Vi dejtar vidare - del 14

[Petruska]

Nu verkar du inte vilja förstå vad jag menar igen... ...och skyller på mig och skruvade tolkningar
Enligt mig har du iaf kastat sten i glashus. Ganska ordentligt också.

Javisst. Att du tolkar det att jag inte tycker att jag kompromissar som att jag bara öser på och gör min grej, och sedan när du inser att jag - mot allt vad du har förmodat - kanske faktiskt inte tillämpar "min trottoar, mina regler" så är även det en brist hos mig.

Jag frågade förresten partnern precis. Hen tycker inte heller att jag kompromissar.

 

[mandalaki]

Ett tips är att vara öppen med att du är i ett utforskar-mode, är sällan speciellt kul när man inser att man bara är ett objekt för utforskning. Varit med om det ett par gånger, relativt straighta tjejer som vill träffas och ligga lite. När de vill ha något mer seriöst blir det att de går tillbaka till män.
Kanske låter bitter.

Inte det minsta bitter. Superbra råd. Du är inte ensam om att klaga på att användas som försökskanin.

 

[Gotthard]

Jag träffar tjejer via tinder, aldrig använt någon annan app. Men jag bor i en stor stad, vet inte om det är lika bra i en mindre stad dock. Känns som att alla har tinder..

Ett tips är att vara öppen med att du är i ett utforskar-mode, är sällan speciellt kul när man inser att man bara är ett objekt för utforskning. Varit med om det ett par gånger, relativt straighta tjejer som vill träffas och ligga lite. När de vill ha något mer seriöst blir det att de går tillbaka till män.
Kanske låter bitter.

Du låter inte alls bitter, förstår precis vad du menar. inte kul att vara "something for fun" oavsett om det gäller killar eller tjejer. Jag kommer absolut köra med öppna kort!

 

[parellikusken]

Inte det minsta bitter. Superbra råd. Du är inte ensam om att klaga på att användas som försökskanin.

Nej, tyvärr hör jag om det ibland. Numera känns det inte så vanligt som när jag var yngre, tror yngre utforskar mer och med mindre eftertänksamhet.
På något sätt får det mig att känna mig objektifierad, att jag inte är en människa som förtjänar öppenhet och respekt, utan med som ett objekt med en sexualitet.

 

[monster1]

Nej, tyvärr hör jag om det ibland. Numera känns det inte så vanligt som när jag var yngre, tror yngre utforskar mer och med mindre eftertänksamhet.
På något sätt får det mig att känna mig objektifierad, att jag inte är en människa som förtjänar öppenhet och respekt, utan med som ett objekt med en sexualitet.

Helt begriplig känsla om än inte så kul!

 

[mandalaki]

Nej, tyvärr hör jag om det ibland. Numera känns det inte så vanligt som när jag var yngre, tror yngre utforskar mer och med mindre eftertänksamhet.
På något sätt får det mig att känna mig objektifierad, att jag inte är en människa som förtjänar öppenhet och respekt, utan med som ett objekt med en sexualitet.

Det förstår jag verkligen. Att bara vara intressant som någon att testa på. Det är otroligt respektlöst.

 

[Sar]

Du har rätt i det du säger. Det är bara så sjukt svårt att hitta rätt hjälp.



Jag måste väl erkänna att han inte bara ifrågasatte min sexualitet, utan han hade även en rätt aggressiv och provocerande framtoning. Bland annat har jag en tendens att gråta när jag pratar om hur mycket min häst betyder för mig, att han gör så att jag håller mig ovanför ytan i vardagen. Han var det som hjälpte mig ur en sex år lång sjukskrivning.
Under studietiden brände jag dock ut mig, och det var nog delvis pga. stressen över att få det att gå ihop ekonomiskt och tidsmässigt då jag jobbade samtidigt för att ha råd med hästen.
Terapeuten kallade mig då ett barn, att jag var som en barn för att jag behövde en häst. Att jag måste förstå att jag inte kunde ha en häst, att mitt tänk var barnsligt. Han härmade mig även.
Jag grät mer då.
Detta var bara ett exempel.

Haha... Nu när jag skriver det inser jag att jag inte ska gå tillbaka till honom. Att det var ett sjukt samtal vi hade.

Kommer inte orka anmäla dock. Kanske när jag mår bra igen i så fall.

Vilket kräk! Att härmas är väl barnsligt om något. Bra att du inte går dit mer!

