Hej! Jag är mitt i att gå igenom ett breakup, har precis nått cirka fem veckor. Det går väldigt upp och ner, ibland känner jag mig glad och ibland känns det som att livet bara ska ta slut.
Han var den första killen jag kysste, hade sex med och var med i ett förhållande. Jag mådde extremt dåligt när han kom in i mitt liv och han var väl som en slags pelare kan man säga. Jag var nog väldigt beroende av honom, trots att jag inte ville erkänna det själv. I början hade jag svårt att släppa in honom men han hörde verkligen av sig till mig hela tiden och gav mig så mycket uppmärksamhet som jag aldrig tidigare fått av en kille. Han var verkligen tydlig med att han ville att det skulle vara vi. Jag hade otroligt dåligt självförtroende och det kändes ofta som att han var motsatsen till mig, visste exakt vad han ville i livet och så vidare. Han hjälpte mig på många sätt till det bättre.
Men samtidigt tror jag att han på något sätt inte brydde sig tillräckligt om mig på det sättet som jag i det tillfället skulle ha behövt. För han visste hur dåligt jag mådde och ändå pressade han väldigt mycket på sex. Jag hade ofta sex med honom trots att jag hade väldigt ont och mådde psykiskt dåligt av det, det blev som ett slags självskadebeteende. Efteråt kunde jag gå in på toaletten och gråta och ibland inte sitta på dagar för att jag hade så ont. Jag sa aldrig nej men jag tycker trots det ändå att han borde ha förstått då jag berättade om att jag tyckte att det var jobbigt och att det nästan var som ett slags självskadebeteende men trots det ville han ha sex hela tiden. En gång hade jag precis spytt (Han hjälpte mig) och han låg bakom mig och utan förvarning drog ner mina trosor och började ha sex med mig. Sådana tillfällen uppstod men inte så extrema, det kändes helt enkelt som att han bara inte brydde sig tillräckligt om mina känslor gällande sexet. Till slut ledde det till att jag inte längre såg det som något jag ville ha utan jag använde bara sex för att få bekräftelse och ville bara få honom att komma, jag struntade helt i mig själv och låtsades bara komma för att han skulle tro att han var bra.
Men samtidigt som det kändes som att han inte riktigt respekterade mig så brydde han sig extremt mycket om mig, ville veta hur min dag var, hur jag mådde, svarade alltid i telefon och så vidare. Därför har jag så svårt att helt enkelt resonera över ifall han verkligen älskade mig eller om han helt enkelt utnyttjade mig. Vi var tillsammans i två år, så jag har svårt att tänka mig att han endast skulle ha varit tillsammans med mig för sex och låtsades bry sig, det tror jag inte.
Jag stannade alltid i förhållandet och gjorde allt för honom, som person blir jag väldigt fäst vid personer nära mig så tror helt enkelt det var därför och han var min första kärlek så mina känslor var/är väldigt starka.
Iallafall så hade vi haft långdistans i cirka 1 månad och förhållandet gick inte jättebra. Det var han som flyttade och började på universitet och han hade väldigt mycket nya saker som tog över hans liv. Vi pratade fortfarande väldigt ofta i telefon och han skrev mycket om hur mycket han saknade mig och så vidare men det var som att han plötsligt helt hade andra saker att prioritera som att han blev medlem i kåren och att plugget tog jättelång tid. Men vi bestämde att trots att det var tufft skulle vi fortsätta kämpa fram till jul då jag skulle åka och bo hos honom en månad och så skulle vi se hur det fungerade.
Jag hade åkt tåg upp till honom vilket tog 20 timmar en väg och bott hos honom i en vecka och då kändes allt bra. Det enda jag hela tiden har känt med långdistans är att han inte har gett allt för att få det att fungera. Han har älskat mig men ändå prioriterat hans nya liv mer liksom. Han har hela tiden från början sagt en massa saker men inte riktigt visat att han ville göra allt för förhållandet.
Iallafall så har vi bokat en flygbiljett till mig över en helg och jag har betalat halva flygbiljetten och ställt in jobb för att kunna spendera tid med honom. Några dagar innan han kommer ner har vi ett snack om allting då saker har känts lite sådär och jag säger till honom att jag vill att han ska vara säker på att han verkligen vill försöka, annars vill jag inte hålla på med honom i helgen för det hade varit för jobbigt för mig. Även att jag tycker det är lite konstigt att jag ska betala halva biljetten då han ändå ska hälsa på sina kompisar och sin familj. Han betalade halva min biljett men det var en mycket billigare biljett då jag åkte tåg och jag åkte upp bara för hans skull.
När han kommer ner känns det såklart lite smått overkligt och konstigt, det var trots allt över en månad sedan vi senast träffades. Men jag och min pappa åker och hämtar honom på flygplatsen och sedan åker vi hem till mig. Jag är väldig tydlig med innan vi ska ha sex att jag inte vill ha sex om inte allt är helt bra. Han säger att allt är bra och vi har sex flera gånger under helgen, det är alltid han som tar initiativ och man märker absolut inte att något är fel. Han är även gullig annars och säger att han älskar mig och så vidare. Vi spenderar lite tid tillsammans men mest med andra då han vill träffa sin familj och sina kompisar hela tiden. Vi får alltså inte så mycket egentid och den tiden vi får har vi mest sex. Jag försöker väl att prata med honom om problem och så vidare men han säger bara att allt är bra och sedan vill han ha sex. Innan han åker tar jag upp med honom och kollar så att allt är bra och vad han tycker om helgen. Han säger att allt är jättebra och att han har haft en mysig helg. Men så fort han åker svarar han inte längre exakt lika kärleleksfullt som vanligt och två dagar senare får jag ett samtal då han ringer och gör slut med mig. Han säger att han tappat känslor och gjort i cirka två veckor. Jag frågor honom varför han då har bettet sig som han gjorde i helgen och han svarar bara att han ville skydda sig själv och att han fortfarande är attraherad av mig.
Jag känner mig otroligt utnyttjad och ledsen vilket jag sa till honom men han tog inte åt sig alls utan tog bara upp saker som han tycker att jag gjort fel. Jag känner mig bara så felbehandlad genom hela relationen men speciellt den sista helgen då jag gav upp så mycket men han kunde inte ens vara ärlig mot mig eller ens respektera mig tillräckligt.
Nu har det gått en månad utan kontakt och jag funderar på att ta kontakt med honom bara för att berätta för honom hur fel han har gjort och även få svar på varför han gjorde som han gjorde, för jag känner att det är svårt att gå vidare utan. Jag vill inte tillbaka i förhållandet men jag saknar honom ändå väldigt mycket från och tillbaka. Ibland kan jag vara väldigt arg och ibland kan jag tänka att han absolut inte gjort något fel och att jag är problemet.
Någon som har några tips vad ni tror är bäst för mig för att gå vidare? Känner mig så förvirrad, ensam och ledsen.
//Klubbisen
Det värmer mycket!! Förstår att det jag har gått igenom inte varit okej, men tror inte att han förstår att han gjort mig illa. Det gör det såklart inte okej. Har nämligen inte såhär i efterhand berättat för honom om hur jag upplevde allting, utan han tror nog inte att han gjort fel i frågan om samtycke och det gör att jag vill förklara för honom varför det inte är okej. Men samtidigt tror jag att ni alla har rätt i att det blir bättre att bara gå vidare och strunta helt i honom. Det som gör mig så fruktansvärt irriterad och ledsen är att han förmodligen tror att han är världens bästa människa och att det endast är jag som gjort fel. Om någon har tips på hur man går vidare får ni gärna dela med er av dom också. Kram!!!
