Är jag överkänslig eller beter han sig illa?

[tanten]

Mitt ex var också högt respekterad av alla runtomkring. Han var genuint borta-snäll och hemma-elak.
En granne sa att han var en nallebjörn som väl inte kunde göra en fluga förnär. När flyttade ut ur (mitt eget) hus sa någon att det var helt otippat.

Jag tänker att det faktiskt är så att deras relation till honom är just deras relation. Jag hade min egen, likaså vårt barn.

Bilderna är inte olika sanna. Min bild är sann för det är bilden av just vår relation. Grannarnas bild är sann eftersom det är precis så deras relation till honom var.
Jag behöver inte ta ansvar för deras relation och de behöver inte ta ansvar för min.

Jag lämnade pga min relation med honom. Jag stannade inte pga deras.

 

[Smulu]

Jag försöker hela tiden få er att förstå att HAN är helt oviktig här, HAN kunde ha varit vem som helst, en kollega, en vän, ett syskon, förälder..
TS skiver att hon inte är rädd, hade hon skrivit annorlunda, att han är hotfull då är det dags att dra!
Ni säger att hon ska fly, vad är det hon ska fly ifrån, sig själv?! Han kan ligga gärna dö imorgon eller hon kan flytta tvärs över jorden och vad blir det kvar av henne då, en tom påse.
Hon ska ta hand om sig här och nu! Prata med någon, hitta sig själv igen, få tillbaka känslan att hon är fri, både mentalt och fysiskt. Att komma till instinkten att det är hennes liv och hon kan leva den hur hon vill. Hon måste älska sig själv igen.

TS kanske just idag inte är rädd. Men innerst inne, vad är det som gör att hon lägger in hans åsikt i sina tankar om att bli polis, eller besöka vänner? Är inte det rädsla? Kanske inte för livet, men väl för hans reaktion.

Ett förhållande ska ingjuta mod och styrka i dig och din partner ska ge tröst när ditt "marsvin" är sjukt.

TS kan bygga upp sig själv när hon lämnat!

 

[Daff]

Jag har också levt i en destruktiv relation, även om han inte var kontrollerade utan istället konstant otrogen och fick mig att tvivla på mina egna upplevelser och känslor.

Jag känner igen det där med att ens gränser förflyttas. Jag känner mig rätt dum nu i efterhand som gick på alla hans lögner och förklaringar, men svaren i den här tråden har fått mig att förstå att det nog var någon typ av normaliseringsprocess även i mitt fall. Jag känner så väl igen det där med att ens gränser flyttas och att saker man aldrig skulle ha accepterat tidigare helt plötsligt händer. Och att inte lita på sin egen uppfattning av händelser, det är ju bara jag som är överdrivet misstänksamt och överkänslig. Jag fick höra att om jag beter mig så här en gång till så är det slut mellan oss. Även i vårt fall var det jag som tröstade när det var han som hade gjort fel, i vårt fall innebär det då att han hade varit otrogen.

Han hade många sidor som var fina och jag var otroligt kär. Jag lyckades inte ta mig ur förhållandet utan hängde upp mig på hans löften om bättring.
Till slut gjorde han slut med mig, och krossade mig igen. Jag hade stått ut med det här och arbetat så hårt för vårat förhållande för att sedan bli dumpad.

Så jag känner igen det där med att det är svårt att gå, att dörren är låst från utsidan. Dessutom är det ju skönt att ha någon och slippa vara själv. Men det är betydligt skönare att hela tiden slippa analysera både mitt och hans beteende och hans sinnesstämning. Det finns fler killar där ute (om man vill) och han kommer att kunna gå vidare och arbeta med sig själv så att han kanske kan vara en bättre partner i sitt nästa förhållande.

Jag var också förtjust i min partners familj, och eftersom jag hade flyttat till hans hemort hade dom blivit en väldigt stor del i mitt liv. För min egen skull var jag tvungen att kapa banden till dem när vi gick isär vilket var väldigt tråkigt. Jag saknade dem mycket men det var det värt.

@Hemligast

 

[tott]

Jag dör snart över hur många som levt i sådana här förhållanden!

Samma tanke har slagit mig. ...och rädslan för framtiden är ett faktum.