 

[strawberrysylt]

Intressant diskussion om mat och att anpassa sig till den andra. Vi diskuterade precis samma sak igår jag och en kompis faktiskt! Men, jag tycker att man visst kan äta olika mat =). Om t ex mitt ex var jättesugen på thaigryta och jag var jättesugen på pannkaka... då tycker jag för min del att varför inte att båda äter det de är sugna på? =) Sen visst att det kan va roligt att äta samma sak också förstås, men ser inget fel i att inte göra det heller. Så blir det ju om man äter ute också? =)
Plus det här med vegetarian/vegan, någon (har glömt vem det var) frågade om det är en dealbreaker. Jag är vegetarian (äter gärna veganskt), men för mig är det ingen dealbreaker. Men, jag säger som någon sa att det är ju absolut ett plus om det finns ett intresse och en öppenhet för vegomat och diskussioner kring varför man är det, än om personen är helt fastlåst vid köttet och knappt vågar äta pannkaka till lunch/middag av rädsla för att få akuta bristsjukdomar typ. Pulkakillen är inte vegetarian, men väldigt öppen för det, vilket är kul! Sen som sagt här i min del av landet känns det ganska ovanligt med (främst killar) som är vegetarian, så jag är van vid att det är så...

Vegokillen har föreslagit att vi ska ses på söndag..! Kul, men vad hittar man på här i hålan en söndag, tro? ^^ Vi får väl komma på nåt! =)
Har även börjat prata med en till (skoterkillen ) på Tinder och en kille på hp =) Skoj!

//r

 

[Petruska]

I min umgängeskrets som jag har i staden jag bor i är det rätt främmande att man skulle äta kött. Visst, några gör det någon gång ibland, men sällan. Jag blir förvånad varje gång jag ser någon vän eller bekant äta kött. Jag är själv vegetarian/tidvis vegan sedan över 15 år tillbaka.
Vi är alla medvetna personer som tänker mycket på klimatet och våran påverkan på det, vi äter alltså inte kött av miljöhänsyn. Vi har helt enkelt ett etiskt förhållningssätt till vår kost och hur vi lever.

Men musikern jag dejtar äter kött.. Och ser inga problem med att äta kött. Och det är det sistnämnda jag ser ett problem med, hen och jag delar inte samma synsätt på världen. Hen köper heller inte ekologiska grönsaker..
Haha, det låter sjukt fånigt att bry sig om detta, men det är som att vi inte har samma synsätt på världen.

Är detta en dealbreaker? Kan jag fortsätta dejta någon som inte delar samma etiska värderingar som mig?
Skulle ni se det som en dealbreaker?

(Observera att hen är hästallergiker, men jag kom över det och inser att det inte behöver vara en dealbreaker. Jag är alltså rätt så accepterande.. )

Jag vet ärligt inte om det vore avgörande för mig. Risken finns.

Min tankegång handlar om att en del saker vill jag ha i mina nära relationer och hemma. Särskilt sådant som känns som "jag", och som inte direkt är mainstream ute i stora världen. Samstämmighet kring mat, miljö, etik, politik och djur (alltså som en sorts paket av värderingar) hör nog dit. Jag kan inte se mig i ett förhållande där jag antingen måste argumentera på temat eller måste förklara och "undervisa". Jag vill dela! Och jag vill mötas i likheterna, och jag vill nog att det där är en likhet.

Andra saker som är viktiga för mig, kvittar helt i relation till partner. Jag har tex aldrig varit ihop med någon som rider, och det är ingen grej överhuvudtaget.

 

[Bison]

Polisen har pratat om att ses nästa vecka när han kommer tillbaka igen. Hoppas vi hittar en dag som funkar, mitt jobb är ju inte direkt flexibelt

Vi hade ju ett riktigt Hollywoodhångel igår, vill gärna fortsätta med det och lite mer

 

[sorbifolia]

För mig är det numera viktigt att ha någorlunda samma etiska värderingar som den jag eventuelt ska leva ihop med. Orkar inte med att vara oense om saker som är viktiga för mig - blev alldeles för mkt bråk av det med exet.

Just angående maten så för min del blir även det praktiska och hur man anpassar sig viktigt i ett seriöst förhållande. Själv skulle jag t.ex. antagligen inte orka bo tillsammans med en vegan. Det blir för jobbigt iom att jag nästan inte gillar någon typ av vegansk mat och inte klarar äta tillräckligt mycket av det för att täcka mitt kaloribehov. Så vi skulle behöva göra separat mat hela tiden. Skulle även sakna att dela glädjen över att äta min favoritmat tillsammans med partnern, blir lite som i exemplet om att titta på film tillsammans vs var för sig. Dvs vi behöver inte äta det samma alltid, men ibland är upplevelsen en viktig bit i relationen.

 

[Petruska]

För mig är det numera viktigt att ha någorlunda samma etiska värderingar som den jag eventuelt ska leva ihop med. Orkar inte med att vara oense om saker som är viktiga för mig - blev alldeles för mkt bråk av det med exet.

