Huruvida en älskar mer är ingenting jag orkar tänka efter om just nu men det där rörande att inte ha familj och vänner nära kan jag relatera till. Jag flyttade 25 mil för några år sedan. Nu har jag 2 barn med en person som har sina rötter här. Han är inte intresserad av att flytta pga jobb, åtminstone inte förrän han kanske kan jobba hemifrån. Äldsta barnet är 3 år men har hamnat i ett läge där kompisar är intressant och hon har funnit fina vänner på fsk och fsk är verkligen underbar så det känns som att det skulle vara tråkigt att slita barnet ifrån det här.
Samtidigt känner jag mig ganska färdig med att bo här. Sist vi åkte ifrån mamma träffade jag på en gammal kompis till mig och lillebror och insåg hur mycket jag saknar det jag hade där. Jag grät på vägen hem. Jag saknar familjen och tänker ofta på hur mycket jag kommer att ångra min flytt den dagen familjemedlemmar dör. Tanken är nära då jag förlorat både pappa och lillasyster många, många år för tidigt. Jag har även insett att om vi separerar kommer jag att ha ett helvete om jag ska bygga upp mitt liv här igen som singel. Svårt att hitta bostad, halvt omöjligt att få ihop det med förskola själv med barnen på mina dagar så jag måste byta jobb. I stort sett inget nätverk då jag antingen jobbat eller varit föräldraledig så umgänget är koncentrerat till jobbet och att jag ibland bytt några ord med någon på öppna förskolan. Givetvis självförvållat men orken har inte funnits. Jag är inne på att flytta isär på sikt för att komma "hem" om inte maken följer med men det får bli när barnen är äldre i så fall.
Såå, visst är man mer sårbar när man är långt hemifrån och om jag inte minns fel är du väldigt väldigt långt hemifrån också. Det tror jag absolut kan påverka hur relationen känns. Att din partner är det närmaste familj du har inom rimligt avstånd.
