Utnyttjad av sambo, vakuumet efteråt, hur gör man nu?

[Mittens]

Alltså tja vad skall man säga? Jag tror att du skulle få ett mycket bättre liv om du dumpade din sambo och psykolog.

Du är värd så mycket mer än det du har nu.

Psykologen är dumpad iaf så en bit på väg har jag kommit. Tack för fina ord och support

 

[tanten]

Fast finns intresset så kan man lära sig. Det är jag ett levande bevis på. Verktygen är inte borta för alltid bara för att man inte lärde sig innan en viss ålder. Visst får man kämpa mycket mer om man inte lärde sig som barn men självklart går det om man verkligen vill. Jag tycker att din förklaring bara ursäktar svinigt beteende och det tycker jag faktiskt inte är okej alls.

Nej det ursäktar inget alls. Han betedde sig totalt oackeptabelt.
Men min slutsats är att även om man nog vill kanske man inte klarar det. Eller så vill man inte tillräckligt. Eller fattar inte vad det är man ska göra. (hopplöst fall kan man också kalla det)

Hur som helst är utsikterna för förändring små enligt min mening.

 

[Raderad medlem 6459]

Men @Mittens vad gräsligt! Vilka övergrepp han utsatt dig för!

Han är uppenbarligen en gränslös man som fullkomligt saknar respekt för din rätt till din egen kropp.

 

[TinyWiny]

Nej det ursäktar inget alls. Han betedde sig totalt oackeptabelt.
Men min slutsats är att även om man nog vill kanske man inte klarar det. Eller så vill man inte tillräckligt. Eller fattar inte vad det är man ska göra. (hopplöst fall kan man också kalla det)

Hur som helst är utsikterna för förändring små enligt min mening.

Nej jag tycker inte att utsikterna för förändring alls behöver vara små. Varken du eller jag kan avgöra vad ts sambo har för potential. Det kanske finns en enorm möjlighet till förändring eller ingen alls men vill man så kan man lära sig, ingen är obildbar. Däremot finns det ingen annan än personen själv som kan ordna upp det hela, lära sig och läka sig och viljan att lägga tid och energi på det måste verkligen finnas och komma från personen själv.

 

[Lipperta]

Min psykolog sa att jag skulle tänka en och två gånger innan jag lämnar en partner som sjuk eftersom det inte är säkert att någon annan vill leva med en sjuk person vilket såklart har spätt på känslan av att min sambo är så snäll som är ihop med mig

Byt psykolog. Fy fan vad vidrigt. Av en psykolog!

Du behöver inte alls tycka synd om honom. Det är äckligt.
Min kille har haft sex med mig när jag sovit. Vi är fortfarande tillsammans men jag kan nog aldrig riktigt förlåta det.

Dock kunde det ju vara skönt för dig att ''slänga ut'' honom ett tag. Eller fly fältet själv. Se hur det känns efter ett tag.

 

[Krystalline]

Det är svårt att välja ord här. Jag vill inte slänga med de farliga, som egentligen passar in. Jag gör ett försök.

Det han gjorde mot dig, så många gånger, är bland annat att han tog din bestämmanderätt över din egen kropp ifrån dig, och det är fullständigt fel på alla plan och i alla dimensioner.

Jag har varit där. För mig blev det värre med tiden för att jag stannade.
Relationen blir inte bra igen. Det går inte att lita på en person som svikit så djupt och på ett så genomvidrigt sätt. Det borde du inte göra heller. Egentligen var förhållandet inte bra på fyra år innan du märkte det, tänk på det.
Känslan du har när han vill pussas och kramas, ta den på allvar! Lyssna på dina känslor, de talar om för dig att det är över mellan er, och han redan har början förändra den du är i och med hur du känner om du springer in i någon på stan till exempel. Till slut blir man liten och rädd mest hela tiden.
Låt honom inte göra det! Gå!

Handlingen i sig hade jag polisanmält om det hände mig idag. Då gjorde jag inte det, vilket jag ångrar nu. Det vore en bra markering som kanske går in i hans skalle. Personer som din sambo verkar aldrig verkligen förstå att det de gjort inte är okej, att det är ett övergrepp på riktigt.

Du klarar dig fint utan honom. Vi på Buke är ett fantastiskt skyddsnät, vi stöttar i varje steg och hjälper till praktiskt där vi kan.
Om du inte har råd att bo kvar där ni bor nu så kommer du att fixa det på ett nytt ställe. Låt inte det stå i vägen för ditt välbefinnande.

Bra gjort att du dumpade "psykologen". Jisses, där har vi en som borde mista sitt jobb. Det var ett stort steg i rätt riktning.

