Gravid och vet inte vad jag ska göra

[Badger]

För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna misstänkte infertilitet pga svår dysmenorré, dessutom var min äggreserv på gränsen. Det beslutades om IVF men förhållandet hann ta slut innan.

Så träffade jag min nuvarande partner och vi har skyddat oss trots att jag fått höra att jag är infertil, däremot har jag varit inställd på att om jag vill ha barn kommer enda alternativet vara IVF, och för att få det måste man ha försökt bli gravid under minst ett år. Och så, enda gången vi inte skyddade oss, blev jag gravid. Och nu är det bara ett enda stort kaos i kroppen.

Min partner är över 40 och har två barn sedan tidigare, bor ca 1 timme bort. Han kan inte flytta pga sina barn. I övrigt har han ingen släkt där.
Jag är 38, vill inte flytta till hans stad då det skulle innebära att byta jobb, sälja mitt älskade hus och flytta ifrån min familj och alla vänner. Jag är väldigt hemmakär, har bott på andra ställen under 10 års tid men flyttade hem igen då saknaden blev för stor. Det är alltså här jag vill bo.

Han vill inte behålla barnet då han inte tycker tiden känns rätt, vi har knappt varit tillsammans ett år. Självklart hade jag också önskat att han och jag hade fått mer tid på tu man hand innan ett barn kom till världen, men å andra sidan är jag 38. Han vill att vi ska bo ihop, men det kommer vi inte kunna göra förrän på några år när hans barn blivit större. Vilket innebär att då är det försent för mig att skaffa barn.
Jag känner inte att boendesituationen är det största problemet i den här frågan. Hade jag och min ex-partner hunnit skaffa barn hade jag ändå blivit rätt ensam då han jobbade borta under veckorna. Nu hade vi kunnat lösa det genom att han bor hos mig varannan vecka då barnen är hos deras mamma, och barn-veckorna hade jag kunnat bo hos dom eller att de hade bott här några dagar/under helgerna.

Jag är mer orolig över ekonomin, jag har inte stora huslån men de senaste året när allt blivit dyrt har jag inte så mycket pengar att röra mig med när räkningar, drivmedel och mat betalats.
Det jag är allra mest orolig över är klimatet. Vågar man skaffa barn? Vad är det för framtid barnet kommer ha? Jag har sån ångest över bara hur sommaren sett ut med bränder över världen och stormar i Sverige. Är det alldeles för egoistiskt att behålla barnet? Eller får man vara egoistisk i den här frågan? Kommer jag oroa ihjäl mig om jag väljer att behålla barnet?

Och som sagt, jag är 38 år. Oavsett vilket beslut jag tar är det ett beslut jag måste kunna stå för resten av livet. Väljer jag att göra abort, måste jag ha i beaktande att det finns inga garantier att jag kommer bli gravid igen då min äggreserv var på gränsen redan för två år sedan. Vilket också innebär att IVF kanske inte ens är ett alternativ om det inte finns några ägg.
Dessutom är jag inte heller jättesugen på att bli gravid när jag är 40. Min mamma fick mig när hon var 38 och jag tyckte det var otroligt jobbigt att mina föräldrar var så mycket äldre än mina kompisars. När någon frågade hur gamla mina föräldrar var ljög jag alltid och sa att jag inte kom ihåg hur gamla de var.
Nu är det visserligen andra tider och fler och fler skaffar barn senare i livet.

Som sagt, det är kaos i kroppen. Väntar nu på att en kurator från abortmottagningen ska ringa upp för samtalsstöd.
Hur ska man ens kunna ta ett beslut? Hur vet man vad som är rätt beslut?

Det som känns bäst i längden är nog att ta det beslut som du känner att du vill göra oavsett de övriga parametrarna. (ett eget hus, som du betalat av mycket på måste ju vara guld värt) Just eftersom det kanske inte finns ett senare i frågan. (ett barn och klimatet, vi kanske tar i allt vi kan och fixar det! tycker inte det ska påverka ditt beslut om ett barn.). Den parameter jag kanske hade funderat över, som inte fanns i texten skulle vara stöd från min egen släkt, finns det?

(jag kan ha påverkats av kollegor som skaffat barn helt själva.)

