När man vill olika

[Nepenthe]

Jag hade kännt mig lite lurad.
Varför har han inte sagt något innan?

Rent konkret är det ett förhållande som inte kommer fungera iom detta.
Det är frågan om han ska ta ett beslut eller du. Och det kan bara ni avgöra.

 

[Svartkatt]

Jag hade i ditt ställe också känt mig lurad av att han dolt dessa känslor i sju år. Att ändra sig är ju enbart mänskligt, men just det där att detta verkar vara något han gått och tänkt på i sju år hade verkligen stört mig också.

Förutom den biten känner jag att ansvaret i såna här frågor egentligen mest ligger hos den part som vill ha barn. Den andre är ju egentligen nöjd med livet som det är? Personen som vill ha barn får i mina ögon ta ställning till hur viktigt det är med barn kontra hur viktig relationen med partnern som inte vill ha barn är.

Jag är själv inte något barnmaterial. Jag säger inte skarpt nej heller men jag hade antagligen inte blivit en speciellt bra förälder och det mesta engagemanget hade behövt komma från den andre föräldern i så fall. Jag hade som singel inte velat ge mig in en relation med en man i min egen ålder som inte har egna barn men vill ha det, alternativt inte känner sig färdig med barn. Nu börjar det biologiskt sett ändå snart vara för sent för min del, så jag har ställt in mig på ett liv utan barn. Dessutom attraheras jag av män som är så pass gamla att de snarare håller på att få barnbarn än egna småbarn, det underlättar.

 

[Red_Chili]

Jag hade i ditt ställe också känt mig lurad av att han dolt dessa känslor i sju år. Att ändra sig är ju enbart mänskligt, men just det där att detta verkar vara något han gått och tänkt på i sju år hade verkligen stört mig också.

Förutom den biten känner jag att ansvaret i såna här frågor egentligen mest ligger hos den part som vill ha barn. Den andre är ju egentligen nöjd med livet som det är? Personen som vill ha barn får i mina ögon ta ställning till hur viktigt det är med barn kontra hur viktig relationen med partnern som inte vill ha barn är.

Håller helt med i det här.

För egen del gjorde jag tydligt för sambon redan när han visade intresse av att ses mer "seriöst" att om han förväntade sig barn osv i framtiden, då var jag helt fel person för honom. Just för att jag vet att det är en viktig del för många. Nu har det, än så länge, varit så att även han känner tvärt nej med den biten. Men man vet inte, han kanske ändrar sig i framtiden? Inte för att det känns troligt alls, men OM han gör det, då är det absolut hans sak att hantera. Jag lär inte ändra mig om jag inte får en hjärnskada eller något (och då är det nog ändå inte så lämpligt)

Men, det är absolut något vi också diskuterat, vad händer om någon ändrar sig, hur troligt är det osv. Inte bara i barnfrågan, utan allmänt i livet. Hur blir det om vi plötsligt, oavsett anledning, blir så att vi vill tillräckligt olika för att inte längre bo ihop? Så länge vi kan kommunicera bra om allt så blir det inte heller att något är "bortkastat" eller "i onödan". Vi har det bra nu. Det är bra. Det kommer så sett alltid vara bra år ihop, även om vi i framtiden inte är ett par. Några erfarenheter rikare bara.

 

[cirkus]

Absolut. Det jag reagerade på var att det kom fram att han känt såhär sen första början även om han sagt något annat.

Jag reagerar inte bara på det utan även sanningsnojan. Min erfarenhet är att den är där för att nån annan ska fatta beslut. Dvs du ska antingen foga dig eller göra slut, han tar exakt NOLL ansvar för situationen. Nu blir den till ett skav i dig istället för att han faktiskt hanterar sina känslor.