Med distans och med facit i hand (och med hjälp av bloggen på separation.se) har jag (tror jag) kommit till en liten insikt om 52an också. Han gjorde inga så stora saker som TS' sambo, men jag hade en liten obehagskänsla ibland. Han surade lätt, och kunde en morgon rusa upp från sängen och sura - för att jag sov för länge... utan att jag visste om det...eftersom jag ju sov. Finns ju så många fina sätt man kan förmedla en sån "besvikelse" från hans sida. "Älskling, jag kliver upp nu" eller en stilla puss på kinden och "god morgon. Dags att vakna nu" osv...men nä. Kasta ifrån sig täcket och rusa upp.
Upplevde också att allt var helt fantastiskt det första halvåret - "för bra för att vara sant". Efter det hade vi också alldeles fantastiska stunder och tider, men plötsligt hände nåt igen som förstörde. Han hade också ett väldigt bekräftelsebehov utanför förhållandet, så att jag som inte alls var svartsjuk då vi träffades förpestades av lite misstänksamhet. Han sade saker till mig som inte är normalt om man vill att tilliten ska bestå. Han betedde sig på ett sätt då andra tjejer (framför allt okända) var med som man inte beter sig på om man vill att tilliten ska bestå. ...eller man har helt enkelt inget behov av att framhäva sig på det sättet om man är nöjd med sitt liv. Jag bekräftade honom mycket, men tydligen räckte inte det - även om han sa att jag är bra på det.
Han är för övrigt en man som är väldigt trevlig och kan föra sig i olika sällskap. Social och glad...tror de som inte ser hans sämre sidor.
Ganska tidigt i förhållandet började jag googla på manipulation. Ett dåligt tecken bara det! Vi pratade öppet och bra om manipulation och jag berättade hur jag upplevde vissa situationer - men det fick jag sakta äta upp, men inte genast. Han påstod så småningom att jag anklagade honom för att vara manipulativ för allting (vilket verkligen inte stämde!). Vi hade svårt att kommunicera - i synnerhet då vi var oense. Jag tyckte att han inte fattade det som var uppenbart. Kanhända att jag hade fel, och jag vet absolut att jag hade kunnat göra saker annorlunda, men likväl mådde jag inte alltid bra. Hade en liten obehagskänsla i magen ibland.
Olika "regler" hade vi också, eller reglerna gällde olika för oss båda. Då jag var stressad och på dåligt humör över en sak som tog mycket energi just då sade han "jag längtar tills "den där saken" är över och du är glad igen". Han däremot fick sura och vara stressad och på dåligt humör hur länge som helst - snäsa och fräsa och sucka och vara "låg".
Vi bodde långt ifrån varandra och hade gemensamt kommit överens om att skicka ett meddelande innan vi gick och lade oss - oberoende om vi var på fest på varsitt håll (nytt sätt för mig. Tidigare förhållanden har jag kommit hem, sovit och vaknat och sen meddelat min existens) eller om det var vardag. Jag skickade alltid och han "tyckte det var trevligt att få meddelande mitt i natten", men han höll inte den dealen och tyckte jag var kontrollerande då jag var orolig (inte misstänksam) då han inte hade skickat meddelande då han hade kommit hem (ofta onykter och med båt).

Insikten om sanningen som sakta kommer till mig är jättejobbig, för han var/är ju också den man jag älskat mest. Ingen är felfri, men Det känns tufft att den fantastiska mannen också (vad jag nuförtiden tror) besitter mörka egenskaper som inte är så sunda. I slutet var det precis så - att jag gick på äggskal

Jag tror inte de som manipulerar gör det medvetet och planmässigt. I 52ans fall tror jag hans beteende grundar sig tidigt i barndomen. Han har vid något tillfälle sagt att han kände att han inte syntes då han var liten. Ingen ville höra på honom. Just sådana saker hart jag läst om, och just sådana saker lär, enligt experterna, ta sig sådana uttryck som 52ans beteende.

Oj, förlåt! Nu blev det långt och nu handlade det bara om mig, men den här tråden är bra för mig att läsa också.

 

[Wysiwyg]

Jag dör snart över hur många som levt i sådana här förhållanden!

Jag kan säga att majoriteten av de tjejer/kvinnor jag känner har antingen varit tillsammans med galna män eller lyckats se varningstecknen redan på dejtingstadiet och därigenom undkommit..

Ja. Och varför händer det inget med männen? Varför fortsätter det att utvecklas sådana här?

Är det inte lite så idealet är? Bara kolla på Fifty-triologin och Twilight-serien. Svartsjuka, galna och kontrollerande typer som försöker stöpa om huvudpersonen till något helt annat och tadaaa, där finns århundradets kärlekssaga och herregud den som ändå hade en Egen Edward!

