Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

[EmmaBovary]

Det är klart att det är en press, det är en fruktansvärd press att må dåligt också och hela tiden koncentrera sig på att överleva. Dom negativa tankarna och det självhat som kommer med dom är livsfarliga i längden.

Jag kan verkligen inte se när det är en dålig sak att få vara glad åt någonting i livet och jag förstår inte att man hellre då ska välja bort att se positivt på vad man åstadkommer i livet och fortsätta se på sig själv som värdelös.

Såklart är det så, och de är farliga i längden. Men jag tror ändå inte att det fungerar att alla ska tycka något om det, som exemplet med benbrott som vissa inte tyckte var bra. Jag tycker att det är ett bra exempel eftersom att det läggs större ansvar på den sjuke/skadade/nedsatte att reda ut problemet själv i det ena exemplet än det andra. Båda behöver uppsöka vård, diagnosticeras och behandlas. Men du skuldbeläggs oftast inte av omgivningen om benbrottet visar sig vara mer komplicerat, med antydningar om att du borde ändra inställning till livet.

Jag menar inte att det är en dålig sak att få vara glad åt någonting, jag tycker att det är en dålig sak när det blir en dubbel press på att inte se sig själv som värdelös. Inte bara att kämpa sig från känslan av att man själv är värdelös, utan även även omgivningens press gällande att man inte ska se sig själv som värdelös för att det är kontraproduktivt.

 

[muslidag]

Jag tänker att man inte ibland kan göra resan negativt till positivt direkt, utan måste gå från negativt till neutralt och kanske därifrån jobba med att se ljuset.

Jag menar inte att man ska inte ska försöka lära sig tekniker för att i alla fall lyckas bryta tankemönster. Men det kan vara livsfarligt att människor på nätet utan insikt över ens verkliga situation eller mående på ett medicinsk plan, ska lotsa en igenom det. Det finns anledning till varför terapeuter och psykologer är utbildade, jobbar mycket med tillit, neutralitet och öppna frågor. Det är först när tilliten finns där som terapeuten kan börja försiktigt utmana ens världsbild och invanda tankemönster.

Jag tänker att det är skillnad på att säga, ja du tänker så, ja så kan man tänka, jag tänker såhär (som det finns många superbra exempel av i tråden) . Dvs. perspektivgivande men inte ifrågasättande.

Om jag mår dåligt över något, så hjälper det inte ett dugg att jag bor i ett land där det finns människor som lever i absolut misär, jag känner bara ännu mer skuld och skam över att jag mår dåligt. Skulle någon säga åt mig att jag är priviligerad, borde tänka positivt och rycka upp mig så hade jag mått 1000 gånger sämre. Det faktum av att jag är priviligerad i många aspekter i livet just nu jämfört med många andra i samma land, hjälper liksom inte.

 

[Grazing]

Såklart är det så, och de är farliga i längden. Men jag tror ändå inte att det fungerar att alla ska tycka något om det, som exemplet med benbrott som vissa inte tyckte var bra. Jag tycker att det är ett bra exempel eftersom att det läggs större ansvar på den sjuke/skadade/nedsatte att reda ut problemet själv i det ena exemplet än det andra. Båda behöver uppsöka vård, diagnosticeras och behandlas. Men du skuldbeläggs oftast inte av omgivningen om benbrottet visar sig vara mer komplicerat, med antydningar om att du borde ändra inställning till livet.

Jag menar inte att det är en dålig sak att få vara glad åt någonting, jag tycker att det är en dålig sak när det blir en dubbel press på att inte se sig själv som värdelös. Inte bara att kämpa sig från känslan av att man själv är värdelös, utan även även omgivningens press gällande att man inte ska se sig själv som värdelös för att det är kontraproduktivt.

Det är vad jag menar när jag skriver att man måste välja att försöka skaffa viljan att vilja må bättre och komma ur negativiteten. Det är ingen som kräver att den viljan och känslan av positivitet och glädje ska komma eller finnas direkt för det är en lång process.

Men det är ändå ett val man måste göra, att vilja förändras och välja att se saker och ting på ett annat sätt. Den viljan kommer inte bara av sej självt, det är någonting man får träna och tjata sig fram till för tillslut så kommer tillvaron att bli lite lättare. Med då förhoppningsvis hjälp och stöd från vården på ett eller annat sätt för själv är det svårt att klara av.

 

[EmmaBovary]

Det är vad jag menar när jag skriver att man måste välja att försöka skaffa viljan att vilja må bättre och komma ur negativiteten. Det är ingen som kräver att den viljan och känslan av positivitet och glädje ska komma eller finnas direkt för det är en lång process.

Men det är ändå ett val man måste göra, att vilja förändras och välja att se saker och ting på ett annat sätt. Den viljan kommer inte bara av sej självt, det är någonting man får träna och tjata sig fram till för tillslut så kommer tillvaron att bli lite lättare.

