Är fortsatt frustrerad och stressad över öppningen på jobbet. Vi vet fortfarande ingenting. I dag fick jag i förbifarten höra att lärarna ska få access till skolan på måndag, och studenterna den 8e.
Bra att vi får veta sånt liksom?
Ingen planering har skett, har den det har vi som är "kanonfoder" inte fått veta hur vad varför eller vem. Min chef ringde i dag och sa att jag skulle sätta upp infoaffischer om corona osv. runtom i huset och utanför och i samtliga toaletter. Det blir ca 120 affischer. Chefen vill att de ska lamineras. Ett ark tar ca 3 minuter att laminera = 6 timmars arbetsuppgift och då är det inte inräknat att det ska skrivas ut och att allt ska sättas upp. Jag är på plats i 8 timmar nästa vecka... så det blir ju himla kul. Inte stressigt alls.
Det är det här jag menat när jag bett dem om att ge os någon plan eller något riktmärke så att vi kan påbörja saker som behöver förberedas... Men nej vi skulle inte göra någonting utan invänta att ledning, krisgrupp, studentkår och fan och hans moster skulle diskutera och komma fram till svar.
Det verkar inte som att någon av dessa vimspellar har gått någon typ av krisberedskaps utbildning. Det har jag, plus att jag har begåvats med sunt förnuft. Det värsta man kan göra är att vela, vimsa, och diskutera i oändlighet utan att agera och informera som ledare i krissituationer. När krisen sedan kommer och stirrar en i ögat är man död. Pang. Borta.
Detta är precis vad alla ledare gör på mitt jobb nu. Jag känner oerhörd förvirring över vad som gäller i precis alla aspekter av den här öppningen. Känner 0 förtroende för ledning, 0 förtoende för chef. Detta kommer gå åt helvete och jag bryr mig återigen för mycket.
Jag blev så stressad att jag nu har magkatarr- igen. Inte kan äta- igen. Satt och skakade-igen.
Den här gången blev det tack och lov bättre efter en löptur. Jag måste verkligen bort från jobbet, det är inte värt det någonstans.
Gah