Dessutom kan man i dejtingstadiet få höra, i ett besviket tonfall, "det känns som att du inte behöver mig". Nä? Borde inte vill vara med smälla högre än är beroende av? Tydligen inte i många fall..

 

[Thomasine]

Vi pratade i telefon igår kväll innan jag skulle sova och han var glad och som vanligt, men jag kände mig...helt knäckt. Någon frågade om det inte var rätt skönt när han var borta? Jo, det är det. Det känns hemskt att skriva, för jag känner mig så falsk. Det är som att kunna andas, som att kroppen går ned i varv. När jag skulle sova var det ingen som nämnde sex i varannan mening utan jag kunde bara sova. Rakt upp och ned.

Ta vara på den känslan! Det är inte meningen att hans frånvaro skall vara någon slags andningspaus för dig. Det är så du skall känna varje dag antingen han är borta eller hemma, speciellt när han är hemma. Det är det som är tvåsamheten på riktigt.

Det var jag som frågade hur er bostadssituation ser ut och tack för ditt svar. Jag förstår varför du måste leta bostad för dig själv.

Jag tycker också att du skall berätta för din familj hur det ligger till. Jag har egen erfarenhet av hur svårt det kan vara att riva fasaden inför familjen. Min bonusdotter kom en dag hem och berättade att hon hade insett hon och hennes barn måste lämna sitt förhållande pga partnerns alkoholproblem. Alkoholproblem!?

Vi hade aldrig drömt om att det fanns alkohol involverat. Vi trodde han var nykterist eftersom han alltid hade tackat nej och alltid körde när det var middag/fest hos oss eller när vi var hos dom. Ingenting kunde ha varit mera fel, hon hade levt med, ursäktat och slätat över i fyra år men nu gick det inte längre.

Det enda negativa vi sa när hon berättade var, men varför har du ingenting sagt tidigare och det var det. Så satte vi in all den hjälp och stöd vi kunde ge och deras har gått vidare i en positiv riktning.

 

[Efwa]

Insikten om sanningen som sakta kommer till mig är jättejobbig, för han var/är ju också den man jag älskat mest. Ingen är felfri, men Det känns tufft att den fantastiska mannen också (vad jag nuförtiden tror) besitter mörka egenskaper som inte är så sunda. I slutet var det precis så - att jag gick på äggskal

Jag tror inte de som manipulerar gör det medvetet och planmässigt. I 52ans fall tror jag hans beteende grundar sig tidigt i barndomen. Han har vid något tillfälle sagt att han kände att han inte syntes då han var liten. Ingen ville höra på honom. Just sådana saker hart jag läst om, och just sådana saker lär, enligt experterna, ta sig sådana uttryck som 52ans beteende.

Oj, förlåt! Nu blev det långt och nu handlade det bara om mig, men den här tråden är bra för mig att läsa också.

Är det inte så för de flesta i dessa förhållanden att det är den de älskat mest?
Jag tänker mig att det beror på att belöningssättet är ju sådant. Skillnaden mellan hög och låg är så stor att känslan är sådan att man "belönas" med mycket om man står ut med det låga.

De är så duktiga på att vara riktigt bra höjdare, kanske bättre än de bra männen, att man vid just de tillfällena aldrig behandlats bättre. Eller känslan är sådan iallafall.

 

[cirkus]

Samma tanke har slagit mig. ...och rädslan för framtiden är ett faktum.

