Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[SiZo]

Som jag ser det, oavsett vems fel det ev kan vara. Oavsett hur man tror att det är, oavsett om man tror att det går att vända osv osv.

Om man inte lyfter varandra så finns ingen anledning att vara ihop.

Man ska må bättre med sin partner än utan, på alla plan. Ens partner ska stödja en i alla ens livsval. Det betyder givetvis inte att man måste tycka att alla val som ens partner är bra, för det är en helt annan sak!

Så @Hemligaste lyfter din partner dig? Känner du dig tryggare och lyckligare med honom? Eller är det rätt skönt att du nu inte behöver tassa på tårna när han inte är hemma? Stöttar han dig? (här vet vi givetvis redan svaret, men...)

Om svaret är nej så räcker det för att göra slut, med råge.

Enligt mig så behöver du alltså inte fundera på hurvida han kommer bli värre eller bättre, för det är ganska orelevant egentligen. För som jag ser det så finns inte ens grundstenarna där de ska vara i förhållandet.

 

[mandalaki]

När han är ledsen och gullig och ber om förlåtelse, så menar han det säkert. Och det visar bara hur av banan han är, han fattar verkligen inte vad han håller på med. För i nästa undantag skuldbelägger han ju dig! Det är för att du varit frånvarande som han terroriserar dig. Det är inte klokt!

Du skriver att han behandlade dig som en prinsessa - och de är nog värsta sorten. Det ska nämligen så lite till för att göra något som i hans ögon får en att trilla ner från piedestalen, och då börjar han kämpa för att göra om en så att man platsar där uppe igen. De där männen är de farliga!

Och om du tänker efter, kan du tänka dig en mer kringskuren tillvaro än Victorias och Madeleines? Se upp med prinsessmännen.

Du resonerar imponerande klokt och förstår precis vilka de förfärliga situationerna är, alltså dem du berättar om här. Därför tror jag att du på lite sikt kommer att kunna ta dig därifrån. Men jag tror att du behöver någon förtrogen, helst ett helt nätverk. Familjen? Nära vänner? Några som litar tillräckligt mycket på dig för att släppa sin bild av drömkillen och som kan stå bredvid dig när det börjar blåsa.

 

[elisen]

Läst i tystnad men ville skriva några rader, även fast jag känner att så många kloka människor sagt så många kloka saker redan.

Jag har (som tyvärr många andra) också varit i ett destruktivt och manipulativt förhållande, i mitt fall så ”förklarade” exet mitt beteende genom att ständigt sätta diagnoser på mig (antagligen på grund utav min tidigare historia med bla. depressioner). Gjorde jag någonting som inte föll mr Ex i smaken så gjorde jag det pga att jag var suicid/bipolär/manodepressiv etc. Han började även fabricera historier om hur jag gjort ditten och datten när jag varit full eller ledsen (ständigt i svaga tillstånd). Detta skedde under ett antal år, och tillslut så hade han brutit ner mig totalt, och många historier han ”åter”berättade kan jag än idag inte säga om det hänt eller inte.

I efterhand förstår jag att det säkerligen i grund och botten handlade om hans egna problem, och de diagnoser som han senare fick. MEN, oavsett vad så var det aldrig, och skulle aldrig vara, MITT problem och MITT ansvar att lösa hans problem eller agera som föremål för utlopp.

Kärnan i detta är att jag nu flera år efter känner en otrolig sorg. Inte för att förhållandet tog slut (och inte heller till viss del att det ens började från start) utan över att han tog MIG ifrån mig själv. Han fick mig att tveka på mig själv och att inte veta vem jag var, vad jag gjort eller vad jag ville göra i mitt liv. Såhär i efterhand har jag tappat flera år (ännu fler när jag tänker på hur lång tid det tog att bygga upp en tillit till mig själv igen – hur sjukt det än låter) och detta är en ofantligt stor sorg som jag nog kommer känna resten av mitt liv.

Oj, nu blev detta långt, men en sista grej angående det här med sex; det ska inte – och får INTE vara så som du beskriver. Mitt ex betedde sig också så i perioder, och jag insåg inte hur fel det var förrän jag träffade min nuvarande. Trots att vi nu är uppe i månader utan sex pga olika skäl så har han aldrig – inte en enda gång! – gjort sura miner och försökt övertala mig. Det ska inte ske i ett sunt och jämlikt förhållande!

Skickar all kärlek och styrka till dig!heart

 

[Efwa]

Det läggs så stort focus på "honom" i både förhållandet och i tråden, fast TS gång på gång säger att det är henne det är fel på. Jag vet av egen erfarenhet att det stämmer, att i slutändan var det mitt eget fel. Varför jag inte tar skit från någon annan, men gjorde det av mannen var pga att jag ville bli "straffad".
.

