Vad gör man?!

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man?!

Jag kan ju inte träffa min kompis som är mamma på samma sätt som vi gjorde förut. Nu måste det planeras en massa och det är allmänt jobbigt. Hon är en riktigt pärla så visst finns jag där för henne precis som hon finns för mig, men självklart hade det varit roligare om hon väntat med barn.

Och nu förstod alla varför du är anti mot att skaffa barn

Herregud, lev ditt eget liv och låt henne leva sitt liv, hade någon klagat som du gör här ovan att det är krångligt och att jag borde väntat så hade den personen inte varit min vän.

 

[Ravishing]

Sv: Vad gör man?!

Jisses vad många svar jag har fått! Kul att läsa allas svar. Jag diskuterade själv det här med min mamma igår och inledde med: "Jag skulle tycka det var jättejobbigt att få ett plus på grav test, för jag vet inte riktigt vad jag skulle göra..." Hon svarade: " Det finns väl inte så mycket att göra, du bor ju hemma och har inte ens ett fast jobb." End of discussion liksom...

 

[Gesska]

Sv: Vad gör man?!

Ja, det är precis så jag menar

Jaa...en anledning kan ju vara att de flesta har barn hemma som inte kan vara ensamma. Samma anledning till att den unga mamman inte levde livet när hon var 20.

Jo, man kan väl skaffa nya vänner under graviditeten om man känner för det. Men jag gillar mina kompisar och har ingen lust att byta ut dom. Är det gamla klasskompisar du träffar på mammagruppen är det ju inte ens nya vänner, det är ju gamla bekanta och varför är ni inte vänner sen innan om de är så fantastiska människor...

Givetvis försvinner inte ens gamla riktiga vänner men det blir ju väldigt annorlunda. Jag kan ju inte träffa min kompis som är mamma på samma sätt som vi gjorde förut. Nu måste det planeras en massa och det är allmänt jobbigt. Hon är en riktigt pärla så visst finns jag där för henne precis som hon finns för mig, men självklart hade det varit roligare om hon väntat med barn.

*skrattar*

Ja det krävs mer planering om man ska gå ut på krogen eller åka iväg på ngn barnfri utflykt när man är förälder.
Men för att umgås, ta en fika, gå på stan och göra vanliga saker ser inte jag att det krävs planering för!

Jag blev jätteglad när mina vänner ringde och frågade om jag var hemma, om vi skulle göra ngt!
Att människor bara dyker upp hos mej har jag aldrig gillat.

Jag förstår fortfarande inte vad det är som man inte kan göra som mamma? De flesta har ju en partner eller föräldrar som kan passa barnet om man vill tex gå på krogen ( som de flesta räknar som att "leva livet").

Jag sa inte att man skulle byta ut sina gamla vänner bara att man kan få fler.
I mitt fall så var det icke häst tjejer som jag blev vänn med under graviditeten, sånna som jag inte hade haft intresse av att umgås med tidigare och därför inte lärt känna.

Ja det blir annorlunda när en av kompisarna får barn, men det brukar bli annorlunda om en av kompisarna skaffar pojkvänn och umgås mycket med eller häst/hund som tar mycket tid med!
Förändringar sker ständigt i vänngrupper thats life!

Barn skaffar man eller låter bli att skaffa för sin egen skull, inte efter vad kompisarna tycker

 

[Gesska]

Sv: Vad gör man?!

Trist att din mamma reagerar på det sättet.

Men jag tycker inte alls som din mamma.
Om/när du plus´ar så ska du känna efter vad DU vill och sen följa det.

 

[Calazirya]

Sv: Vad gör man?!

Jag kan ju inte träffa min kompis som är mamma på samma sätt som vi gjorde förut. Nu måste det planeras en massa och det är allmänt jobbigt. Hon är en riktigt pärla så visst finns jag där för henne precis som hon finns för mig, men självklart hade det varit roligare om hon väntat med barn.

Oj vilken go kompis du verkar vara

För information så umgås jag med mina vänner precis som innan dottern kom in i bilden, så mycket planering krävs inte för att vara hemifrån under en dag..