Med distans och med facit i hand (och med hjälp av bloggen på separation.se) har jag (tror jag) kommit till en liten insikt om 52an också. Han gjorde inga så stora saker som TS' sambo, men jag hade en liten obehagskänsla ibland. Han surade lätt, och kunde en morgon rusa upp från sängen och sura - för att jag sov för länge... utan att jag visste om det...eftersom jag ju sov. Finns ju så många fina sätt man kan förmedla en sån "besvikelse" från hans sida. "Älskling, jag kliver upp nu" eller en stilla puss på kinden och "god morgon. Dags att vakna nu" osv...men nä. Kasta ifrån sig täcket och rusa upp.
Upplevde också att allt var helt fantastiskt det första halvåret - "för bra för att vara sant". Efter det hade vi också alldeles fantastiska stunder och tider, men plötsligt hände nåt igen som förstörde. Han hade också ett väldigt bekräftelsebehov utanför förhållandet, så att jag som inte alls var svartsjuk då vi träffades förpestades av lite misstänksamhet. Han sade saker till mig som inte är normalt om man vill att tilliten ska bestå. Han betedde sig på ett sätt då andra tjejer (framför allt okända) var med som man inte beter sig på om man vill att tilliten ska bestå. ...eller man har helt enkelt inget behov av att framhäva sig på det sättet om man är nöjd med sitt liv. Jag bekräftade honom mycket, men tydligen räckte inte det - även om han sa att jag är bra på det.
Han är för övrigt en man som är väldigt trevlig och kan föra sig i olika sällskap. Social och glad...tror de som inte ser hans sämre sidor.
Ganska tidigt i förhållandet började jag googla på manipulation. Ett dåligt tecken bara det! Vi pratade öppet och bra om manipulation och jag berättade hur jag upplevde vissa situationer - men det fick jag sakta äta upp, men inte genast. Han påstod så småningom att jag anklagade honom för att vara manipulativ för allting (vilket verkligen inte stämde!). Vi hade svårt att kommunicera - i synnerhet då vi var oense. Jag tyckte att han inte fattade det som var uppenbart. Kanhända att jag hade fel, och jag vet absolut att jag hade kunnat göra saker annorlunda, men likväl mådde jag inte alltid bra. Hade en liten obehagskänsla i magen ibland.
Olika "regler" hade vi också, eller reglerna gällde olika för oss båda. Då jag var stressad och på dåligt humör över en sak som tog mycket energi just då sade han "jag längtar tills "den där saken" är över och du är glad igen". Han däremot fick sura och vara stressad och på dåligt humör hur länge som helst - snäsa och fräsa och sucka och vara "låg".
Vi bodde långt ifrån varandra och hade gemensamt kommit överens om att skicka ett meddelande innan vi gick och lade oss - oberoende om vi var på fest på varsitt håll (nytt sätt för mig. Tidigare förhållanden har jag kommit hem, sovit och vaknat och sen meddelat min existens) eller om det var vardag. Jag skickade alltid och han "tyckte det var trevligt att få meddelande mitt i natten", men han höll inte den dealen och tyckte jag var kontrollerande då jag var orolig (inte misstänksam) då han inte hade skickat meddelande då han hade kommit hem (ofta onykter och med båt).

Insikten om sanningen som sakta kommer till mig är jättejobbig, för han var/är ju också den man jag älskat mest. Ingen är felfri, men Det känns tufft att den fantastiska mannen också (vad jag nuförtiden tror) besitter mörka egenskaper som inte är så sunda. I slutet var det precis så - att jag gick på äggskal

Jag tror inte de som manipulerar gör det medvetet och planmässigt. I 52ans fall tror jag hans beteende grundar sig tidigt i barndomen. Han har vid något tillfälle sagt att han kände att han inte syntes då han var liten. Ingen ville höra på honom. Just sådana saker hart jag läst om, och just sådana saker lär, enligt experterna, ta sig sådana uttryck som 52ans beteende.

Oj, förlåt! Nu blev det långt och nu handlade det bara om mig, men den här tråden är bra för mig att läsa också.

Vad ledsen jag blir för din skull. Samtidigt så är det modigt av dig också att berätta.

 

[Hemligaste]

Oj, förlåt! Nu blev det långt och nu handlade det bara om mig, men den här tråden är bra för mig att läsa också.

Jag tycker att det är fint att det inte bara är min tråd, att den kanske kan hjälpa andra. Dels de som är i en relation som de undrar är sund, men också de som kan se på sina gamla med nya ögon. Som kanske inte vågat eller vågar skriva en egen tråd med samma frågor.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga här. Jag kanske flummar lite nu.

Du hade ett förhållande förut som du kan se var ett ganska bra förhållande. Trots det tog det slut. Fint så. Jag vet ju inte anledningen och den är ju inte relevant här egentligen. Det jag vill reflektera över är nog hur ni gjorde slut. Du behöver inte berätta, utan nu menar jag mer att du antagligen var dig själv då. Det är alltid svårt att göra slut men kanske var det så i det förhållandet att du inte var så nedtryckt att du ens reflekterade över vad andra skulle säga eller hur, var eller när det skedde. Ni gjorde slut, du förklarade antagligen varför för bekanta. Någon kanske hade något att säga men jag antar att de flest till slut utan vidare accepterade det?

Du är nu så nedtryckt att det är svårare att göra slut. Trots att anledningen är BETYDLIGT allvarligare än förra gången så tror du att det ska vara svårare för andra att acceptera, att du måste förklara och att du kommer att må sämre och känna mer sympati för din man och hans föräldrar......och dina. Din reaktion är inte i relation till varför du gör slut men det visar på hur duktig han varit att ta bort ditt försvar, din självkänsla och din förmåga att orka med något som kan vara jobbigt en stund i livet.