Nej, jag tror inte heller att viljan kommer av sig själv, min poäng är väl snarare att jag tror att det finns en risk att processen blir ännu längre för vissa när det ständigt påtalas om att det är ett val.

 

[Grazing]

Nej, jag tror inte heller att viljan kommer av sig själv, min poäng är väl snarare att jag tror att det finns en risk att processen blir ännu längre för vissa när det ständigt påtalas om att det är ett val.

Men det är ett val, eller hur menar du att det inte är ett val? Att efter år av negativitet och självhat att man ska vakna upp en dag och bara vilja bli frisk och leva?

 

[Nahar]

Såklart är det så, och de är farliga i längden. Men jag tror ändå inte att det fungerar att alla ska tycka något om det, som exemplet med benbrott som vissa inte tyckte var bra. Jag tycker att det är ett bra exempel eftersom att det läggs större ansvar på den sjuke/skadade/nedsatte att reda ut problemet själv i det ena exemplet än det andra. Båda behöver uppsöka vård, diagnosticeras och behandlas. Men du skuldbeläggs oftast inte av omgivningen om benbrottet visar sig vara mer komplicerat, med antydningar om att du borde ändra inställning till livet.

Jag menar inte att det är en dålig sak att få vara glad åt någonting, jag tycker att det är en dålig sak när det blir en dubbel press på att inte se sig själv som värdelös. Inte bara att kämpa sig från känslan av att man själv är värdelös, utan även även omgivningens press gällande att man inte ska se sig själv som värdelös för att det är kontraproduktivt.

Spinner vidare lite här men problemet med benbrottsmetaforen är att benet läker vad du än gör. Du ska inte gå på det, men det gör ju ont att göra det, så att låta benet läka är "path of least resistance". När det handlar om depression så är "path of least resistance" oftast inte att göra som läkare/terapeut säger, utan att ge efter för ångesten och negativiteten. Det är kortsiktigt enklast att inte läka. Därför blir jag personligen ganska trött på att en inte får säga åt deprimerade att de har ett ansvar i sitt eget tillfrisknande. Ja, vården behövs. Men om du inte ens går dit, inte lyssnar, har gett upp - då behöver det komma press nånstans ifrån. Helst inifrån, men många som är deprimerade har ju inte det, det är så lätt att glömma eller blunda för sitt eget ansvar för sig själv när en är på botten och inte vill göra vad som krävs (eller depressionen/ångesten inte vill).

Det gäller att se skillnad på sig själv och sin sjukdom. Ingen annan kan hjälpa en deprimerad människa om den vägrar bli hjälpt. Inläggning ja, men då måste en antingen vara en fara för sig själv och andra, eller acceptera hjälpen. Det är liksom verkligheten, och jag tycker inte det är rimligt att dölja det och dalta med deprimerade. Då daltar en inte med personen en vill hjälpa, utan med depressionen och ångesten. Då blir en medberoende till sjukdomen.

 

[pepp]

Det gäller att se skillnad på sig själv och sin sjukdom. Ingen annan kan hjälpa en deprimerad människa om den vägrar bli hjälpt. Inläggning ja, men då måste en antingen vara en fara för sig själv och andra, eller acceptera hjälpen. Det är liksom verkligheten, och jag tycker inte det är rimligt att dölja det och dalta med deprimerade. Då daltar en inte med personen en vill hjälpa, utan med depressionen och ångesten. Då blir en medberoende till sjukdomen.

Exakt detta.
Jag är alkoholist, mina vänner vill hjälpa mig. Men en av dom har faktiskt gett upp, förstår henne, då jag inte vill bli hjälpt.
Det går inte att dalta.

Samma vän har problem med mycket extremt mycket ångest trots ett väldigt bra jobb, en fantastisk pojkvän och fina vänner.

 

[EmmaBovary]

Men det är ett val, eller hur menar du att det inte är ett val? Att efter år av negativitet och självhat att man ska vakna upp en dag och bara vilja bli frisk och leva?

Jag tror genuint att det finns optimistiskt lagda personer och pessimistiskt lagda personer på en nivå som egentligen inte passa in i dikotomin friskt/sjukt, och att försöka förändra tankesättet på en nivå som inte rör det aktuella problemet blir destruktivt för vissa. Önskar att man hade det i beaktande ibland. Det är inte samma sak som att jag inte tror att man måste välja att kämpa (när man mår så pass bra att man faktiskt kan göra ett val).

