Uppdateringstråd 31

[Migo]

Över en timme i detta i solen, vi var genomsvettiga och hundarna som gele i kroppen efteråt Man vet att det har tagit på bordercollierna när de stannar i våra spår och tar regelbundna andningspauser istället för att plöja upp egna stigar

 

[Red_Chili]

Idag blev det en längre rastningsrunda innan jobbet, leka i inhägnad, ägna hela dagen åt att titta på kollegornas hundar (hade dem åtskilda med kompostgaller för säkerhets skull när vi inte var med) och sedan längre rastningsrunda med hundsällskap efter jobbet. En rätt så bra dag för trion ändå!

 

[Lillefrun]

Jag saknar Alvin hela tiden, jag är försiktig när jag reser mig från soffan för att inte kliva på honom, letar efter honom när vi ska ut, pratar om honom som om att han finns, har hans halsband och bilsele i hallen. Jag kan inte sluta tänka på honom och inte hur hemsk avlivningen var.

När dom skulle ge andra sprutan hade dom inte kunnat ge full dos sederande medel och den första för att han hade problem med hjärtat så då kastade han sig upp i luften och skrek och bet i luften, hur han liksom ”sprang” fast djursjukvårdaren sagt att han var död och jag förstod inget av det. Allt med Alvins avlivning. Ingen förklarade innan men nu har jag ju förstått men där och då var det en mardröm, jag satt på golvet med honom i famnen och när jag skulle räcka upp honom var han så lealös att jag inte fick styr på hans kropp så då fick djursjukvårdaren ta honom i från mig. Och mitt sista minne av honom är när han låg på britsen.

Jag gråter nu när jag skriver, jag gråter varje gång jag tänker på det. Min lilla,lilla Alvin.

Jag vill bara minnas min Alvin istället för att så mycket av mina tankar återkommer till hans död.

Jag har alla fina minnen men hans sista stund i livet vill jag bara glömma. Det kändes inte alls som alla säger ”somna in i lugn och ro” eller ”ett värdigt avslut”.

Men Alvin hann inte lida och det är det viktigaste men jag vill inte ha dom minnena hela tiden.

 

[_Zacke_]

Tror att jag och min man bestämt oss nu för att låta gamlingen somna in nästa vecka Han skulle absolut kunna rulla på ett tag till men det börjar bli både det ena och det andra och vi vill avsluta innan det blir akut. Dels för att han ska slippa lida men också för att kunna planera in en bra dag då vi kan få avslutet precis som vi vill ha det och med en ledighet efter för att komma på banan igen på nått vis någon form av lättnad att ändå komma till ett beslut, men nu ska det fruktansvärda genomlidas också.

 

[Enya]

Jag saknar Alvin hela tiden, jag är försiktig när jag reser mig från soffan för att inte kliva på honom, letar efter honom när vi ska ut, pratar om honom som om att han finns, har hans halsband och bilsele i hallen. Jag kan inte sluta tänka på honom och inte hur hemsk avlivningen var.

När dom skulle ge andra sprutan hade dom inte kunnat ge full dos sederande medel och den första för att han hade problem med hjärtat så då kastade han sig upp i luften och skrek och bet i luften, hur han liksom ”sprang” fast djursjukvårdaren sagt att han var död och jag förstod inget av det. Allt med Alvins avlivning. Ingen förklarade innan men nu har jag ju förstått men där och då var det en mardröm, jag satt på golvet med honom i famnen och när jag skulle räcka upp honom var han så lealös att jag inte fick styr på hans kropp så då fick djursjukvårdaren ta honom i från mig. Och mitt sista minne av honom är när han låg på britsen.

Jag gråter nu när jag skriver, jag gråter varje gång jag tänker på det. Min lilla,lilla Alvin.

Jag vill bara minnas min Alvin istället för att så mycket av mina tankar återkommer till hans död.

Jag har alla fina minnen men hans sista stund i livet vill jag bara glömma. Det kändes inte alls som alla säger ”somna in i lugn och ro” eller ”ett värdigt avslut”.

Men Alvin hann inte lida och det är det viktigaste men jag vill inte ha dom minnena hela tiden.

Jag är inte så bra på att skriva något tröstande, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tänker dock på dig, och förstår hur du känner! Min rottisvalp dog hemma hyfsat snabbt, men på ett hemskt sätt och jag kunde inte göra något. Minnet satt kvar länge, jag minns det förstås ännu och tänker på det ännu, men med tiden blir minnet av hundens tid i livet starkare än den hemska döden. Det tar vid och de minnena minns man i första hand till slut. Så är min erfarenhet i dag.
Jag hoppas att det snart blir din erfarenhet också.