Blev det för otydligt vad jag menade?

Det är en intressant reflektion. Det bra förhållandet slutade för att kärleken övergått till vänskap, han var en bra kille "på riktigt" men jag kände aldrig oro över vad alla andra skulle tycka, att jag var idiot som lämnat den här bra killen. Såsom jag gör nu alltså. Vi gjorde slut, var lite ledsna, mina föräldrar tyckte det var synd men inte mer än så. Ingen ifrågasatte eller pratade skit. Att göra slut med min sambo som jag har idag känns långt mer förödande. Var ska jag bo? Vad ska alla tycka? Hur ska ekonomin gå ihop? Jag blir utan bil och därför utan möjlighet att kunna rida. När jag och exet gjorde slut var det ju såklart att man oroade sig lite över boendefrågan och så, men jag ifrågasatte aldrig om jag skulle klara mig.

 

[Hemligaste]

Samma tanke har slagit mig. ...och rädslan för framtiden är ett faktum.

Med distans och med facit i hand (och med hjälp av bloggen på separation.se) har jag (tror jag) kommit till en liten insikt om 52an också. Han gjorde inga så stora saker som TS' sambo, men jag hade en liten obehagskänsla ibland. Han surade lätt, och kunde en morgon rusa upp från sängen och sura - för att jag sov för länge... utan att jag visste om det...eftersom jag ju sov. Finns ju så många fina sätt man kan förmedla en sån "besvikelse" från hans sida. "Älskling, jag kliver upp nu" eller en stilla puss på kinden och "god morgon. Dags att vakna nu" osv...men nä. Kasta ifrån sig täcket och rusa upp.
Upplevde också att allt var helt fantastiskt det första halvåret - "för bra för att vara sant". Efter det hade vi också alldeles fantastiska stunder och tider, men plötsligt hände nåt igen som förstörde. Han hade också ett väldigt bekräftelsebehov utanför förhållandet, så att jag som inte alls var svartsjuk då vi träffades förpestades av lite misstänksamhet. Han sade saker till mig som inte är normalt om man vill att tilliten ska bestå. Han betedde sig på ett sätt då andra tjejer (framför allt okända) var med som man inte beter sig på om man vill att tilliten ska bestå. ...eller man har helt enkelt inget behov av att framhäva sig på det sättet om man är nöjd med sitt liv. Jag bekräftade honom mycket, men tydligen räckte inte det - även om han sa att jag är bra på det.
Han är för övrigt en man som är väldigt trevlig och kan föra sig i olika sällskap. Social och glad...tror de som inte ser hans sämre sidor.
Ganska tidigt i förhållandet började jag googla på manipulation. Ett dåligt tecken bara det! Vi pratade öppet och bra om manipulation och jag berättade hur jag upplevde vissa situationer - men det fick jag sakta äta upp, men inte genast. Han påstod så småningom att jag anklagade honom för att vara manipulativ för allting (vilket verkligen inte stämde!). Vi hade svårt att kommunicera - i synnerhet då vi var oense. Jag tyckte att han inte fattade det som var uppenbart. Kanhända att jag hade fel, och jag vet absolut att jag hade kunnat göra saker annorlunda, men likväl mådde jag inte alltid bra. Hade en liten obehagskänsla i magen ibland.
Olika "regler" hade vi också, eller reglerna gällde olika för oss båda. Då jag var stressad och på dåligt humör över en sak som tog mycket energi just då sade han "jag längtar tills "den där saken" är över och du är glad igen". Han däremot fick sura och vara stressad och på dåligt humör hur länge som helst - snäsa och fräsa och sucka och vara "låg".
Vi bodde långt ifrån varandra och hade gemensamt kommit överens om att skicka ett meddelande innan vi gick och lade oss - oberoende om vi var på fest på varsitt håll (nytt sätt för mig. Tidigare förhållanden har jag kommit hem, sovit och vaknat och sen meddelat min existens) eller om det var vardag. Jag skickade alltid och han "tyckte det var trevligt att få meddelande mitt i natten", men han höll inte den dealen och tyckte jag var kontrollerande då jag var orolig (inte misstänksam) då han inte hade skickat meddelande då han hade kommit hem (ofta onykter och med båt).

