Utnyttjad av sambo, vakuumet efteråt, hur gör man nu?

[Mittens]

Det är svårt att välja ord här. Jag vill inte slänga med de farliga, som egentligen passar in. Jag gör ett försök.

Det han gjorde mot dig, så många gånger, är bland annat att han tog din bestämmanderätt över din egen kropp ifrån dig, och det är fullständigt fel på alla plan och i alla dimensioner.

Jag har varit där. För mig blev det värre med tiden för att jag stannade.
Relationen blir inte bra igen. Det går inte att lita på en person som svikit så djupt och på ett så genomvidrigt sätt. Det borde du inte göra heller. Egentligen var förhållandet inte bra på fyra år innan du märkte det, tänk på det.
Känslan du har när han vill pussas och kramas, ta den på allvar! Lyssna på dina känslor, de talar om för dig att det är över mellan er, och han redan har början förändra den du är i och med hur du känner om du springer in i någon på stan till exempel. Till slut blir man liten och rädd mest hela tiden.
Låt honom inte göra det! Gå!

Handlingen i sig hade jag polisanmält om det hände mig idag. Då gjorde jag inte det, vilket jag ångrar nu. Det vore en bra markering som kanske går in i hans skalle. Personer som din sambo verkar aldrig verkligen förstå att det de gjort inte är okej, att det är ett övergrepp på riktigt.

Du klarar dig fint utan honom. Vi på Buke är ett fantastiskt skyddsnät, vi stöttar i varje steg och hjälper till praktiskt där vi kan.
Om du inte har råd att bo kvar där ni bor nu så kommer du att fixa det på ett nytt ställe. Låt inte det stå i vägen för ditt välbefinnande.

Bra gjort att du dumpade "psykologen". Jisses, där har vi en som borde mista sitt jobb. Det var ett stort steg i rätt riktning.

Ditt inlägg orsakade känslostorm här så nu har jag grinat och velat dansa av någon slags frihetskänsla inom loppet av typ 30 sekunder. Jisses vilket kaos i min arma hjärna.

Jag blir så ledsen att höra att ännu en behövt vara med om det. Det är så illa på så många plan. Jag blir så arg och ledsen!

Jag ska ta mina känslor på allvar. Jag ska verkligen det, för min egen skull. Egentligen är jag ju nog precis som du säger redan medveten om att det är kört men jag fegar och förhalar och går i någon slags periodvis dvala över dygnet.

Tusen tack för pepp och support. Det är värt precis allt.

 

[Mittens]

Alltså Buke cry:love:

 

[Lipperta]

Vad hemskt att du har behövt vara med om skiten också Vad var det som gjorde att ni fortfarande är tillsammans? Gick ni isär ett tag/flydde någon fältet eller vad hände?
Känns som att risken är stor att förhållanden ska bli en soppa av skuld och sorg och misstro efter något sånt här, om man lyckas rädda det över huvud taget. Hur har ni löst det?

Vi har väl inte löst det riktigt än. Försöker fortfarande få tillbaka tilliten och lugnet.
Jag känner mig dock inte olustig längre att sova brevid, jag känner mig säker men den lilla röste kommer nog alltid finnas där oavsett vem det är.

Jag är säkert dum men jag älskar honom för mycket för att dra. Han ångrar sig djupt och jag väljer att tro att hon vill vara en bättre människa.

Jag har inte ångrat beslutet att fortfarande vara tillsammans.

Men allt du ska tänka på är att det måste kännas rätt. Känns det fel är det nog fel.

 

[Red_Chili]

@Mittens, har du läst på om normaliseringsprocessen?

 

[Mittens]

Alltså: bara nej. Till allt. Nej, du kan inte fortsätta försöka göra mer än hälften i reparationsarbetet. Nej, du kan inte stanna med dessa förutsättningar. Nej, det kan aldrig bli bättre med det du beskriver i botten. Nej, det går inte att laga allt. Nej, det finns inget att bygga på.

Jo, det finns ett bättre liv för dig bortom detta. Ja, du kommer klara dig själv. Ja, du kommer att ha möjlighet att träffa någon annan att dela livet med, om du vill. Ja, du är absolut värd SÅÅÅ mycket bättre än den här rövhatten.

Tack för den raka uppradningen av fakta. Logiska delen av mig spinner som en katt när det ser ut sådär.
Nej bara nej kanske ska vara mitt nya motto för ett tag.
Tack för support!

 

[Mittens]

Det är ju olagligt att göra som han har gjort. Har du påpekat det för honom? Har han själv sagt något om hur han ser på det?

Ja det var något av det första jag sa. Han stänger sig som en mussla. Jag tog upp det vid ett senare tillfälle och frågade honom om ifall detta hade hänt hans mamma eller syster, vad hade han känt, tänkt och gjort då? Hur hade han velat att de agerade? Han hade inget bra svar på det mer än att bli skamsen och låg och ledsen så jag gav upp det. Var så extremt inriktad på att det skulle vara någorlunda konstruktivt då. Roddaren i mig var det iallafall.