 

[Malibu_Stacy]

Jag saknar Alvin hela tiden, jag är försiktig när jag reser mig från soffan för att inte kliva på honom, letar efter honom när vi ska ut, pratar om honom som om att han finns, har hans halsband och bilsele i hallen. Jag kan inte sluta tänka på honom och inte hur hemsk avlivningen var.

När dom skulle ge andra sprutan hade dom inte kunnat ge full dos sederande medel och den första för att han hade problem med hjärtat så då kastade han sig upp i luften och skrek och bet i luften, hur han liksom ”sprang” fast djursjukvårdaren sagt att han var död och jag förstod inget av det. Allt med Alvins avlivning. Ingen förklarade innan men nu har jag ju förstått men där och då var det en mardröm, jag satt på golvet med honom i famnen och när jag skulle räcka upp honom var han så lealös att jag inte fick styr på hans kropp så då fick djursjukvårdaren ta honom i från mig. Och mitt sista minne av honom är när han låg på britsen.

Jag gråter nu när jag skriver, jag gråter varje gång jag tänker på det. Min lilla,lilla Alvin.

Jag vill bara minnas min Alvin istället för att så mycket av mina tankar återkommer till hans död.

Jag har alla fina minnen men hans sista stund i livet vill jag bara glömma. Det kändes inte alls som alla säger ”somna in i lugn och ro” eller ”ett värdigt avslut”.

Men Alvin hann inte lida och det är det viktigaste men jag vill inte ha dom minnena hela tiden.

Det var ett trauma för dig och det tar tid att bearbeta.
Jag fann min frus mamma död för 1,5 år sedan. Hon hade legat några dagar, det var mörkt i rummet och hennes uppspärrade ansikte lystes upp av min mobilficklampa. Det var riktigt otäckt. Jag hade svårt att sluta tänka på bilden länge efteråt men ju mer jag pratade om upplevelsen och ju mer tiden gick så försvagades bilden. Idag kan jag tänka på det utan att känna alla dom där hemska känslorna. Jag kan istället tänka på alla gånger jag träffade henne i livet och hennes fina sidor.
En dag kommer dina minnen av Alvin handla om allt det fina ni fick uppleva istället för det sista hos veterinären.

 

[Lillefrun]

Jag är inte så bra på att skriva något tröstande, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tänker dock på dig, och förstår hur du känner! Min rottisvalp dog hemma hyfsat snabbt, men på ett hemskt sätt och jag kunde inte göra något. Minnet satt kvar länge, jag minns det förstås ännu och tänker på det ännu, men med tiden blir minnet av hundens tid i livet starkare än den hemska döden. Det tar vid och de minnena minns man i första hand till slut. Så är min erfarenhet i dag.
Jag hoppas att det snart blir din erfarenhet också.

Jag tycker du skrev väldigt ont så du är bättre än du tror. Tack

 

[Wingates]

Röntgade Xarko igår så nu väntar vi bara på avläsning.
Veterinären fick slita för en rak plåt men är nöjd med bilden och noggrannheten!
Passade på att vaccinera med, inte en billig dag igår alltså

 

[mysboll]

Röntgade Xarko igår så nu väntar vi bara på avläsning.
Veterinären fick slita för en rak plåt men är nöjd med bilden och noggrannheten!
Passade på att vaccinera med, inte en billig dag igår alltså

Var röntgade du?

 

[Wingates]

Var röntgade du?

Öresunds Veterinärklinik Lund, Shahkaela heter hon som tog plåtarna.
Supernoga när hon tog bilderna, kontrollerade och justerade efterhand.

 

[mysboll]

Öresunds Veterinärklinik Lund, Shahkaela heter hon som tog plåtarna.
Supernoga när hon tog bilderna, kontrollerade och justerade efterhand.

Visa bifogad fil 161927

Tack! Tror Öresund är vårat förstahandsval.

Ser fint ut!

 

[Wingates]

Tack! Tror Öresund är vårat förstahandsval.

Ser fint ut!

Låter bra! Är väldigt nöjd.

Tack, jag tror det ska vara fritt. Men vem vet

 

[mysboll]

Låter bra! Är väldigt nöjd.

Tack, jag tror det ska vara fritt. Men vem vet

Håller tummarna!

 

[Lillefrun]

Det var ett trauma för dig och det tar tid att bearbeta.
Jag fann min frus mamma död för 1,5 år sedan. Hon hade legat några dagar, det var mörkt i rummet och hennes uppspärrade ansikte lystes upp av min mobilficklampa. Det var riktigt otäckt. Jag hade svårt att sluta tänka på bilden länge efteråt men ju mer jag pratade om upplevelsen och ju mer tiden gick så försvagades bilden. Idag kan jag tänka på det utan att känna alla dom där hemska känslorna. Jag kan istället tänka på alla gånger jag träffade henne i livet och hennes fina sidor.
En dag kommer dina minnen av Alvin handla om allt det fina ni fick uppleva istället för det sista hos veterinären.

