Vad gör vi? del 2 - Kids Edition

[cherie]

Verkar vara något som går, vi var sjuka i något liknande förra veckan, med fem dagar mellan, och flera på jobbet har haft liknande i sina familjer

Ja, exakt. Men lurigt för vi trodde ju först att vi var safe, men så blev min partner sjuk typ utanför tiden var man tänkte var rimligt och nu likadant med mig. Gör mig bara lite tveksam till hur länge vi behöver vara hemma och inte träffa folk nu när jag är sjuk...

 

[zassoo]

@cherie Åh nej stackare! Vi hade också en riktigt seg en, det är så knäckande när man hinner tänka ”jag klarade mig nog” och sen bryter det ut…

 

[Vira]

Gud, himla skönt att ha trådar som denna för att få lite perspektiv på att andra också har det jobbigt. Alla vi har i vår närhet verkar ha det så himla enkelt med sina barn, och nu när man umgås mycket med släkt och vänner över semestrar och så så blir det mycket "sådär gjorde aldrig våra barn", "X skriker aldrig så högt", "Y äter bara allt som kommer framför honom", "Z är alltid glad", "W är inte alls rädd för släkten" etc.

Well, vi har ett barn som kräver att själv få äta buffé av sina favoriter varje måltid för att alls få i sig det hon behöver, som har ett jäkla humör och bryter ihop så fort hon inte får som hon vill, är väldigt avvaktande mot andra än oss föräldrar, fortfarande så här vid 1 års ålder vaknar 5 ggr per natt (och det tycker vi funkar BRA jämfört med hur det varit tidigare), som bara somnar i vagn eller på pilatesboll, vaknar av minsta lilla och som alltid är i färd med att upptäcka farliga saker när hon inte kräver att få bli buren. Och för mig är det ok att det är så här - det är fortfarande mycket bättre än vad det har varit tidigare, och det blir bättre och bättre. Men jag blir stressad av alla antydningar om att vi gör fel, om att vi måste sluta dalta, att vi krattar för mycket, att vi måste sätta gränser, måste sätta henne på förskola asap så att hon lär sig att vara ifrån oss osv. Självklart finns det saker vi skulle kunna göra bättre om vi orkade, men med mycket så HAR vi hittat enklaste sättet just nu. Och mycket går framåt, tex har vi kunnat börja lägga ifrån oss henne på kvällarna nu efter att hon har somnat.

 

[Nordthor]

Gud, himla skönt att ha trådar som denna för att få lite perspektiv på att andra också har det jobbigt. Alla vi har i vår närhet verkar ha det så himla enkelt med sina barn, och nu när man umgås mycket med släkt och vänner över semestrar och så så blir det mycket "sådär gjorde aldrig våra barn", "X skriker aldrig så högt", "Y äter bara allt som kommer framför honom", "Z är alltid glad", "W är inte alls rädd för släkten" etc.

Well, vi har ett barn som kräver att själv få äta buffé av sina favoriter varje måltid för att alls få i sig det hon behöver, som har ett jäkla humör och bryter ihop så fort hon inte får som hon vill, är väldigt avvaktande mot andra än oss föräldrar, fortfarande så här vid 1 års ålder vaknar 5 ggr per natt (och det tycker vi funkar BRA jämfört med hur det varit tidigare), som bara somnar i vagn eller på pilatesboll, vaknar av minsta lilla och som alltid är i färd med att upptäcka farliga saker när hon inte kräver att få bli buren. Och för mig är det ok att det är så här - det är fortfarande mycket bättre än vad det har varit tidigare, och det blir bättre och bättre. Men jag blir stressad av alla antydningar om att vi gör fel, om att vi måste sluta dalta, att vi krattar för mycket, att vi måste sätta gränser, måste sätta henne på förskola asap så att hon lär sig att vara ifrån oss osv. Självklart finns det saker vi skulle kunna göra bättre om vi orkade, men med mycket så HAR vi hittat enklaste sättet just nu. Och mycket går framåt, tex har vi kunnat börja lägga ifrån oss henne på kvällarna nu efter att hon har somnat.