 

[Midsommarblomster]

Jag skulle vilja se det här med barnlängtan som något mer flytande än vad de flesta verkar göra. Det kan väl komma och gå lite, man behöver inte ångra sig resten av livet för att man inte skaffar barn trots barnlängtan. Vissa kanske gör det, men alla måste inte göra det. Det finns fler saker som jag tidvis verkligen vill i livet men så prioriterar jag annat, som också är bra eller kanske bättre ändå eftersom jag väljer det. Vill din sambo verkligen ha barn så tycker jag kan ska prioritera att få det. Det är en stor sak. Men det jag försöker säga är att han kanske ändå väljer dig och blir nöjd med det valet, och det bör nog kanske vara upp till honom.

 

[starcraft]

Jag hade känt mig väldigt lurad av att han har gått och sagt att inte vill ha barn och är fine med att leva ett liv utan barn och sen ändå gått och hållit en hemlig önskan om familjelivet med barn. Det hade varit en helt annan sak om det var en längtan och en önskan som växt fram under de senare åren. Jag har själv varit en sån som har ändrat mig, mycket på grund av den partner jag har och den jämställda och öppna relation vi har som gör att det känns möjligt för mig. Men nu har ingen av oss en önskan att ha barn till ”varje pris” så vi båda väljer relationen framför barn om det är så att vi inte skulle ha gemensam syn på det hela.

Det är så klart svårt att säga utan att vara i den sitsen själv, men för mig hade en del av tilliten varit skadad såpass att jag nog funderat på om jag ens vill fortsätta med relationen. Jag skulle inte vilja riskera att partnern avstår barn för mig och sen får man bittra kommentarer om ”allt den offrat för att vara med mig” flera år senare.

 

[Mia_R]

Mitt ex som visste redan från start var jag stod i frågan tog ändå upp det efter några år. Jag är väldigt glad att det aldrig blev mer än så. Jag är nöjd barnfri singel och han är gift med någon annan men fortfarande barnlös.

Jag har testat Hp men tydligt skrivit att någon med hemmavarande barn är ointressant, jag vill varken ha egna eller andras ungar och nu är det ju även kruxet med de som har barnbarn. Jag vill inte ha andras barnbarn som ska passas heller, så jag satsar på att bli en gammal tant med en massa katter istället.

 

[Palermo]

Tänkte från början göra ett anonymt nick men orkar faktiskt inte. Ni som känner mig irl kan ju hålla låg profil.

Igår släppte min sambo sedan 7 år tillbaka "bomben" att han vill ha en familj, dvs med barn och hela kittet, inte nödvändigtvis biologiska men han vill ha barn.

Jag är barnfri och jag har ingen längtan eller önskan att någonsin få barn. Detta var jag tydlig med när vi började dejta och har varit tydlig med under alla år. Han påstod sig vara på samma linje men igår kröp det fram, efter 7 år, att han alltid haft en framtidsdröm om att bilda familj.

Han respekterar mitt val att inte vilja ha barn och försöker *inte* pressa mig till något. Samtidigt har jag nu en liten klump i magen. Jag förstod det som att hans längtan/önskan att bilda familj är väldigt stark och det är en viktig bit i livspusslet sas. Samtidigt mår han oerhört dåligt bara av tanken på att vi skulle separera.

Jag vill inte separera, han vill inte separera, men samtidigt har vi två starka motpoler som drar från varsit håll nu. Är det någon som varit i liknande situation och kan berätta lite hur ni resonerade. Slutade det med separation tillslut eller stannade ni och valde den ena vägen trots att det inte var vad den ena ville egentligen?

Man vet ju oftast inte så mycket detaljer om andras förhållanden, men om jag utgår från hur jag tolkat det jag sett omkring mig i mitt liv, så är det i stort sett så att om den ena i ett par vill ha barn, så blir det förr eller senare barn. Normen vinner, helt enkelt.

Sen vet jag inte om diverse separationer omkring mig kan ha berott på oenighet om barn. Kanske, kanske inte.

Du kan naturligtvis välja att dumpa, tex för att du upplever att han har varit oärlig. Eller för att det känns som att han är med dig tills du ändrar dig, eller tills han hittar någon annan att få sina barn med. Det är ditt val.