 

[Gesska]

Sv: Vad gör man?!

Herregud, lev ditt eget liv och låt henne leva sitt liv, hade någon klagat som du gör här ovan att det är krångligt och att jag borde väntat så hade den personen inte varit min vän.

Inte min heller..

 

[Ravishing]

Sv: Vad gör man?!

Lite halv trist... men vad ska man göra? Jag skulle bara känna mig superdum och jag skulle bli gravid, skulle tycka att det var otroligt pinsamt. Kan ju tillägga att jag och min pv aldrig haft oskyddat sex, men nu är mensj*veln snart 2 v försenad. Och jag vågar inte göra ett grav test. Fyfan.

 

[Gesska]

Sv: Vad gör man?!

Först och främst, sluta tänka på att mensen är sen. Om du väntar på den/oroar dej så spänner du dej och det kan göra så att mensen blir sen.

Varför skulle du känna dej dum?
Om man har sex så finns alltid risken att man kan bli gravid. Kondomer kan gå sönder, p-piller funkar inte alltid.

Men vill du vara säker, speciellt om DU inte vill ha barn just nu så är det ju bättre att göra ett grav test. Då kan du ju se att antingen så är det inget och då slappnar du av och förmodligen kommer mensen ganska snart efter det. Eller så får du veta att du är gravid och vill du då abortera så är det enklare, smidigare och skonsammare mot dej själv att göra det så tidigt som möjligt i graviditeten.

Håller tummarna för att den bara är lite sen och dyker upp närsom helst

 

[Skumbananen]

Sv: Vad gör man?!

Exakt sådär skulle min mamma också säga.
Jag kom ihåg när jag köpte ett grav.test en gång när jag bodde hemma och eftersom hon frågade vad jag hade köpt på apoteket så svarade jag. (Hon är en sån som oroar sig i onödan så det är bättre att berätta). Lite pinsamt för mig tyckte jag, medan hon menade att "äh, det är väl bara att göra abort om det skulle vara något".

Hela hennes attityd angående detta med att skaffa barn tidigt har påverkat mig otroligt mycket. Jag vet att det egentligen är hennes rädsla att jag inte ska fortsätta mina studier och inte "bli" någonting som gör att hon om ämnet kommer på tal, måste påpeka att jag inte har något jobb, jag måste bli klar med studierna först m.m.
Nu är jag 23, förlovad och sambo. Trots det så skulle jag nog inte våga skaffa barn än. Om det enbart beror på att jag vill ha stöd av min mamma när jag sen blir gravid, eller om också oron för ekonomin/det är smartare att vänta påverkar, vet jag inte.

Igår hade det iaf gått framåt! Då var det att vi "måste ju" gifta oss först

 

[Björk]

Sv: Vad gör man?!

Jo, man kan väl skaffa nya vänner under graviditeten om man känner för det. Men jag gillar mina kompisar och har ingen lust att byta ut dom.
------------------------------------------
Givetvis försvinner inte ens gamla riktiga vänner men det blir ju väldigt annorlunda. Jag kan ju inte träffa min kompis som är mamma på samma sätt som vi gjorde förut. Nu måste det planeras en massa och det är allmänt jobbigt. Hon är en riktigt pärla så visst finns jag där för henne precis som hon finns för mig, men självklart hade det varit roligare om hon väntat med barn.

Jag förstår vad du menar och har till viss del upptäckt det själv; att jag inte har samma tid (eller engagemang faktiskt) i vänskapen som jag hade före barnet. MEN; riktigt bra vänner försvinner ju inte; precis som du säger. De finns kvar; de står pall att man under några år är mer upptagen och prioriterar annorlunda. Och mitt barn är faktiskt viktigare för mig än alla vänner, partners, familjemedlemmar i världen. Så blir det för de allra flesta. Om en kompis "försvinner" för att jag fått barn och inte kan vara lika spontan som jag var förut; tja, då är det synd, men jag skulle nog faktiskt inte ångra att jag prioriterade mitt barn före spontaniteten med henne. Om du förstår hur jag menar?