Jag tycker att jag blivit mycket känsligare och mottaglig för vad folk säger sedan vår pojk kom. Det känns alltid som att alla häver ur sig ombedda eller förklädda råd och åsikter kring, ja, allt! I teorin är det superlätt att bara säga: skit i andra, men som jag nyss varit inne på i denna tråden så är det inte så lätt att inte bry sig när man kanske inte helt är sig själv pga bebis/småbarn. Tänk på att ingen av "rådgivarna" känner ert barn bättre än vad ni gör och saker som fungerar för dem fungerar inte automatiskt för alla. Sen så är jag helt övertygad om att folk bara frisserar sanningen. Allas ungar gör säkert bra och fantastiska saker men försök inte inbilla mig att allt alltid är toppen.
Njut av att ni hittat ett sätt som fungerar och att det går framåt!

 

[julgrisen]

Gud, himla skönt att ha trådar som denna för att få lite perspektiv på att andra också har det jobbigt. Alla vi har i vår närhet verkar ha det så himla enkelt med sina barn, och nu när man umgås mycket med släkt och vänner över semestrar och så så blir det mycket "sådär gjorde aldrig våra barn", "X skriker aldrig så högt", "Y äter bara allt som kommer framför honom", "Z är alltid glad", "W är inte alls rädd för släkten" etc.

Well, vi har ett barn som kräver att själv få äta buffé av sina favoriter varje måltid för att alls få i sig det hon behöver, som har ett jäkla humör och bryter ihop så fort hon inte får som hon vill, är väldigt avvaktande mot andra än oss föräldrar, fortfarande så här vid 1 års ålder vaknar 5 ggr per natt (och det tycker vi funkar BRA jämfört med hur det varit tidigare), som bara somnar i vagn eller på pilatesboll, vaknar av minsta lilla och som alltid är i färd med att upptäcka farliga saker när hon inte kräver att få bli buren. Och för mig är det ok att det är så här - det är fortfarande mycket bättre än vad det har varit tidigare, och det blir bättre och bättre. Men jag blir stressad av alla antydningar om att vi gör fel, om att vi måste sluta dalta, att vi krattar för mycket, att vi måste sätta gränser, måste sätta henne på förskola asap så att hon lär sig att vara ifrån oss osv. Självklart finns det saker vi skulle kunna göra bättre om vi orkade, men med mycket så HAR vi hittat enklaste sättet just nu. Och mycket går framåt, tex har vi kunnat börja lägga ifrån oss henne på kvällarna nu efter att hon har somnat.

Ja herregud vad mycket råd man kan få från folk som inte känner ens barn eller som glömt bort hur det var när deras barn var små. Jag är så allergisk mot tanken att man kan ”dalta” för mycket med ett så litet barn, herregud, det är ju inte en femtonåring som väcker er fem gånger per natt.

 

[Blyger]

@Vira folk friserar nog sanningen väldigt grovt..
Och jag håller med @julgrisen det går absolut att dalta onödigt mycket med barn men inte så små!
I min värld låter motsatsen ofta helt fruktansvärd, "hen får skrika tills hen somnat" och allt sånt där

 

[Nordthor]

Kan ändå skratta lite gott åt de som tycker att vår fem månaders är bortskämd för att han får sova hos mig fortfarande. Hade han sovit "själv" i naturen hade han med all sannolikhet blivit uppäten. Men alla gör som de själva vill. Måste bara tänka sådana "tillbaka till stenåldern"-tankar ibland för att kunna skita i vissa råd...

 

[Voeux]

Gud, himla skönt att ha trådar som denna för att få lite perspektiv på att andra också har det jobbigt. Alla vi har i vår närhet verkar ha det så himla enkelt med sina barn, och nu när man umgås mycket med släkt och vänner över semestrar och så så blir det mycket "sådär gjorde aldrig våra barn", "X skriker aldrig så högt", "Y äter bara allt som kommer framför honom", "Z är alltid glad", "W är inte alls rädd för släkten" etc.