 

[Krystalline]

Tillägg: Man kan inte ha sex med någon som sover. Däremot kan man förgripa sig på någon. Det är stor skillnad!

 

[Lovisaleonora]

Alltså: bara nej. Till allt. Nej, du kan inte fortsätta försöka göra mer än hälften i reparationsarbetet. Nej, du kan inte stanna med dessa förutsättningar. Nej, det kan aldrig bli bättre med det du beskriver i botten. Nej, det går inte att laga allt. Nej, det finns inget att bygga på.

Jo, det finns ett bättre liv för dig bortom detta. Ja, du kommer klara dig själv. Ja, du kommer att ha möjlighet att träffa någon annan att dela livet med, om du vill. Ja, du är absolut värd SÅÅÅ mycket bättre än den här rövhatten.

 

[Petruska]

Det är ju olagligt att göra som han har gjort. Har du påpekat det för honom? Har han själv sagt något om hur han ser på det?

 

[Modest]

Alltså @Mittens han har utsatt dig för övergrepp. Systematiskt. Bara det kvalificerar för en dumpning på stående fot. Att han sen dessutom verkar vara en väldigt tråkig partner adderar ju bara till misären.

 

[Kattennizze]

Det är ju olagligt att göra som han har gjort. Har du påpekat det för honom? Har han själv sagt något om hur han ser på det?

Det var min första tanke också. Hur ser han sig som förövare liksom? För det är nog där man måste börja, tänker jag, han har begått kriminella och djupt avskyvärda handlingar. Han är en förövare. Jag hade precis som någon annan skrev, polisanmält övergreppen. Inte för att jag tror att det leder nånstans egentligen, utan bara för min egen skull, för mitt eget bearbetande. Du har varit med om traumatiska saker. Självklart behöver du professionell hjälp för att bearbeta detta av kunniga vårdgivare som vet vad de sysslar med. Det här handlar inte om huruvida du ska leva med den här mannen eller inte, det här handlar om ditt liv, och om hur framtiden för dig kommer att vara. Du har ju redan trauma eftersom han inte får ta i dig (en helt naturlig reaktion på svåra händelser) ta det på allvar, bagatellisera inte detta. Någon har kränkt dina gränser på ett sexuellt sätt, det är det allvarligaste man kan utsätta en annan människa för förutom mord.

 

[Mittens]

Frågan är också: går han till psykolog för att han vill ändra sig eller för att du vill att han går dit? Om han inte vill ändra sig så kommer han inte göra det, då kommer han bara som bäst att tycka "ja det här var ju bra" så länge han är där, sedan återgå till hans normalläge när han slutat gå dit.

Håller med de som skrev att din psykolog verkar vara.. mindre bra, och att det säkert är lättare att leva ensam än med en sådan där partner som du har nu. Skitsamma om du inte kan bo kvar, om det blir jobbigt ett tag osv. Många lever på sjukpenning, inte i lyxbostäder men i en bostad som förhoppningsvis är trygg och ens egna space. Har du det, då blir det ju också lättare att jobba på att få allt annat att fungera.

Ja du, det kan jag ju inte vara hundra på förstås. Han säger ju att han gör det för att han verkligen vill ändra på sig, och han är lite butter på terapeuten efter varje gång eftersom han inte känner att han utvecklas utan att hen mest ältar saker.
Han sa efter att allt uppdagades att han inte vet vad som händer. Att han inte har något som helst konsekvenstänk och inte känner igen sig själv i dessa stunderna. Och när jag frågade om morgonen därpå och dagen därpå, hur han kan vara normal då trots vad som hänt på natten så svarar han bara att han trycker bort det. Det är som bortblåst. Hans normalläge är att bortblåsa allt, allt, allt.

Det låter så självklart när jag läser det. Att det finns andra ställen att bo på osv. Och hade någon annan skrivit denna tråden hade jag förmodligen känt precis så. Men nu när jag sitter mitt i det själv så är det inte fullt så enkelt. Jag har ett litet hus, en liten täppa och mina djur. Det är min borg. Jag fattar inte hur någonting ska kännas meningsfullt om jag inte kan bo här. Men det tror jag nog att jag kan, det är mest osäkerheten kring det som är så gnagande. Det känns som att om jag bara hade kunnat bestämma mig om allt runtomkring så hade jag kunnat ladda om och ge mig fan på att klara det. Men det är ju också jag som gömmer mig bakom att det är läskigt, jag vet ju det.

 

[Mittens]

Jag tycker det låter tungt och slitigt.
Vill du leva så? Ska du verkligen behöva slita så för att relationen ska funka?

