Utnyttjad av sambo, vakuumet efteråt, hur gör man nu?

[Mittens]

Herregud, @Mittens ...

Jag hade varit rädd för honom, är nog vad jag landar i. På riktigt, jag hade fruktat för min säkerhet om jag upptäckt en sådan sak. Han har använt dig som ett föremål, en sak, som är hans. Han saknar uppenbarligen normala spärrar, det tog sig det här uttrycket den här gången men vad mer kan han få för sig när han vill något och kan använda sig av dig för att få det?

Det handlar inte om hur du ska kunna lita på honom igen, det handlar om att bli av med honom - kvickt!

Det han har gjort mot dig är horribelt, det finns inget att laga där.

Tack för din input. Även om jag inte är orolig att han ska göra något annat så är det ju ett tecken på att normala spärrar inte finns där, eller iallafall är ur funktion.

 

[Mittens]

@Mittens
Jag klarar knappt av att läsa din text för blir så illa berörd av den. Det han har utsatt dig för är inte ok och kommer aldrig att bli det oavsett hur många terapitimmar han går på.
Han har gått bakom din rygg. Ljugit och utnjuttat dig. Han förtjänar inte en changs till. Och han förtjänar inte din tid.

Hoppas du kan ta dig ur detta .

Tack för att du är så rak och tack för stödet

 

[Mittens]

@Mittens , jag förstår att du "förhalar". Det gjorde jag också. Jag var rädd för honom, och jag var rädd för att vara utan honom. Jag trodde inte att jag kunde. Trodde inte att jag klarade mig själv. I ett helt år efter att jag lyckats göra slut bodde han kvar i min lägenhet. Han var en parasit. Jag fick ha fysisk hjälp av en vän för att kasta ut honom till slut. Då var jag knappt någon längre. Han förstörde mig inifrån och ut, och än idag, snart tio år senare fungerar inte min kropp (eller hjärnan heller egentligen) i intima situationer. Jag har fått ge upp den delen av livet.

Men! Jag klarade mig. Jag gjorde mitt hem och mitt liv till MITT. Jag levde för mig själv och min häst och återvände till den jag vill vara. Nu har jag sen några år en man jag kan lita på. Vi har ett barn tillsammans, och jag är inte liten och rädd längre. Nu vet jag att det går att slita sig loss. Jag klarade det, och jag kan klara det igen om jag måste.
Det kan du också!

Jag minns så starkt när jag gick in i duschen efter att äntligen äntligen blivit ensam. Jag duschade länge och tänkte att nu, nu blir jag ren. Nu kan jag spola bort alla mentala och fysiska övergrepp, alla iskalla blickar. Det ska inte hända mer. Och jag kände mig så lycklig och fri.

Den känslan, Mittens, är så värd all möda och all vånda inför beslutet. En dag står du där med handen på en nyknuffad främlings axel igen och säger "ursäkta mig!" i hela din längd. Då vet du att du har vunnit!

Jag hejar på dig!

Fy fan vilken vidrig snubbe. Varför? Varför? Jag kommer aldrig fatta.
Jag blir så himla glad att läsa om att du lever DITT liv nu. Det ger mig inspiration.
Samtidigt blir jag både ledsen och rädd. Jag vet ju hur mycket jag satt honom först och i alla dessa år. Funderar på hur mycket av mig själv jag tappat bort utan att förstå det. Men så var det det där med att inte vara för hård mot sig själv också.

Jag längtar tills den dag jag vet att jag har vunnit.
För övrigt lipade jag halvt ihjäl mig av ditt inlägg. Men det var mest med en varm känsla i bröstet. Så tack

 

[Mittens]

Men alltså, HAN blir ledsen? Försöker han få dig att tycka synd om honom trots att det är han som har förgripit sig på dig?

Jag vet (allt för väl) att man kan hamna i situationer där man skäms över någon annans beteende så till den grad att man tycker synd om dem. "Förstår" hur det måste kännas att vara så jävla dum. Och då nästan hjälper till att bagatellisera det som hänt eller hjälper till genom att låtsas glömma det.
Men det hjälper inte, tro mig. Det är snarare som att de tar det som ett erkännande av att det nog inte var så illa och plötsligt har de egentligen inte gjort något fel, det bara blev så.

