Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[Sleepy]

@Hemligaste

Vi förstår. Du är varken korkad eller otacksam. Jag ville bara knuffa lite i rätt riktning.

jag hörde av mig på en etta idag.

Bra jobbat.

 

[Hyacinth]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Han vill ju hålla dig kvar. Så han ger med ena handen och tar med den andra. När du känner tvekan så är han snäll och förstående så du ska stanna. Han är en rövhatt, manipulerar dig och du kommer faktiskt aldrig bli lycklig med en rövhatt.

Du har alltså varit avvaktande, så han är mer eller mindre tvungen att vara ett arsle? Fy fan rent ut sagt. Det blotta faktum att du resonerar kring om han är bra eller inte visar ju tydligt att han är dålig för dig. Hade han varit en bra man hade tanken aldrig funnits där.

Han lägger visst skulden på dig. Du är avvaktande och därmed tvingar du honom att bete sig illa mot dig. Enlig honom då. Självklart får du dåligt samvete då, särskilt när han ber om ursäkt (ååååh så fint och storsint av honom...) . Skulle DU bete dig så mot någon du påstår dig älska?

 

[Pegasus63]

Wow, jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skrev ett anonymt inlägg på ett forum jag i vanliga fall är väldigt aktiv i, men nu måste jag verkligen få skriva av mig och få hjälp av alla kloka bukare där ute innan jag blir tokig. Varning för wall of text, men skulle vara så oerhört tacksam om någon skulle kunna ta sig tid att läsa.

Jag har varit tillsammans med min sambo i ungefär 1,5 år. Vi träffades genom gemensamma vänner och blev upp över öronen förälskade, han var rolig, snäll och otroligt snygg. Jag föll som en fura. Efter ungefär ett halvår började han uppvisa ett beteende som gjorde mig väldigt ledsen. Först var det svartsjukan, han blev sur och tyst så fort jag nämnde en manlig kollegas namn, eller sa att jag skulle jobba med en av killarna på företaget nästkommande dag. Jag slutade nämna vilka jag jobbade med, slutade nämna andra killars namn i ett positivt sammanhang utan att lägga till "Jag känner hans flickvän/fru/sambo" för att liksom trycka på att kollegan var i ett förhållande också och på så vis hoppas att han kände sig mindre hotad.

Jag märkte att jag började ändra mitt beteende runt honom, att jag liksom går på äggskal. Det handlar inte om att han blir galen, eller att jag är rädd för honom, utan när något är dåligt sluter han sig liksom. Ibland är det som om jag inte finns tills han är på bra humör igen. Jag hatar när han är så och vill bara att allt ska vara bra, så jag omformulerar mig, undanhåller saker som jag vet att han kanske inte tycker om. Helt enkelt försöker vara mig själv, fast lite mindre. Ibland snäser han åt mig vilket får mig att känna mig jättedum, som att jag är så korkad som inte har förstått något som är uppenbart för honom. Ibland blir han sur för att jag inte känner för att ha sex just då och blir inte sig själv igen förrän vi har haft det.

I början handlade det mest om mitt utseende, han tyckte att jag tränade för mycket, att jag inte skulle tatuera mig, att jag inte skulle ha en kort eller tight klänning, han tyckte inte om att jag hade tights och linne på gymmet med mera. Nu har det gått över till mitt yrkesliv. Jag har fått mer positiv feedback på jobbet och mer ansvar, när jag berättar det för honom säger han bara "Jaha. Kul". Verkar inte intresserad eller glad. Sedan dag ett har han vetat att jag vill bli polis, nu säger han att han vill att jag ska ha en annan dröm, att det är för att han är orolig för mig. Blir för det mesta tyst och sur när jag pratar engagerat om det. Jag vill ha ett förhållande där man bekräftar varandra, lyfter varandra, peppar varandra. Istället blir jag tröttare och tröttare, det känns som att halva min vardag går ut på att tillgodose hans behov så att det inte blir dålig stämning. Så länge han mår bra, är ju allt bra.

Annars är han den finaste. Lika snäll och omtänksam. Alla mina vänner och min familj älskar honom, ingen skulle tro mig om jag berättade det här. Därför känns det ibland som att jag är sinnessjuk, som att jag hittat på allt i mitt eget huvud.

Hur flexibla är ni med er partner? Allt från frisyrer till arbeten, hur mycket ändrar ni er för att få det att fungera? Eller ska man rakt upp och ned bli älskad för den man är?

Förstår inte riktigt problemet här, allt du tar upp är ju precis vad de flesta tjejer ägnar sig åt så snart de blir sambo.

