Jag och sambon hade ett ordentligt snack igår iallafall. Jag var skitledsen och ifrågasatte varför han inte tagit upp ämnet alls på dessa månader trots att det var dealen. Sa att nu när det är skarpt läge så är det ju faktiskt verkligen dags att verkligen skärpa sig och anstränga sig.
Han sa att han har tänkt ta upp det och till och med planerat att ta upp det massor av gånger men klarar det inte. Han fixar det inte.
Så där sätter han ju faktiskt ribban. För jag kan ju inte göra något åt det.
Jag har bett honom läsa första inlägget jag skrev i tråden, skrev ut det. Och sa att det är tung men nödvändig läsning.
Så han läste det
När han var klar frågade jag honom vad han kände kring det och han sa inte så mycket. Som vanligt.
Han att det måste varit jobbigt att skriva och att det var tungt att läsa. Han sa också att det ju inte är några nyheter där i utan han vet ju det.
Han sa också att han tycker att det känns som att det är dags för oss att gå i terapi tillsammans, parterapi. För att kunna komma vidare. Men jag sa att jag inte håller med om det för dels så är det han som har problem han måste ordna innan det ens kan komma på kartan att vi ska jobba på oss som OSS, ihop. Om det ens gör det. Och så sa jag att jag tror det ändå mest kommer bli jag som får sitta där och berätta och prata (och att jag tror det är därför han så starkt känner att det var bättre om jag vore där) och att jag inte är beredd att göra det nu. Jag är färdig med det.
Kändes väldigt ledsamt men bra. Jag är ju ledsen på honom för att han låtit det bli såhär såklart. För att han gjort såhär. Och jag tycker det är trist att han inte kan reflektera mer över vad jag skrivit men ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv så förväntade jag mig nog egentligen inte något annat heller. Även om jag såklart alltid hoppas lite.