Well, vi har ett barn som kräver att själv få äta buffé av sina favoriter varje måltid för att alls få i sig det hon behöver, som har ett jäkla humör och bryter ihop så fort hon inte får som hon vill, är väldigt avvaktande mot andra än oss föräldrar, fortfarande så här vid 1 års ålder vaknar 5 ggr per natt (och det tycker vi funkar BRA jämfört med hur det varit tidigare), som bara somnar i vagn eller på pilatesboll, vaknar av minsta lilla och som alltid är i färd med att upptäcka farliga saker när hon inte kräver att få bli buren. Och för mig är det ok att det är så här - det är fortfarande mycket bättre än vad det har varit tidigare, och det blir bättre och bättre. Men jag blir stressad av alla antydningar om att vi gör fel, om att vi måste sluta dalta, att vi krattar för mycket, att vi måste sätta gränser, måste sätta henne på förskola asap så att hon lär sig att vara ifrån oss osv. Självklart finns det saker vi skulle kunna göra bättre om vi orkade, men med mycket så HAR vi hittat enklaste sättet just nu. Och mycket går framåt, tex har vi kunnat börja lägga ifrån oss henne på kvällarna nu efter att hon har somnat.

Bara ni vet vad som är bäst för er och ert barn. Det går inte att säga många gånger nog, och herregud, daltar? Barnen är bara små en begränsad tid. Låt saker ta sin tid, låt dem få växa upp i sin takt. En dag kommer vi att få sova själva igen, vakna när vi är utvilade, till ett tyst och rent hem. Jag tänkte i varje fall ta den långa vägen dit och hålla mina barn, och låta dem vara små, så länge jag får.

 

[Voeux]

När hon står i köket i bara blöja, med en skål i famnen, tittar på mig med vädjande blick och säger ”bubbar” innan hon sträcker den tomma skålen mot mig. Dör söthetsdöden. Snart är alla jordgubbar till kvällen slut men det gör ingenting. Hon kan få alla jordgubbar i hela världen.

 

[julgrisen]

När hon står i köket i bara blöja, med en skål i famnen, tittar på mig med vädjande blick och säger ”bubbar” innan hon sträcker den tomma skålen mot mig. Dör söthetsdöden. Snart är alla jordgubbar till kvällen slut men det gör ingenting. Hon kan få alla jordgubbar i hela världen.

Haha, jag köpte jordgubbar för två timmar sen till kvällen men de rykte på kanske tio minuter (”joddegubba!”)

 

[KarinStarfighter]

Gud, himla skönt att ha trådar som denna för att få lite perspektiv på att andra också har det jobbigt. Alla vi har i vår närhet verkar ha det så himla enkelt med sina barn, och nu när man umgås mycket med släkt och vänner över semestrar och så så blir det mycket "sådär gjorde aldrig våra barn", "X skriker aldrig så högt", "Y äter bara allt som kommer framför honom", "Z är alltid glad", "W är inte alls rädd för släkten" etc.

Well, vi har ett barn som kräver att själv få äta buffé av sina favoriter varje måltid för att alls få i sig det hon behöver, som har ett jäkla humör och bryter ihop så fort hon inte får som hon vill, är väldigt avvaktande mot andra än oss föräldrar, fortfarande så här vid 1 års ålder vaknar 5 ggr per natt (och det tycker vi funkar BRA jämfört med hur det varit tidigare), som bara somnar i vagn eller på pilatesboll, vaknar av minsta lilla och som alltid är i färd med att upptäcka farliga saker när hon inte kräver att få bli buren. Och för mig är det ok att det är så här - det är fortfarande mycket bättre än vad det har varit tidigare, och det blir bättre och bättre. Men jag blir stressad av alla antydningar om att vi gör fel, om att vi måste sluta dalta, att vi krattar för mycket, att vi måste sätta gränser, måste sätta henne på förskola asap så att hon lär sig att vara ifrån oss osv. Självklart finns det saker vi skulle kunna göra bättre om vi orkade, men med mycket så HAR vi hittat enklaste sättet just nu. Och mycket går framåt, tex har vi kunnat börja lägga ifrån oss henne på kvällarna nu efter att hon har somnat.

