Vad gör man?!

[Gesska]

Sv: Vad gör man?!

Jag hade inte gett vänner/barn råd om varken abort eller att behålla, jag hade stöttat henne. Jag kan agera bollplank och stöd men valet måste vara hennes.

Jag blev gravid när jag var 18år och beslöt att behålla barnet.
Då hade jag varit tillsammans med killen i ett år.
Jag hade varken inkomst eller lägenhet och fick en riktigt jobbig graviditet med mycket sjukhusvistelse så att jag missade sista terminen på gymnasiet. Förhållandet med pappan tog slut innan barnet var 2mån och jag flyttade hem till mina föräldrar med min bebis.

Men jag klarade det, jag ville, kämpade och har underbara föräldrar som stöttade mej till 100%.

Kommer ihåg min 2år yngre brors kommentar när han fick veta att jag var gravid. " Va kul! eller får man bli glad?"

Kan tillägga att min mamma blev mormor när hon var 34


Jag känner inte att jag har missat något.
Livet tar inte slut för att man får barn!
Därimot berikas livet när man får sin skatt!
Oliver är det absolut bästa som hänt mej.

http://archive.pixbox.se/arkivet/synligt_23/19990000-19999999/640x480/19991653.jpg
http://archive.pixbox.se/arkivet/synligt_34/29130000-29139999/640x480/29132549.jpg

 

[Minna86]

Sv: Vad gör man?!

Jag blir lite frågande till var ni bor?
Ni säger ju alla att boende löser sig. På min ort här på västkusten så tog det ett år för mig att få en lägenhet och då var det i "ghettot". Och den rötna lägenheten i det området kostade en bit över 5000:-.
Hade inte vi lyckats hyra en bostadsrätt i andrahand av en släkting hade jag varit tvungen att bo hemma när jag pluggade för att ALLA lägenheter är svindyra. Och ska man ha en etta på 20-30 kvm kan man ju likagärna bo kvar hemma.

Sen är det ju jättekul för er som fick barn tidigt och allt ha gått så bra. Men av de som jag "känner till" som fick barn under 20 så är ingen tillsammans med barnet pappa. Och ser man på Unga Mödrar (både danmark & norge) så är det ju väldigt få som är tillsammans med pappan. Så jag är mycket tveksam till att det är det vanligaste att man "lever lyckliga i alla sina dagar".

 

[Gesska]

Sv: Vad gör man?!

Jag kan bara svara för mej själv.

Jag bodde då i en liten komun mellan göteborg och trollhättan. Jag valde själv att bo ett halvår på mina föräldrars gård då jag var ensam med bebis.

Jag bodde ett tag utomlands och jobbade med hästar och när jag kom hem ställde jag mej i bostadskö. Jag fick ett fast jobb och det tog bara 2,5månad innan jag fick den lägenheten som jag ville ha. Då hade jag fått erbjudande om andra lägenheter som jag tackat nej till ur barnsynpunkt.

Nu bor vi sen nästan 2år sen i ett stort hus utanför västerås.



Ang om man fortsätter att vara tillsammans med barnets pappa eller inte så håller jag faktiskt med dej. 9 av 10 som jag känner och som är unga föräldrar separerar.

Men om man "lever lyckliga i alla sina dagar" tror inte jag har något med åldern att göra.
Det tror jag inte man kan förutse oavsett om man är 20år eller 50år.
Jag tror att det snarare är fråga om hur man utvecklas både som person och som par. Hur mycket tid och energi som man lägger ner på sin relation, att man ger och tar. Sen behövs det lite tur och vilja med.
Jag tycker att många ger upp sina relationer alldeles för lätt eller ger sej in i relationer som de från första början vet att det inte kommer fungera.

Man kan aldrig vara helt säker, men jag ångrar hellre saker som jag provat och som inte blev så bra som jag först trode än att ångra det jag inte gjorde fast jag ville.

 

[cewe]

Sv: Vad gör man?!

Jag skulle råda till abort såvida det inte finns ofrivillig barnlöshet i släkten.

