, men det är ju bara rart egentligen... Och först när du känner dig trygg och tillfreds igen (relativt, vill säga) kommer den här sidan av honom fram igen. Och då är han värre. Och det är ännu svårare att gå.

Det kommer alltid att vara ännu svårare att gå. Det är så det funkar.
(Och herregud, vad ska du göra den dag ni har barn? )

Och sen brukar det vara en klassiker att gå tillbaka också (been there...) för han ångrar allt och är så snäll så och så glömmer man hur det egentligen var. Och så vidare... Därför är det där med noll kontakt så viktigt.

 

[Sleepy]

och så glömmer man hur det egentligen var. Och så vidare... Därför är det där med noll kontakt så viktigt.

Och det här:

skriver det här för att kunna gå tillbaka senare och läsa, så att jag inte glömmer, om jag skulle tvivla

 

[Hemligaste]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

 

[Monstermom]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Som sagt, ja...

Men i grund och botten: det spelar ingen som helst roll om han "är ond", frågan är om han skadar dig. Och det är tämligen solklart att han gör det. Det behövs inte läggas någon skuld eller analyseras några beteendeorsaker, det räcker helt enkelt så - han är skadlig för dig.

 

[Sleepy]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen... det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom

Men självklart ska du förlåta. Så bra att allt är bra igen.

 

[Manza]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Såg du länken till enkäten om partnervåld som jag lade in i tråden? Även om du inte vill svara på den, så följ länken och titta på frågorna! Kanske kan den hjälpa dig att hålla styr på hos vem av er som problemet ligger.

Sen vill jag bara tillägga, att det faktiskt inte är ens skyldighet att förlåta. Det är inget som någon någonsin kan kräva av en att man ska göra!

 

[Hemligaste]

Men självklart ska du förlåta. Så bra att allt är bra igen.

Jag förstår att det är svårt att förstå. Jag förstår att ni är frustrerade och om jag framstår som korkad. Kanske till och med som otacksam som inte tar till mig av era råd och agerar. Jag startade inte den här tråden med tanken att jag skulle få nummer till kvinnojourer eller ens med tanken att öppna mig så mycket som jag gjort. Jag startade den som oerhört förvirrad, rädd att det var jag som betedde mig dumt. Jag önskar att jag kunde skriva att jag känner mig urstark nu, att alla tvivel är borta och att han ska ut. Men det kan jag inte. Tårarna sprutar i omgångar, ibland av sorg över vårt förhållande och ibland för att vissa inlägg är som en örfil av igenkännande.

Men jag skriver inte heller att allt är bra. Eller kommer att bli bra. Eller att jag ska förlåta honom. Era åsikter och tankar ger mig ett perspektiv jag inte haft på länge, det är därför jag delar med mig även av de tankar som framstår som korkade i sammanhanget. Frågor som jag borde veta svaret på själv. Det är som att ni vattnar ett frö som sakta växer, även om ni gärna skulle se att det bara explosionsartat blev ett träd.

Men jag hörde av mig på en etta idag. Tack vare er. Även om det är lång kö och att jag troligtvis inte kommer få den, vill jag ändå tro att det är ett steg i rätt riktning.

 

[Red_Chili]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Läs igenom dina tidigare inlägg här. Att han ber om ursäkt osv är inget konstigt, det gör det nämligen ännu lättare för honom att styra dig efter det.

Och OM det nu skulle vara så att han mår värre än dig, so what? Du mår inte bra. Du säger själv att du är rädd för honom ibland. Du blir isolerad av att ha kontakt med den här mannen, du hindras från att leva ditt liv och njuta av ditt liv. Oavsett vems fel det nu är så innebär det här att ni inte bör ha någon fortsatt kontakt, för bådas skull, men det du ska ha fokus på är vad som behövs för att du ska må bra. DU och ingen annan ska vara huvudpersonen i ditt liv, andra ska få ta del av ditt liv om de medför posivita saker för ditt mående, annat fall mår ni bättre på skilda vägar.

 

[ainasoja]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Det var alltså ditt fel att han varit sur....

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

Du tvivlar redan på dig själv och på vad du gör, hade du gjort samma sak för 2 år sedan?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

I förhållanden bråkar man inte... man kan diskutera men man bråkar inte.

