Sitter i sängen och ammar bebisen och pustar ut efter första heldagen på hemmaplan med två barn. Bebisen är en baggis, han sover snällt i en vagga tills man väcker och matar honom i stort sett. Men hjälp vad nyblivne storebror, snart två år, har haft känslostormar idag. Efter nästan två år av total pappadyrkan slog han om och blev mammig för några veckor sen så alla dagens stora känslor har varit riktade mot mig. Jag fick bära på honom hela förmiddagen och vad jag än försökte hitta på för aktivitet så var svaret "NEJ" och storgråt. Pust!
Men eftermiddagen blev lite bättre och när jag nattade honom på kvällen sen så blev han så glad och kröp upp så nära mig han bara kunde i mörkret och sa "mamma!" om och om igen och klappade mitt ansikte
Han behövde nog processa att han sov borta första gången förrförra natten, och förstås lillebrors ankomst i familjen. Nu hoppas vi på lite bättre humör imorgon!