Nej och nej. Faktiskt så vill jag ju inte det och jag vet ju att jag inte ska behöva slita såhär. Det är supertungt. På tok för tungt för mig och extra tungt med tanke på all annan skit jag har att rodda med mig själv.

 

[Mittens]

1) Den gränsen har han passerat med råge flera gånger om.
2) Det ska man inte vara öht i ett förhållande.
3) Nej.
4) För att han är en respektlös idiot.
5) Ja.
6) Kanske inte, men det finns fler ställen att bo på.
7) Hans problem, inte ditt.
8) Ja, men knappast på nuvarande.

Tack för att du gör det så tydligt. Det lossnar i huvudet när någon annan radar upp det såhär.

 

[Gnist]

Tack för att du gör det så tydligt. Det lossnar i huvudet när någon annan radar upp det såhär.

Att det är kaos i kropp och knopp efter en dylik upplevelse, som pågått så länge utan din vetskap är naturligt och det kommer ta lång tid att reda ut och landa efter en sån upplevelse, men jag lovar att om du kickar ut eländet (vilket jag hoppas att du gör) så kommer det gå bättre.

Inte till en början, för när spänningen av att leva i limbo släpper och du slappnar av, på riktigt slappnar av i ensamheten, så kommer det under en period säkerligen att kännas värre, men när det sen vänder så kommer det att gå framåt på ett helt annat sätt än om eländet är kvar.

 

[Red_Chili]

Ja du, det kan jag ju inte vara hundra på förstås. Han säger ju att han gör det för att han verkligen vill ändra på sig, och han är lite butter på terapeuten efter varje gång eftersom han inte känner att han utvecklas utan att hen mest ältar saker.
Han sa efter att allt uppdagades att han inte vet vad som händer. Att han inte har något som helst konsekvenstänk och inte känner igen sig själv i dessa stunderna. Och när jag frågade om morgonen därpå och dagen därpå, hur han kan vara normal då trots vad som hänt på natten så svarar han bara att han trycker bort det. Det är som bortblåst. Hans normalläge är att bortblåsa allt, allt, allt.

Det låter så självklart när jag läser det. Att det finns andra ställen att bo på osv. Och hade någon annan skrivit denna tråden hade jag förmodligen känt precis så. Men nu när jag sitter mitt i det själv så är det inte fullt så enkelt. Jag har ett litet hus, en liten täppa och mina djur. Det är min borg. Jag fattar inte hur någonting ska kännas meningsfullt om jag inte kan bo här. Men det tror jag nog att jag kan, det är mest osäkerheten kring det som är så gnagande. Det känns som att om jag bara hade kunnat bestämma mig om allt runtomkring så hade jag kunnat ladda om och ge mig fan på att klara det. Men det är ju också jag som gömmer mig bakom att det är läskigt, jag vet ju det.

Är du rädd att bli av även med djuren om du separerar? Huset är bara ett hus, täppan är bara en täppa. Det går att ersätta med andra hus och andra täppor, som kommer kännas fantastiskt fina eftersom de då blir DINA där du kan vara ifred, må bra och umgås uteslutande med personer som du mår bra av att ha i din närhet.

Om du är orolig kring djuren, en eventuell flytt osv.. Sätt dig ner och räkna på vad saker och ting kostar i månaden, räkna på hur mycket du har råd med, kolla om du kan dra ner på utgifter på något vis... Behöver du hjälp så bör det ju finnas någon från din kommun att anlita, eller kanske bara en klok bukefalist att rådfråga, eller någon annan som jobbar med att hjälpa till i sådana här och liknande situationer.

Självklart vet du vad du har och känner en trygghet kring det, och du vet inte vad du får. Men ärligt talat, det du har verkar inte vara något speciellt bra samtidigt som chansen att det blir bättre sedan är jättestor. Är det inte värt att chansa då? Skriv upp (åtminstone för dig själv!) vad som är fördelar och nackdelar med att stanna kvar samt fördelar och nackdelar med att flytta ifrån din partner. Det kanske blir lättare att se klart på situationen då?

 

[Mittens]

För mig låter det oehört obehagligt. Din sambo använder dig för sitt sexliv, utan att din sexualitet är berörd. Ungefär som att använda sig av porr, prostituerade eller för all del av sexleksaker för självtillfredsställelse. Men att leva med en annan människa ska inte vara som att titta på porr, gå till prostituerade eller använda sig av sexleksaker.

För egen del har jag mycket svårt att se hur jag skulle kunna ta mig igenom allt prat som den situationen skullle kräva, för att till sist landa i något bra med samma person. Jag tror inte heller att jag hade velat det. Jag hade bara velat få vara ifred. Nu.