 

[Monstermom]

Jag förstår att ni är frustrerade och om jag framstår som korkad.

Jag bör väl visserligen inte tala för alla, men jag tar mig friheten ändå. Vi tycker inte du är det minsta korkad, och istället för frustrerade skulle jag säga vi är ledsna och lite rädda för din skull.

Men jag hörde av mig på en etta idag. Tack vare er. Även om det är lång kö och att jag troligtvis inte kommer få den, vill jag ändå tro att det är ett steg i rätt riktning.

Rent krasst, och jag hoppas det inte låter för hårt nu, så beror det rätt mycket på. Gör du det för att du faktiskt tänker flytta om du får ettan, eller gör du det som ett tröstbeteende för att kunna stå ut med lite mer? En flykt i tanken som tryggt nog inte kommer att bli verklighet, men som du kan ta till för dig själv när det känns extra jobbigt... Det senare är ganska vanligt, och det är en del i mekanismen som håller dig kvar.

 

[Red_Chili]

Jag förstår att det är svårt att förstå. Jag förstår att ni är frustrerade och om jag framstår som korkad. Kanske till och med som otacksam som inte tar till mig av era råd och agerar. Jag startade inte den här tråden med tanken att jag skulle få nummer till kvinnojourer eller ens med tanken att öppna mig så mycket som jag gjort. Jag startade den som oerhört förvirrad, rädd att det var jag som betedde mig dumt. Jag önskar att jag kunde skriva att jag känner mig urstark nu, att alla tvivel är borta och att han ska ut. Men det kan jag inte. Tårarna sprutar i omgångar, ibland av sorg över vårt förhållande och ibland för att vissa inlägg är som en örfil av igenkännande.

Men jag skriver inte heller att allt är bra. Eller kommer att bli bra. Eller att jag ska förlåta honom. Era åsikter och tankar ger mig ett perspektiv jag inte haft på länge, det är därför jag delar med mig även av de tankar som framstår som korkade i sammanhanget. Frågor som jag borde veta svaret på själv. Det är som att ni vattnar ett frö som sakta växer, även om ni gärna skulle se att det bara explosionsartat blev ett träd.

Men jag hörde av mig på en etta idag. Tack vare er. Även om det är lång kö och att jag troligtvis inte kommer få den, vill jag ändå tro att det är ett steg i rätt riktning.

Vi är inte frustrerade, tycker inte att du är korkad och det är oerhört lätt för oss att se varför du beter dig som du gör. Det är därför vi är så "på", för att vi bryr oss, för att vi vill att du ska få må bra, för att vi sett sådana här saker tidigare och inte vill att någon ska behöva uppleva det igen.

Jättebra(!) att du hörde av dig på en 1a! Har du provat att berätta om situationen för dina föräldrar eller någon annan närstående som du verkligen litar på? Eller kanske någon helt okänd utomstående som inte har koll på läget, bara för att få bolla lite idéer? Vill du så kan du få mitt nummer också, bara för att ha någon att prata med som inte känner er, även om jag tippar på att kvinnojourer är snäppet bättre i det här läget.

 

[Lovisaleonora]

Du behöver inte göra slut nu och här. Men du kanske ska börja säga vad du känner och se om hans reaktioner är något du kan leva med.

Ställ de där frågorna eller säg det där du känner. "Jag blir himla ledsen och får ont i magen när du bara stänger av sådär, varför gör du det? Är det för att straffa mig?". Vad säger han då? Och vad ger det svaret? Känns det som ni kan gå vidare med er relation efter att du sagt hur du känner dig. Blir du bemött i det du känner?

Börja där, och se vem din sambo EGENTLIGEN är. När du inte är hans marionett utan när du är du och visar det.

 

[Ninnurur]

Jag förstår att det är svårt att förstå. Jag förstår att ni är frustrerade och om jag framstår som korkad. Kanske till och med som otacksam som inte tar till mig av era råd och agerar. Jag startade inte den här tråden med tanken att jag skulle få nummer till kvinnojourer eller ens med tanken att öppna mig så mycket som jag gjort. Jag startade den som oerhört förvirrad, rädd att det var jag som betedde mig dumt. Jag önskar att jag kunde skriva att jag känner mig urstark nu, att alla tvivel är borta och att han ska ut. Men det kan jag inte. Tårarna sprutar i omgångar, ibland av sorg över vårt förhållande och ibland för att vissa inlägg är som en örfil av igenkännande.