 

[Mittens]

Alltså @Mittens han har utsatt dig för övergrepp. Systematiskt. Bara det kvalificerar för en dumpning på stående fot. Att han sen dessutom verkar vara en väldigt tråkig partner adderar ju bara till misären.

Skitjobbig läsning och skitjobbigt att inse men jag inser mer och mer och tackar för att du är så rak. Jag behöver få in det.

 

[Mittens]

Det var min första tanke också. Hur ser han sig som förövare liksom? För det är nog där man måste börja, tänker jag, han har begått kriminella och djupt avskyvärda handlingar. Han är en förövare. Jag hade precis som någon annan skrev, polisanmält övergreppen. Inte för att jag tror att det leder nånstans egentligen, utan bara för min egen skull, för mitt eget bearbetande. Du har varit med om traumatiska saker. Självklart behöver du professionell hjälp för att bearbeta detta av kunniga vårdgivare som vet vad de sysslar med. Det här handlar inte om huruvida du ska leva med den här mannen eller inte, det här handlar om ditt liv, och om hur framtiden för dig kommer att vara. Du har ju redan trauma eftersom han inte får ta i dig (en helt naturlig reaktion på svåra händelser) ta det på allvar, bagatellisera inte detta. Någon har kränkt dina gränser på ett sexuellt sätt, det är det allvarligaste man kan utsätta en annan människa för förutom mord.

Gah det är så bisarrt allt detta
Han tycker att det är skitjobbigt att han alltid sett sig som en reko kille och nu är en bad guy som han själv uttryckte det. Han mår superdåligt av det, det vet jag. Men samtidigt är han snabb på att trycka undan det och bara glida med. Och hans kassa terapeut bidrar ju inte direkt.

Jag har försökt få ny psykolog genom vc sedan i våras men de båda nya är utbrända och jag har inte orkat med att leta mig vidare. Jag har bestämt mig för att ringa och prata med familjerådgivningen imorgon och se om de kan hjälpa. Mig alltså. Om jag kan få gå dit själv.

 

[Mittens]

Är du rädd att bli av även med djuren om du separerar? Huset är bara ett hus, täppan är bara en täppa. Det går att ersätta med andra hus och andra täppor, som kommer kännas fantastiskt fina eftersom de då blir DINA där du kan vara ifred, må bra och umgås uteslutande med personer som du mår bra av att ha i din närhet.

Om du är orolig kring djuren, en eventuell flytt osv.. Sätt dig ner och räkna på vad saker och ting kostar i månaden, räkna på hur mycket du har råd med, kolla om du kan dra ner på utgifter på något vis... Behöver du hjälp så bör det ju finnas någon från din kommun att anlita, eller kanske bara en klok bukefalist att rådfråga, eller någon annan som jobbar med att hjälpa till i sådana här och liknande situationer.

Självklart vet du vad du har och känner en trygghet kring det, och du vet inte vad du får. Men ärligt talat, det du har verkar inte vara något speciellt bra samtidigt som chansen att det blir bättre sedan är jättestor. Är det inte värt att chansa då? Skriv upp (åtminstone för dig själv!) vad som är fördelar och nackdelar med att stanna kvar samt fördelar och nackdelar med att flytta ifrån din partner. Det kanske blir lättare att se klart på situationen då?

Nej egentligen inte. Efter ett tidigare svårt uppbrott där djur kom i kläm så står alla djur på mig och de bor hos mig. End of story. Känns saker okej i framtiden kan jag tänka mig någon form av delad vårdnad men känner jag honom rätt så kommer han inte orka och det kommer rinna ut i sanden. Fine with me.
Sedan har jag ju fjäderfä där det såklart blir problem om jag inte bor i hus. Men jämfört med hundarna så är det inget problem egentligen. Jag har inte ens katt. (Vilket jag nog däremot lätt hade haft om jag bodde själv )

Du har ju såklart rätt i det du skriver. Det är ju ersättningsbart med hus och trädgård. Det är ju det. Och jag har redan räknat, flera gånger under de senaste åren på om jag skulle klara det själv. Och det skulle jag så länge inget stort händer. Jag hyr ju huset av min släkt dessutom och jag har stöttande familj och massa fina vänner. Jag är en jävel på att leva snålt och jag är sjukt billig i drift. Huset kostar ju mindre i månaden än en lägenhet i stan, så länge jag orkar rodda veden själv. Eller ber vänner om hjälp.

Hm. Jag börjar släppa den delen av ångestkakan nu bara genom att skriva om det.
Det kanske går det här!

 

[Manza]

Byt psykolog. Fy fan vad vidrigt. Av en psykolog!