Om man skulle låta bli att skaffa barn vid en viss ålder för att ens vänner skaffar barn någon annan tid i livet (om ens vänner låter bli; ska man då alltså avstå?) då känns det ju som att barnfrågan mer är något slags "projekt" som inte egentligen i sig självt är intressant.

Visst är det säkert roligt att kunna vara föräldraledig samtidigt som sin bästa kompis; då delar man detta otroliga samtidigt. Men att planera ev barnanskaffande efter det...... njääääääe, det tror jag är feltänk.

 

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man?!

Jisses vad många svar jag har fått! Kul att läsa allas svar. Jag diskuterade själv det här med min mamma igår och inledde med: "Jag skulle tycka det var jättejobbigt att få ett plus på grav test, för jag vet inte riktigt vad jag skulle göra..." Hon svarade: " Det finns väl inte så mycket att göra, du bor ju hemma och har inte ens ett fast jobb." End of discussion liksom...

Om jag hade sagt så till min dotter så hade det betytt att ja, då får du se till att sätta lite fart så att du fixar boende och jobb, det hade aldrig betytt att, ja då får du ju givetvis göra abort. Menade din mamma verkligen så? Jag får ont i magen

Jag hade ju nu inte tagit förgivet att hon ville behålla, det är inte så jag menar, men hon vet, nu som 17 åring och har vetat i flera år att oavsett vad hon vill så stöttar jag henne i det.
Gravid kan man bli även med dubbla skydd och även om inte tanken var barn just där och då så kan det ändå bli vad man bestämmer sig för.

Som mamma är det min förbannade plikt att stötta mitt barn, inte att begära att de ska dansa efter vad jag behagar vilja

Snälla du, fråga din mamma vad hon egentligen menade, hon kanske inte alls menade vad du tror?!

Kram

 

[jerseyko]

Sv: Vad gör man?!

Snälla du, fråga din mamma vad hon egentligen menade, hon kanske inte alls menade vad du tror?!

Håller helt med dig! Dessutom kanske mamma fått en tankeställare nu efteråt vad hon sagt och hur det kan tolkas!

 

[Skumbananen]

Sv: Vad gör man?!

Bättre att du testar dig och sen bestämmer vad du ska göra.

Om du nu skulle vara gravid, så tror jag att om du berättar det för din mamma så skulle hon ändå stötta dig. Jag kan tänka mig att din mamma kanske är lite som min kära mor. Kanske inte först, men när du visat att du har bestämt dig så är det ju trots allt lite av hennes plikt att stötta dig.

 

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man?!

Bättre att du testar dig och sen bestämmer vad du ska göra.

Om du nu skulle vara gravid, så tror jag att om du berättar det för din mamma så skulle hon ändå stötta dig. Jag kan tänka mig att din mamma kanske är lite som min kära mor. Kanske inte först, men när du visat att du har bestämt dig så är det ju trots allt lite av hennes plikt att stötta dig.

Ja, jag hoppas att du har rätt, (med stötta menar inte jag att ta hand om allt inklusive bebis utan att finnas där som bollpank och med all min kärlek.)

Ts Din mamma kanske blev rädd? orolig att du ska vilja skaffa barn och hon tror att du inte är mogen? Visa isåfall att du är mogen genom att föra diskussionen på ett vuxet sätt, förvänta dej inte hennes välsignelse att få skaffa barn utan berätta som om du hade berättat för en vän eller iallafall en annan vuxen, försök bortse från att hon är din mamma och förklara vad du vill och vad du känner.

 

[Sol]

Sv: Vad gör man?!

*kl*

Det är väldigt intressant att höra alla argumenten, främst argumenten emot att skaffar barn i så ung ålder. Man har inte lekt av sig, man kan inte ta del av studentlivet osv.

Det kanske inte spelar någon roll för alla? Jag tog aldrig del av studentlivet (om ni menar kårlivet, supafester, nollning osv.) trots att jag var ung och barnlös. Det tilltalade mig inte. Jag lekte av mig under gymnasiet, med råge. Har levt med min nuvarande make sedan jag var 20 år och har väl missat "livets goda".