Det är oerhört obehagligt. Det känns som bizarroworld allting.
Jag vet att han brukat mycket mycket porr och vi har haft problem kring det. Jag har så svårt att respektera personer som bara tittar på porr utan att tänka på konsekvenserna kring det, runt hela industrin och alla stackars kvinnor. Vi har pratat mycket om detta genom åren och han har haft svårt att förstå att jag tycker det är så illa. Han har svårt att greppa att sk snäll porr är lika dålig i de flesta fall trots att jag sett till att vi sett ex Hot girls wanted där alla hans argument om att tjejerna ju vill det osv faller. Han sa för ungefär ett halvår sedan att han nu förstod vad jag menade och inte längre kände att det var okej med porr och att han inte ville veta av det mer.
Men tydligen så kan han inte förstå att allting grundar sig i en grundläggande respekt för andra individer och deras kroppar. Och omtanke om andra. Att människor inte kan nyttjas hur som helst.

Jag har också svårt att se hur detta skulle kunna landa i något bra. Jag antar att jag delvis greppar efter halmstrån men också behöver få se vad andra människor känner och säger inför detta för att verkligen känna att det jag känner är sant. Detta har verkligen fuckat upp mig totalt.
En stor del av mig vill bara vara ifred, och en del är liten ensam och rädd. Klassiker, jag vet ju det

 

[Mittens]

@Mittens - många skriver väldigt kloka saker.

Jag lämnade min man för tiotalet år sedan. Han betedde sig också som en lobotomerad idiot när det gällde känslor. Ville sällan prata - eller sa; visst prata du, nu lyssnar jag. Vad HAN kunde tilföra uppenbarades aldrig. Med allt i backspegeln, och sedan länge genomältat för min del så har jag kommit fram till att just min make inte kunde bättre än sådär.

Det gick inte att mäta honom med andra personer eftersom han är han. Hans familj har aldrig talat om känslor, hans mor var bekymrad över sin yngsta son och sin make som bäda har och hade nära till känslor. Han hade inga kunskaper om sig själv.

Jag fick iväg oss bägge till familjerådgivning. När rådgivaren frågade honom om saker sa han "jag vet inte". Han visste ingenting. och jag tror att det var så det var. Han kände inget, eller snarare hans känslor pendlade mellan glad, arg eller sakastisk. Det var de verktyg han fått med sig från barndomen och han kunde intellektuellt begripa mer, men hade inte tilllgång till det.

TS man försöker förnuftsmässigt men klarar inte att göra det eftersom verktygen inte finns. Han kan inte bättre än sådär.
Det är vad jag tror.

Tack för ditt inlägg, jag tror du är inne på rätt spår. Det känns så himla han. Med familj och allt. "Jag vet inte" har jag hört så många gånger att det nött hål i mina hörselgångar. Han säger ofta att han tänker massa saker i en stor storm inne i huvudet men långt bak. Det formuleras aldrig, utkristalliseras aldrig, ens för han själv. Så han vet aldrig vad han ska säga, känna eller göra. Han är ofta som ett pressat barn kan jag känna, man märker att han så gärna vill säga rätt (för situationen eller vad folk vill höra) så att obehaget med att behöva röra i tankar och känslor ska försvinna. Jag tror att han försöker. Jag tror verkligen det. Men han försöker inte tillräckligt för mig och framförallt inte nu med tanke på vad som hänt.

 

[Mittens]

Men @Mittens vad gräsligt! Vilka övergrepp han utsatt dig för!

Han är uppenbarligen en gränslös man som fullkomligt saknar respekt för din rätt till din egen kropp.

Helt krasst så är det ju huvudet på spiken. Precis så. Oerhört jobbigt att inse dock så det hjälper när det skrivs ut såhär. Tack.

 

[Mittens]

Byt psykolog. Fy fan vad vidrigt. Av en psykolog!

Du behöver inte alls tycka synd om honom. Det är äckligt.
Min kille har haft sex med mig när jag sovit. Vi är fortfarande tillsammans men jag kan nog aldrig riktigt förlåta det.

Dock kunde det ju vara skönt för dig att ''slänga ut'' honom ett tag. Eller fly fältet själv. Se hur det känns efter ett tag.

Vad hemskt att du har behövt vara med om skiten också Vad var det som gjorde att ni fortfarande är tillsammans? Gick ni isär ett tag/flydde någon fältet eller vad hände?
Känns som att risken är stor att förhållanden ska bli en soppa av skuld och sorg och misstro efter något sånt här, om man lyckas rädda det över huvud taget. Hur har ni löst det?