Jag anser att man bör vara äldre än 20 för att skaffa barn. Barndommen/ungdomsåren är inte slut vid 20. När man börjar plugga ändras man mycket som person och det är mycket stor risk att paret inte håller ihop, samt att man missar allt studentliv.

Du, livet tar inte slut för att man får barn och inte behöver det betyda slutet för förhållande heller.
Vi var 22 när vi blev gravida första gången helt oplanerat. Nyköpt villa och jag hade provanställning och nytt jobb(nej jag fick ingen fast anställning) Tredje barnet fem år senare var sambon arbetslös och jag hade 60 kr om dagen i föräldrapenning, men vi är fortfarande tillsammans, tänkta sig.

Och vad är det för fel leva livet stället när man är 40 och barnen vuxna ?
Ångrar inte för en sekund att vi skaffa barn tidigt.
Ju tidigare man skaffar ju yngre är man när tonårstiden kommer

 

[Calazirya]

Sv: Vad gör man?!

Jag bor i Göteborg och jag har aldrig haft problem med att få tag i lgh.

Jag har aldrig behövt bo i några "slumkvarter" öht

Nu har jag iof en bostadsrätt men det är min första egna lgh, innan har jag hyrt i 2:a hand och sist bodde jag strax utanför centrala delarna i en stor 2:a för 4200 kr i månaden ..

 

[jerseyko]

Sv: Vad gör man?!

Unga mödrar visar inte hur det är att vara förälder tycker jag, jag vet en del mammor som blivit tillfrågade om de vill vara med i en svensk serie men som tackat nej pga hur det framställs i danmark och norge. Serien borde hete omogna mödrar

Jag bor inte på västkusten, men alla boenden jag och maken hyrt har vi hyrt privat genom kontakter. När vi annonserade själva var det väl et 10-tal som ringde upp och erbjöd oss någonting att hyra.

1a huset var på 60kvm, 2 rok. Kallhyra inkl. vatten och avlopp: 2.500kr (5 km till affär, skola, tåg/busstation)
2a huset var en gård, 150 kvm 5 rok, dubbelgarage, ladugård, vedbod, bagarstuga, lider och 4 ha mark. Kallhyra inkl. vatten och snöplogning av hela gården: 5.500kr (5 km till skola, 10 km till affär, inga bussar)
3e huset var på 180 kvm, 6 rok. Kallhyra inkl. vatten och avlopp: 3.800kr (8 km till affärer och skola, 1 km till buss)

 

[susanne]

Sv: Vad gör man?!

Om nu din dotter väljer att inte göra en abort då, skulle du acceptera och stötta eller skulle du verkligen mer tydligt försöka övertala henne?

Jag skulle se till att hon verkligen förstod innebörden av sitt beslut, och sedan stötta så bra jag bara kunde.

 

[Calazirya]

Sv: Vad gör man?!

Bra, det kändes skönt att läsa att du tänker stötta henne, för tänkt vad hemskt dåligt hon kommer må om hon gör en abort för din skull trots att hon kanske innerst inne behövde stöd för hon vill behålla det :/

 

[susanne]

Sv: Vad gör man?!

Du, livet tar inte slut för att man får barn och inte behöver det betyda slutet för förhållande heller.
Vi var 22 när vi blev gravida första gången helt oplanerat. Nyköpt villa och jag hade provanställning och nytt jobb(nej jag fick ingen fast anställning) Tredje barnet fem år senare var sambon arbetslös och jag hade 60 kr om dagen i föräldrapenning, men vi är fortfarande tillsammans, tänkta sig.

Och vad är det för fel leva livet stället när man är 40 och barnen vuxna ?
Ångrar inte för en sekund att vi skaffa barn tidigt.
Ju tidigare man skaffar ju yngre är man när tonårstiden kommer

Du var i en helt annan fas i livet än den som beskrivs av trådskaparen, så det är inte riktigt jämförbart tycker jag.