 

[Zweigelt]

Jag har alltid haft svårt att föreställa mig gravid och mamma. Kanske har det att göra med att när jag var yngre/tidig tjugoårsåldern ville jag inte alls ha barn och hade helst opererat bort hela livmodern och allt. Sen har det nog spätts på då jag och mitt ex försökte få barn men det aldrig gick, att IVF skulle bli aktuellt och det finns ju heller inga garantier att IVF skulle lyckas.
Så någonstans har jag ställt in mig på ett liv utan barn. Jag tror säkert det hade blivit ett fint liv det med, jag hade fått skaffa fler katter istället. Men jag tror jag alltid skulle ha känt en sorg över att det inte blev några barn.

Just det, en till sak som också bidragit till att jag aldrig riktigt sett mig själv med barn: har gått till en och samma ”spådam”/medium flera gånger med några års mellanrum. Hon har alltid sagt samma sak: att hon inte ser några barn, men att jag ”OM jag vill” (verkligen betonat på OM), kan få två barn. Och avslutat med ”men man ska fundera noga över om man vill sätta barn till den här världen”.

Det har nog bidragit en hel del.

 

[Blyger]

Tror heller inte den där perfekta tillfället finns

Nej inte jag heller (även om det ibland finns sämre tillfällen såklart. Hit räknar jag nog inte ts situation om det varit mig själv).

 

[Zweigelt]

Det här är ett typiskt sånt "sliding door"-moment där ditt val, oavsett vad du väljer kommer att påverka resten av ditt liv. Jag tänker att du kanske delvis hade börjat processerna tanken på ett liv utan barn och att detta därför vänt upp och ner på hela din tillvaro? Tycker du borde gå och prata med någon utomstående professionell och få hjälp att reda i alla känslor som detta måste rört upp. Det finns ingen annan som kan säga vad som är rätt eller fel för just dig (även o det hade varit sååå skönt om någon satt med facit i såna här situationer). Vi kan bara säga hur vi själva hade gjort i din situation, jag hade exempelvis behållt (jag hade grav fomo i barnfrågan) och hade grämt ihjäl mig om jag gjort en abort trots att jag ville ha barn. Men du kanske fungerar helt annorlunda. Fattar att detta inte alls är vad du tänkt dig och ibland ställer livet oss inför såna här jättesvåra, stora beslut och då tänker jag att det kan ha varit skönt att ha ventilerat frågan med utomstående part, stött och blött alla känslor typ 200 ggr för att i slutändan förhoppningsvis landa i någon slags känsla av att man tagit ett välgrundat beslut, även utan facit.

Exakt, vilket beslut jag än tar kommer det påverka resten av mitt liv.

Jag har pratat med kuratorn på abortmottagningen nu och vi har bokat in ett första telefonmöte på fredag. Det känns bra.

 

[Zweigelt]

Det som känns bäst i längden är nog att ta det beslut som du känner att du vill göra oavsett de övriga parametrarna. (ett eget hus, som du betalat av mycket på måste ju vara guld värt) Just eftersom det kanske inte finns ett senare i frågan. (ett barn och klimatet, vi kanske tar i allt vi kan och fixar det! tycker inte det ska påverka ditt beslut om ett barn.). Den parameter jag kanske hade funderat över, som inte fanns i texten skulle vara stöd från min egen släkt, finns det?

(jag kan ha påverkats av kollegor som skaffat barn helt själva.)

Min egen släkt ja. Jag har pappa (75 år men ändå pigg, dock kanske ingen som är barnvakt på egen hand , när mamma levde var det hon som såg till att systers barn fick mat i magen medan pappa mer var den som stod för lekandet). Min syster och hennes familj bor på kvarteret bredvid mig. I övrigt har jag ingen större kontakt med resterande släkt. Några vänner finns dock.

Läste för ett tag sedan om en familj som flyttade till en ny stad där de inte kände någon. De satte ut en annons där de sökte ”extramormor/farmor”, och det slutade med att de fick i princip en släkting där pensionären tog hand om barnen när det krisade och firade högtider med familjen, åkte på utflykter osv. Det tyckte jag var fint

 

[Fjordfrälst]

Exakt, vilket beslut jag än tar kommer det påverka resten av mitt liv.

