Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

[Sel]

Jag tänker snarare att depression eller nedstämdhet är som att tappa smaken. Livet smakar inte längre, men man måste ändå äta. Så man äter för att man måste trots att inget smakar (känns roligt). När man försöker förklara så säger folk bara att man måste försöka känna smaken lite mer så blir det bra, det är ett val man gör att känna smaken eller inte känna den. Man måste kämpa mer så kommer den. Men det finns många som kämpar som ändå mår jävligt dåligt, medicinering, terapi och kämpande till trots.

Precis som med smaken kanske känslan av glädje i livet återvänder efter hand, när man gör saker man brukade tycka om.

Vilken bra beskrivning!

 

[Nahar]

Jag tänker snarare att depression eller nedstämdhet är som att tappa smaken. Livet smakar inte längre, men man måste ändå äta. Så man äter för att man måste trots att inget smakar (känns roligt). När man försöker förklara så säger folk bara att man måste försöka känna smaken lite mer så blir det bra, det är ett val man gör att känna smaken eller inte känna den. Man måste kämpa mer så kommer den. Men det finns många som kämpar som ändå mår jävligt dåligt, medicinering, terapi och kämpande till trots.

Precis som med smaken kanske känslan av glädje i livet återvänder efter hand, när man gör saker man brukade tycka om.

Jag vill bara förtydliga att jag inte menar att en kan välja att bli glad eller "känna smaken". Men en kan välja att sluta äta, och då kan en aldrig känna smaken igen.

Edit: Och det är inte ett lätt val. Det är ju det som är kampen. Att varje dag fortsätta äta ändå.

 

[Fruentimber]

Men kan vi vänligen sluta ta upp tjocka personer som någon sorts jämförelse? Ni spär bara på den fettfobiska myten om att tjocka per automatik skulle vara sjuka människor och därför skulle behöva hjälp med sina livsval och hjälp med vård.

Man kan vara tjock och hur frisk och lycklig som helst. Ens kroppsform ska inte behöva jämföras med ett allvarligt psykiskt sjukdomstillstånd.

/Tjock och frisk men med depression och ångest

 

[BornAgain]

Men kan vi vänligen sluta ta upp tjocka personer som någon sorts jämförelse? Ni spär bara på den fettfobiska myten om att tjocka per automatik skulle vara sjuka människor och därför skulle behöva hjälp med sina livsval och hjälp med vård.

Man kan vara tjock och hur frisk och lycklig som helst. Ens kroppsform ska inte behöva jämföras med ett allvarligt psykiskt sjukdomstillstånd.

/Tjock och frisk men med depression och ångest

Jag trodde det var en jämförelse som du kunde förstå - det är också ett område där folk får "goda" men meningslösa råd. Samma typ av råd som Wille får. Och lika dumma där som här

 

[Fruentimber]

Jag trodde det var en jämförelse som du kunde förstå - det är också ett område där folk får "goda" men meningslösa råd. Samma typ av råd som Wille får. Och lika dumma där som här

Jag håller inte med. Man kan vara tjock och må alldeles utmärkt - befinner man sig i en depression mår man långt ifrån utmärkt.

 

[Exile]

@Exile Jo men man måste nå punkten att man klarar av att hjälpa sig själv.

Klart att benbrott är en förenkling, men om precis opererat sig och inte kan stödja på benet, så kan man inte säga till personen - att var lite hård med dig själv, skärp dig och ta en promenad.

När benbrottet har läkt tillräckligt att man kan börja sin rehabilitering, då kan det vara ett annat läge att pusha personen. Börjar du pusha en person i en djup depression, riskerar du att personen blir sämre eftersom den då skuldsätter sig själv, känner sig ännu mer nere, och faktiskt kan skada sig själv. Ingen av oss vet vilket läge den andra person är i sin depression, därför bör man undvika välmenat pushande och lämna det till psykologer.

Nej medicin är inte enda lösning, men om depressionen blivit tillräckligt djup så kan det vara det som får en att sakta röra bort sig från hopplöshetens djup. Så man kommer till en punkt där man kan börja jobba med sig själv.