Låt honom ta konsekvenserna av vad han gjort. Det är inte du som ska göra det. det är inte honom det är synd om. Det är du som är offret här.

Ja alltså det är så normaliserat men ja, det är så han funkar. Även mot sig själv. Varenda gång något är jobbigt (i hans värld) så tycker han väldigt synd om sig själv och det gör mig tokig.
Måste bli bättre på att låta honom stå för vad han har gjort, ta följderna. Jag bagatelliserar inte medvetet men genom att inte vara tillräckligt noga med att låta honom ta konsekvenserna så blir det ju samma resultat. Så omedvetet så bagatelliserar jag ju och dessutom låtsas jag ju glömma det . Viktiga tankar, tack!

 

[Mittens]

@Mittens, har du läst på om normaliseringsprocessen?

Ja flera gånger om genom åren. Jag vet ju egentligen

 

[Mittens]

Åh nej..

Jag vet inte heller vad jag ska bidra med i diskussionen förutom att jag vill lägga tyngd till det många redan har sagt, att det är övergrepp och att jag också har väldigt svårt att se hur en relation kan repa sig efter en sån sak. Du förtjänar bättre.

Tack för dina fina ord och support, det betyder massor

 

[Mittens]

Så mycket klokt är redan sagt av andra så jag har inget nytt, men tycker det verkar lovande att du ändå kan se det som hänt rationellt, även om det är jobbigt. Hoppas du finner styrka och mod att gå vidare snart efter detta! Och ta hjälp av familj och/eller vänner, det kommer hjälpa att ha någon att stötta sig mot

Jag försöker verkligen, men det är ju krig i mig mellan logik och känslor. Bara det i sig är ju så förvirrande. Det hjälper så sjukt mycket att skriva ner allting och bolla såhär.
Tack

 

[Mittens]

Det låter för jävligt!

Jag tänker att...
OM övergreppshandlingarna hade skett i ett i övrigt väl fungerande och stabilt förhållande (vilket känns som en motsägelse i sig) så hade jag själv kanske, efter chock och ilska, försökt utvärdera möjligheterna att trots allt hamna på rätt kurs igen.
Men i den helhetsbild som du ger, med så grava svårigheter att kommunicera, så tycker jag att det varken låter önskvärt eller möjligt. Jag hade avvecklat förhållandet, under kontrollerade former.
Det är skönt att läsa att du har bra nätverk med vänner och familj, och det känns som om du har bra förutsättningar att avsluta det här kapitlet och se fram mot nästa kapitel i ditt liv!

Jag förstår precis vad du menar eftersom jag är mitt upp i det. Hade allt annat funkat så är det lätt att tänka i de banorna. Jag tänker ju i de banorna även fast allt annat inte har funkat. Så nog hamnar man lätt i de tankarna. På ett sätt önskar jag nästan att allt annat hade varit bra för då hade man inte varit så van vid att rodda, ta ansvar för honom, kämpa och slita för förhållandet utan då hade man förhoppningsvis bara känt "fuck this" och brutit.
Nu är det en envis sida av mig som känner att jag lagt så mycket tid, engagemang och själ i vår relation och det vore väl själva fan om det var bortkastat. Jag vet att det inte är så, jag vet. Men tankarna går dit av sig själva emellanåt ändå och så får man tänka om. Tack för ditt svar och att du bryr dig!

 

[Mittens]

Jag tänker att det är lite för lätt att hålla övergreppen från dig i det här fallet, @Mittens ?

Dels det att det har skett när du har sovit. Man är ju inte där när man sover, och man kan inte som vaken riktigt förhålla sig till sig själv som sovande, så att säga.

Dels är det din sambo. Även om relationen även för övrigt verkar ha sina brister - jag tycker helt enkelt att du beskriver en väldigt trist karl - så är det så klart extremt obekvämt att se honom som förövare. Du måste då också se dig själv som brottsoffer, vilket också är obekvämt för vem som helst.