Jag har pratat med kuratorn på abortmottagningen nu och vi har bokat in ett första telefonmöte på fredag. Det känns bra.

Ja så är det absolut! Jag har själv genomgått en abort då vi skyddade oss och det var inte bra läge då jag ville vara helt läkt i bäckenfrakturen efter bilolyckan. Men det var inte plättlätt som jag alltid föreställt mig lite "nonchalant", man förstår nog inte förrän man är i situationen...Låter bra med kuratorskontakt och reda ut hur du (ni) vill göra ❤.

 

[Badger]

Min egen släkt ja. Jag har pappa (75 år men ändå pigg, dock kanske ingen som är barnvakt på egen hand , när mamma levde var det hon som såg till att systers barn fick mat i magen medan pappa mer var den som stod för lekandet). Min syster och hennes familj bor på kvarteret bredvid mig. I övrigt har jag ingen större kontakt med resterande släkt. Några vänner finns dock.

Läste för ett tag sedan om en familj som flyttade till en ny stad där de inte kände någon. De satte ut en annons där de sökte ”extramormor/farmor”, och det slutade med att de fick i princip en släkting där pensionären tog hand om barnen när det krisade och firade högtider med familjen, åkte på utflykter osv. Det tyckte jag var fint

Det låter ju guld värt med en pappa och en syster!

 

[Otherside]

Detta blir, om du behåller barnet, antagligen ditt enda barn (?) och att du därmed skulle påverka klimatet med detta enda barn känns lite långsökt. Gör man 5-6 barn eller fler kanske man borde tänka ett varv till, men ett?!

Jag ville också ha barn (och jag var över 40...) men när jag sen faktiskt blev gravid fick jag närapå panik och tänkte på allt, precis ALLT, som var skrämmande och ångestfyllt. Jag tror det hör till ibland, då det är en så livsomvälvande sak. Dvs oron är sällan befogad.

Men, som sagt: vill du ha barn? Behåll! Vill du egentligen inte? Behåll inte. Oavsett vad man väljer, måste man välja bort alternativet. Allt brukar bli ok i slutänden.

Jag är oändligt glad att jag behöll! Men - jag hade också gjort abort tidigare i livet, och det var också helt ok där och då.

(Och jag hade INTE lyssnat på en spådam!!!)

 

[Zweigelt]

Ja så är det absolut! Jag har själv genomgått en abort då vi skyddade oss och det var inte bra läge då jag ville vara helt läkt i bäckenfrakturen efter bilolyckan. Men det var inte plättlätt som jag alltid föreställt mig lite "nonchalant", man förstår nog inte förrän man är i situationen...Låter bra med kuratorskontakt och reda ut hur du (ni) vill göra ❤.

Ja visst, jag har också alltid tänkt att skulle man bli gravid (åt p-piller i ca 15 år och såklart blev det en del slarv ibland) skulle det inte vara nån ”big deal”, utan beslutet skulle vara lätt. Jag trodde inte jag skulle känna alla de känslor jag känner nu av att det är ett litet frö som gror i mig.

Då det är så pass tidigt än tyckte barnmorskan jag skulle ta ett till test nu på fredag, för att försäkra mig om att inget hänt. Har haft molande mensvärk sedan i söndags så svårt att veta om nånting håller på att hända eller om det helt enkelt är livmodern som jobbar för fullt. Men det ska bli skönt att få prata med kuratorn och kanske också boka in ett möte på plats med henne och min partner.

 

[Fjordfrälst]

Ja visst, jag har också alltid tänkt att skulle man bli gravid (åt p-piller i ca 15 år och såklart blev det en del slarv ibland) skulle det inte vara nån ”big deal”, utan beslutet skulle vara lätt. Jag trodde inte jag skulle känna alla de känslor jag känner nu av att det är ett litet frö som gror i mig.

Då det är så pass tidigt än tyckte barnmorskan jag skulle ta ett till test nu på fredag, för att försäkra mig om att inget hänt. Har haft molande mensvärk sedan i söndags så svårt att veta om nånting håller på att hända eller om det helt enkelt är livmodern som jobbar för fullt. Men det ska bli skönt att få prata med kuratorn och kanske också boka in ett möte på plats med henne och min partner.