Du behöver inte alls tycka synd om honom. Det är äckligt.
Min kille har haft sex med mig när jag sovit. Vi är fortfarande tillsammans men jag kan nog aldrig riktigt förlåta det.

Dock kunde det ju vara skönt för dig att ''slänga ut'' honom ett tag. Eller fly fältet själv. Se hur det känns efter ett tag.

Men herregud din pojkvän har ju våldtagit dig!!! Åh Lipperta du ska inte behöva ha det så.

Och @Mittens , du har blivit utsatt för upprepade sexuella övergrepp av din sambo. Jag önskar att jag kunde ge dig styrka nog att se att det här inte är en situation som det ligger på dig att lösa. Han är ett svin. En brottsling. En sexbrottsling! Livet är mer än att leva med någon som har utnyttjat en på ett sånt fruktansvärt sätt.

 

[Red_Chili]

Nej egentligen inte. Efter ett tidigare svårt uppbrott där djur kom i kläm så står alla djur på mig och de bor hos mig. End of story. Känns saker okej i framtiden kan jag tänka mig någon form av delad vårdnad men känner jag honom rätt så kommer han inte orka och det kommer rinna ut i sanden. Fine with me.
Sedan har jag ju fjäderfä där det såklart blir problem om jag inte bor i hus. Men jämfört med hundarna så är det inget problem egentligen. Jag har inte ens katt. (Vilket jag nog däremot lätt hade haft om jag bodde själv )

Du har ju såklart rätt i det du skriver. Det är ju ersättningsbart med hus och trädgård. Det är ju det. Och jag har redan räknat, flera gånger under de senaste åren på om jag skulle klara det själv. Och det skulle jag så länge inget stort händer. Jag hyr ju huset av min släkt dessutom och jag har stöttande familj och massa fina vänner. Jag är en jävel på att leva snålt och jag är sjukt billig i drift. Huset kostar ju mindre i månaden än en lägenhet i stan, så länge jag orkar rodda veden själv. Eller ber vänner om hjälp.

Hm. Jag börjar släppa den delen av ångestkakan nu bara genom att skriva om det.
Det kanske går det här!

BRA! Skriv, skriv, skriv (du behöver såklart inte publicera allt här, men just för att få ur dig allt verkar det ju vara bra). Försök också att prata med släkt och nära vänner, åtminstone berätta att du kommer behöva separera och kan komma att behöva deras hjälp. Med deras hjälp är nog allt genomförbart, och skulle någon sista pusselbit saknas så kan säkert någon klok bukefalist lösa just den biten

 

[Kattennizze]

Svenska kyrkan har ofta familjerådgivning för en relativt billig slant, kan vara värt att prova.

 

[niardasp]

Usch @Mittens, jag beklagar det du varit med om. Jag har egentligen inget alls att bidra med men vill bara säga att jag tycker att du uttrycker dig otroligt bra och verkar tänka väldigt klokt, trots det kaos du måste uppleva just nu. Jag hoppas verkligen att du får ordning på allt, hur det än nu blir

 

[tuaphua]

Men hjälp! Jag blir jätteledsen och chockad över vad han utsatt dig för.

Jag brukar aldrig skrika "dumpa". Men i det här läget har jag svårt att se hur man skulle kunna rädda något. Jag förstår att du har svårt att hantera allting som skett. Det är ju så himla absurt att den man älskar ska utsätta en för såna avskyvärda övergrepp och sen dessutom låtsas som ingenting.

När man har sex med någon så har man ju det ihop, man får gensvar och normala människor går igång på gensvaret.
Här finns det ju liksom inga tvivel om att han trott du varit vaken, du gillade vad han gjorde etc etc.
Hur funkar man om man ens går igång på ngt sånt? En sovande människa som inte i förväg gett ngt godkännande..

Om du bestämmer dig för att lämna kan du självklart träffa någon ny sen om och när du vill.
Och jag håller med övriga kloka som säger att bo själv i lägenhet eller vad som helst måste kännas bättre än att bo i ett hem man inte riskerar bli utsatt för övergrepp i.

Och jag håller också med om att det är viktigt att du inte tränger undan dina känslor kring vad som hänt.
Det kan skapa enorma psykiska och fysiska problem om man tränger undan såna känslor.
Du tycker det är obehagligt att han pussar/tar på dig. Det är inte hans rättighet att göra det. Det är ett privilegie man får förtjäna.
Tänk på att du har rätt att säga nej till sånt om du inte vill.

Tänker på dig och skickar styrka i stora högar!

 

[Squie]

Jag ska ta mina känslor på allvar. Jag ska verkligen det, för min egen skull. Egentligen är jag ju nog precis som du säger redan medveten om att det är kört men jag fegar och förhalar och går i någon slags periodvis dvala över dygnet.