Just angående maten så för min del blir även det praktiska och hur man anpassar sig viktigt i ett seriöst förhållande. Själv skulle jag t.ex. antagligen inte orka bo tillsammans med en vegan. Det blir för jobbigt iom att jag nästan inte gillar någon typ av vegansk mat och inte klarar äta tillräckligt mycket av det för att täcka mitt kaloribehov. Så vi skulle behöva göra separat mat hela tiden. Skulle även sakna att dela glädjen över att äta min favoritmat tillsammans med partnern, blir lite som i exemplet om att titta på film tillsammans vs var för sig. Dvs vi behöver inte äta det samma alltid, men ibland är upplevelsen en viktig bit i relationen.

Ja, jag vill nog helst vara ihop med min kulinariska enäggstvilling. Jag gillar att vara väldigt lika varandra när det gäller mat. Både vad man faktiskt äter och gillar, men också funderingar om mat, klimat och djur och sådant. Alltså att man är lika "automatiskt", inte som resultat av förhandlingar.

 

[Red_Chili]

Ja, jag vill nog helst vara ihop med min kulinariska enäggstvilling. Jag gillar att vara väldigt lika varandra när det gäller mat. Både vad man faktiskt äter och gillar, men också funderingar om mat, klimat och djur och sådant. Alltså att man är lika "automatiskt", inte som resultat av förhandlingar.

En god vän till mig är som min tvilling när det gäller sådant, men mycket(!) bättre på matlagning än vad jag någonsin varit. Jag hälsade på henne över några dagar förra våren och det var så otroligt enkelt allting då, och varje måltid hon lagade kändes som den godaste jag någonsin ätit. Herregud vad jag inte ville åka därifrån! Hon borde kasta ut sin sambo och bo med mig istället, vi skulle kunna äta gott och åka på hundtävlingar varje helg

 

[parellikusken]

Jag vet ärligt inte om det vore avgörande för mig. Risken finns.

Min tankegång handlar om att en del saker vill jag ha i mina nära relationer och hemma. Särskilt sådant som känns som "jag", och som inte direkt är mainstream ute i stora världen. Samstämmighet kring mat, miljö, etik, politik och djur (alltså som en sorts paket av värderingar) hör nog dit. Jag kan inte se mig i ett förhållande där jag antingen måste argumentera på temat eller måste förklara och "undervisa". Jag vill dela! Och jag vill mötas i likheterna, och jag vill nog att det där är en likhet.

Andra saker som är viktiga för mig, kvittar helt i relation till partner. Jag har tex aldrig varit ihop med någon som rider, och det är ingen grej överhuvudtaget.

Jag håller med dig i det, jag vill också dela och mötas i likheten. Jag vill ha någon som strävar efter att skapa samma samhälle som jag själv vill göra, någon som har samma målbild. Samma strävan. I det stora hela i alla fall.

Idealet vore att hitta en hästmänniska, men min dealbreaker om att personen måste vilja förkovra sig inom kultur hänger sällan samman med att ha häst. Är mycket viktigare för mig att personen håller på med konst på något sätt än att den har en häst, även om det vore fantastiskt fint.

 

[emma-vsm]

Jag håller med dig i det, jag vill också dela och mötas i likheten. Jag vill ha någon som strävar efter att skapa samma samhälle som jag själv vill göra, någon som har samma målbild. Samma strävan. I det stora hela i alla fall.

Om jag tänker seriös relation känns dom här sakerna väldigt viktigt för mig också. Frågan är varför jag sällan haft relationer som bygger på det? Inte för att vi varit långt ifrån varandra, oftast i relationer har vi varit (parti)politiskt lika men jag har inte haft någon partner som är lika uttalat intresserad av jämlikhet och djurrätt tex.
Med dejten har jag tänkt att det inte är konstigt eftersom vi har så olika bakgrund, han har erfarenheter och perspektiv som jag aldrig kommer kunna dela, och vv. Det har hänt att vi blivit osams några gånger när vi diskuterat frågor som är viktiga för mig, och det gnager lite.

 

[Petruska]

Jag håller med dig i det, jag vill också dela och mötas i likheten. Jag vill ha någon som strävar efter att skapa samma samhälle som jag själv vill göra, någon som har samma målbild. Samma strävan. I det stora hela i alla fall.

Idealet vore att hitta en hästmänniska, men min dealbreaker om att personen måste vilja förkovra sig inom kultur hänger sällan samman med att ha häst. Är mycket viktigare för mig att personen håller på med konst på något sätt än att den har en häst, även om det vore fantastiskt fint.