Resten är hans val.

 

[iNHALE]

Tack för era synpunkter, skönt att jag inte verkar resonera helt galet. Jag är som sagt inte verken arg eller irriterad utan känner mig mer lite "???" inför det hela. Jag gjorde också klart för honom när vi hade samtalet att jag inte är arg utan tvärt om tycker det är bra (mest för hans skull) att han berättar, får det ur sig och lägger korten på bordet sas. Det är ju ändå en viss börda att bära runt på och det har inte direkt blivit lättare av att jag alltid varit väldigt öppen och verbal ang mitt avståndstagande från barn och ganska ofta uttryckt mig på ett sätt som jag nu i efterhand inser att han måste tyckt varit väldigt jobbigt. Inte för att jag tar något ansvar för det iom att jag gått i tron att vi tycker lika, men meningen har ju aldrig varit att såra eller göra det jobbigt så nu har jag iaf en chans att kanske tänka på hur jag uttrycker mig ibland.

Vi pratade lite mer om det igår kväll och kom fram till att vi fortsätter som vanligt och den dagen han känner att barnlängtan är för stark så får han vara den som isf tar initiativet till en separation. Vill han inte separera så får han helt enkelt finna sig i att det inte blir några barn och så får det vara hans ok att bära den eventuella sorgen själv.

 

[Inte_Ung]

Dessutom attraheras jag av män som är så pass gamla att de snarare håller på att få barnbarn än egna småbarn, det underlättar.

Det finns de som gör både och samtidigt.
Eller t.o.m. får flera barn efter att de fått barnbarn.
Så helt säker är man nog aldrig.

 

[cirkus]

Vi pratade lite mer om det igår kväll och kom fram till att vi fortsätter som vanligt och den dagen han känner att barnlängtan är för stark så får han vara den som isf tar initiativet till en separation. Vill han inte separera så får han helt enkelt finna sig i att det inte blir några barn och så får det vara hans ok att bära den eventuella sorgen själv.

Jättebra att ansvaret läggs där det hör hemma.

 

[Svartkatt]

Det finns de som gör både och samtidigt.
Eller t.o.m. får flera barn efter att de fått barnbarn.
Så helt säker är man nog aldrig.

Förvisso men risken ser jag som betydligt mindre med en man i 50+åldern med vuxna utflugna barn än en barnlös man i min egen ålder alternativt en man i min egen ålder med små barn. Barnnormen är så pass stark att jag nog inte ens riktigt litat på att karln inte skulle ändra sig och vilja ha barn längre fram.

 

[Inte_Ung]

Förvisso men risken ser jag som betydligt mindre med en man i 50+åldern med vuxna utflugna barn än en barnlös man i min egen ålder alternativt en man i min egen ålder med små barn. Barnnormen är så pass stark att jag nog inte ens riktigt litat på att karln inte skulle ändra sig och vilja ha barn längre fram.

Ja antingen det, eller så är det skillnaden mellan en man som gillar att samla på barn och en som helst lever utan.

 

[Svartkatt]

Ja antingen det, eller så är det skillnaden mellan en man som gillar att samla på barn och en som helst lever utan.

Jag har faktiskt aldrig träffat en människa, oavsett kön, som ”samlar på barn”. De allra flesta jag känner har mellan två och fyra barn. Oddsen att just jag skulle råka på en person som vill ha åtta-tio barn ser jag som extremt låg.

Däremot är barnnormen för oss som inte har några barn extremt stor. Jag blir ifrågasatt av släktingar, av kollegor, av ytliga bekanta. Nu kan jag bara se det ur en barnlös kvinnas perspektiv, det kanske inte är lika påtagligt för en man dels för att en man biologiskt kan få barn högre upp i åldern och dels för att i alla fall i min omgivnings ögon är en självklarhet för en kvinna att vilja ha barn. Men jag skulle se det som en mycket större risk att en barnlös man ska vilja ha barn än att en trebarnsfar med utflugna barn ska vilja börja om.