Insikten om sanningen som sakta kommer till mig är jättejobbig, för han var/är ju också den man jag älskat mest. Ingen är felfri, men Det känns tufft att den fantastiska mannen också (vad jag nuförtiden tror) besitter mörka egenskaper som inte är så sunda. I slutet var det precis så - att jag gick på äggskal

Jag tror inte de som manipulerar gör det medvetet och planmässigt. I 52ans fall tror jag hans beteende grundar sig tidigt i barndomen. Han har vid något tillfälle sagt att han kände att han inte syntes då han var liten. Ingen ville höra på honom. Just sådana saker hart jag läst om, och just sådana saker lär, enligt experterna, ta sig sådana uttryck som 52ans beteende.

Oj, förlåt! Nu blev det långt och nu handlade det bara om mig, men den här tråden är bra för mig att läsa också.

Jag känner igen mig oerhört i det du skriver, speciellt det där med att "reglerna" inte gäller båda två. När han är sur och snäsig tar jag det liksom bara, suger in det, behåller det. Försöker vara extra snäll och få honom att må bättre. Om jag är trött, stressad eller ledsen någon dag, kanske till och med lite irriterad för något som hänt på jobbet pressar han mig direkt om vad det är. Att jag ska rycka upp mig. Hjälper det inte börjar han sura han med.

Kramar och kärlek till dig med som berättar

 

[vallhund]

Det läggs så stort focus på "honom" i både förhållandet och i tråden, fast TS gång på gång säger att det är henne det är fel på. Jag vet av egen erfarenhet att det stämmer, att i slutändan var det mitt eget fel. Varför jag inte tar skit från någon annan, men gjorde det av mannen var pga att jag ville bli "straffad".
Någonstans i början av mitt förhållande hade jag en svacka, jag kände att jag ville ha någon som tar mig i handen och visar vägen. Där kommer han in, hans olyckliga personlighet och min destruktiva syn gick hand i hand. Tyvärr så slutade med att jag var som TS, förvirrad, ledsen och "galen". Hur dåligt jag än mådde då, visste jag att han mådde sämre och aldrig kommer bli 100%. Hans kontrollbehov bottnar i sådan osäkerhet att det inte finns ett botemedel.
När jag tog mig själv i kragen och tänkte nu får det bära eller brista fick han smaka på sin egen medicin.. Eftersom han inte kunde förstå hans sätt att vara, så tänkte jag Varför inte visa honom. Jag sa tydligt, från och med nu kommer jag göra copy paste varje gång du håller på och manipulerar. Han blev så ledsen av mitt beteende (på riktig den här gången) att det bokstavligen krossade allt han var fram tills då. Bara på det viset kunde han förstå vem han var i en relation.
Jag påpekade också hur det kommer sig att ena stunden styr och ställer du, för att i nästa grina som ett litet barn. Fan håller du på med egentligen?!
Jag höll på i en månad, jag var Han. Kände inte att jag hade nått att förlora, lämnar han mig, so fine, fuck you!
Han stannade kvar, eller hans kärlek fick ta plats INTE hans tankesätt. Jag älskar honom eftersom hans goda sidor är fantastiska, men det är noll tolerans på hans gamla beteende. Han kommer alltid att vara osäker, men istället för att trycka ner mig för att hålla mig fast, säger han håll mig och säg att du älskar mig och det gör jag gärna.
Idag är jag mig själv, starkare än någonsin och livsglad. Jag kan vara godhjärtad och ärlig mot honom och han kan säga Idag mår jag sådär som på gamla tiden och då får han jobba på det, utan att det går ut över mig.

Förhoppningsvis inser TS att du inte har något att tillföra tråden eller hennes situation som den ser ut idag. Hon verkar smart o har förmågan att reflektera över sig själv o sin relation, till skillnad mot dig.
Du verkar leva i en destruktiv relation där det är du som är destruktiv o parasiterar på din partners livsgnista o energi. Får det dig att må bra? Dags att söka hjälp av en psykolog eller liknande.

Vad är motivet till att du reggade dig här under gårdagen enkom för att svara i denna tråden?

 

[Raderad medlem 94602]

Jag tycker att det är fint att det inte bara är min tråd, att den kanske kan hjälpa andra. Dels de som är i en relation som de undrar är sund, men också de som kan se på sina gamla med nya ögon. Som kanske inte vågat eller vågar skriva en egen tråd med samma frågor.