 

[EmmaBovary]

Spinner vidare lite här men problemet med benbrottsmetaforen är att benet läker vad du än gör. Du ska inte gå på det, men det gör ju ont att göra det, så att låta benet läka är "path of least resistance". När det handlar om depression så är "path of least resistance" oftast inte att göra som läkare/terapeut säger, utan att ge efter för ångesten och negativiteten. Det är kortsiktigt enklast att inte läka. Därför blir jag personligen ganska trött på att en inte får säga åt deprimerade att de har ett ansvar i sitt eget tillfrisknande. Ja, vården behövs. Men om du inte ens går dit, inte lyssnar, har gett upp - då behöver det komma press nånstans ifrån. Helst inifrån, men många som är deprimerade har ju inte det, det är så lätt att glömma eller blunda för sitt eget ansvar för sig själv när en är på botten och inte vill göra vad som krävs (eller depressionen/ångesten inte vill).

Det gäller att se skillnad på sig själv och sin sjukdom. Ingen annan kan hjälpa en deprimerad människa om den vägrar bli hjälpt. Inläggning ja, men då måste en antingen vara en fara för sig själv och andra, eller acceptera hjälpen. Det är liksom verkligheten, och jag tycker inte det är rimligt att dölja det och dalta med deprimerade. Då daltar en inte med personen en vill hjälpa, utan med depressionen och ångesten. Då blir en medberoende till sjukdomen.

Just ordet daltar känns väldigt nedvärderande i sammanhanget dock?

 

[EmmaBovary]

Klippte ut en del från texten som jag tror många menar med att börja tänka positivt och att ändra tankemönster, ändras inte tankebanorna så spelar det ingen roll hur många vänner någon har eller något annat som den sjuka intalar sig att "om bara jag hade".

"– Det handlar om att träna sin hjärna att tänka på nya sätt, att aktivera sig och få nya erfarenheter. Man kartlägger vid vilka situationer negativa tankar och undvikandebeteenden uppkommer och tränar sedan nya beteendemönster. Det kanske låter enkelt, men det kräver engagemang och uthållighet, precis som vid annan träning, och behandlingen behöver utföras av välutbildade terapeuter för att vara effektiv"

Noterar att den här delen av citatet kanske inte var det som hamnade i fokus: "Det kanske låter enkelt, men det kräver engagemang och uthållighet, precis som vid annan träning, och behandlingen behöver utföras av välutbildade terapeuter för att vara effektiv"

 

[muslidag]

Jag hoppas att moderatorn bryter ut denna delen av tråden som blivit OT, tänker att den blivit kontraproduktiv för ursprungsfrågan.

 

[Nahar]

Just ordet daltar känns väldigt nedvärderande i sammanhanget dock?

Nedvärderande för vem? Ingen vill väl bli daltad med och i min värld är det att dalta att dölja sanningen för en vuxen person. Sen ska en såklart säga sanningen på ett så snällt sätt som möjligt, men det verkar ju på dig som att en måste gå på äggskal kring deprimerade för att de är så känsliga. Är inte det nedvärderande?

 

[nullo-modo]

Noterar att den här delen av citatet kanske inte var det som hamnade i fokus: "Det kanske låter enkelt, men det kräver engagemang och uthållighet, precis som vid annan träning, och behandlingen behöver utföras av välutbildade terapeuter för att vara effektiv"

Tycker det varit ganska framträdande genom tråden redan från början (och tidiga trådar) att inte ha en vän som hobby psykolog.

 

[Tonto]

Nedvärderande för vem? Ingen vill väl bli daltad med och i min värld är det att dalta att dölja sanningen för en vuxen person. Sen ska en såklart säga sanningen på ett så snällt sätt som möjligt, men det verkar ju på dig som att en måste gå på äggskal kring deprimerade för att de är så känsliga. Är inte det nedvärderande?

Jag håller faktiskt med. Hatar att bli daltad med, det är nedvärderande om något.
Har varit olika grader av allvarligt sjuk i hela min vuxna ålder och livet har inte blivit trevligt förens jag bestämde mig för att inte tycka allt är piss. Jag är ett exempel där det fungerar att ta sig i kragen och försöka. Även om det absolut inte går speciellt bra alla gånger.

 

[aiquen]

Spinner vidare lite här men problemet med benbrottsmetaforen är att benet läker vad du än gör. Du ska inte gå på det, men det gör ju ont att göra det, så att låta benet läka är "path of least resistance". När det handlar om depression så är "path of least resistance" oftast inte att göra som läkare/terapeut säger, utan att ge efter för ångesten och negativiteten. Det är kortsiktigt enklast att inte läka. Därför blir jag personligen ganska trött på att en inte får säga åt deprimerade att de har ett ansvar i sitt eget tillfrisknande. Ja, vården behövs. Men om du inte ens går dit, inte lyssnar, har gett upp - då behöver det komma press nånstans ifrån. Helst inifrån, men många som är deprimerade har ju inte det, det är så lätt att glömma eller blunda för sitt eget ansvar för sig själv när en är på botten och inte vill göra vad som krävs (eller depressionen/ångesten inte vill).