Men, det är ju också så att just när vi sover är vi extra sårbara. Det är därför rimligt att den vi sover tillsammans med är beredd att skydda oss när vi sover. Din sambo gör det motsatta. Han tar tillfället i akt att utnyttja att du sover, för sina egna syften.

Jag menar, den där distansen som det faktum att du sov kan skapa, bör du nog försöka undvika att luras av. I själva verket är det faktum att du sov, en av de saker som gör just det här väldigt allvarligt!

Sen tycker jag tyvärr, om jag får vara amatörpsykolog, att du beskriver just en trist karl som inte har vettig kontakt med sina känslor och inte kan sätta ord på dem. Det är klart att han inte klarar av att se sig som förövare! Det är ju ett stort känslomässigt arbete med sig själv att göra det, och just det är han ju dålig på, enligt vad du skriver. Med andra ord, det du skriver om honom i övrigt, matchar ganska bra med de här övergreppen, även om det förstås finns många fler som är avstängda på hans vis än som begår övergrepp mot sin sovande partner. Detta sista helt enligt min amatörpsykologiska ådra, då.

Så mycket som är helt rätt här.
Självklart är det så att om exempelvis jag som har lätt för känslor, att uttrycka dem och bearbeta dem har så svårt att se honom som förövare så har ju han det tusentals gånger svårare. Om det ens är möjligt för honom. Ingen vet.

Och mycket riktigt så är det för lätt för mig att hålla allt ifrån mig. Bara som här, jag höll på att skriva övergreppen som du men ändrade till "utnyttjandet" och ändrade sedan till "allt" för att det var för jobbigt och obekvämt. Så jag är ju inte där än.

När jag pratade med mamma om det första gången (när det precis hade hänt) så berättade jag just om hur många som skrivit på nätet om sånt här och att det "iallafall inte hände när de var vakna". Då konstaterade vi båda att det är ju ännu värre när man sover för då får man ju dels ingen chans att säga nej eller freda sig och dels ingen chans att få reda på att det ens har hänt. Det är så fel på så många plan. Jag måste försöka plocka bort sovandet ur ekvationen, iallafall när det gör det lättare för mig att bagatellisera vad som hänt. Helt klart.
Tycker du är en duktig amatörpsykolog faktiskt

 

[Mittens]

Vad som dessutom stör mig i det här fallet är att killen är lättad för att det kommit fram. Det är något man ofta hör från förövare och för mig låter det som att det de gjort är ett tvångsmässigt beteende, något de skäms över men inte kan kontrollera. Det är riktigt otäckt.

Det har stört mig massor också. MASSOR.
Jag funderade ett tag på om det faktiskt kunde vara någon slags manisk episod men det stämmer ju bara inte hur mycket jag än hade velat det. Plötsliga maniska sexuella episoder nattetid känns jädrigt skumt. Men han har uttryckt att han tycker det känns så konstigt, han känner inte igen sig själv, han vet inte vad som händer och blir helt blockerad osv. Trots att han säger att han när han gör det vet att det är fel. Iallafall precis efteråt vet han det. Men trycker bort det. Japp det är otäckt.

 

[Petruska]

Ja alltså det är så normaliserat men ja, det är så han funkar. Även mot sig själv. Varenda gång något är jobbigt (i hans värld) så tycker han väldigt synd om sig själv och det gör mig tokig.
Måste bli bättre på att låta honom stå för vad han har gjort, ta följderna. Jag bagatelliserar inte medvetet men genom att inte vara tillräckligt noga med att låta honom ta konsekvenserna så blir det ju samma resultat. Så omedvetet så bagatelliserar jag ju och dessutom låtsas jag ju glömma det . Viktiga tankar, tack!

Fast jag tycker nog att det är lite fel vinkel att tänka att du ska låta honom ta konsekvenserna av sina handlingar.

Det viktiga är att du inte ska ta på dig att ta konsekvenserna när det är han som gör fel! Det är inte du som ska lotsa honom fram, det är inte du som ska kämpa med att återfå förtroendet för honom, det är inte du som av hänsyn ska låta bli att låtsas om hur illa han har betett sig.