Det är en intressant reflektion. Det bra förhållandet slutade för att kärleken övergått till vänskap, han var en bra kille "på riktigt" men jag kände aldrig oro över vad alla andra skulle tycka, att jag var idiot som lämnat den här bra killen. Såsom jag gör nu alltså. Vi gjorde slut, var lite ledsna, mina föräldrar tyckte det var synd men inte mer än så. Ingen ifrågasatte eller pratade skit. Att göra slut med min sambo som jag har idag känns långt mer förödande. Var ska jag bo? Vad ska alla tycka? Hur ska ekonomin gå ihop? Jag blir utan bil och därför utan möjlighet att kunna rida. När jag och exet gjorde slut var det ju såklart att man oroade sig lite över boendefrågan och så, men jag ifrågasatte aldrig om jag skulle klara mig.

Kan du inte bo ett kort tag hos någon vän/syskon/föräldrar tills du kommit i balans igen?
Ridningen kanske blir lidande ett litet tag men tänk på vad du vinner i längden. Allt det andra kan du återkomma till. Börja med att ta tillbaka ditt eget liv. Som han styr kanske du snart ändå inte får åka till stallet mm utan att han surnar ihop.

 

[Hemligaste]

Någon delade med sig om en före detta som till och med var svartsjuk på hästen. I mitt fall är han eld och lågor över hästintresset så länge det inte tar för mycket tid. Skjutsar mig gärna till stallet, hänger med, berömmer min ridning och uppmuntrar. Men när det kommer till träningen kan han inte bjuda på "Fan vad stark du blivit" eller något bekräftande, det är som att det är ett nödvändigt ont som inte ska uppmuntras. Jag höll på med gymnastik en del och tycker att det är sjukt häftigt att kunna stå på händer och liknande. I början av vårt förhållande visade jag en kort videosnutt med ett handstående jag var sjukt stolt över. "Varför ska du ha en film där du bara skrevar med benen?".

Likadant när det gäller arbete. När jag sökte jobb på en bokhandel (på grund av mitt låga självförtroende tyckte jag att jag inte längre klarade av mitt nuvarande jobb, som jag egentligen älskar) var han eld och lågor. Var glad, peppade och frågade mycket. Jag fick det inte utan utvecklades istället på mitt nuvarande jobb, fick svårare arbetsuppgifter och mycket beröm. "Kul". Ingen fråga vad det innebär, ingenting...

 

[SiZo]

Någon delade med sig om en före detta som till och med var svartsjuk på hästen. I mitt fall är han eld och lågor över hästintresset så länge det inte tar för mycket tid. Skjutsar mig gärna till stallet, hänger med, berömmer min ridning och uppmuntrar. Men när det kommer till träningen kan han inte bjuda på "Fan vad stark du blivit" eller något bekräftande, det är som att det är ett nödvändigt ont som inte ska uppmuntras. Jag höll på med gymnastik en del och tycker att det är sjukt häftigt att kunna stå på händer och liknande. I början av vårt förhållande visade jag en kort videosnutt med ett handstående jag var sjukt stolt över. "Varför ska du ha en film där du bara skrevar med benen?".

Likadant när det gäller arbete. När jag sökte jobb på en bokhandel (på grund av mitt låga självförtroende tyckte jag att jag inte längre klarade av mitt nuvarande jobb, som jag egentligen älskar) var han eld och lågor. Var glad, peppade och frågade mycket. Jag fick det inte utan utvecklades istället på mitt nuvarande jobb, fick svårare arbetsuppgifter och mycket beröm. "Kul". Ingen fråga vad det innebär, ingenting...

I stallet finns ju oftast inget hot mot honom, ingen man som kommer stjäla dig eller liknande. Dessutom så är man oftast allt annat än attraktivt klädd i stallet. Det är bara på vägen till stallet som han måste hålla koll på dig!

På gymmet kan du ju hitta någon annan.

 

[YinAndYang]

Förhoppningsvis inser TS att du inte har något att tillföra tråden eller hennes situation som den ser ut idag. Hon verkar smart o har förmågan att reflektera över sig själv o sin relation, till skillnad mot dig.
Du verkar leva i en destruktiv relation där det är du som är destruktiv o parasiterar på din partners livsgnista o energi. Får det dig att må bra? Dags att söka hjälp av en psykolog eller liknande.

Vad är motivet till att du reggade dig här under gårdagen enkom för att svara i denna tråden?