Åh, känner igen mig så mycket i andras tyckanden. Min äldsta vaknar innan 05 varje dag och har typ alltid gjort. Oavsett när han lägger sig. Vi kan inte vara borta på kvällen. Våra nära vänner har äldre barn och för dem är det okej att vi är här hemma oftast så att vi kan lägga barnen i tid, men min familj pikar alltid om hur ”vi låter barnen styra vårt liv”.

För det första är jag så trött att jag ändå inte orkar vara iväg hela kvällen och för det andra mår barnet inte bra om han inte sover. Det är väl mitt ansvar som förälder att han har det bra?

 

[Fille]

Kan ändå skratta lite gott åt de som tycker att vår fem månaders är bortskämd för att han får sova hos mig fortfarande. Hade han sovit "själv" i naturen hade han med all sannolikhet blivit uppäten. Men alla gör som de själva vill. Måste bara tänka sådana "tillbaka till stenåldern"-tankar ibland för att kunna skita i vissa råd...

Jag gillar också dessa tankar, alltså tänka på hur man troligen gjorde förr. Blev de inte uppätna lär de ju ha frusit ihjäl under vintern om de låg för långt bort från föräldern. Vi samsover med tvillingarna än, pga platsbrist. De fyller ett om två veckor

 

[FeatherCloud]

Nattat en motvillig 2åring och en trött 5åring. Vi har haft en fin dag med bara några mindre konflikter, men det är intensivt att vara själv med barnen och det slog mig plötsligt hur ensam jag är. Vi har aldrig haft familjen nära men vi har ju ändå varit två föräldrar hela tiden, och barnens pappa har alltid dragit ett stort lass med dom.

Nu har jag ingen att luta mig mot när jag har barnen. Egentligen inte ens nu hos mina föräldrar. Min mamma är så så skruttig att hon inte orkar lyfta lättviktaren till dotter i och ur gungan eller sitta med på bryggan en längre stund. Min pappa var aldrig speciellt närvarande när jag var liten och även om han försöker nu så kan han liksom inte ens borsta barnens tänder, eller begriper för den delen inte att man inte knallar rakt in i sovrummet när jag nattar... Lite trött nu, och ledsen.

det kommer bli en tuff omställning tror jag, men det måste gå...

 

[Voeux]

Åh, känner igen mig så mycket i andras tyckanden. Min äldsta vaknar innan 05 varje dag och har typ alltid gjort. Oavsett när han lägger sig. Vi kan inte vara borta på kvällen. Våra nära vänner har äldre barn och för dem är det okej att vi är här hemma oftast så att vi kan lägga barnen i tid, men min familj pikar alltid om hur ”vi låter barnen styra vårt liv”.

För det första är jag så trött att jag ändå inte orkar vara iväg hela kvällen och för det andra mår barnet inte bra om han inte sover. Det är väl mitt ansvar som förälder att han har det bra?

Jag fick riktad reklam på min Insta från en träningsprofil som håller i mammaträning, med orden ”barn ska inte stå i vägen för att du ska kunna träna”. Jag känner lite, ska och ska? Nu är ju barn just barn och de har sina behov oavsett vad vi tycker om saken. Tror man något annat så har man nog fått det om bakfoten. Nu är jag definitivt en förespråkare av att också se efter sina egna behov i den mån det går, och försöka göra saker som inte bara innebär att vara förälder. Om man mår bra av det. Men meningen att ”låta barnen styra ens liv”, ja, de gör liksom det. Vi får vara tacksamma för den tid och det liv vi får över. Det kommer som sagt inte vara så för alltid.

