Gravid och vet inte vad jag ska göra

[DarkInNight]

Nu tror jag, tyvärr, kroppen tog beslutet åt mig. Har haft molande mensvärk till och från och i onsdagskväll började det blöda lite och fortsatte under torsdag förmiddag. Inte mycket alls men ungefär som när mensen just kommit igång, lite ljusrosa. Men strax innan 10 idag kom det klarrött blod och det fortsätter än.

Det började blöda just innan kuratorn ringde så jag storbölade under första delen av samtalet.

Små blödningar behöver inte betyda missfall. Om jag kommer ihåg rätt så blödde jag i början av min första graviditet, och det blev inget missfall.

Hoppas det slutar blöda så du får ta beslutet själv, i lugn och ro

 

[Fjordfrälst]

Säger inte att det är så för dig men mamma hade mens som vanligt de första månaderna (!) när hon väntade lillebror

 

[Blyger]

Håller tummarna att vad som än sker blir bra

 

[Lhas]

Små blödningar behöver inte betyda missfall. Om jag kommer ihåg rätt så blödde jag i början av min första graviditet, och det blev inget missfall.

Hoppas det slutar blöda så du får ta beslutet själv, i lugn och ro

Nej men precis och inte mensvärk heller jag har aldrig haft en så fruktansvärd mensvärk som dom tillfällen jag varit gravid aj aj.

Hur har det gått ts?

 

[Zweigelt]

Nej men precis och inte mensvärk heller jag har aldrig haft en så fruktansvärd mensvärk som dom tillfällen jag varit gravid aj aj.

Hur har det gått ts?

Jag har tagit blodprov och ska ta ett till nästa vecka så får man se om nivåerna sjunkit eller inte. Så man får leva i ovisshet ett tag till..

 

[Zweigelt]

Jag har tagit blodprov och ska ta ett till nästa vecka så får man se om nivåerna sjunkit eller inte. Så man får leva i ovisshet ett tag till..

Nu bara rinner det klarrött blod igen och jag har världens mensvärk.

 

[Blyger]

 

[Piaff]

Fel tråd

 

[Otherside]

Nu bara rinner det klarrött blod igen och jag har världens mensvärk.

Hur känns det……? En lättnad eller en sorg?

 

[Zweigelt]

Hur känns det……? En lättnad eller en sorg?

Får väl se till veckan vad andra blodprovet säger. Men jag känner mig inte på topp, rätt nere

 

[Zweigelt]

Får väl se till veckan vad andra blodprovet säger. Men jag känner mig inte på topp, rätt nere

Och så har min partner nu sagt att han vill att jag gör abort, eftersom vi inte kan bo ihop. Går bra det här.

 

[Squie]

Och så har min partner nu sagt att han vill att jag gör abort, eftersom vi inte kan bo ihop. Går bra det här.

Fast. Kan väl ha barn ihop ändå? Om ni skulle vilja menar jag. Jag tycker nog mer att argumentet för att inte skaffa barn är rätt torftigt från hans sida.

 

[Wingates]

Fast. Kan väl ha barn ihop ändå? Om ni skulle vilja menar jag. Jag tycker nog mer att argumentet för att inte skaffa barn är rätt torftigt från hans sida.

Torftigt? Räcker väl med att han inte vill?
Alltså vil TS behålla ska hon naturligtvis göra det, det är ju hennes val - men jag förstår inte varför han måste ha bättre argument?
Precis som att TS inte behöver ha bättre argument än att hon vill ha (eller inte vill) ha barn.

 

[Gnist]

Och så har min partner nu sagt att han vill att jag gör abort, eftersom vi inte kan bo ihop. Går bra det här.

Han har ju rätt till sin åsikt såklart, men det är ditt och enbart ditt beslut huruvida du vill behålla det här barnet eller inte.

 

[Milosari]

@Zweigelt Hur har det gått?

 

[Squie]

Torftigt? Räcker väl med att han inte vill?
Alltså vil TS behålla ska hon naturligtvis göra det, det är ju hennes val - men jag förstår inte varför han måste ha bättre argument?
Precis som att TS inte behöver ha bättre argument än att hon vill ha (eller inte vill) ha barn.

Torftigt om det BARA är det som gör att han säger nej. Vill han inte ha.. är det en helt annan sak. För mig är det iaf skillnad.

 

[Zweigelt]

För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna misstänkte infertilitet pga svår dysmenorré, dessutom var min äggreserv på gränsen. Det beslutades om IVF men förhållandet hann ta slut innan.

Så träffade jag min nuvarande partner och vi har skyddat oss trots att jag fått höra att jag är infertil, däremot har jag varit inställd på att om jag vill ha barn kommer enda alternativet vara IVF, och för att få det måste man ha försökt bli gravid under minst ett år. Och så, enda gången vi inte skyddade oss, blev jag gravid. Och nu är det bara ett enda stort kaos i kroppen.

Min partner är över 40 och har två barn sedan tidigare, bor ca 1 timme bort. Han kan inte flytta pga sina barn. I övrigt har han ingen släkt där.
Jag är 38, vill inte flytta till hans stad då det skulle innebära att byta jobb, sälja mitt älskade hus och flytta ifrån min familj och alla vänner. Jag är väldigt hemmakär, har bott på andra ställen under 10 års tid men flyttade hem igen då saknaden blev för stor. Det är alltså här jag vill bo.