För att berätta min historia som alla andra här. Ingenstans har jag sagt att TS ska stanna med honom, bara att hon är den viktigaste och ska ta hand om sig.
Tydligen är jag bara destruktiv och dålig så jag lämnar tråden, ber om ursäkt att jag har skrivit min del.
Hoppas allt löser sig för TS. Kram

 

[mandalaki]

Någon delade med sig om en före detta som till och med var svartsjuk på hästen. I mitt fall är han eld och lågor över hästintresset så länge det inte tar för mycket tid. Skjutsar mig gärna till stallet, hänger med, berömmer min ridning och uppmuntrar. Men när det kommer till träningen kan han inte bjuda på "Fan vad stark du blivit" eller något bekräftande, det är som att det är ett nödvändigt ont som inte ska uppmuntras. Jag höll på med gymnastik en del och tycker att det är sjukt häftigt att kunna stå på händer och liknande. I början av vårt förhållande visade jag en kort videosnutt med ett handstående jag var sjukt stolt över. "Varför ska du ha en film där du bara skrevar med benen?".

Likadant när det gäller arbete. När jag sökte jobb på en bokhandel (på grund av mitt låga självförtroende tyckte jag att jag inte längre klarade av mitt nuvarande jobb, som jag egentligen älskar) var han eld och lågor. Var glad, peppade och frågade mycket. Jag fick det inte utan utvecklades istället på mitt nuvarande jobb, fick svårare arbetsuppgifter och mycket beröm. "Kul". Ingen fråga vad det innebär, ingenting...

Stallet är ju en kvinnodominerad miljö. Klart han gillar det. Att han är emot ditt kommande utbildningsval beror förmodligen på att polisen är mansdominerat. Inse vilket helvete du skulle få varje dag du skulle till jobbet. För att inte tala om när du kom hem.

Jag tror att ALLA i din situation har oroat sig jättemycket för det praktiska. Ekonomin, boendet, ridningen osv. Men jag är rätt säker på att ALLA också har upptäckt att allt det där gick att lösa, med tiden. Inte minst för att idérikedomen och initiativförmågan ökat markant när de kommit ifrån sin förtryckare.

 

[Raderad medlem 94602]

Om du skulle ta hjälp av en manlig tränare...Tror du han skulle vara lika stöttande då i hästeriet?
Och varför skjutsa dig dit och hänga kvar när du kan köra själv? Tom när han verkar stöttande så är han egentligen kontrollerande. Han stöttar inte. Han vill ha koll

 

[Hemligaste]

Stallet är ju en kvinnodominerad miljö. Klart han gillar det. Att han är emot ditt kommande utbildningsval beror förmodligen på att polisen är mansdominerat. Inse vilket helvete du skulle få varje dag du skulle till jobbet. För att inte tala om när du kom hem.

Jag tror att ALLA i din situation har oroat sig jättemycket för det praktiska. Ekonomin, boendet, ridningen osv. Men jag är rätt säker på att ALLA också har upptäckt att allt det där gick att lösa, med tiden. Inte minst för att idérikedomen och initiativförmågan ökat markant när de kommit ifrån sin förtryckare.

Mitt nuvarande arbete är också mansdominerat och jag tycker så oerhört mycket om mina manliga kollegor, de är som de bästa bröder allihopa. Men det vågar jag såklart inte säga. Han tolererar det så länge jag inte pratar om dem, trivs bäst när jag jobbar med en av kvinnorna eller en av "gubbarna"

Han fäller ofta kommentarer om en barndomskompis till mig som idag är polis. Att min pappa hellre skulle vilja att jag var tillsammans med honom trots att min pappa aldrig sagt någon sådant. En gång på en familjemiddag då min sambo närvarande frågade min pappa bara om jag hört något från J eller träffat honom på senaste, sedan pratade han lite nostalgiskt om hur vi lekte som barn. Inget mer. Min sambo säger även att alla är otrogna på polishögskolan och att polisens personalfester är riktiga grisfester där alla ligger med alla typ. Vilket gör mig ledsen, såklart. Som att jag bara ute efter att haffa en polis vid första bästa tillfälle.

Han har nämnt att ridkläder, ridstövlar och ridbyxor är sexigt, så det är kanske därför han måste följa med. Vi såg en träning en gång då det var en kille med. Då sa han bara att jag skulle sluta dregla, eller om det var en sån där kille jag ville ha egentligen.

 

[Hemligaste]

Jag mejlade precis på en etta. Inflyttning snarast, privat hyresvärd. Får jag den är det över. Jag undrar hur jag ska lösa den dubbla hyran dock... I värsta fall får jag ta ett lite dyrare lån.

 

[aprilmaj]

Jag mejlade precis på en etta. Inflyttning snarast, privat hyresvärd. Får jag den är det över. Jag undrar hur jag ska lösa den dubbla hyran dock... I värsta fall får jag ta ett lite dyrare lån.

Håller tummarna. Vi skramlar till den dubbla hyran