Varför skulle det vara sämre när en kille en sällan gång uppträder på det viset än en tjej?

Kan nästan garantera att killarna till 90% av tjejerna på Buke har fått höra argumenten som TS beskriver mer än en gång både vad gäller kläder, utseende/frisyr och prat om tjejkompisar...

 

[Red_Chili]

Förstår inte riktigt problemet här, allt du tar upp är ju precis vad de flesta tjejer ägnar sig åt så snart de blir sambo.

Varför skulle det vara sämre när en kille en sällan gång uppträder på det viset än en tjej?

Kan nästan garantera att killarna till 90% av tjejerna på Buke har fått höra argumenten som TS beskriver mer än en gång...

Hett tips, läs tråden, inte bara första inlägget.

 

[lady_vip]

Jag förstår att det är svårt att förstå. Jag förstår att ni är frustrerade och om jag framstår som korkad. Kanske till och med som otacksam som inte tar till mig av era råd och agerar. Jag startade inte den här tråden med tanken att jag skulle få nummer till kvinnojourer eller ens med tanken att öppna mig så mycket som jag gjort. Jag startade den som oerhört förvirrad, rädd att det var jag som betedde mig dumt. Jag önskar att jag kunde skriva att jag känner mig urstark nu, att alla tvivel är borta och att han ska ut. Men det kan jag inte. Tårarna sprutar i omgångar, ibland av sorg över vårt förhållande och ibland för att vissa inlägg är som en örfil av igenkännande.

Men jag skriver inte heller att allt är bra. Eller kommer att bli bra. Eller att jag ska förlåta honom. Era åsikter och tankar ger mig ett perspektiv jag inte haft på länge, det är därför jag delar med mig även av de tankar som framstår som korkade i sammanhanget. Frågor som jag borde veta svaret på själv. Det är som att ni vattnar ett frö som sakta växer, även om ni gärna skulle se att det bara explosionsartat blev ett träd.

Men jag hörde av mig på en etta idag. Tack vare er. Även om det är lång kö och att jag troligtvis inte kommer få den, vill jag ändå tro att det är ett steg i rätt riktning.

Jag förstår hur du menar, det är en hårfin linje. Min fd var manipulativ och väldigt osäker på sig själv, gudasnäll, men också svartsjuk och ganska plåstrig. Han tyckte mina hästar och hundar var jobbiga som tog tid från honom osv. Vi bråkade ofta, jättejobbigt, om att han tyckte att jag varit dum på olika vis. Det var alltid känslomässiga bråk i stil med "du älskar inte mig, buhuuuu"

Min nuvarande sambo och jag bråkar också ibland, såklart. Men skillnaden är, att jag vet att när vi stormat igenom vad det nu är vi diskuterar så är inget i vårt förhållande ändrat. Vi står på samma ställe som innan vi bråkade om att han tvättar för sällan, fast han kanske börjar tvätta nån gång extra. Jag tassar aldrig på tå för min sambo, inte han heller för mig, vi lever våra liv OCH ett gemensamt liv.

Svårt att förklara, men självklart bråkar (de flesta) par ibland, inte mer med det. Men det blir inte den här jobbiga stämningen där någon tvunget måste vika sig (i ditt fall alltid du) utan man kan fortsätta vara oense men kanske får hitta en annan lösning, tex.

 

[Monstermom]

Förstår inte riktigt problemet här, allt du tar upp är ju precis vad de flesta tjejer ägnar sig åt så snart de blir sambo.

Varför skulle det vara sämre när en kille en sällan gång uppträder på det viset än en tjej?

Kan nästan garantera att killarna till 90% av tjejerna på Buke har fått höra argumenten som TS beskriver mer än en gång både vad gäller kläder, utseende/frisyr och prat om tjejkompisar...

Skitsnack. Jag har för mig att du har jobbiga saker i bagaget också, men att "de flesta tjejer" beter sig som TS sambo är helt enkelt inte ens i närheten av sant - även om du upplevt någon som gjort så mot dig. (Vilket givetvis är lika hemskt som det TS går igenom.)

 

[Squie]

Jag förstår att det är svårt att förstå. Jag förstår att ni är frustrerade och om jag framstår som korkad. Kanske till och med som otacksam som inte tar till mig av era råd och agerar. Jag startade inte den här tråden med tanken att jag skulle få nummer till kvinnojourer eller ens med tanken att öppna mig så mycket som jag gjort. Jag startade den som oerhört förvirrad, rädd att det var jag som betedde mig dumt. Jag önskar att jag kunde skriva att jag känner mig urstark nu, att alla tvivel är borta och att han ska ut. Men det kan jag inte. Tårarna sprutar i omgångar, ibland av sorg över vårt förhållande och ibland för att vissa inlägg är som en örfil av igenkännande.