Jag är nog lite färgad av att min sambo fick barn tidigt (han ville abort, men inte tjejen) och har haft minst ett barn boende hos sig hela tiden, han var inte mogen att ta hand om barn i den åldern (22) (visst klarade han det men inte på ett bra sätt). Min sambo missade studentlivet, och gifte sig av helt fel anledning (skildes när älsta var 5 år). Nu när han är lite över 40 har han ett nytt barn på väg och kommer således inte att kunna "leva livet" nu heller.

 

[Calazirya]

Sv: Vad gör man?!

Fast han kunde ha valt att "leva livet" utan barn nu vid 40, det är ju något han valt helt på egen hand väl?

Sedan betyder "leva livet" olika beroende på vem du frågar, men iaf lever livet fast än att jag har ett litet barn.

För mig finns inga begränsningar, möter jag ett hinder så löser jag det

 

[Minna86]

Sv: Vad gör man?!

Det kanske bara är jag som bor en extrem kommun då, tur jag inte har några planer på att flytta till lägenhet

Självklart kan man separera även när man är äldre men jag tror risken minskar om man varit tillsammans länge, kommit över det nykära och framförallt bott ihop ett bra tag. Dessa saker blir ju lättare hur äldre man blir. När man är 20 år har man sällan varit tillsammans länge och framförallt inte bott ihop.

Och en sak som man vara problem med att "leva livet" när man är 40 istället är ju att man är ensam om det. För skaffar du barn 10 år innan "alla andra" så är du ensam om att sitta hemma när barnen är små och sen är du ensam med att "leva livet" när dina barn är stora. Nu sa jag ju det kraftigt överdrivet men ändå.
Det måste ju vara roligare att ha barn samtidigt som ens kompisar så man är på samma bana eller vad man ska säga. Min bästis fick barn för några månader sen och en annan av våra gemensamma kompisar sa att hon tyckte det var lite tråkigt för nu kommer de ju inte gå med barnvagn tillsammans och prata blöjbyten

 

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man?!

Men om man väljer att leva tillsammans med pappan eller inte, vad har det med saken att göra?

Det finns massor av människor som inte vågar skiljas just för att de vet att de fortfarande finns de som dömmer skilda som sämre människor, var de nu har fått det ifrån

Om man är mogen att få barn, om man klarar av att ta hand om ett barn så att den blir en lycklig individ, vad har det att göra med att man inte lever ihop?

Jag vägrar se det som ett misslyckande att jag och mina barns pappa inte lever ihop längre, jag vägrar tro att mina barn skulle varit lyckligare och mått bättre om vi levt ihop oavsett om vi varit lyckliga tillsammans eller olyckliga för det liv jag har gett mina barn hade jag adrig kunnat ge dem om jag hade med näbbar och klor hållt fast vid deras pappa, de hade aldrig fått sina småsyskon, de hade aldrig fått sina extra släktingar, de hade aldrig fått sina bonussyskon osv i all oändlighet, de hade varit fattigare på upplevelser, de hade fått mindre av min tid, tid som annars gått till en partner gick nu istället till dem.

Jag tror inte att det spelar så stor roll om föräldrarna inte lever ihop så länge det sköts snyggt, det viktiga för ett barn är att bli älskad villkorslöst, att alltid veta att oavsett vad som händer finns det alltid någon som älskar mej för att jag är jag inte för vad jag gör eller för vad jag kan. Som vågar se en som man är med alla fel och brister, med alla dumheter vi alla gör men som ändå är trygg i att jag är älskad.

Sedan är det ju så att oavsett om man är 20, 25 eller 35 när man får barn så finns det aldrig några garantier för att man ska hålla ihop.

Endel säger att man ska verkligen känna sin partner innan man får barn ihop, man kan aldrig känna en människa fullt ut, inte förren alla olika senarion har funnits och då är det förmodligen försent att få barn.

Jag och mina barns pappa kände varandra utan och innan trodde vi, vi visste vad den andre skulle säga innan hen sa det, vi visste hur hen reagerade på sorg, ilska och glädje, vad som fick den andre att känna alla olika känslor men ändå gick vi isär.