Att det är ditt eget fel kan jag bara skriva så här:

Att man är "svag" (tillfälligt eller som person) kan vara en anledning, men fan ingen ursäkt för någon att behandla någon annan dåligt.

 

[Squie]

TS, hur mår du idag?

 

[Aliche]

Det läggs så stort focus på "honom" i både förhållandet och i tråden, fast TS gång på gång säger att det är henne det är fel på. Jag vet av egen erfarenhet att det stämmer, att i slutändan var det mitt eget fel. Varför jag inte tar skit från någon annan, men gjorde det av mannen var pga att jag ville bli "straffad".
Någonstans i början av mitt förhållande hade jag en svacka, jag kände att jag ville ha någon som tar mig i handen och visar vägen. Där kommer han in, hans olyckliga personlighet och min destruktiva syn gick hand i hand. Tyvärr så slutade med att jag var som TS, förvirrad, ledsen och "galen". Hur dåligt jag än mådde då, visste jag att han mådde sämre och aldrig kommer bli 100%. Hans kontrollbehov bottnar i sådan osäkerhet att det inte finns ett botemedel.

Och här visar du att i grund och botten ursäktar honom, du ville ha någon som bestämde, du valde honom och hans personlighet, du mådde dåligt men han mådde sämre och kommer aldrig kunna bli bra så då får man bete sig hur som helst (från bådas sida tydligen..) du betedde dig precis lika illa som han gjorde vilket till slut knäckte honom och det var på något sätt bra? För nu är ni båda jämlika för att du nu istället dikterar premisserna för ert förhållande och han behöver inte jobba på sig själv eller varför han betedde sig som han gjorde mot dig för han är osäker utan botemedel och kommer "aldrig bli 100% bra", han behöver bara säga att han känner sig som "på den gamla tiden" och sen pratar ni inte mer om det och han får lösa sina "i stunden"- issues bäst han vill (eller inte vill?) på egen hand? Och det är så fint att han nu kan säga håll om mig istället för att trycka ner dig och du är den större och godhjärtade personen som gör det?
Att på nåt sätt ha gått från att vara den "svaga" till den dominanta i ett dysfynktionellt förhållande gör inte det förhållandet hälsosamt- det gör er till lika stora medberoende deltagare i det fortfarande dysfynktionella förhållandet.
Att behöva ha "nolltolerans" mot en partners beteende är för mig helt koko, om ens partner gör något eller är på ett sätt som man absolut inte kan acceptera så är väl det något man antingen jobbar på eller så hittar man någon som inte behöver vaktas som ett dagisbarn som slår de andra barnen. "nej nej nej Helge, inte trycka ner mig sådär igen. Det får man INTE göra! Då får man sitta i skamvrån.." Jag vill iallafall inte vara min partners mamma...
Det du beskriver är långt ifrån ett sunt förhållande för mig och absolut ingenting man ska tipsa andra kvinnor som blir utsatta för psykisk misshandel att sträva efter, du hade tur (?) som lyckades "knäcka" din partner men de flesta kvinnor i förhållande med psykisk eller fysisk misshandel skulle inte ha samma framgång om de började "copy pastea" sin partners förhållande och jag kan känna att om en partner inte kan förstå att man inte beter sig illa utan att man är lika jävlig själv- då kanske inte utsikterna för framgång är sådär fantastiska iallafall. Att uppmana TS att sätta sig i en sån otroligt farlig och utsatt situation som den du beskriver är ju inte inte bara dumdristigt men det är så taskigt och långt ifrån omtänksamt som man kommer.
TS jobb är att ta hand om sig själv. Punkt. Det är INTE hennes jobb att genom nån snedvriden intervention omvända sin asshole till pojkvän till någon hjälplös knähund och bli otrevlig själv på kuppen.

 

[mandalaki]

