Nu känns det verkligen som om det är dags för mig att beställa ett 'crazy cat lady starter kit'.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
- Min första pojkvän var otrogen mot mig.
- Min andra pojkvän var jag tillsammans med i nästan fem år. Var förlovade och hade en bostadsrätt ihop. När jag kom hem en dag efter jobbet hade han lämnat en lapp på köksbordet där han skrivit att han inte ville mer.
- Min tredje pojkvän gjorde slut med mig genom att säga att han aldrig tyckt om mig och att vi inte hade något gemensamt (bara nån vecka innan hade vi pratat om att flytta till Sverige ihop).
- Och i våras blev jag dumpad över facebook av en kille som försvann spårlöst i två veckor och sen skickade ett mail till mig.
Min tillit till killar är inte så hög. Det är många som visar intresse för mig, men de vill bara en, enda sak med mig.
Det är olika typer av killar jag träffar, i olika åldrar och det är inte bara genom krogen. Men det verkar inte spela någon roll, de vill ändå bara ligga.
Och nu har jag verkligen fått nog. Träffade en jämnårig kille för ett tag sen och mitt hjärta slog verkligen hårt för honom. Sedan visade det sig att han har flickvän sedan sju år tillbaka. Han sa att jag skulle ge honom lite tid, deras förhållande har inte varit bra på länge och att allt snart skulle se annorlunda ut. Jaja. Ingenting har hänt än så länge och jag har inte pratat med honom på flera veckor.
Sedan är det två andra killar som även de har flickvänner, men som ändå skickar sms till mig om hur mycket de vill ha mig. Jag påpekar varje gång att DE HAR FLICKVÄNNER men de bara "jo men du gör mig ändå galen". Och jag vet hur ont det gör när den man älskar är otrogen mot en, så jag skulle aldrig göra något med dessa killar. Och jag vill inte heller ha en kille som beter sig så fast de är i ett förhållande.
I helgen träffade jag en man som är gift och har två barn. Vi var fulla, vi kysstes och det var bara SÅ FEL. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete och grät hela gårdagen över det. Han tjatade om att jag skulle sova hos honom, men jag totalvägrade och påpekade för honom att han är gift. "Jamen det är inte bra mellan oss, hon är sjuk och ligger på sjukhus". Men var hos henne då! Sup dig inte full och var otrogen.
Jag blir så himla ledsen. Det var redan nog svårt för mig att lita på killar men efter att ha haft fyra killar efter mig som alla är i förhållanden får mig bara att må illa. Är det såhär verkligheten är?
Varför kan ingen bli kär i mig? Duger jag inte? Visst, jag har mina problem och jag äter antidepressiva och går i terapi, men det är liksom ingenting jag säger till killar i första taget. Jag har en fin personlighet, mycket humor, är smart... Jag VET att jag är en bra person och att jag bara är värd det bästa. Men det verkar inte finnas någon för mig.
Jag brukar alltid säga att jag inte vill ha barn. Att jag vill gifta mig men enbart för att få bära en fin klänning och ha en rolig fest. Men sanningen är den att jag innerst inne vill ha en familj. Jag vill gifta mig, jag vill ha barn. Någon att dela livet med. Det känns som att jag försöker lura mig själv genom att hela säga att jag inte vill ha familj. Jag är 28 år, kanske det är min biologiska klocka som gör sig påmind, jag vet inte.
Vad gör jag för fel?
Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
- Min första pojkvän var otrogen mot mig.
- Min andra pojkvän var jag tillsammans med i nästan fem år. Var förlovade och hade en bostadsrätt ihop. När jag kom hem en dag efter jobbet hade han lämnat en lapp på köksbordet där han skrivit att han inte ville mer.
- Min tredje pojkvän gjorde slut med mig genom att säga att han aldrig tyckt om mig och att vi inte hade något gemensamt (bara nån vecka innan hade vi pratat om att flytta till Sverige ihop).
- Och i våras blev jag dumpad över facebook av en kille som försvann spårlöst i två veckor och sen skickade ett mail till mig.
Min tillit till killar är inte så hög. Det är många som visar intresse för mig, men de vill bara en, enda sak med mig.
Det är olika typer av killar jag träffar, i olika åldrar och det är inte bara genom krogen. Men det verkar inte spela någon roll, de vill ändå bara ligga.
Och nu har jag verkligen fått nog. Träffade en jämnårig kille för ett tag sen och mitt hjärta slog verkligen hårt för honom. Sedan visade det sig att han har flickvän sedan sju år tillbaka. Han sa att jag skulle ge honom lite tid, deras förhållande har inte varit bra på länge och att allt snart skulle se annorlunda ut. Jaja. Ingenting har hänt än så länge och jag har inte pratat med honom på flera veckor.
Sedan är det två andra killar som även de har flickvänner, men som ändå skickar sms till mig om hur mycket de vill ha mig. Jag påpekar varje gång att DE HAR FLICKVÄNNER men de bara "jo men du gör mig ändå galen". Och jag vet hur ont det gör när den man älskar är otrogen mot en, så jag skulle aldrig göra något med dessa killar. Och jag vill inte heller ha en kille som beter sig så fast de är i ett förhållande.
I helgen träffade jag en man som är gift och har två barn. Vi var fulla, vi kysstes och det var bara SÅ FEL. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete och grät hela gårdagen över det. Han tjatade om att jag skulle sova hos honom, men jag totalvägrade och påpekade för honom att han är gift. "Jamen det är inte bra mellan oss, hon är sjuk och ligger på sjukhus". Men var hos henne då! Sup dig inte full och var otrogen.
Jag blir så himla ledsen. Det var redan nog svårt för mig att lita på killar men efter att ha haft fyra killar efter mig som alla är i förhållanden får mig bara att må illa. Är det såhär verkligheten är?
Varför kan ingen bli kär i mig? Duger jag inte? Visst, jag har mina problem och jag äter antidepressiva och går i terapi, men det är liksom ingenting jag säger till killar i första taget. Jag har en fin personlighet, mycket humor, är smart... Jag VET att jag är en bra person och att jag bara är värd det bästa. Men det verkar inte finnas någon för mig.
Jag brukar alltid säga att jag inte vill ha barn. Att jag vill gifta mig men enbart för att få bära en fin klänning och ha en rolig fest. Men sanningen är den att jag innerst inne vill ha en familj. Jag vill gifta mig, jag vill ha barn. Någon att dela livet med. Det känns som att jag försöker lura mig själv genom att hela säga att jag inte vill ha familj. Jag är 28 år, kanske det är min biologiska klocka som gör sig påmind, jag vet inte.
Vad gör jag för fel?