Men aldrig aldrig aldrig har jag ångrat att jag fick mina barn med honom, trots allt så är han pappa till mina barn, den enda pappa de har och någonsin kommer få och den ende som jag har kunnat tänka mej trots att det har passerat många människor i mitt liv sedan dess så har jag inte funnit någon annan jag har velat ha barn med och inte heller någon annan tid då jag har tänkt att nu borde jag fått barn stället för då.
Och nej, mina barns pappa är inte perfekt på någotvis men han är ändå deras pappa och jag kan ärligt säga att kombinationen av oss två blev de två mest underbara individerna jag känner

 

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man?!

Det måste ju vara roligare att ha barn samtidigt som ens kompisar så man är på samma bana eller vad man ska säga. Min bästis fick barn för några månader sen och en annan av våra gemensamma kompisar sa att hon tyckte det var lite tråkigt för nu kommer de ju inte gå med barnvagn tillsammans och prata blöjbyten

Det där kan jag säga att så har jag aldrig tänkt jag har tänkt, gud vad skönt att mina är så stora, när min kompis fick barn samma år som hon fyllde trettio, inte för att jag inte tyckte om bebistiden, den älskade jag lika mycket som jag har älskat varje sekund med mina barn, utan för att jag som trettioåring inte hade orkat med nattvak, när jag var 18 så var det inga problem, inte när jag var 20 heller, men fy vad död jag var om jag inte fick sova när jag närmade mej trettio

Hennes son blev istället mitt lilla extra barn, jag tog det som en provsmakning på lyckan att bli farmor/mormor kanske, någon gång, om jag har tur men någon längtan efter fler det fick jag aldrig, det räcker så bra med en till vart knä

 

[jerseyko]

Sv: Vad gör man?!

Jag tror faktiskt risken är större om man varit tillsammans längre. Man genomgår en stor förändring när bebisen föds och helt plötsligt vänds allt man tidigare varit van vid upp och ner och hela ens liv får rätta sig efter en liten 4 kg klump Upptäcker man fortfatande nya sidor hos varandra och inte fått alla pusselbitar att sitta ihop tror jag den förändringen blir mkt mindre. Det är lixom vanligt att man upptäcker nya sidor.
Men har ens partner vart samma person i 2-3 år så blir det jätte kaos när h*n helt plötsligt, vill/tänker/tycker/gör något annat.

Samma sak om man får barn väldigt tidigt i relationen. Jag tror inte barnet är orsaken att man går skilda vägar. Man passade helt enkelt inte ihop och man skulle gjort slut ändå.


Sen kul att alla kompisar har barn samtidigt, *nja* jag tycker det är himla skönt att komma iväg från busiga barn, matande och blöjbyten och prata om andra saker Sen har jag träffat nya kompisar via öppna förskolan med barn i min sons ålder. Dom prtar jag gärna bajskoncistens och sånt med

 

[Gesska]

Sv: Vad gör man?!

Det kanske bara är jag som bor en extrem kommun då, tur jag inte har några planer på att flytta till lägenhet

Självklart kan man separera även när man är äldre men jag tror risken minskar om man varit tillsammans länge, kommit över det nykära och framförallt bott ihop ett bra tag. Dessa saker blir ju lättare hur äldre man blir. När man är 20 år har man sällan varit tillsammans länge och framförallt inte bott ihop.
du menar när vardagen blir rutinmässig, sexlivet försvinner pga partnen inte är lika spännande längre och småsakerna som man ibörjan tyckte var söta / trodde att man kunde ta bort nu är saker som man retar sej på? Ja nu tog jag ganska extrema men väldigt vanliga exempel.

Och en sak som man vara problem med att "leva livet" när man är 40 istället är ju att man är ensam om det. Varför skulle man vara ensam om att vilja leva livet när man är 40? För skaffar du barn 10 år innan "alla andra" så är du ensam om att sitta hemma när barnen är små och sen är du ensam med att "leva livet" när dina barn är stora. Nu sa jag ju det kraftigt överdrivet men ändå.
Det måste ju vara roligare att ha barn samtidigt som ens kompisar så man är på samma bana eller vad man ska säga.Det är klart att det är kul att ha vänner som har bebis samtidigt som en själv, men vad säger att man inte får nya vänner under graviditeten? Min bästis fick barn för några månader sen och en annan av våra gemensamma kompisar sa att hon tyckte det var lite tråkigt för nu kommer de ju inte gå med barnvagn tillsammans och prata blöjbyten Japp det är det enda som föräldrar gör!