Men jag skriver inte heller att allt är bra. Eller kommer att bli bra. Eller att jag ska förlåta honom. Era åsikter och tankar ger mig ett perspektiv jag inte haft på länge, det är därför jag delar med mig även av de tankar som framstår som korkade i sammanhanget. Frågor som jag borde veta svaret på själv. Det är som att ni vattnar ett frö som sakta växer, även om ni gärna skulle se att det bara explosionsartat blev ett träd.

Men jag hörde av mig på en etta idag. Tack vare er. Även om det är lång kö och att jag troligtvis inte kommer få den, vill jag ändå tro att det är ett steg i rätt riktning.

Som jag sa, du är på väg att vakna! Och vi håller dig om ryggen för varje steg du tar mot friheten. Se det som att bli nykter? Det är ett beroende som bryter ned dig som du måste sluta med. Heja dig som ser framåt utan honom, även om det är små glimtar än så länge!

 

[aprilmaj]

Jag förstår att det är svårt att förstå. Jag förstår att ni är frustrerade och om jag framstår som korkad. Kanske till och med som otacksam som inte tar till mig av era råd och agerar. Jag startade inte den här tråden med tanken att jag skulle få nummer till kvinnojourer eller ens med tanken att öppna mig så mycket som jag gjort. Jag startade den som oerhört förvirrad, rädd att det var jag som betedde mig dumt. Jag önskar att jag kunde skriva att jag känner mig urstark nu, att alla tvivel är borta och att han ska ut. Men det kan jag inte. Tårarna sprutar i omgångar, ibland av sorg över vårt förhållande och ibland för att vissa inlägg är som en örfil av igenkännande.

Men jag skriver inte heller att allt är bra. Eller kommer att bli bra. Eller att jag ska förlåta honom. Era åsikter och tankar ger mig ett perspektiv jag inte haft på länge, det är därför jag delar med mig även av de tankar som framstår som korkade i sammanhanget. Frågor som jag borde veta svaret på själv. Det är som att ni vattnar ett frö som sakta växer, även om ni gärna skulle se att det bara explosionsartat blev ett träd.

Men jag hörde av mig på en etta idag. Tack vare er. Även om det är lång kö och att jag troligtvis inte kommer få den, vill jag ändå tro att det är ett steg i rätt riktning.

Du framstår inte som korkad eller otacksam. Jättebra att du ringde på en lägenhet. Undersök andra möjligheter också, berätta för någon, prata med t ex kvinnojouren i informationssyfte, så att du i förväg vet vilka har utvägar som finns när du är redo. Det kan ju bli snabbare än du tror.

 

[nyttnick]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Ok, jag klandrar inte dig för någonting, jag lovar. Vi är många som stått där.

Men det där - det är precis vad de här männen gör. Ber om ursäkt, försöker hala in en i trygghet igen, får en att tro att det bara var en liten vägbula i förhållandet, som ni nu genom att prata har tagit er förbi.

Jag gick i KBT efter min separation och blev uppmanad att läsa på om narcissism. Just det där med hur de beter sig jäkligt svinigt och man precis är på väg att ge upp, när de tvärvänder, gråter, ber om ursäkt, lovar bot och bättring. Det håller sig en liten stund, du vågar inte riktigt tro på det, men hoppas med hela ditt hjärta. Döljer besvikelsen, fortsätter tassa på tå och ler på utsidan som om allt vore bra, men ytterligare en del av dig själv har trasats sönder.

Det där är jätte-jätte-jättetypiskt. Det är sjukt manipulativt och det är inte ens säkert att han vet det själv. Men någonstans undermedvetet så vet han att det funkar. Det kanske bara är desperation när han känner att han tappar greppet.

Stort hurra för dig som börjat leta boende! Du är kick-ass! Våga lita på det.

Tror inte att jag bor nära, men här finns plats också för både dig och katter om det skulle krisa.