Om han sedan gör något åt sig själv eller inte, är upp till honom. Poängen är du att inte ska ta hans jobb på dig, varken genom att jobba med dig själv eller genom att försöka jobba med honom.

 

[Mittens]

Jag och sambon hade ett ordentligt snack igår iallafall. Jag var skitledsen och ifrågasatte varför han inte tagit upp ämnet alls på dessa månader trots att det var dealen. Sa att nu när det är skarpt läge så är det ju faktiskt verkligen dags att verkligen skärpa sig och anstränga sig.
Han sa att han har tänkt ta upp det och till och med planerat att ta upp det massor av gånger men klarar det inte. Han fixar det inte.
Så där sätter han ju faktiskt ribban. För jag kan ju inte göra något åt det.

Jag har bett honom läsa första inlägget jag skrev i tråden, skrev ut det. Och sa att det är tung men nödvändig läsning.
Så han läste det
När han var klar frågade jag honom vad han kände kring det och han sa inte så mycket. Som vanligt.
Han att det måste varit jobbigt att skriva och att det var tungt att läsa. Han sa också att det ju inte är några nyheter där i utan han vet ju det.

Han sa också att han tycker att det känns som att det är dags för oss att gå i terapi tillsammans, parterapi. För att kunna komma vidare. Men jag sa att jag inte håller med om det för dels så är det han som har problem han måste ordna innan det ens kan komma på kartan att vi ska jobba på oss som OSS, ihop. Om det ens gör det. Och så sa jag att jag tror det ändå mest kommer bli jag som får sitta där och berätta och prata (och att jag tror det är därför han så starkt känner att det var bättre om jag vore där) och att jag inte är beredd att göra det nu. Jag är färdig med det.

Kändes väldigt ledsamt men bra. Jag är ju ledsen på honom för att han låtit det bli såhär såklart. För att han gjort såhär. Och jag tycker det är trist att han inte kan reflektera mer över vad jag skrivit men ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så förväntade jag mig nog egentligen inte något annat heller. Även om jag såklart alltid hoppas lite.

 

[tanten]

Jag och sambon hade ett ordentligt snack igår iallafall. Jag var skitledsen och ifrågasatte varför han inte tagit upp ämnet alls på dessa månader trots att det var dealen. Sa att nu när det är skarpt läge så är det ju faktiskt verkligen dags att verkligen skärpa sig och anstränga sig.
Han sa att han har tänkt ta upp det och till och med planerat att ta upp det massor av gånger men klarar det inte. Han fixar det inte.
Så där sätter han ju faktiskt ribban. För jag kan ju inte göra något åt det.

Jag har bett honom läsa första inlägget jag skrev i tråden, skrev ut det. Och sa att det är tung men nödvändig läsning.
Så han läste det
När han var klar frågade jag honom vad han kände kring det och han sa inte så mycket. Som vanligt.
Han att det måste varit jobbigt att skriva och att det var tungt att läsa. Han sa också att det ju inte är några nyheter där i utan han vet ju det.

Han sa också att han tycker att det känns som att det är dags för oss att gå i terapi tillsammans, parterapi. För att kunna komma vidare. Men jag sa att jag inte håller med om det för dels så är det han som har problem han måste ordna innan det ens kan komma på kartan att vi ska jobba på oss som OSS, ihop. Om det ens gör det. Och så sa jag att jag tror det ändå mest kommer bli jag som får sitta där och berätta och prata (och att jag tror det är därför han så starkt känner att det var bättre om jag vore där) och att jag inte är beredd att göra det nu. Jag är färdig med det.

Kändes väldigt ledsamt men bra. Jag är ju ledsen på honom för att han låtit det bli såhär såklart. För att han gjort såhär. Och jag tycker det är trist att han inte kan reflektera mer över vad jag skrivit men ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så förväntade jag mig nog egentligen inte något annat heller. Även om jag såklart alltid hoppas lite.

Så härligt att läsa. Du är klok och har lyckats skapa reda i vad som hänt, vad som händer och vad du själv vill. Du är beundransvärd.