Nu är det inte så ovanligt att man får barn när man är runt 20år så man är sällan ensam.

Jag bodde i en liten komun strax utanför Gbg och vi var 10st jämngammla tjejer i vår mamma grupp. Det var sånna som man hade gått i samma klass eller skola som under högstadiet och gymnasiet.

Visst tappade kontakt med kompisar när jag blev grav/fick barn men mina riktiga vänner försvann aldrig.
De vänner som försvinner pga större förändringar i ens liv de är inte riktiga vänner.

 

[Minna86]

Sv: Vad gör man?!

Jag har svårt att tänka mig ett barn som inte vill att dess föräldrar ska bo ihop, om de är lyckliga, så det är väl på det viset det har med saken att göra. Om inte annat för sin egen skull, det är ju ett sånt ojjande över ensamstående.

Att barnen inte hade varit lyckligare kan man aldrig veta. De hade ju knappast saknat sina småsyskon, extra släktingar, bonussyskon osv. De hade kanske fått annorlunda upplevelser, och varför skulle det vara sämre?
Du får det att låta som att man borde separera så ens barn kan få halvsyskon, bonussläkt och för att de blir rikare på upplevelser.

Givetvis blev det de två mest underbara individerna du känner, det är ju dina barn.

Givetvis skall man separera om man inte trivs ihop, det är ju det bästa för all parter. Men varför riskera ett förhållande som kanske hade kunnat bli hur bra som helst bara för att man har så bråttom med barn? Blir du dessutom gravid av en olyckshändelse så har du troligtvis inte svårt att bli gravid.

 

[Minna86]

Sv: Vad gör man?!

du menar när vardagen blir rutinmässig, sexlivet försvinner pga partnen inte är lika spännande längre och småsakerna som man ibörjan tyckte var söta / trodde att man kunde ta bort nu är saker som man retar sej på? Ja nu tog jag ganska extrema men väldigt vanliga exempel.

Varför skulle man vara ensam om att vilja leva livet när man är 40?

Det är klart att det är kul att ha vänner som har bebis samtidigt som en själv, men vad säger att man inte får nya vänner under graviditeten?

Japp det är det enda som föräldrar gör!

Nu är det inte så ovanligt att man får barn när man är runt 20år så man är sällan ensam.

Jag bodde i en liten komun strax utanför Gbg och vi var 10st jämngammla tjejer i vår mamma grupp. Det var sånna som man hade gått i samma klass eller skola som under högstadiet och gymnasiet.

Visst tappade kontakt med kompisar när jag blev grav/fick barn men mina riktiga vänner försvann aldrig.
De vänner som försvinner pga större förändringar i ens liv de är inte riktiga vänner.

Ja, det är precis så jag menar

Jaa...en anledning kan ju vara att de flesta har barn hemma som inte kan vara ensamma. Samma anledning till att den unga mamman inte levde livet när hon var 20.

Jo, man kan väl skaffa nya vänner under graviditeten om man känner för det. Men jag gillar mina kompisar och har ingen lust att byta ut dom. Är det gamla klasskompisar du träffar på mammagruppen är det ju inte ens nya vänner, det är ju gamla bekanta och varför är ni inte vänner sen innan om de är så fantastiska människor...

Givetvis försvinner inte ens gamla riktiga vänner men det blir ju väldigt annorlunda. Jag kan ju inte träffa min kompis som är mamma på samma sätt som vi gjorde förut. Nu måste det planeras en massa och det är allmänt jobbigt. Hon är en riktigt pärla så visst finns jag där för henne precis som hon finns för mig, men självklart hade det varit roligare om hon väntat med barn.

 

[vindvissla]

Sv: Vad gör man?!

Haha förlåt men det var nog det sämsta argumentet någonsin, att man skulle vänta för att skaffa barn ihop med sina kompisar. Visst jätteskoj om det händer men man kan liksom inte leva sitt liv så.

