Har sovit och slöat, promenerade en liten stund när mensvärken hade släppt, sen åkte jag iväg med katten. Hade inte lyckats få henne att kissa eller bajsa. Tänkte att jaja det är bara 25 minuter bort, det går nog bra. Safear med handduk ifall att.
Gissa om stackarn både bajsade och kissade
Ska lyfta ur katten och ser att kisset har stänkt över en del av sätet, i kopphållarna, och på växelspaken
Hur sjutton lyckades hon med det!?
Jag har alltid verkligen hatat när mina saker går sönder, alltså jag fick vad jag skulle gissa var panikångest av det när jag var liten, utefter vad mamma berättat. Jag har varenda leksak kvar, alla ser ut som att de precis kommit ur lådan liksom. Nu är det bättre, men får fortfarande hjärtklappning osv när jag råkar ha sönder ngt.
Men det är inget mot hur jag reagerar när jag har sönder andras saker. Nu hade jag inte sönder pappas bil, men ja, det blev fel när jag lånade den och jag var tvungen att hyperventilerandes och gråtandes köra till willys och köpa ättika. Har gjort mitt bästa för att få bort allt och skrubbade på i närapå en halvtimme.
Tyckte inte att jag hade gjort nog så jag köpte en massa olika lakritsar till pappa som förlåt (till ett pris av 243kr
) och åkte även till en mack, tankade bilen full, och köpte någon form av skumrengöring till bilsäten. Sen satt jag på en parkering i 30 minuter och samlade mig med alla fönster öppna för att vädra.
Kommer hem till pappa, ursäktar mig till tusen, ger skumrengöring och lakrits, säger att jag fixar med rengöringen på söndag (vi ska åka i bilen i morgon så funkar inte att göra nu) Sa även att jag självklart bekostar rekond om det behövs.
Pappas reaktion? "Jaha, nä men det ordnar sig! Det gör väl inget"
Så... i vanlig ordning har jag överreagerat när något blir fel med något jag lånar
Jag blir så vansinnigt trött på mig själv.
)