 

[Lovisaleonora]

Så där sätter han ju faktiskt ribban. För jag kan ju inte göra något åt det.

... och att jag inte är beredd att göra det nu. Jag är färdig med det.

Jag säger bara: WOW

Vilka slutsatser du har landat i, du landade mitt i dig själv. Där står du, stark som en urfura och inser att det här är ju inte på ditt bord. Det handlar inte om DIG och vad DU kan göra. Det handlar om vad han väljer. Och väljer bort.

Hela tråden borde vara läsning i högstadiet som diskussionsunderlag.

 

[Borttaget konto]

Du tänker väldigt klokt och insiktsfullt kring det här.

Under minst fyra år har han systematiskt begått övergrepp, övergrepp som till synes bara har upphört för att du konfronterat honom, han har haft över 200 väldigt konkreta tillfällen att hejda sig men han har istället valt att fortsätta utnyttja dig, och nu kan han inte fråga hur du mår?

Du gör helt rätt när du konstaterar att du är färdig. Det trauma han utsatt dig för är illa nog, men med sitt agerande verkar han dessutom hindra dig från att läka och bearbeta det som hänt. Mycket talar för att han fortsätter göra skada.

Jag reagerar bl a på det här:

Men jag vill helst inte bli kramad, inte hållen runt, inte bli pussad på och han vill sånt mer än någonsin. Jag känner hur hela jag stelnar till vid kontakt och jag blir helt passiv.

Att han mer än någonsin pressar på med fysisk kontakt trots att du reagerar med att bli passiv och stelna till, tyder det på att han är lyhörd och att han förstått vikten av att respektera din fysiska integritet eller tyder det på att han även fortsättningsvis sätter sin egen vilja främst?

Så länge hans agerande (och icke-agerande) skadar dig spelar det ingen roll vilken avsikt han har, det räcker inte att han går till en terapeut, det duger absolut inte att han mestadels tycker synd om sig själv, även om han eventuellt skulle bry sig om dig är det i slutändan irrelevant. Jag hörde ett ganska passande citat nyligen: om du får kallbrand i handen sparar du inte lillfingret för att det menar väl. I det här fallet sitter han inte fast vid din kropp, han är långtifrån ett livsviktigt organ, han är inte ens ett lillfinger. I det långa loppet är han inte något du kommer sakna nämnvärt och det vore inte en förlust att lämna honom, det vore en befrielse.

Du klarar det.

 

[Skjøldur]

Du tänker väldigt klokt och insiktsfullt kring det här.

Under minst fyra år har han systematiskt begått övergrepp, övergrepp som till synes bara har upphört för att du konfronterat honom, han har haft över 200 väldigt konkreta tillfällen att hejda sig men han har istället valt att fortsätta utnyttja dig, och nu kan han inte fråga hur du mår?

Du gör helt rätt när du konstaterar att du är färdig. Det trauma han utsatt dig för är illa nog, men med sitt agerande verkar han dessutom hindra dig från att läka och bearbeta det som hänt. Mycket talar för att han fortsätter göra skada.

Jag reagerar bl a på det här:

Att han mer än någonsin pressar på med fysisk kontakt trots att du reagerar med att bli passiv och stelna till, tyder det på att han är lyhörd och att han förstått vikten av att respektera din fysiska integritet eller tyder det på att han även fortsättningsvis sätter sin egen vilja främst?

Så länge hans agerande (och icke-agerande) skadar dig spelar det ingen roll vilken avsikt han har, det räcker inte att han går till en terapeut, det duger absolut inte att han mestadels tycker synd om sig själv, även om han eventuellt skulle bry sig om dig är det i slutändan irrelevant. Jag hörde ett ganska passande citat nyligen: om du får kallbrand i handen sparar du inte lillfingret för att det menar väl. I det här fallet sitter han inte fast vid din kropp, han är långtifrån ett livsviktigt organ, han är inte ens ett lillfinger. I det långa loppet är han inte något du kommer sakna nämnvärt och det vore inte en förlust att lämna honom, det vore en befrielse.