Eller så kanske det spelar roll till en början, men man inser att livet har annat att erbjuda?

För mig är det inte viktigt när kompisarna skaffar barn heller. Jag har vänner i många olika åldrar. En del har småbarn, några har äldre barn och en del har inga barn alls. Det spelar ingen roll! Visst, barn innebär att man inte är lika "tillgänglig" hela tiden men man anpassar sig.

 

[tinissen]

Sv: Vad gör man?!

man lyssnar på sig själv vad man vill göra. resten går att lösa!
jag blev gravid, oplanerat förra sommaren, vi bestämde oss för att lille pyret skulle få komma till världen. jag hade då enbart musikerutbildning och inget jobb jag var utbildad för, nu är elias 7mån samtidigt som jag var gravid/mammaledig har jag läst till usk och så fort elias är gammal nog att gå på dagis ska jag plugga vidare. ekonomin är inte så bra som den skulle kunna vara men vi lever inget fattigt liv, det gäller o prioritera bara.
min mamma har alltid varit typen som tyckt att du måste ha en utbildning först då hon fick mig innan hon fyllde 19, och inte ville att jag skulle had det likadant som henne. men hon ändrade sig väldigt fort när hon fick veta att hon skulle bli mormor hon stöttar till 110% allt går lösa, fast man måste kämpa!!

 

[Breccia_]

Sv: Vad gör man?!

Haha nu kommer jag med min spännande situation... Kan börja med att jag är 22, har inte gått klart gymnasiet eller något sådant, inget jobb o.s.v. och får bara sjukt lite pengar och ja haha - alla fel sas!

För snart 4 veckor sen fick jag en dotter, vi hade ingen aning om att hon skulle komma (negativa grav.-test o.s.v.) och jag har varit sjukskriven ett år, skolan skulle börja den 15/10 och jag bor hos min mamma, dessutom har jag ingenting (typ förhållande, kontakt) med Lykkes pappa och han går inte att få tag på/hitta.
Så vi bor mamma, jag, Lykke, en hund o en katt tillsammans. Tack o lov i radhus... Jag har ju fått lov att bestämma mig för att det ska fungera och gå bra, finns inte så många andra sätt att resonera tycker jag.
Jag har ett enormt bra stöd, alla människor i mitt liv är fantastiska och tycker det här är jätteroligt och stöttar mig! I stallet turas dom om att passa henne om jag behöver fixa något eller när jag rider, jag har alltid en flaska utifall att hon skulle bli tröstlös o.s.v.
Hemma har hon ju en mormor som hjälper till med avlastning för mig på kvällarna så kan jag duscha och gå på promenad med hunden själv o.s.v. och alltså - allting funkar faktiskt! Men det blir nog lite som man gör det också och ens egen inställning spelar mycket in. Och ffa så är det skönt att alla människor jag gillar tycker att det är så roligt, det gör det ju lättare för mig.
Jag tror inte livet är slut eller så, det blir ju vad man gör det till. Jag ska plugga och allt sådant och försöka göra mitt allra bästa så att jag och Lykke kan få ett riktigt bra liv.
Och jag är ju galet tacksam för all uppbackning och hjälp jag får av mina föräldrar, utan dom skulle det inte gå och i o m att jag är ensam (d.v.s. pappan inte är med i bilden (iaf ännu)) så tycker jag att det är väldigt skönt att bo hos min mamma! Visst, så här hade jag inte planerat mitt liv men nu är det så och det får lov att bli bra!

Och jag träffar mina kompisar på samma sätt som förrut, vi umgås, fikar och sitter och snackar, visst jag går ju inte ut och så nu men det gör det inte svårare för oss att umgås som helt normala kompisar. Jag åker till någon av dom eller så kommer någon till mig, vi äter middag, tittar på film o.s.v. som vi alltid gjort. Men Lykke är med och äter eller sover. Och dom tycker det är skitkul och vill bebba med henne och mysa!
Hon har sjukt bra människor i sitt liv, massa bra tanter!