Eller hur, man kan nog som sagt inte förutse att det faktiskt ger mer känslor för många än man kan tro. Kan mycket väl vara att livmodern växer men klokt att kolla för säkerhets skull ❤. Låter verkligen som en bra idé med samtal

 

[Zweigelt]

Detta blir, om du behåller barnet, antagligen ditt enda barn (?) och att du därmed skulle påverka klimatet med detta enda barn känns lite långsökt. Gör man 5-6 barn eller fler kanske man borde tänka ett varv till, men ett?!

Jag ville också ha barn (och jag var över 40...) men när jag sen faktiskt blev gravid fick jag närapå panik och tänkte på allt, precis ALLT, som var skrämmande och ångestfyllt. Jag tror det hör till ibland, då det är en så livsomvälvande sak. Dvs oron är sällan befogad.

Men, som sagt: vill du ha barn? Behåll! Vill du egentligen inte? Behåll inte. Oavsett vad man väljer, måste man välja bort alternativet. Allt brukar bli ok i slutänden.

Jag är oändligt glad att jag behöll! Men - jag hade också gjort abort tidigare i livet, och det var också helt ok där och då.

(Och jag hade INTE lyssnat på en spådam!!!)

Ja, jag har - i de ögonblick tidigare i livet när jag inte var anti-barn - tänkt mig två barn, just för att de skulle ha varandra. Jag och min syster är otroligt tajta och jag vet inte hur jag skulle ha klarat att gå igenom livet utan henne. Men iom min ålder, och misstänkta infertilitet, har det mer blivit att man får vara nöjd om man ens får ett.
Har en kompis som är ett riktigt sladdbarn och hon hade the time of her life i hennes barndom, behövde aldrig bråka med nån om vem som skulle få sitta i framsätet i bilen exempelvis

Vad skönt att höra att det är helt normalt att få panik vid ett sånt här besked. Och jag förstår att du gjorde rätt val

Hahah nej jag vet att man kanske inte ska lyssna för mycket på en spådam, men hon är vida känd i området och har, vad jag har hört, haft rätt i princip allt hon sagt till folk. Men helt rätt i att man inte bör en spådam avgöra ett sånt här beslut.

 

[Fjordfrälst]

Ja, jag har - i de ögonblick tidigare i livet när jag inte var anti-barn - tänkt mig två barn, just för att de skulle ha varandra. Jag och min syster är otroligt tajta och jag vet inte hur jag skulle ha klarat att gå igenom livet utan henne. Men iom min ålder, och misstänkta infertilitet, har det mer blivit att man får vara nöjd om man ens får ett.
Har en kompis som är ett riktigt sladdbarn och hon hade the time of her life i hennes barndom, behövde aldrig bråka med nån om vem som skulle få sitta i framsätet i bilen exempelvis

Vad skönt att höra att det är helt normalt att få panik vid ett sånt här besked. Och jag förstår att du gjorde rätt val

Hahah nej jag vet att man kanske inte ska lyssna för mycket på en spådam, men hon är vida känd i området och har, vad jag har hört, haft rätt i princip allt hon sagt till folk. Men helt rätt i att man inte bör en spådam avgöra ett sånt här beslut.

Spådamer kan ha rätt....De två mamma besökt har hittills haft rätt i allt! Däremot ska man nog inte lyssna på deras åsikter vilket jag tolkade meningen som . (Vilket jag förstår att du inte gör även om meningen har påverkat).

 

[Roheryn]

Spådamer kan ha rätt....De två mamma besökt har hittills haft rätt i allt! Däremot ska man nog inte lyssna på deras åsikter vilket jag tolkade meningen som . (Vilket jag förstår att du inte gör även om meningen har påverkat).

De är duktiga på att uttrycka sig så att de får rätt, det är inte samma sak som att "ha rätt" helt förutsättningslöst. De är bra på att läsa människor och bra på psykologi generellt. Nej, man ska verkligen inte låta en "spådam" påverka vad man fattar för beslut i livet!