Du klarar det.

 

[Skjøldur]

Mittens skrev: ↑
Men jag vill helst inte bli kramad, inte hållen runt, inte bli pussad på och han vill sånt mer än någonsin. Jag känner hur hela jag stelnar till vid kontakt och jag blir helt passiv.
Klicka för att se mer...
Att han mer än någonsin pressar på med fysisk kontakt trots att du reagerar med att bli passiv och stelna till, tyder det på att han är lyhörd och att han förstått vikten av att respektera din fysiska integritet eller tyder det på att han även fortsättningsvis sätter sin egen vilja främst?

För länge sedan gick jag en kurs för brottsofferstödjare. Hon som undervisade om sexuellt våld förklarade att omogna, otrygga, skadade män har ett stark behov av att få komma tillbaks till sin kvinna efter ett bråk, till och med om dom misshandlat henne. Tänk på hur det är med barn, om du skällt ut ett barn och skickat iväg det till sitt rum så kan du vara säker på att innan dagen är slut så kommer han tassande och vill ha tröst och ömhet. Det är samma sak som händer, men eftersom han är "knäpp", milt sagt, så kräver han att få ligga med sin kära och känna att han rår om henne för annars känner han sig otrygg. Får han inte det så tror han att hon bestraffar honom fast det egentligen handlar om att hon inte känner sig dragen till honom alls och inte ens om hon trots allt vill så skulle hon kunna tända till... Han måste vara snäll och ordentlig i minst två veckor först! Man han förstår inte och han har inte de normala spärrarna i behåll så därför händer det att han våldtar henne. Det bästa hon kan göra är att göra slut! En annan föredragshållare berättade om att hon närapå blivit knivmördad av sitt ex en gång. Hon fick stöd och hjälp och gjorde slut med honom. Men han kunde inte bära det han gjort och det var enda gången han skadat någon. Han sökte till varje pris kontakt med henne. Hon kom underfund om att om hon pratade med honom i telefonen någon gång i månaden så höll han sig lugn! Hon hade en ny man och ett gott liv. Det var inte så att hon menade att de flesta borde följa hennes exempel utan det var helt enkelt hennes sätt.

 

[Borttaget konto]

För länge sedan gick jag en kurs för brottsofferstödjare. Hon som undervisade om sexuellt våld förklarade att omogna, otrygga, skadade män har ett stark behov av att få komma tillbaks till sin kvinna efter ett bråk, till och med om dom misshandlat henne. Tänk på hur det är med barn, om du skällt ut ett barn och skickat iväg det till sitt rum så kan du vara säker på att innan dagen är slut så kommer han tassande och vill ha tröst och ömhet. Det är samma sak som händer, men eftersom han är "knäpp", milt sagt, så kräver han att få ligga med sin kära och känna att han rår om henne för annars känner han sig otrygg. Får han inte det så tror han att hon bestraffar honom fast det egentligen handlar om att hon inte känner sig dragen till honom alls och inte ens om hon trots allt vill så skulle hon kunna tända till... Han måste vara snäll och ordentlig i minst två veckor först! Man han förstår inte och han har inte de normala spärrarna i behåll så därför händer det att han våldtar henne. Det bästa hon kan göra är att göra slut! En annan föredragshållare berättade om att hon närapå blivit knivmördad av sitt ex en gång. Hon fick stöd och hjälp och gjorde slut med honom. Men han kunde inte bära det han gjort och det var enda gången han skadat någon. Han sökte till varje pris kontakt med henne. Hon kom underfund om att om hon pratade med honom i telefonen någon gång i månaden så höll han sig lugn! Hon hade en ny man och ett gott liv. Det var inte så att hon menade att de flesta borde följa hennes exempel utan det var helt enkelt hennes sätt.

Det du beskriver är väldigt logiskt i det sexistiska samhället.

Där är kvinnans "normalläge" tillgänglighet, så är det ju fortfarande till stor del också i svenska lagen eftersom där ännu inte står något om samtycke, hon existerar alltså inte främst som individ med egna behov och egen vilja utan som tillgänglig resurs (för sex, för tröst, för närhet osv).