Och här visar du att i grund och botten ursäktar honom, du ville ha någon som bestämde, du valde honom och hans personlighet, du mådde dåligt men han mådde sämre och kommer aldrig kunna bli bra så då får man bete sig hur som helst (från bådas sida tydligen..) du betedde dig precis lika illa som han gjorde vilket till slut knäckte honom och det var på något sätt bra? För nu är ni båda jämlika för att du nu istället dikterar premisserna för ert förhållande och han behöver inte jobba på sig själv eller varför han betedde sig som han gjorde mot dig för han är osäker utan botemedel och kommer "aldrig bli 100% bra", han behöver bara säga att han känner sig som "på den gamla tiden" och sen pratar ni inte mer om det och han får lösa sina "i stunden"- issues bäst han vill (eller inte vill?) på egen hand? Och det är så fint att han nu kan säga håll om mig istället för att trycka ner dig och du är den större och godhjärtade personen som gör det?
Att på nåt sätt ha gått från att vara den "svaga" till den dominanta i ett dysfynktionellt förhållande gör inte det förhållandet hälsosamt- det gör er till lika stora medberoende deltagare i det fortfarande dysfynktionella förhållandet.
Att behöva ha "nolltolerans" mot en partners beteende är för mig helt koko, om ens partner gör något eller är på ett sätt som man absolut inte kan acceptera så är väl det något man antingen jobbar på eller så hittar man någon som inte behöver vaktas som ett dagisbarn som slår de andra barnen. "nej nej nej Helge, inte trycka ner mig sådär igen. Det får man INTE göra! Då får man sitta i skamvrån.." Jag vill iallafall inte vara min partners mamma...
Det du beskriver är långt ifrån ett sunt förhållande för mig och absolut ingenting man ska tipsa andra kvinnor som blir utsatta för psykisk misshandel att sträva efter, du hade tur (?) som lyckades "knäcka" din partner men de flesta kvinnor i förhållande med psykisk eller fysisk misshandel skulle inte ha samma framgång om de började "copy pastea" sin partners förhållande och jag kan känna att om en partner inte kan förstå att man inte beter sig illa utan att man är lika jävlig själv- då kanske inte utsikterna för framgång är sådär fantastiska iallafall. Att uppmana TS att sätta sig i en sån otroligt farlig och utsatt situation som den du beskriver är ju inte inte bara dumdristigt men det är så taskigt och långt ifrån omtänksamt som man kommer.
TS jobb är att ta hand om sig själv. Punkt. Det är INTE hennes jobb att genom nån snedvriden intervention omvända sin asshole till pojkvän till någon hjälplös knähund och bli otrevlig själv på kuppen.

Håller verkligen med.

@YinAndYang, ditt förhållande låter så skruvat neurotiskt att det definitivt inte är ett exempel för någon annan. Annat än som i högsta grad avskräckande.

 

[tott]

Jag vet av egen erfarenhet att det stämmer, att i slutändan var det mitt eget fel. Varför jag inte tar skit från någon annan, men gjorde det av mannen var pga att jag ville bli "straffad".

Gulp! Hjälp!

 

[Roheryn]

@Hemligaste en sak jag tror att du behöver förstå är att ingen är helt igenom ond eller elak, alla har goda och trevliga sidor, men det är helt OK att lämna förhållandet ÄNDÅ!!!! Du är inte skyldig att stanna i ett förhållande bara för att det är bra IBLAND, eller för att din man ber om ursäkt! Jag tror faktiskt aldrig jag hört talas om en man som misshandlar och aldrig ber om ursäkt...

Jag levde i många år i ett förhållande som var bra, men tråkigt. Av många olika skäl gled vi längre och längre ifrån varandra och levde "parallella liv". Så träffade jag någon annan, blev jätteförälskad och var otrogen mot min man. Detta uppdagades och min man förvandlades från Dr Jekyll till Mr Hyde. Min otrohet gav honom, tyckte han, carte blanche att behandla mig hur som helst, kalla mig vad som helst, sura över uteblivet sex, läsa min dagbok, snoka bland mina papper - you name it! Vi försökte lappa ihop under tre års tid men det gick inte. Jag flyttade. Hans beteende fortsatte via sms i över ett halvårs tid - verbal misshandel, taskiga kommentarer osv... Idag har vi en vettig, neutral kontakt - har barn tillsammans och måste ju därmed ha viss kontakt. Men jag har för alltid tappat en del av min respekt för honom, något gick sönder när han kallade mig "lägre stående än en kackerlacka" och andra saker som jag inte vill återge. Hade han rätt att bete sig så, säga så, trycka ner mig så bara för att jag också hade gjort fel? Jag anser inte det, jag anser att han har ansvar för sitt eget beteende även i en sådan situation.

Jag berättar det här för att visa att allt inte är svart eller vitt. Du är säkert inte felfri, men du får lov att lämna honom ändå! Han är säkert inte helt igenom ond, men du får lov att lämna honom ändå! Världen är full av icke-perfekta, vanliga människor som har all rätt i världen att leva SITT EGET liv - och du är en av dem!!!

 

[Raderad medlem 6459]

Förstår inte riktigt problemet här, allt du tar upp är ju precis vad de flesta tjejer ägnar sig åt så snart de blir sambo.

Varför skulle det vara sämre när en kille en sällan gång uppträder på det viset än en tjej?