Men jag skriver inte heller att allt är bra. Eller kommer att bli bra. Eller att jag ska förlåta honom. Era åsikter och tankar ger mig ett perspektiv jag inte haft på länge, det är därför jag delar med mig även av de tankar som framstår som korkade i sammanhanget. Frågor som jag borde veta svaret på själv. Det är som att ni vattnar ett frö som sakta växer, även om ni gärna skulle se att det bara explosionsartat blev ett träd.

Jag kan bara prata utifrån mig själv. Jag ser en människa som lever i en destruktiv relation, en människa som inte mår bra och har tappat bort sin identitet. Att tappa sin identitet är bland det jobbigaste man kan gå igenom (vis av erfarenhet). Jag ser, som @Ninnurur också beskriver, någon som håller på att vakna. Att komma fram till det där jobbiga beslutet och acceptansen för sin egen situation. Det ÄR en process, en tuff sådan och jag ser dig varken som korkad eller otacksam. Frustrerad, nej...jag vet att det här tar tid.

Jag är av åsikten och tron att den dagen du har kommit till insikt, acceptansen är lagd och beslutet är taget. INGET kan få dig att ändra dig. INGET. I det beslutet är du urstark. Och går jag på min egen erfarenhet o tror samma om dig så kan jag säga - du kommer inte känna igen dig själv!

Jag önskar jag kunde ingjuta lite mod i dig.

 

[Raderad medlem 94602]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

En ursäkt betyder bara något om händelsen är en enda gång och aldrig upprepar sig.

Men hur många gånger har han bett om ursäkt för samma beteende? Ändrar han sig verkligen på riktigt. Har han full insikt över vad han gör, på riktigt?
Eller kommer ursäkten bara för att lirka tillbaka dig igen?

 

[sicx]

Förstår inte riktigt problemet här, allt du tar upp är ju precis vad de flesta tjejer ägnar sig åt så snart de blir sambo.

Varför skulle det vara sämre när en kille en sällan gång uppträder på det viset än en tjej?

Kan nästan garantera att killarna till 90% av tjejerna på Buke har fått höra argumenten som TS beskriver mer än en gång både vad gäller kläder, utseende/frisyr och prat om tjejkompisar...

Ursäkta?! Men nej, nej och åter nej.
Du förstår inte problemet? Du ser inte att det den här mannen håller på med är psykisk misshandel, han bryter aktivt ner sin sambo dagligen med ord och handlingar som låter henne tro att allt är hennes fel och att om hon bara ändrar på sig, på sitt sätt, på sina drömmar, sina tankar och glädjeämne då DÅ kan HAN bli glad och sluta kuka sig.

Det är precis lika illa vem som än utsätts av vem som än utsätter men den diskussionen har ingenting i den här tråden att göra.

Jag kan även säga att du har fel i din tes om att 90% av bukemedlemmarna använt teknikerna ts sambo utövar, det faller ju på sin egen orimlighet.

Ett sånt här inlägg i en så pass känslig tråd känns jäkligt smaklöst faktiskt.

 

[Centaur]

Ibland blir dessa trådar till "alla män är onda" så jag ser Pegasus poäng. Absolut, det finns många kvinnor som beter sig exakt såhär! Jag har en bardomsvän som inte ens får sms'a mig numera pga att hans tjej är exakt så som TS pojkvän. Och det är helt jäkla sjukt oavsett vilket kön personen har!

Det är aldrig okej att vara så kontrollerande. Aldrig.

 

[Red_Chili]

Ibland blir dessa trådar till "alla män är onda" så jag ser Pegasus poäng. Absolut, det finns många kvinnor som beter sig exakt såhär! Jag har en bardomsvän som inte ens får sms'a mig numera pga att hans tjej är exakt så som TS pojkvän. Och det är helt jäkla sjukt oavsett vilket kön personen har!

Det är aldrig okej att vara så kontrollerande. Aldrig.

Fast åt det hållet tycker jag i alla fall inte att den här tråden går. Tvärt om, bukemedlemmar har ju även skrivit och berättat om bra förhållanden med män, just för att visa att det inte behöver vara så som det är för TS. Ingen annan har pratat om att alla män är onda, fokus ligger fortfarande på TS och den enda man hon har en relation med.