Problemet med medicin och terapi är att det är otroligt individuellt vad som fungerar på just vem. Så hela sjukvårdsprocessen blir trial and error.

Men i så fall bör ju psykisk ohälsa inte diskuteras på forumet alls? Du får det liksom att låta som att enbart pushande kan ha en skadlig effekt på någons mående men så är det inte. Att bara stryka medhårs och bara tycka synd om kan vara minst lika illa för det kan få en person som mår dåligt att bli ännu passivare.

När det kommer till de som lider av svår ångest (menar inte specifikt TS här utan generellt) och liksom inte vågar/tar sig för att ta steg som kan leda till ett bättre mående, som t.ex att prova ny medicinering, för att de är rädda för att de ska må dåligt/att det är jobbigt är det döden att man har en grupp påhejare som hela tiden understryker att man gör så gott man kan, att man inte ska pusha sig själv, att man ska vara snäll mot sig själv och inte göra något som känns övermäktigt osv.

Var har jag sagt att "ni andra här inne" inte är sjuka utan bara deppiga?
Mig veterligen så skrev jag detta: Jag pratar om en person som är sjuk. Inte någon som är "lite deppig" eller så.

Nej, jag håller inte med dig. Man måste inte "skärpa sig". Det uttrycket borde sluta existera. Och att rycka upp sig. Så otroligt förminskande och vidrigt att säga det till någon som är så pass sjuk att den inte klarar av det. Jag tycker att @muslidag förklarade väldigt bra.

Såklart att det är bra att tänka positivt. Negativitet föder negativitet och tvärtom. Absolut. Men det GÅR inte när man är långt ner på botten.

Du behöver inte förklara för mig hur det är, jag vet mycket väl hur det fungerar då jag själv varit på botten. Men det har har jag reda skrivit om i tråden. Jag lever dessutom själv med återkommande depressioner.

Jag delar inte din åsikt helt enkelt.

@Nahar

Jo jag håller med, men man måste vara väldigt försiktig med hur man gör det, annars riskerar man att personen mår sämre. Och att använda ord som rycka upp sig, skärpa sig, tänk positivt är enbart kontraproduktivt.

@Exile Positivt tänkande behöver inte ha en positiv effekt på vårt mående, det kan ha det, men det är också individuellt.

"Research bears that out. A 2012 study undertaken at the University of Queensland and published in the journal Emotion found that when people think others expect them to not feel negative emotions, they end up feeling more negative emotions. A 2009 study published in Psychological Science found that forcing people to use positive statements such as "I'm a lovable person" can make some feel more insecure. Further, New York University psychology professor Gabriele Oettingen and her colleagues have found that visualizing a successful outcome, under certain conditions, can make people less likely to achieve it."

https://www.newsweek.com/2016/09/23/positive-thinking-myth-498447.html

Notera att länkkällan inte är den bästa, jag inte är psykolog eller läst studierna i sin helhet, men professor Gabriele Oettingen verkar ändå vara en person med viss auktoritet.

Jo, jag förstår den biten, och att det är vad många menar! Det är mer grejen att det i vissa fall kan bli värre av att man förväntas tänka positivt, att det blir ett extra lass med ångest att bära som jag vill belysa. Det finns ju viss forskning som argumenterar för det.

Nu har jag iofs inte sagt att man ska börja med att hela tiden ge sig själv komplimanger och sån skit, eller att positivt tänkande liksom i sig skulle vara någon sorts behandling för depression utan det handlar om att sluta ge sig själv så mycket skit.

Som någon annan så fint sade så handlar det om att nå från negativ till neutral. Sluta säga åt sig själv att man inte kan, att man är värdelös, att man inte duger. Man behöver inte säga att man är bra istället men man måste sluta snacka skit om sig själv.

Det finns liksom ett mellanläge, man måste inte tro att allt kommer lösa sig och detta fixar jag och oj vad bra det kommer bli. Men man behöver ju inte heller ta ut en förlust i förväg så pass att när det väl kommer till kritan så försöker man inte ens för att man har redan bestämt sig för att det kommer bli skit. Det kan liksom vara så illa att tom kan känna en sorts triumf över att "jag sa ju att jag är kass och att jag inte skulle klara det, och kolla nu gick det åt helvete, jag hade rätt!".