Så du menar, om nu det du säger stämmer, att TS ska finna sig i detta, trots att hon inte tycker om det, för att det finns tjejer som behandlar sina partners så? Varför?

Kan nästan garantera att killarna till 90% av tjejerna på Buke har fått höra argumenten som TS beskriver mer än en gång både vad gäller kläder, utseende/frisyr och prat om tjejkompisar...

Nej, det kan du inte garantera för du vet ingenting om hur våra relationer ser ut.

För övrigt blir jag matt över att ännu en man ska sabba en sån här tråd med sina "men kvinnor också JUH"-inlägg. Faktum är att kvinnor bryts ned och misshandlas så väl psykiskt som fysiskt av sina partners. Faktum är att kvinnor dödas av sina partners. Allt detta vill du låtsas som att det inte finns, som att det inte är en faktor att ta med i beräkningen när man läser den här tråden.

Jag spyr på män som du. Bra män, schyssta män, vettiga män, läser den här tråden och tänker "shit, vilken läskig snubbe! Honom borde hon lämna på en gång". Du däremot har än en gång visat på din sunkiga kvinnosyn.

 

[Hemligaste]

TS, hur mår du idag?

Vi pratade i telefon igår kväll innan jag skulle sova och han var glad och som vanligt, men jag kände mig...helt knäckt. Någon frågade om det inte var rätt skönt när han var borta? Jo, det är det. Det känns hemskt att skriva, för jag känner mig så falsk. Det är som att kunna andas, som att kroppen går ned i varv. När jag skulle sova var det ingen som nämnde sex i varannan mening utan jag kunde bara sova. Rakt upp och ned.

Jag har tänkt så himla mycket över era kloka frågor och reflektioner och det börjar bli så himla tydligt. Nu låter det som ett magiskt religiöst uppvaknande som skedde på så få dagar och så är det ju inte riktigt, mycket känns svårt att ta till sig och förstå än. Den största prövningen blir att inte tappa den här insikten. Men ni har ställt så himla bra frågor. Om jag vill må såhär resten av mitt liv. När jag tänker på hur jag vill att ett förhållande ska vara så vill jag ju ha en man som inte känner sig hotad av att jag ställer frågor när vi lämnar in bilen. Som peppar, stöttar och hejar när jag far ut och springer en kort sväng istället för att bli kall över att jag inte är hemma. Som inte blir arg för att jag vill hälsa på hos mina föräldrar.

Jag hade ju ett sådant förhållande förut, jag vet att de finns. Vi blev också irriterade på varandra ibland, kunde gnabbas om städ eller disk, men han kommenterade aldrig min plan på en tatuering, mina fritidsintressen eller mitt jobb. Jag kände mig aldrig billig i mina kläder och inte patetisk för att jag ville gå ut på krogen någon gång. När jag utvecklades var han stolt. Vi hade våra egna liv, som vi stöttade varandra i, men också vårat gemensamma. Det tog slut av andra orsaker, men vi var vänner och hjälpte till och med varandra att flytta ut. Det här blev också en sådan här grej som jag skrev för att kunna gå tillbaka och läsa om jag skulle tvivla igen.

 

[athena_arabians]

@Hemligaste: Som sagt, hojta till om du vill träffas (du sa ju lite mer norrut än Uppsala så jag gissar att det är mer åt mitt håll ).

 

[Lovisaleonora]

Det här har inte varit något religiöst uppvaknande för dig. Redan när du skrev tråden var du 90 % av vägen från relationen. Du behövde bara spegla ditt beslut, och fick vår respons. Som var din egen respons och lite till.

Du har funderat över hur du vill att din relation med partner ska se ut. Nu är frågan om du kan få den relationen med den partner du har idag. Det är i så fall en LÅNG väg att vandra, med mycket jobb - särskilt eftersom han inte verkar inse vad och att han håller på med något sjukt. En relation är inget renoveringsobjekt. Det är därför det är viktigt att själv vara frisk och i balans när man går in i ett förhållande, annars blir ju relationen lika sjuk och snedvriden som mina egna värderingar och mående.

Ni måste prata. Om vad vet du bäst själv. Om er relation eller avslutet av den. Om vad du behöver för att må bra, oavsett vad det är och landar i.

Du har tappat dig själv. För att ha en sund relation behöver du hitta dig själv och någon som älskar dig. Den du VERKLIGEN är. Inte den han hoppas kunna göra dig till.