 

[Ravishing]

Sv: Vad gör man?!

Härligt o höra att det har funkat för dig!!

Jag gjorde ett grav test igår. Negativt! Puuh. Men då återstår frågan, var är mensen? Min mage beter sig underligt, jag mår lite illa emellanåt och sådär. Men det var ju negativt!! Så den borde väl komma snart... Trots att den är sen, vilket den aldrig varit. Varje gång jag känner det där konstiga i magen så är jag övertygad om att den ska komma, men neeej.

Tiny Winy: Jag ska fråga henne, men som jag skrivit tidigare så känns det...pinsamt. Jag är ju liksom fortfarande "ett barn" eftersom jag bor hemma osv. Jag avskyr att prata med henne om det, även fast hon om någon borde förstå. (Hon är Barnmorska!! Otroligt omtyckt och duktig sådan, vi har pratat om det förut och hon sa att hon skulle stötta mig vad jag än valde, verkar ju inte gälla nu )

 

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man?!

Tiny Winy: Jag ska fråga henne, men som jag skrivit tidigare så känns det...pinsamt. Jag är ju liksom fortfarande "ett barn" eftersom jag bor hemma osv. Jag avskyr att prata med henne om det, även fast hon om någon borde förstå. (Hon är Barnmorska!! Otroligt omtyckt och duktig sådan, vi har pratat om det förut och hon sa att hon skulle stötta mig vad jag än valde, verkar ju inte gälla nu )

Men varför tycker du att det är pinsamt?
Jag vet att det är svårt med relationer men om du känner att du inte kan prata med henne utanvidare så kanske du inte ska prata med henne?
Jag menar, vad ger hon dej för stöd om du inte vågar prata för att det är pinsamt?
Jag vet hur det är med personer som är duktiga och omtyckta på sitt jobb men som inte kan ge sina anhöriga samma sak, båda mina föräldrar är sådana, när de tar av sig "jobbkläderna" så är de helt andra personligheter.
På sina jobb är de vänliga, omtänksamma och duktiga men som föräldrar helt värdelösa för att de inte gör det de kan längre, dvs det finns inget sätt att vara förälder de kan lära sig så som man kan lära sig att bli sjuksköterska tex. och då blir de helt handfallna.
Jag pratade aldrig med min mamma om misstänkta graviditeter, vi hade inte en sådan relation, vi pratade aldrig om sex eller ens om mens utan när jag helt förtvivlad som tioåring upptäckte att jag blödde så slängde hon till mej ett paket bindor med orden, tvätta blodiga underbyxor i kallt vatten innan du lägger dem i tvätten
Jag hade en äldre kompis som svarade på alla mina frågor och trots att hon själv bara var fjorton år sa hon -grattis nu är du kvinna välkommen
Det kommer jag aldrig glömma, hon fick allt otäckt och negativt att låta som något åtråvärt, spännande och roligt, vad jag älskade henne för det.
Hon kunde göra det, trots en oerhört trasig uppväxt med flytt från fosterfamilj till fosterfamilj, men min mamma med all sin utbildning och all sin vetskap om människans både fysik och psyke kunde inte göra det.
Så är det ibland, det är inte alltid man kan prata med den man önskar mest och då får man söka sig någon annanstans.

När jag väntade sonen fick hon veta någon gång runt femte månaden, jaha var hennes svar och sedan var det inte mer med det

Oavsett hur er realtion är så att mensen inte kommer ibland eller är sen är väldigt vanligt, om du inte får ont eller mår dåligt så vänta lugnt ut den, kanske kommer den inte förren nästa månad.
Om du mår dåligt/har ont så sök hjälp.

Kram

 

[Skumbananen]

Sv: Vad gör man?!

Är helt mållös! De senaste veckorna har jag hört om tre stycken som antingen varit i slutet av graviditeten när de fått veta att de är gravida, eller att de bara åkt in till sjukhuset för att få höra att de ska föda.

Hur kändes det då när du fick veta det?

Vilket jättefint namn din dotter har fått!