 

[purity_666]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Mitt ex låg med huvudet i mitt knä och grät efter han slagit mig. Han var så dum, korkad, idiotisk "vad är det för fel på mig" osv osv. Där satt jag med blåmärken och strök honom över huvudet för att trösta. Så sjukt är det. Så fort de tappar fotfästet, inser att shit nu kanske hon lämnar, då kommer det gulliga fram. Den där lilla som är så korkad och beter sig dumt. Då väcks "omhändertagarinstinkten" i oss så vi förlåter, vi kramar och drar ett streck över allt.
Med tiden blir förlåten färre och mindre. Ju mer fast man är i deras grepp desto mindre bryr de sig om att ursäkta sig.

Återigen. Mår NI bra av förhållandet? Mår du bra av att tappa bort din egen identitet? Mår han bra av att ätas upp av osäkerhet och svartsjuka? Jag skulle gissa på nej. Alltså ska ni inte stanna ihop.

 

[athena]

Själv köpte jag presenter till mitt ex efter varje bråk. Känner typ när jag tänker på det.

 

[tott]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Oberoende så mår ingen av er bra i det där. Man ska inte behöva be om ursäkt titt som tätt. Man ska inte behöva tassa på tå för att man är rädd att göra fel. Man ska inte få mobilen dragen ur händerna, man ska inte...., man ska inte... Ni ska inte vara ihop!

 

[sicx]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. Tänk om det egentligen är jag som dikterar alla villkoren i förhållandet? Tänk om jag håller på med någon manipulationsgrej för det är ju alltid han som säger att han är ledsen för saker? Han kanske mår ännu sämre och jag kanske är ännu värre än vad han är?

En annan del vill säga åt honom att sluta bete sig så att jag blir ledsen då. Men så kan man ju inte göra. I förhållanden bråkar man, någon kanske blir sårad eller ledsen och så ber man om ursäkt och så är allt bra. Återigen känns det som om jag förstorar upp allt och gör honom till något monster som han inte är.

Han blir inte irriterad på sig själv för att han märker att du blir ledsen, han inser att du fått dig en tankeställare och därför vet han att han måste bli lite ledsen, låtsas ta på sig skulden, men han hade ju inte blivit arg om du inte varit avvaktande, så om du bara varit snäll och glad hade du sluppit en arg pojkvän som måste be om ursäkt å dina vägnar och tvinga fram en från dig, stackars honom..

Just det här var kanske inte en stor grej, eller i närheten av den största. Men det var ändå en grej bland så många andra liknande med precis samma utgång, eller hur?

Han är säkert ingen genom-ond människa, alla har säkert gott i sig, så även den här mannen, men det betyder inte att det han gör går att ursäkta, det betyder inte att "han är ju så underbar ibland/när jag gör som han vill/när han är glad/när jag inte säger emot" på något sätt väger upp för det han utsätter dig för all annan tid på dygnet.

Det är INTE du som manipulerar, det är precis det här som är en så stor del av hela grejen. Fröet av tvivel de sår som bara växer och växer i takt med att man inte får grepp om situationen, man frågar sig varför man mår som man mår när han verkar må så mycket sämre, om man bara bad om ursäkt så blir han glad igen, man vill ju inte såra sin pojkvän, vill inte vara elak, han låter ju så ledsen.

Men vet du vad? Det finns ingenting du kan skriva här om vad du gjort mot honom, om de gångerna där du gjort honom ledsen eller sagt något han blivit upprörd över, som skulle få mig att ändra åsikt om vad du är utsatt för och om vad för typ den här mannen är. Det finns ingenting du har kunnat göra för att förtjäna detta, ingenting.

Du förstorar inte upp någonting alls, du skriver utifrån dig och vi har alla reagerat på vad du skrivit. Självklart finns det diskussioner och ibland bråk i även hälsosamma förhållanden, men vet du vad den stora skillnaden är? Att den ömsesidiga respekten ändå finns där, även i bråk. Att man kan säga hur man mår och känner utan att behöva vara rädd för motreaktionen, att man inte lämnar bråket med en känsla av att än en gång ha förlorat lite mer av sig själv.