 

[YinAndYang]

Jag försöker hela tiden få er att förstå att HAN är helt oviktig här, HAN kunde ha varit vem som helst, en kollega, en vän, ett syskon, förälder..
TS skiver att hon inte är rädd, hade hon skrivit annorlunda, att han är hotfull då är det dags att dra!
Ni säger att hon ska fly, vad är det hon ska fly ifrån, sig själv?! Han kan ligga gärna dö imorgon eller hon kan flytta tvärs över jorden och vad blir det kvar av henne då, en tom påse.
Hon ska ta hand om sig här och nu! Prata med någon, hitta sig själv igen, få tillbaka känslan att hon är fri, både mentalt och fysiskt. Att komma till instinkten att det är hennes liv och hon kan leva den hur hon vill. Hon måste älska sig själv igen.

 

[Hemligaste]

Att du betedde dig som ett svin tillbaka förstår jag inte alls. I ett lyckligt och sunt förhållande finns det inga sådana tankar och känslor om/mot partnern. I ett bra förhållande finns inga tankar på att ge igen. Hämndaktioner har ingen plats i ett sunt förhållande. Du hade bara tur som överlevde din hämndaktion. Att han inte slog ihjäl dig. Andra har inte samma tur.

Någon gång har jag varit frestad av tanken på att ge igen, se vad han gjorde om jag bara vägrade svara när han pratade, svor åt honom eller fräste, sa att han var för trevlig mot folk så de trodde att han flirtade. Men jag vill inte det tror jag. På ett sätt, när jag någonstans har vetat att det han har gjort är fel, så vill jag ju inte vara på samma sätt. Vad tjänar det till? Då är vi ju två ledsna personer i ett förhållande. Dessutom vet jag inte hur han skulle reagera om jag genomgick en sådan personlighetsförändring. Nu är jag ju genommesig, om jag plötsligt var tvärtemot tror jag han skulle anta att jag hade schizofreni, eller bli upprörd.

Jag mådde hur bra som helst när vi träffades, jag hade ingen önskan om att bli straffad eller att någon skulle diktera mitt liv. Tvärtom, jag var som en naturkraft. Hur jag kommit dit jag är idag har jag ingen aning om. Jag borde väl ha satt ned foten tidigare.

 

[Roheryn]

Jag mådde hur bra som helst när vi träffades, jag hade ingen önskan om att bli straffad eller att någon skulle diktera mitt liv. Tvärtom, jag var som en naturkraft. Hur jag kommit dit jag är idag har jag ingen aning om. Jag borde väl ha satt ned foten tidigare.

Du "borde" inte ha gjort någonting, det är inte så lätt att inse sånt här eftersom förändringen är gradvis över tiden, och de flesta människor vill tro andra om gott (särskilt om "andra" är en person man är förälskad i!!!). Däremot BÖR du göra något nu - nämligen lämna!

 

[Hemligaste]

Men jag tror att du behöver någon förtrogen, helst ett helt nätverk. Familjen? Nära vänner? Några som litar tillräckligt mycket på dig för att släppa sin bild av drömkillen och som kan stå bredvid dig när det börjar blåsa.

Jag var hemma hos min mamma och pappa igår och jag hade tänkt berätta, men jag kunde inte. Dom undrade om han skulle komma över jul och jag blev så himla ledsen, både över att jag måste spräcka deras bild av vårt förhållande men också för att om jag säger det, då blir det verkligt. Jag har en nära vän som vet litegrann men som tyckte att hans svartsjuka var lite gullig och att det var fint att han brydde sig så mycket om mig och var orolig för mig.

Någon hade frågat hur nuvarande boendesituationen ser ut och tyvärr har jag ingen möjlighet att ta över hyresrätten vi bor i idag då hyran är för dyr. Dessutom är den nog för liten att ha en inneboende i tyvärr.

 

[tott]

Hon måste älska sig själv igen.

...och det kan hon inte göra med en man som förintar henne.

 

[Roheryn]

Jag var hemma hos min mamma och pappa igår och jag hade tänkt berätta, men jag kunde inte. Dom undrade om han skulle komma över jul och jag blev så himla ledsen, både över att jag måste spräcka deras bild av vårt förhållande men också för att om jag säger det, då blir det verkligt. QUOTE]


Jag tror att dina föräldrar mycket, mycket hellre vill att du tar hjälp av dem än att de får behålla sin bild av ert gulliga förhållande... Så hade jag resonerat om det var min dotter det gällde!!! Var glad att du har dem, ta all hjälp du kan av dem, det finns ingen i hela världen som är mer på din sida än dina föräldrar!

 

[Texaz]

@Hemligaste: Som sagt, hojta till om du vill träffas (du sa ju lite mer norrut än Uppsala så jag gissar att det är mer åt mitt håll ).

Och jag finns ungefär halvvägs mellan Uppsala och @athena_arabians