 

[Rosett]

En bekant blev oplanerat gravid och visste inte om hon skulle behålla barnet. Hon pratade med en släkting som sa ungefär såhär:
- Kommer du ångra dig om du behåller barnet?
- Kommer du ångra dig om du gör abort?
Så hon behöll barnet och har såklart inte ångrat sig.

 

[Fjordfrälst]

De är duktiga på att uttrycka sig så att de får rätt, det är inte samma sak som att "ha rätt" helt förutsättningslöst. De är bra på att läsa människor och bra på psykologi generellt. Nej, man ska verkligen inte låta en "spådam" påverka vad man fattar för beslut i livet!

Det som mor min fick till sig uppstod långt senare vilket är ganska intressant. Men givetvis ska man INTE låta dem styra ett val, absolut inte!

 

[TeamLundVer]

Så någonstans har jag ställt in mig på ett liv utan barn. Jag tror säkert det hade blivit ett fint liv det med, jag hade fått skaffa fler katter istället. Men jag tror jag alltid skulle ha känt en sorg över att det inte blev några barn.

Personligen tänker jag att du redan har svaret på din fråga här

 

[Nebraska]

Är det verkligen barnet du ska fundera över? Jag tänker på din partner. En människa som förmår att ta ansvar för sina handlingar hade sagt nåt i stil med; "Jag hade väl inte räknat bli pappa igen. Men oavsett vilket beslut du tar så är jag här och stöttar dig."

 

[Inte_Ung]

Men först kommer du ju att vara gravid i över ett halvår och föräldraledig i 1,5 år sedan är det inte länge tills att hans barn är större så att ni kan bo ihop.
Du gör problem av sådant som inte är problem.

Barn kommer när de kommer och inte riktigt när man vill.
Det här är din chans och den kommer nog inte igen.

 

[Dorinda]

Ja, jag har - i de ögonblick tidigare i livet när jag inte var anti-barn - tänkt mig två barn, just för att de skulle ha varandra. Jag och min syster är otroligt tajta och jag vet inte hur jag skulle ha klarat att gå igenom livet utan henne. Men iom min ålder, och misstänkta infertilitet, har det mer blivit att man får vara nöjd om man ens får ett.
Har en kompis som är ett riktigt sladdbarn och hon hade the time of her life i hennes barndom, behövde aldrig bråka med nån om vem som skulle få sitta i framsätet i bilen exempelvis

Vad skönt att höra att det är helt normalt att få panik vid ett sånt här besked. Och jag förstår att du gjorde rätt val

Hahah nej jag vet att man kanske inte ska lyssna för mycket på en spådam, men hon är vida känd i området och har, vad jag har hört, haft rätt i princip allt hon sagt till folk. Men helt rätt i att man inte bör en spådam avgöra ett sånt här beslut.

Men behåller du kommer ju barnet få äldre syskon.

Min är bara 2år. Men han har värdens finaste storebror!
Storebror är alltså min sambos barn(14år). Han tar verkligen hand om barnet, leker massor, får vara med när 14-åringen har kompisar här och är enligt min son, värdens roligaste person!

 

[Zweigelt]

Ja visst, jag har också alltid tänkt att skulle man bli gravid (åt p-piller i ca 15 år och såklart blev det en del slarv ibland) skulle det inte vara nån ”big deal”, utan beslutet skulle vara lätt. Jag trodde inte jag skulle känna alla de känslor jag känner nu av att det är ett litet frö som gror i mig.

Då det är så pass tidigt än tyckte barnmorskan jag skulle ta ett till test nu på fredag, för att försäkra mig om att inget hänt. Har haft molande mensvärk sedan i söndags så svårt att veta om nånting håller på att hända eller om det helt enkelt är livmodern som jobbar för fullt. Men det ska bli skönt att få prata med kuratorn och kanske också boka in ett möte på plats med henne och min partner.

Nu tror jag, tyvärr, kroppen tog beslutet åt mig. Har haft molande mensvärk till och från och i onsdagskväll började det blöda lite och fortsatte under torsdag förmiddag. Inte mycket alls men ungefär som när mensen just kommit igång, lite ljusrosa. Men strax innan 10 idag kom det klarrött blod och det fortsätter än.

Det började blöda just innan kuratorn ringde så jag storbölade under första delen av samtalet.