Jag är nästan 30 och är den första av mina kompisar som fått barn. En annan fick barn i år och resten har knappt pojkvänner, vissa pluggar fortfarande och andra är ute och festar alla lediga tillfällen. Jag hade inte haft mycket mer gemensamt med dem även om jag väntat med barn, mitt liv är mitt och deras är deras och kan vi inte vara vänner ändå så skit i det liksom. De som har fallit bort hade antagligen gjort det ändå.

Kanske du som borde rappa på lite och skaffa barn tillsammans med din kompis, så att ni kan promenera med barnvagn ihop?

 

[Gnist]

Sv: Vad gör man?!

visst finns jag där för henne precis som hon finns för mig, men självklart hade det varit roligare om hon väntat med barn.

Roligare för dig menar du, men kanske inte roligare för henne..

 

[TinyWiny]

Sv: Vad gör man?!

Jag har svårt att tänka mig ett barn som inte vill att dess föräldrar ska bo ihop, om de är lyckliga, så det är väl på det viset det har med saken att göra. Om inte annat för sin egen skull, det är ju ett sånt ojjande över ensamstående. Du har ju inte träffat mina barn men de vill inte att vi ska bo ihop Ojandet över ensamstående har jag aldrig förstått, varför ens skaffa barn om man absolut inte kan ens tänka sig att man kan bli ensam?

Att barnen inte hade varit lyckligare kan man aldrig veta. De hade ju knappast saknat sina småsyskon, extra släktingar, bonussyskon osv. De hade kanske fått annorlunda upplevelser, och varför skulle det vara sämre?
Du får det att låta som att man borde separera så ens barn kan få halvsyskon, bonussläkt och för att de blir rikare på upplevelser.
Nej man kan aldrig veta om de hade varit lyckligare men jag har svårt att tro det, givetvis hade de inte saknat sina småsyskon, några halva syskon har de inte, eller släktingar precis som de idag inte saknar att bo med sin pappa och mamma.
Hur du har kunnat uppfatta det som att jag tycker att man ska separera får stå för dej för det förstår jag inte ens hur du kan få till.

Givetvis blev det de två mest underbara individerna du känner, det är ju dina barn.

Givetvis skall man separera om man inte trivs ihop, det är ju det bästa för all parter. Men varför riskera ett förhållande som kanske hade kunnat bli hur bra som helst bara för att man har så bråttom med barn? Blir du dessutom gravid av en olyckshändelse så har du troligtvis inte svårt att bli gravid.

Jag ser det inte som att vi riskerade vårt förhållande för att få barn och vi hade inte bråttom med barn, vi hade varit ihop i drygt fyra år när sonen blev till och vi ville ha barn. Ingen av dem är en olyckshändelse och vi hade redan förlorat ett barn innan vi fick sonen så vi hade haft mycket tid på oss att fundera, dels under första graviditeten, när det inte blev som vi trodde och hoppades och dels när vi bestämde oss för att försöka på nytt.
Tack och lov fick jag mina barn när jag ville, hade jag väntat som många förespråkar så hade jag förmodligen aldrig fått barn på naturlig väg för vid 25 var mina äggledare och äggstockar i så dåligt skicka att de bedömdes som att jag var steril pga sjukdom.
Efter att ha fått ta bort en ganska stor bit av livmoderhalsen pga cellförändringar som 21 åring hade framtida ev. graviditeter blivit ännu krångligare eftersom de då hade krävts att man förseglade livmoderhalsen på annat vis, den hade inte klarat att hålla ett barn kvar i magen annars.
Alla mina graviditeter har blivit strax efter att äggstockar-äggledare-livmoder har rensats på cystor så speciellt lätt att bli gravid hade jag nog inte, men en enorm tur.

Jag tycker fortfarande att vill man ha barn så ska man försöka, inte låta någon annan ha åsikter om hur-när-varför för det har ingen annan med att göra.
Som min dotter sa igår -den som ska leva med beslutet ska givetvis ta beslutet utan påverkan från förståsigpåare (ja vi pratade om det hela igår)