Alltså jag ser det inte som att du varken fegar ur eller förhalar. Jag ser en människa i kris och processen tar ett tag innan man kan "se" o orka agera.

Var inte hård mot dig själv.

 

[Monstermom]

Herregud, @Mittens ...

Jag hade varit rädd för honom, är nog vad jag landar i. På riktigt, jag hade fruktat för min säkerhet om jag upptäckt en sådan sak. Han har använt dig som ett föremål, en sak, som är hans. Han saknar uppenbarligen normala spärrar, det tog sig det här uttrycket den här gången men vad mer kan han få för sig när han vill något och kan använda sig av dig för att få det?

Det handlar inte om hur du ska kunna lita på honom igen, det handlar om att bli av med honom - kvickt!

Det han har gjort mot dig är horribelt, det finns inget att laga där.

 

[karamelldrottningen]

@Mittens
Jag klarar knappt av att läsa din text för blir så illa berörd av den. Det han har utsatt dig för är inte ok och kommer aldrig att bli det oavsett hur många terapitimmar han går på.
Han har gått bakom din rygg. Ljugit och utnjuttat dig. Han förtjänar inte en changs till. Och han förtjänar inte din tid.

Hoppas du kan ta dig ur detta .

 

[Krystalline]

@Mittens , jag förstår att du "förhalar". Det gjorde jag också. Jag var rädd för honom, och jag var rädd för att vara utan honom. Jag trodde inte att jag kunde. Trodde inte att jag klarade mig själv. I ett helt år efter att jag lyckats göra slut bodde han kvar i min lägenhet. Han var en parasit. Jag fick ha fysisk hjälp av en vän för att kasta ut honom till slut. Då var jag knappt någon längre. Han förstörde mig inifrån och ut, och än idag, snart tio år senare fungerar inte min kropp (eller hjärnan heller egentligen) i intima situationer. Jag har fått ge upp den delen av livet.

Men! Jag klarade mig. Jag gjorde mitt hem och mitt liv till MITT. Jag levde för mig själv och min häst och återvände till den jag vill vara. Nu har jag sen några år en man jag kan lita på. Vi har ett barn tillsammans, och jag är inte liten och rädd längre. Nu vet jag att det går att slita sig loss. Jag klarade det, och jag kan klara det igen om jag måste.
Det kan du också!

Jag minns så starkt när jag gick in i duschen efter att äntligen äntligen blivit ensam. Jag duschade länge och tänkte att nu, nu blir jag ren. Nu kan jag spola bort alla mentala och fysiska övergrepp, alla iskalla blickar. Det ska inte hända mer. Och jag kände mig så lycklig och fri.

Den känslan, Mittens, är så värd all möda och all vånda inför beslutet. En dag står du där med handen på en nyknuffad främlings axel igen och säger "ursäkta mig!" i hela din längd. Då vet du att du har vunnit!

Jag hejar på dig!

 

[tuaphua]

@Mittens , jag förstår att du "förhalar". Det gjorde jag också. Jag var rädd för honom, och jag var rädd för att vara utan honom. Jag trodde inte att jag kunde. Trodde inte att jag klarade mig själv. I ett helt år efter att jag lyckats göra slut bodde han kvar i min lägenhet. Han var en parasit. Jag fick ha fysisk hjälp av en vän för att kasta ut honom till slut. Då var jag knappt någon längre. Han förstörde mig inifrån och ut, och än idag, snart tio år senare fungerar inte min kropp (eller hjärnan heller egentligen) i intima situationer. Jag har fått ge upp den delen av livet.

Men! Jag klarade mig. Jag gjorde mitt hem och mitt liv till MITT. Jag levde för mig själv och min häst och återvände till den jag vill vara. Nu har jag sen några år en man jag kan lita på. Vi har ett barn tillsammans, och jag är inte liten och rädd längre. Nu vet jag att det går att slita sig loss. Jag klarade det, och jag kan klara det igen om jag måste.
Det kan du också!

Jag minns så starkt när jag gick in i duschen efter att äntligen äntligen blivit ensam. Jag duschade länge och tänkte att nu, nu blir jag ren. Nu kan jag spola bort alla mentala och fysiska övergrepp, alla iskalla blickar. Det ska inte hända mer. Och jag kände mig så lycklig och fri.

Den känslan, Mittens, är så värd all möda och all vånda inför beslutet. En dag står du där med handen på en nyknuffad främlings axel igen och säger "ursäkta mig!" i hela din längd. Då vet du att du har vunnit!

Jag hejar på dig!

 

[Sleepy]

@Mittens
Jag klarar knappt av att läsa din text för blir så illa berörd av den.

Jag kände så också. Ett sånt fruktansvärt obehagligt övergrepp, att utnyttja en annans kropp på det viset och under så lång tid... någon som tror sig kunna sova tryggt intill. Det är så en mår illa.