Han vill inte behålla barnet då han inte tycker tiden känns rätt, vi har knappt varit tillsammans ett år. Självklart hade jag också önskat att han och jag hade fått mer tid på tu man hand innan ett barn kom till världen, men å andra sidan är jag 38. Han vill att vi ska bo ihop, men det kommer vi inte kunna göra förrän på några år när hans barn blivit större. Vilket innebär att då är det försent för mig att skaffa barn.
Jag känner inte att boendesituationen är det största problemet i den här frågan. Hade jag och min ex-partner hunnit skaffa barn hade jag ändå blivit rätt ensam då han jobbade borta under veckorna. Nu hade vi kunnat lösa det genom att han bor hos mig varannan vecka då barnen är hos deras mamma, och barn-veckorna hade jag kunnat bo hos dom eller att de hade bott här några dagar/under helgerna.

Jag är mer orolig över ekonomin, jag har inte stora huslån men de senaste året när allt blivit dyrt har jag inte så mycket pengar att röra mig med när räkningar, drivmedel och mat betalats.
Det jag är allra mest orolig över är klimatet. Vågar man skaffa barn? Vad är det för framtid barnet kommer ha? Jag har sån ångest över bara hur sommaren sett ut med bränder över världen och stormar i Sverige. Är det alldeles för egoistiskt att behålla barnet? Eller får man vara egoistisk i den här frågan? Kommer jag oroa ihjäl mig om jag väljer att behålla barnet?

Och som sagt, jag är 38 år. Oavsett vilket beslut jag tar är det ett beslut jag måste kunna stå för resten av livet. Väljer jag att göra abort, måste jag ha i beaktande att det finns inga garantier att jag kommer bli gravid igen då min äggreserv var på gränsen redan för två år sedan. Vilket också innebär att IVF kanske inte ens är ett alternativ om det inte finns några ägg.
Dessutom är jag inte heller jättesugen på att bli gravid när jag är 40. Min mamma fick mig när hon var 38 och jag tyckte det var otroligt jobbigt att mina föräldrar var så mycket äldre än mina kompisars. När någon frågade hur gamla mina föräldrar var ljög jag alltid och sa att jag inte kom ihåg hur gamla de var.
Nu är det visserligen andra tider och fler och fler skaffar barn senare i livet.

Som sagt, det är kaos i kroppen. Väntar nu på att en kurator från abortmottagningen ska ringa upp för samtalsstöd.
Hur ska man ens kunna ta ett beslut? Hur vet man vad som är rätt beslut?

Kanske att någon undrar hur det har gått. Blödningarna fortsatte och kom varje dag under mer än 3 veckor, ibland mycket och ibland lite mindre. hCG-nivåerna ökade, men de ville ändå kolla upp varför jag hade blödningar. Innan undersökningen frågade de om vi ville se skärmen eller inte, då många tycker det är jobbigt att se och höra hjärtslagen då man (min partner, inte jag) funderade på abort. Jag valde att ha det på med en förhoppning om att det skulle ändra hans ståndpunkt.

Men de hittade inget. Livmodern var tom. De misstänkte att embryot hade fastnat och börjat växa i äggledaren Så det blev raka vägen till ett annat sjukhus för en second opinion, och hela vägen dit hoppades jag att de skulle ha sett fel. Men tyvärr. Jag förbereddes för operation och imorse på förmiddagen opererades ena äggledaren bort. Jag är helt förstörd, samtidigt som jag är tacksam att det upptäcktes innan äggledaren sprack av sig självt.
Nu väntar återhämtning, både fysiskt men mest psykiskt. Och förhoppningsvis får jag en till chans

 

[Nixehen]

Kanske att någon undrar hur det har gått. Blödningarna fortsatte och kom varje dag under mer än 3 veckor, ibland mycket och ibland lite mindre. hCG-nivåerna ökade, men de ville ändå kolla upp varför jag hade blödningar. Innan undersökningen frågade de om vi ville se skärmen eller inte, då många tycker det är jobbigt att se och höra hjärtslagen då man (min partner, inte jag) funderade på abort. Jag valde att ha det på med en förhoppning om att det skulle ändra hans ståndpunkt.

Men de hittade inget. Livmodern var tom. De misstänkte att embryot hade fastnat och börjat växa i äggledaren Så det blev raka vägen till ett annat sjukhus för en second opinion, och hela vägen dit hoppades jag att de skulle ha sett fel. Men tyvärr. Jag förbereddes för operation och imorse på förmiddagen opererades ena äggledaren bort. Jag är helt förstörd, samtidigt som jag är tacksam att det upptäcktes innan äggledaren sprack av sig självt.
Nu väntar återhämtning, både fysiskt men mest psykiskt. Och förhoppningsvis får jag en till chans

Jag är så ledsen för din skull. det finns såklart inga ord som lindrar sorgen, men jag hoppas att du har det stöd du behöver (och vill ha) i din närhet. Att du trots allt läker så snabbt det går, både fysiskt och själsligt.
Ta hand om dig!