Ja man är olika till naturen, jag är inte en speciellt positiv person. Men det är en enorm skillnad mellan att vara realistisk eller skeptisk inför något, och redan benhårt bestämt sig för att det inte kommer gå för ofta har man tyvärr del i att det blir så. Självfallet beroende på situation, vissa saker styr man ju inte över.

 

[EmmaBovary]

Nu har jag iofs inte sagt att man ska börja med att hela tiden ge sig själv komplimanger och sån skit, eller att positivt tänkande liksom i sig skulle vara någon sorts behandling för depression utan det handlar om att sluta ge sig själv så mycket skit.

Som någon annan så fint sade så handlar det om att nå från negativ till neutral. Sluta säga åt sig själv att man inte kan, att man är värdelös, att man inte duger. Man behöver inte säga att man är bra istället men man måste sluta snacka skit om sig själv.

Det finns liksom ett mellanläge, man måste inte tro att allt kommer lösa sig och detta fixar jag och oj vad bra det kommer bli. Men man behöver ju inte heller ta ut en förlust i förväg så pass att när det väl kommer till kritan så försöker man inte ens för att man har redan bestämt sig för att det kommer bli skit. Det kan liksom vara så illa att tom kan känna en sorts triumf över att "jag sa ju att jag är kass och att jag inte skulle klara det, och kolla nu gick det åt helvete, jag hade rätt!".

Ja man är olika till naturen, jag är inte en speciellt positiv person. Men det är en enorm skillnad mellan att vara realistisk eller skeptisk inför något, och redan benhårt bestämt sig för att det inte kommer gå för ofta har man tyvärr del i att det blir så. Självfallet beroende på situation, vissa saker styr man ju inte över.

Jag håller liksom med om mellanläget, att gå från negativ till neutral etc. Jag håller nog med dig om det mesta du skrev här.

 

[Catsu]

Jag har själv ingen större personlig erfarenhet av depression förutom någon kortare period. Däremot har jag en vän som lider av kronisk depression. Vad som ibland kan hjälpa när hon säger till mig hur värdelös och hemsk hon är, är att påpeka att hon säger de sakerna om min bästa vän. Prata inte skit om min vän.
Det hjälper henne ibland att ta ett steg tillbaka och se vad hon faktiskt säger om sig själv.

 

[yamyam]

Det är jättejobbigt att känna sig ensam, som vi alla gör då och då. Ibland spelar det ingen roll att man har personer runt sig heller, man kan känna sig ensam ändå av olika anledningar.
Men allt går att påverka. När man har depression och trauma i bagaget är det en extra utmaning att ”ta itu” med sin ensamhet, det kan kännas hopplöst, men det är inte omöjligt.

Däremot tror jag att det är viktigt att ta professionell hjälp, att börja med att läka sina trauman. Det kommer i sig kunna lindra depressionen, och plötsligt kanske saker som nu känns pissjobbiga inte alls omöjliga längre. Plötsligt ser man mer möjligheter än begränsningar. Man dömer i regel inte andra lika hårt när man fått plåster på sina egna sår, och då kanske man också kan knyta an till människor man innan inte alls fann intresse för. Det man trodde var kvaliteer man kände att potentiellla vänner ”måste” ha, kanske man upptäcker inte alls var helt nödvändigt. En del personer klickar man med oavsett intressen, men man behöver vara öppen för att det faktiskt är möjligt.

Hade jag varit du TS så hade jag lagt mitt fokus på vårdbiten först och främst, framför att försöka värka fram olika sätt att träffa människor. Det verkar ju som att du redan försökt, men efter vad du skriver så gissar jag att sjukdomen sätter stopp.
Jag säger inte att det är enkelt att komma tillrätta med, tyvärr behöver man som sjuk ofta kämpa för att få rätt vård. Det kan krävas upprepade försök och man får ofta leta vägar själv. Jättetufft, men inte omöjligt.