 

[Voeux]

Jag gillar också dessa tankar, alltså tänka på hur man troligen gjorde förr. Blev de inte uppätna lär de ju ha frusit ihjäl under vintern om de låg för långt bort från föräldern. Vi samsover med tvillingarna än, pga platsbrist. De fyller ett om två veckor

Snart 1,5 år här och samsover Har ingen avsikt att sluta inom snart framtid heller.

 

[Blyger]

Min grabb är snart fem och sover med oss och jag vill inget annat än att han ska sova själv

 

[Fille]

Snart 1,5 år här och samsover Har ingen avsikt att sluta inom snart framtid heller.

Hade sexåringen fått plats i sängen hade han gärna samsovit, ibland tränger han sig in vid fotändan i sängen, men annars har han madrass på golvet bredvid vår säng

 

[FeatherCloud]

5,5-åringen kommer fortfarande in varje natt och samsover Tänker att han slutar när han känner sig redo. Han behöver mycket trygghet och är det samsovning han behöver så får det vara så.

 

[Vira]

Jag tycker att jag blivit mycket känsligare och mottaglig för vad folk säger sedan vår pojk kom. Det känns alltid som att alla häver ur sig ombedda eller förklädda råd och åsikter kring, ja, allt! I teorin är det superlätt att bara säga: skit i andra, men som jag nyss varit inne på i denna tråden så är det inte så lätt att inte bry sig när man kanske inte helt är sig själv pga bebis/småbarn. Tänk på att ingen av "rådgivarna" känner ert barn bättre än vad ni gör och saker som fungerar för dem fungerar inte automatiskt för alla. Sen så är jag helt övertygad om att folk bara frisserar sanningen. Allas ungar gör säkert bra och fantastiska saker men försök inte inbilla mig att allt alltid är toppen.
Njut av att ni hittat ett sätt som fungerar och att det går framåt!

Tack! Jo men precis, i teorin och när saker är ok så är det bara att nicka och le och låta det rinna av. Men tyvärr tenderar ju kommentarerna också att komma samtidigt som barnet skriker, inte har sovit eller fått dagens sjuttiofjärde sammanbrott över ingenting, så då är jag inte på topp själv heller

Men som nu, när barnet sover (själv!) och jag sitter och passar henne samtidigt som jag äter tårta och mobilsurfar i lugn och ro, så skulle det vara lätt att bara låta allt rinna av.

 

[Vira]

Bara ni vet vad som är bäst för er och ert barn. Det går inte att säga många gånger nog, och herregud, daltar? Barnen är bara små en begränsad tid. Låt saker ta sin tid, låt dem få växa upp i sin takt. En dag kommer vi att få sova själva igen, vakna när vi är utvilade, till ett tyst och rent hem. Jag tänkte i varje fall ta den långa vägen dit och hålla mina barn, och låta dem vara små, så länge jag får.

Ja herregud vad mycket råd man kan få från folk som inte känner ens barn eller som glömt bort hur det var när deras barn var små. Jag är så allergisk mot tanken att man kan ”dalta” för mycket med ett så litet barn, herregud, det är ju inte en femtonåring som väcker er fem gånger per natt.

@Vira folk friserar nog sanningen väldigt grovt..
Och jag håller med @julgrisen det går absolut att dalta onödigt mycket med barn men inte så små!
I min värld låter motsatsen ofta helt fruktansvärd, "hen får skrika tills hen somnat" och allt sånt där

Kan ändå skratta lite gott åt de som tycker att vår fem månaders är bortskämd för att han får sova hos mig fortfarande. Hade han sovit "själv" i naturen hade han med all sannolikhet blivit uppäten. Men alla gör som de själva vill. Måste bara tänka sådana "tillbaka till stenåldern"-tankar ibland för att kunna skita i vissa råd...

Nej jag tänker också att mycket är naturligt, och att jag verkligen vill ge barnet den närhet hon vill ha och tydligen behöver! Och jag är trots allt inte orolig, det här är en väldigt kort period som man ju tydligen glömmer bort väldigt mycket av senare i livet