Fast, det finns väldigt olika grader av depression (även diagnostiskt). Jag förstår vad du med flera försöker peka på och jag tror att det kan vara viktigt för tillfrisknande, men depression är en sjukdom som i en del lägen - och nu spinner jag bara vidare, inte direkt riktat mot något specifikt i tråden - gör att det helt enkelt inte GÅR att se något ansvar i ”att må bättre”. För att känslorna liksom inte styr något alls åt det hållet, utan tvärtom (utifrån personlig upplevelse, utan att jag vill gå in på djupet, men vilket jag kan se i bättre och friska perioder) kan ge en helt förvrängd verklighetsuppfattning där det helt enkelt inte finns någon annan, ”bättre” insikt. Det kan vara frustrerande utifrån och man vill pusha på för att man menar väl, men ibland bör man gå fram med försiktighet framför allt när man inte vet läget och hur det kan tas emot, känner jag.

 

[EmmaBovary]

Nedvärderande för vem? Ingen vill väl bli daltad med och i min värld är det att dalta att dölja sanningen för en vuxen person. Sen ska en såklart säga sanningen på ett så snällt sätt som möjligt, men det verkar ju på dig som att en måste gå på äggskal kring deprimerade för att de är så känsliga. Är inte det nedvärderande?

Nedvärderande för de som lider av psykisk ohälsa, skulle jag vilja säga. Menar inte på något vis att man ska "dölja sanningen" för någon och inte heller gå på äggskal, bara visa lite mer förståelse för att det är en del av problematiken när man är deprimerad kommer ofta vissa svårigheter. Poängen är väl mer att det inte finns någon absolut sanning att gå efter.

Många kommer med anekdotiska erfarenheter, men det går liksom inte att förvänta sig att de är applicerbara på alla.

 

[EmmaBovary]

Tycker det varit ganska framträdande genom tråden redan från början (och tidiga trådar) att inte ha en vän som hobby psykolog.

Det är sant, och en god poäng! Men det förekommer ändå ganska mycket prat om vilja/ovilja.

 

[muslidag]

Jag antar att vara bipolär eller schizofreni också är ett val. Bara sluta dalta med dom, tänk positivt så ska du se att de tillfrisknar.

Precis som alla tjocka människor är tjocka för att de är lata och folk daltar med en.

Bara för att ett sätt funkar för en person, innebär det inte att det fungerar för en annan. Bara för att två personer blivit diagnostiserade med depression innebär det inte att båda har samma upplevelser, eller samma förutsättningar till att tillfriskna. Det finns olika grader, ibland blir det kroniskt eller kommer med annan problematik.

@Tonto att ta sig i kragen fungerade för dig är superbra, det innebär inte att det är behandlingsstrategi som funkar för alla.

Att få behandling är ett val, men ibland kan man vara för sjuk för att kunna behandlas eller be om behandling. Ibland får man också fel behandling så det spelar ingen roll hur mycket man kämpar, för det är inte rätt behandling. Man kan kämpa så in i helvete och ändå inte må bättre, förrän man får rätt stöd och hjälp.

Det är liksom ingen som säger till en cancerpatient som fick fel behandling, eller otillräcklig behandling, att det var synd att du inte kämpade mer.

 

[Raderad medlem 132722]

@Wille Jag ser att du inte svarat sedan igår kväll. Hoppas det beror på mycket med skolan och att du är schleten, och inte att du blivit ledsen eller tagit illa vid dig av vad någon har skrivit. Du brukar vara flink med att svara så jag blir lite orolig, men vill tillägga att du självklart svarar i den takt du vill och om du vill.

 

[monster1]

Jag tänker att det är nyanser man måste lära sig att kunna se. Att inte måla svart eller vitt, för ingen av extremerna är särskilt bra, målad på för stora ytor.

De där coacherna som påstår att det är ett val ger jag inte så mycket för. Jag tänker mer att det är en förmåga som måste läras in och sedan övas för att inte tappas. En depression blir ett enormt handikapp i att se nyanser, och då behövs professionell hjälp för att komma tillbaka på banan.

Däremot är det väl ganska belagt att positiva tankar påverkar medvetandet starkt så man kan fejka och må bättre…

Jag tänker snarare att depression eller nedstämdhet är som att tappa smaken. Livet smakar inte längre, men man måste ändå äta. Så man äter för att man måste trots att inget smakar (känns roligt). När man försöker förklara så säger folk bara att man måste försöka känna smaken lite mer så blir det bra, det är ett val man gör att känna smaken eller inte känna den. Man måste kämpa mer så kommer den. Men det finns många som kämpar som ändå mår jävligt dåligt, medicinering, terapi och kämpande till trots.

Precis som med smaken kanske känslan av glädje i livet återvänder efter hand, när man gör saker man brukade tycka om.