Fortsätt skriva här snälla du, du är så duktig och stark som berättar och reflekterar, det är en del i frigörelsen. Det är inte lätt, vi vet, och vi lider så med dig. Men fortsätt läs våra svar, läs våra historier och egna erfarenheter om och om igen, klicka på länkarna du fått. Det kommer, du kommer förstå fullt ut så småningom, vi vill bara hjälpa och påskynda processen lite eftersom vi är oroliga för dig

 

[Mirre]

Min sambo har också levt i ett sådant förhållande. Ett förhållande där han straffades med självskadebeteende, offerkofta, tårar, manipulation, hot mm. Men som man får man höra att man är ryggradslös som inte lämnar. Tror de flesta utom hans mor har skuldbelagt honom för "att inte sätta ner foten". Eftersom det blev barn i förhållandet så kommer han aldrig att komma helt ifrån det här. Det pågår ännu. Att ha barn med en sjuk människa är snudd på en mardröm som aldrig tar slut. Efter 12 år straffas och skuldbeläggs han fortfarande för allt som går fel i hennes liv. Och finns det inget att göra drama av så går det utmärkt att ljuga ihop nått hemskt och säga till barnen. Han tassar ännu på de där äggskalen för att inte provocera igång någonting. Och jag säger sjuk om en sådan människa för det är inte ett sunt beteende att manipulera andra människor med känslor.

Psykisk misshandel är mycket allvarligt. Tycker det är fantastiskt att TS har gjort den här tråden. Hoppas många som sitter i dessa förhållanden kan hämta kraft ur den.
Men lämna. För guds skull lämna dessa "förhållanden". Jag skulle inte ens vilja kalla det förhållanden när det styrs av en persons villkor. Jag vill kalla det "Arbete som partner" där chefen kan tillrättavisa och tom straffa sin anställda om arbetet inte är till belåtenhet.

Visst är det en sjuk person som kan behandla andra på ett sådant sätt. I fallet jag skrev om är det en människa som utövar både fysisk och psykisk misshandel, sanslöst manipulativ och verkligen helt utan spärrar. Otäck människa.

 

[stjarnhimmel]

Förstår inte riktigt problemet här, allt du tar upp är ju precis vad de flesta tjejer ägnar sig åt så snart de blir sambo.

Varför skulle det vara sämre när en kille en sällan gång uppträder på det viset än en tjej?

Kan nästan garantera att killarna till 90% av tjejerna på Buke har fått höra argumenten som TS beskriver mer än en gång både vad gäller kläder, utseende/frisyr och prat om tjejkompisar...

Har du läst alla TS inlägg?
För jag tycker det låter som ett osunt förhållande oavsett kön.

 

[Efwa]

Han ringde nu ikväll, han bad om ursäkt och var ledsen att han var sur. Han förklarade och sa att han tyckte att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna och då varit lite avvaktande, sedan blev han irriterad på sig själv när han märkte att jag blev ledsen och så blev det liksom en ond spiral.

Och jag tänker att det är ju orättvist av mig att inte förlåta honom, det var ju ingen stor grej. Han ber ju om ursäkt, tar på sig skulden och förklarar så himla resonligt. Så gör man ju inte om man är ond? Utan att han lägger någon skuld på mig känner jag mig istället som en psykopat. r.

Jag läser detta inlägg minst två gånger och ser bara att han lägger skulden på dig, inte som du själv skriver; att han INTE gör det.

Jo, han var ledsen att han varit sur. Men han förklarade för dig att det var för att han tyckte DU var frånvarande de senaste dagarna.
D.v.s, anledningen till att han varit sur är för att DU känts konstig, inte att han gjort något fel.

Sedan är det ju faktiskt DU som ska diktera hur du vill ha det i ett förhållande och tala om vad du anser acceptabel behandling av dig. Det å andra sidan ska ju inte vara på bekostnad av partnern, vilket han då gör kan man säga.

 

[dobbis]

Förstår inte riktigt problemet här, allt du tar upp är ju precis vad de flesta tjejer ägnar sig åt så snart de blir sambo.

Varför skulle det vara sämre när en kille en sällan gång uppträder på det viset än en tjej?

Kan nästan garantera att killarna till 90% av tjejerna på Buke har fått höra argumenten som TS beskriver mer än en gång både vad gäller kläder, utseende/frisyr och prat om tjejkompisar...

Pssss Du står i klaveret!

 

[Raderad medlem 94602]

Visst är det en sjuk person som kan behandla andra på ett sådant sätt. I fallet jag skrev om är det en människa som utövar både fysisk och psykisk misshandel, sanslöst manipulativ och verkligen helt utan spärrar. Otäck människa.

Jag tror det är viktigt att belysa hur lätt det är och vanligt, att både som man och kvinna hamna i psykisk misshandel. Även den starkaste människa kan det. Det är aldrig den drabbades skuld eller fel. Och vem som helst kan drabbas.
Allt som behövs är känslor och en person som är manipulativ.