Barn i sig stör inte mig. Jag fattar att hans barn alltid kommer gå först även om de är vuxna. Men det fina med vuxna barn är att de inte längre bor hemma och kontakten blir därmed mindre per automatik. Jag vill inte ha småbarn, jag tycker inte ens om småbarn, och vill heller inte ta hand om någon annans. Ett barnbarn bor sällan hos sin morfar/farfar, det kan jag leva med, men inte ett barn som jag ska bo med och rätta mitt liv efter hela tiden.

 

[hastflicka]

Jag reagerar inte bara på det utan även sanningsnojan. Min erfarenhet är att den är där för att nån annan ska fatta beslut. Dvs du ska antingen foga dig eller göra slut, han tar exakt NOLL ansvar för situationen. Nu blir den till ett skav i dig istället för att han faktiskt hanterar sina känslor.

Det har. Han la helt enkelt beslutet pa dig. Nu ar det ditt "fel" om det inte blir barn ...

Man vet ju oftast inte så mycket detaljer om andras förhållanden, men om jag utgår från hur jag tolkat det jag sett omkring mig i mitt liv, så är det i stort sett så att om den ena i ett par vill ha barn, så blir det förr eller senare barn. Normen vinner, helt enkelt.

Sen vet jag inte om diverse separationer omkring mig kan ha berott på oenighet om barn. Kanske, kanske inte.

Du kan naturligtvis välja att dumpa, tex för att du upplever att han har varit oärlig. Eller för att det känns som att han är med dig tills du ändrar dig, eller tills han hittar någon annan att få sina barn med. Det är ditt val.

Resten är hans val.

Allt ar hans val ... Han visste vad han gav sig in pa, det ar inte @iNHALE s ansvar att gora slut pa forhallandet for att han vill ha barn. Det ar hans ansvar.

 

[Inte_Ung]

Jag har faktiskt aldrig träffat en människa, oavsett kön, som ”samlar på barn”. De allra flesta jag känner har mellan två och fyra barn.

Jag har träffat på en hel del sådana.
Och så toppar de det hela med en hög barnbarn.

Men jag skulle se det som en mycket större risk att en barnlös man ska vilja ha barn än att en trebarnsfar med utflugna barn ska vilja börja om.

Det skall man inte vara för säker på.
Om de gillade konceptet så kör de gärna ett varv till för att känna sig unga på nytt.

 

[Svartkatt]

Jag har träffat på en hel del sådana.
Och så toppar de det hela med en hög barnbarn.


Det skall man inte vara för säker på.
Om de gillade konceptet så kör de gärna ett varv till för att känna sig unga på nytt.

Det är knappast de som bestämmer hur många barnbarn de får. Det gör deras barn.

 

[Inte_Ung]

Absolut. Det jag reagerade på var att det kom fram att han känt såhär sen första början även om han sagt något annat.

Det kan ju också bero på att han ser det som bara sitt eget problem som han inte har velat belasta dig med.
Om du inte vet är ju beslutet bara hans eget.

Att ta rätt sorts hänsyn är ibland mycket svårt.

 

[Inte_Ung]

Det är knappast de som bestämmer hur många barnbarn de får. Det gör deras barn.

Förvisso.
Men sedan så bestämmer de hur mycket som de skall ha dessa barnbarn hemma hos sig.
Dels så verkar människor med många barn få många barnbarn och dels så verkar de samla ihop dem omkring sig så mycket som de kan.

Min tidigare (och saliga) svärmor var sådan.
Alla barn hitåt, typ.
Och så jobbade hon som förskollärare.
Vissa får liksom inte nog.

 

[Mia_R]

Jag har tack och lov aldrig haft någon press från min familj eller mina morföräldrar att skaffa barn. Andra har haft åsikter men det skiter jag i. Jag lever mitt liv och har de ont av det är det deras bekymmer.