Med den utgångspunkten ses kvinnans nej lätt som en negativ reaktion på mannen, mannen får inte det han anser sig ha en självklar rätt till, det ses som en bestraffning eller en aggression, istället för exempelvis det neutrala upprätthållande av hennes egna gränser som det kan vara. För de män du tar upp kan det här närmandet och tagandet på så vis vara ett sätt att tryggt försäkra sig om att den här skeva ordningen fortfarande gäller, att han kan fortsätta ta av hennes tid, hennes känslomässiga engagemang, hennes kropp osv. Det tagandet, det sexistiska normalläget där kvinnan ses som ett objekt och en tillgänglig resurs, prioriteras över hennes behov och vilja som människa och egen individ.

 

[Kattennizze]

Jag och sambon hade ett ordentligt snack igår iallafall. Jag var skitledsen och ifrågasatte varför han inte tagit upp ämnet alls på dessa månader trots att det var dealen. Sa att nu när det är skarpt läge så är det ju faktiskt verkligen dags att verkligen skärpa sig och anstränga sig.
Han sa att han har tänkt ta upp det och till och med planerat att ta upp det massor av gånger men klarar det inte. Han fixar det inte.
Så där sätter han ju faktiskt ribban. För jag kan ju inte göra något åt det.

Jag har bett honom läsa första inlägget jag skrev i tråden, skrev ut det. Och sa att det är tung men nödvändig läsning.
Så han läste det
När han var klar frågade jag honom vad han kände kring det och han sa inte så mycket. Som vanligt.
Han att det måste varit jobbigt att skriva och att det var tungt att läsa. Han sa också att det ju inte är några nyheter där i utan han vet ju det.

Han sa också att han tycker att det känns som att det är dags för oss att gå i terapi tillsammans, parterapi. För att kunna komma vidare. Men jag sa att jag inte håller med om det för dels så är det han som har problem han måste ordna innan det ens kan komma på kartan att vi ska jobba på oss som OSS, ihop. Om det ens gör det. Och så sa jag att jag tror det ändå mest kommer bli jag som får sitta där och berätta och prata (och att jag tror det är därför han så starkt känner att det var bättre om jag vore där) och att jag inte är beredd att göra det nu. Jag är färdig med det.

Kändes väldigt ledsamt men bra. Jag är ju ledsen på honom för att han låtit det bli såhär såklart. För att han gjort såhär. Och jag tycker det är trist att han inte kan reflektera mer över vad jag skrivit men ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så förväntade jag mig nog egentligen inte något annat heller. Även om jag såklart alltid hoppas lite.

Alltså....du är en så insiktsfull, inkännande, empatisk och klok person. Men nu behöver du ta hand om det trauma du varit utsatt för, du behöver låta någon annan hjälpa dig att komma vidare. Du förtjänar det, många gånger om. Det räcker nu faktiskt med den här mannen.

 

[vallhund]

Det du beskriver är väldigt logiskt i det sexistiska samhället.

Där är kvinnans "normalläge" tillgänglighet, så är det ju fortfarande till stor del också i svenska lagen eftersom där ännu inte står något om samtycke, hon existerar alltså inte främst som individ med egna behov och egen vilja utan som tillgänglig resurs (för sex, för tröst, för närhet osv).

Med den utgångspunkten ses kvinnans nej lätt som en negativ reaktion på mannen, mannen får inte det han anser sig ha en självklar rätt till, det ses som en bestraffning eller en aggression, istället för exempelvis det neutrala upprätthållande av hennes egna gränser som det kan vara. För de män du tar upp kan det här närmandet och tagandet på så vis vara ett sätt att tryggt försäkra sig om att den här skeva ordningen fortfarande gäller, att han kan fortsätta ta av hennes tid, hennes känslomässiga engagemang, hennes kropp osv. Det tagandet, det sexistiska normalläget där kvinnan ses som ett objekt och en tillgänglig resurs, prioriteras över hennes behov och vilja som människa och egen individ.

Inlägget skulle passa bra i tråden om varför alla inte är feminister.