Nattat en motvillig 2åring och en trött 5åring. Vi har haft en fin dag med bara några mindre konflikter, men det är intensivt att vara själv med barnen och det slog mig plötsligt hur ensam jag är. Vi har aldrig haft familjen nära men vi har ju ändå varit två föräldrar hela tiden, och barnens pappa har alltid dragit ett stort lass med dom.
Nu har jag ingen att luta mig mot när jag har barnen. Egentligen inte ens nu hos mina föräldrar. Min mamma är så så skruttig att hon inte orkar lyfta lättviktaren till dotter i och ur gungan eller sitta med på bryggan en längre stund. Min pappa var aldrig speciellt närvarande när jag var liten och även om han försöker nu så kan han liksom inte ens borsta barnens tänder, eller begriper för den delen inte att man inte knallar rakt in i sovrummet när jag nattar...
Lite trött nu, och ledsen.
det kommer bli en tuff omställning tror jag, men det måste gå...