Jag ser alla Alvins fina sidor i hur Milou förändrats sen Avin dog. Han leker annorlunda, leker för siig själv med en favoritleksak och igår sa han till vid 17 att det var middag och det var Alvins uppgift . Såna små saker

 

[Dobby]

Jag saknar Alvin hela tiden, jag är försiktig när jag reser mig från soffan för att inte kliva på honom, letar efter honom när vi ska ut, pratar om honom som om att han finns, har hans halsband och bilsele i hallen. Jag kan inte sluta tänka på honom och inte hur hemsk avlivningen var.

När dom skulle ge andra sprutan hade dom inte kunnat ge full dos sederande medel och den första för att han hade problem med hjärtat så då kastade han sig upp i luften och skrek och bet i luften, hur han liksom ”sprang” fast djursjukvårdaren sagt att han var död och jag förstod inget av det. Allt med Alvins avlivning. Ingen förklarade innan men nu har jag ju förstått men där och då var det en mardröm, jag satt på golvet med honom i famnen och när jag skulle räcka upp honom var han så lealös att jag inte fick styr på hans kropp så då fick djursjukvårdaren ta honom i från mig. Och mitt sista minne av honom är när han låg på britsen.

Jag gråter nu när jag skriver, jag gråter varje gång jag tänker på det. Min lilla,lilla Alvin.

Jag vill bara minnas min Alvin istället för att så mycket av mina tankar återkommer till hans död.

Jag har alla fina minnen men hans sista stund i livet vill jag bara glömma. Det kändes inte alls som alla säger ”somna in i lugn och ro” eller ”ett värdigt avslut”.

Men Alvin hann inte lida och det är det viktigaste men jag vill inte ha dom minnena hela tiden.

Jag förstår hur du känner. Tog bort vårt gamla islandshäststo när hon var 33 år för några år sedan. Själva avlivningen gick hur lugnt och fint som helst, men i nästan ett år efteråt hörde jag skottet från bulten och känslan när hon föll ihop bredvid mig.

 

[Lillefrun]

Jag förstår hur du känner. Tog bort vårt gamla islandshäststo när hon var 33 år för några år sedan. Själva avlivningen gick hur lugnt och fint som helst, men i nästan ett år efteråt hörde jag skottet från bulten och känslan när hon föll ihop bredvid mig.

Usch, fy fasiken vilken upplevelse. Och du var otroligt stark som orkade vara där för henne ända in till det allra sista

 

[Lillefrun]

Jag är fortfarande sjuk och Milou hanterar det inte så bra tyvärr. Han tycker hela siuationen är jobbig. Jag fick tillåtelse att gå korta lugna promenader av läkaren. Först klarade jag bara att gå till brevlådorna nere vid ”stora ” vägen och sen ca 15 minuter förmiddag och 15 minuter eftermiddag, jag har gett Kong, Snufflematta/gömt all mat och tränat, antingen allt eller det mesta jag fixat varje dag.

Igår kom jag på en grej jag helt glömt bort. Han kan ju backa på så många sätt så varför inte backa rakt bort från mig så jag har ryggen mot honom men han fortsätter backa rakt bakåt bort från mig (inget fusk med snea rumpor eller backning).
Jag tycker vi ändå fick till det okej på den stunden jag orkade. Ett par gånger satte han det klockrent utan att behöva alls mycket stöd och backade flera steg bakåt bort från mig.

Men han piper gnäller och blir aldrig nöjd. Jag gick 40-45 minuter på förmiddagen för att han ska få ur sig energi men det hjälpte inte för han fick ingen ordentlig eftermiddagspromenad eftersom jag slocknade av 40minuters promenaden och febern kom tillbaka. Vi har varit ute många gånger sen dess men ingen långpromenad, min kropp klarar det bara inte.

Jag blir tokig på hans gnäll för jag vet inte vad han vill. Vet inte om han är uttråkad, orolig eller har svårt med den enorma förändring det blivit från när kloka Alvin höll koll på både Milou och men jag försöker verkllgen

Jag har inte kunnat pressa mig mer, länge sen jag var så här sjuk. Aldrig haft 40 i temp, aldrig hostat så mycket att jag kräks men gjorde det fyra gånger igår och idag hostade jag så det sprutade blod ur näsan.

Mamma tar med Milou ut på promenad imorgon eftermiddag och hon sa att om jag vill kanske han kan sova över där. Jag har nog bara sagt ja vid covid men det kan vara läge nu om hon kan