TS, oavsett din historia, och jag förminskar den verkligen inte på något sätt, så kan du bli friskare. Det spelar ingen roll hur många år du känt på ett visst sätt, du kommer med hjälp av rätt vård kunna komma till en punkt där du kan skapa ett liv runt dig som känns meningsfullt. Jag fattar verkligen om det inte känns så nu, jag har själv varit så sjuk. Och jag förskönar inte heller ”resan” mot att bli friskare, det är tufft, det kräver mycket. Men det är möjligt, även för dig.

Kanske är det här ord du inte kan eller vill ta in nu, eller aldrig. Kanske avskriver du dem helt, men det är också okej. Jag är inte ute efter att ha ”rätt”. Men utifall att mina ord slår an hos något i dig, nu eller sen, så skriver jag dem.

 

[Wille]

Sånt som går emot, trots att man gjort allt vad man kan för att det inte ska bli så. Livet är fullt av såna. Sen är det fullt av medgångar också, sånt som blir som man vill. Som att man fick sova och vaknar pigg, att frukostägget smakar bra och salladen man sått gick att skörda till middagen. Att bussen gick i tid, att det fanns precis den salladen man ville köpa i affären, att verkstadspersonalen uppskattade skämtet man drog. Nånstans kan man välja att fokusera på det bättre eller det sämre. Valmöjligheten kan såklart biaseras kraftigt av sjukdomar.

Jag upplever ju att hela livet är en motgång. De där sakerna du nämner som medgångar är inget som ger vänner.

@Wille , du får ursäkta amatör-psykologen, men det låter som om du har en depression. Har du kontakt med vården? För om du är deprimerad blir det som att springa maraton på ett brutet ben - då behöver du professionell hjälp IRL att tackla depressionen först, för att sedan ta itu med tillvaron och skaffa vänner.

No shit, Sherlock. Jag har varit deprimerad i fyra år. Kraschade i en utmattning då. Äter maxdos antidepressiv medicin. Äter en stämningsstabiliserande medicin. Har legat inne två gånger. Pratar med psykolog regelbundet. Pratar med läkare ibland.

Du gillar promenader, kan du dra ihop en motions eller vandringsgrupp?
Vet att det finns ett gäng som går gemensam stavgång här i stan och blivit riktiga vänner genom det.

Nej, gillar inte längre att gå. Och jag lär väl inte hitta nån här på vischan som vill gå heller.

@Wille Jag ser att du inte svarat sedan igår kväll. Hoppas det beror på mycket med skolan och att du är schleten, och inte att du blivit ledsen eller tagit illa vid dig av vad någon har skrivit. Du brukar vara flink med att svara så jag blir lite orolig, men vill tillägga att du självklart svarar i den takt du vill och om du vill.

Jag har inte orkat läsa tråden förrän nu. Kände ångest inför att läsa den.

Jag tänker snarare att depression eller nedstämdhet är som att tappa smaken. Livet smakar inte längre, men man måste ändå äta. Så man äter för att man måste trots att inget smakar (känns roligt). När man försöker förklara så säger folk bara att man måste försöka känna smaken lite mer så blir det bra, det är ett val man gör att känna smaken eller inte känna den. Man måste kämpa mer så kommer den. Men det finns många som kämpar som ändå mår jävligt dåligt, medicinering, terapi och kämpande till trots.

Precis som med smaken kanske känslan av glädje i livet återvänder efter hand, när man gör saker man brukade tycka om.

Jag var tyvärr tvungen att sluta med det enda som fick mig att leva en liten stund.

 

[sjoberga]

Jag upplever ju att hela livet är en motgång. De där sakerna du nämner som medgångar är inget som ger vänner.

No shit, Sherlock. Jag har varit deprimerad i fyra år. Kraschade i en utmattning då. Äter maxdos antidepressiv medicin. Äter en stämningsstabiliserande medicin. Har legat inne två gånger. Pratar med psykolog regelbundet. Pratar med läkare ibland.

Nej, gillar inte längre att gå. Och jag lär väl inte hitta nån här på vischan som vill gå heller.

Jag har inte orkat läsa tråden förrän nu. Kände ångest inför att läsa den.