Ja, jag tycker också att någon sorts kulturella, intellektuella och estetiska intressen är viktigare att dela än hästeriet. Inte på ditt vis, som jag tolkat det, men som en sorts bas för hur vi förstår världen. Ju fler halvsmala intressen en har, desto mindre blir ju urvalsgruppen för tänkbara partners. Och då är för mig hästintresset ett som känns oviktigt att dela, vilket nästan är konstigt med tanke på hur mycket hästen dominerar min ekonomi och min tid.

Men jag har ju aldrig haft tillfälle att dela hästintresset med en partner, så jag vet ju inte vad jag går miste om.

 

[Petruska]

Om jag tänker seriös relation känns dom här sakerna väldigt viktigt för mig också. Frågan är varför jag sällan haft relationer som bygger på det? Inte för att vi varit långt ifrån varandra, oftast i relationer har vi varit (parti)politiskt lika men jag har inte haft någon partner som är lika uttalat intresserad av jämlikhet och djurrätt tex.
Med dejten har jag tänkt att det inte är konstigt eftersom vi har så olika bakgrund, han har erfarenheter och perspektiv som jag aldrig kommer kunna dela, och vv. Det har hänt att vi blivit osams några gånger när vi diskuterat frågor som är viktiga för mig, och det gnager lite.

För mig är det en av sakerna som känns knepiga med nätdejting. Det är stor skillnad mellan att träffa någon ny i sina hemmavatten och att göra det på så allmän plats som en dejtingsajt. Dem vi träffar i hemmavattnen, är det ju mycket mer sannolikt att vi är lika än dem vi träffar på nätet.

 

[Red_Chili]

Jag håller med dig i det, jag vill också dela och mötas i likheten. Jag vill ha någon som strävar efter att skapa samma samhälle som jag själv vill göra, någon som har samma målbild. Samma strävan. I det stora hela i alla fall.

Idealet vore att hitta en hästmänniska, men min dealbreaker om att personen måste vilja förkovra sig inom kultur hänger sällan samman med att ha häst. Är mycket viktigare för mig att personen håller på med konst på något sätt än att den har en häst, även om det vore fantastiskt fint.

Av ren nyfikenhet: varför är det viktigt att personen håller på med konst på något sätt? Fungerar det inte om personen "bara" fullt ut accepterar dina intressen osv?

 

[parellikusken]

Av ren nyfikenhet: varför är det viktigt att personen håller på med konst på något sätt? Fungerar det inte om personen "bara" fullt ut accepterar dina intressen osv?

För att jag vill ha någon som förstår skapandeprocessen, någon som kan sätta sig in i mina kval och kunna förstå mig och det jag gör. Någon att prata med och dela sitt innersta med, vilket blir svårt med någon som inte skapar konst. Att skapa konst är för mig ett sätt att förhålla sig till världen på, ett sätt att se på och ett sätt att kommunicera på.
Det behöver såklart inte vara just konsthantverk och ljudkonst som är det jag håller på med, utan det kan vara vad som helst, dans, foto, musik, träslöjd, film.. Något som man lägger ned sig själv i, och kommunicerar med.

Så svårt att beskriva, men har försökt nu i alla fall.

 

[Petruska]

Av ren nyfikenhet: varför är det viktigt att personen håller på med konst på något sätt? Fungerar det inte om personen "bara" fullt ut accepterar dina intressen osv?

Jag tycker att det där mer "fullt ut acceptera" mina intressen är lite lurigt. Jag vill inte "bli accepterad". Jag vill dela. Acceptans är inte för nära relationer, accepterar gör man ju med kreti och pleti, tänker jag. Delar, gör man med ett fåtal.

Om det ens finns en uppfattning om att "acceptera" mina intressen, så betyder ju det just att rimligheten av mina intressen kan ifrågasättas. Och att partner är en så bra partner som just "accepterar". Det räcker ingenstans för mig.

För mig gäller det särskilt sådana intressen som jag själv upplever väldigt tydligt kopplar till vem jag är och hur jag förhåller mig till världen. Det visar sig ju då betyda att partner inte behöver vara intresserad av hästar, men partner måste ha ungefär samma uppfattning om djur i allmänhet som jag. Partner måste tycka att hästens välfärd är en intressant och viktig fråga, måste fatta de moraliska och politiska implikationerna av den, och en massa sådant.

Däremot behöver partner inte intressera sig för hur jag ska få ordning på bakdelsvändningarna åt höger. Den frågan handlar inte om vem jag är och hur jag förhåller mig till världen. Men om jag i min desperation skulle bestämma att det tex krävs "hårda tag" eller tvingande hjälptyglar för ändamålet, då vill jag att partner påminner mig om vad jag egentligen tycker om sådant.