Jag var tyvärr tvungen att sluta med det enda som fick mig att leva en liten stund.

Nej, det ger inte automatiskt vänner. Frågan var vad som kunde utgöra en motgång och vad som kunde vara en medgång. Men det är inte så långsökt för det heller.

Ju mer man klarar att uppskatta livet för vad det är och kan vara istället för att gnälla/vara besviken på vad det inte är och aldrig kommer att kunna bli - desto mer positivt upplevs det nog också utifrån att umgås med andra (av de flesta). Men den största vinsten är såklart på den egna sidan. Om man höjer tröskeln för vad man betraktar som en motgång och sänker den för vad man betraktar som en medgång så blir antalet positiva tankeimpulser många fler.
De dagar man inte mår som sämst kanske man kan ha det resonemanget med sig själv och sedan är man snäppet mer förberedd.

 

[Kerry]

För att få vänner är det bättre att försöka fokusera på att hitta känslan där man gillar någon såpass mycket att man är redo att ge av sig själv, inte gå in med inställningen att andra ska leva upp till ens krav och fylla ett behov åt en

 

[Kerry]

Jag upplever ju att hela livet är en motgång. De där sakerna du nämner som medgångar är inget som ger vänner.

No shit, Sherlock. Jag har varit deprimerad i fyra år. Kraschade i en utmattning då. Äter maxdos antidepressiv medicin. Äter en stämningsstabiliserande medicin. Har legat inne två gånger. Pratar med psykolog regelbundet. Pratar med läkare ibland.

Nej, gillar inte längre att gå. Och jag lär väl inte hitta nån här på vischan som vill gå heller.

Jag har inte orkat läsa tråden förrän nu. Kände ångest inför att läsa den.

Jag var tyvärr tvungen att sluta med det enda som fick mig att leva en liten stund.

Är inställningen som du har nu det enda tankesättet du förmår ha i detta skedet av ditt liv är det okej. Du gör precis som du vill med ditt liv vilket är en förmån vi människor i detta landet har. Du behöver inte ta tag i något du inte orkar. Du har även rätt att att tycka att andra inte förstår och att du har det värst, och du är även tillåten att uttrycka detta. Det är helt enkelt okej att vara du som du är idag. Eftersom du inte verkar vilja ändra på något just nu tycker jag du ska strunta i det. Men vill du ha vänner får du överväga vad som är viktigast, att ändra på dina krav eller ha kvar kraven och troligtvis ha fortsatt mycket svårt att stifta bekantskaper och skapa relationer. Det är ju två alternativ så det är bara att välja ett av dem. Det är enbart ditt eget beslut.

 

[Saeta]

Jag måste tillägga att det ju är skillnad på att vilja ändra på något, och att faktiskt kunna göra det. Bra vill nog alla må. Ingen VILL väl vara längst ner på botten och tycka att allt är värdelöst. Men att inte kunna ändra på sin situation hör ju till sjukdomen. Även om en själv måste göra något för att må bättre så kan det vara psykiskt omöjligt. Däremot går det ju att, i små steg, göra förändringar som på sikt gör att man börjar må bättre.

Att TS vill få en förändring och vilja må bättre, det är ju solklart. Annars hade hon inte bett om hjälp. Och bara det är en bra bit på väg till att börja må bättre. Något som är viktigt tror jag är att ha en acceptans. Från allas håll.

 

[Motacilla]

Jag menar detta med allra största välvilja, så tolka inte detta på ett negativt sätt nu. Men hur skulle det vara med en kontaktperson till att börja med?

Med en sådan person finns det större marginaler för att den ena personen i relationen kanske behöver "ta" mer än hen ger, åtminstone i början.

Jag har varit kontaktperson till en tjej i 20-årsåldern som hade lite liknande livsinställning som du, och uttryckligen hade svårt att få vänner. Så det var ett första steg att öva på att träffa folk som är "vanliga människor" för att göra saker tillsammans och få större säkerhet i sociala situationer.

https://rfs.se/frivilliguppdragen/kontaktpersoner-och-kontaktfamiljer/