Sv: Umgänge.... igen.
Jag ringde aldrig henne. Det kändes lite lättare när det nu blev måndag igen och det såg inte "så farligt" ut när jag sovit lite....
Men NU.... är nåt helt annat. I morgon är mötet, halv 9 på morgonen och jag är nervös! Och det som rör sig i mitt huvud är hur jag ska lägga upp det här. Ska jag gå med på deras krav och låta dem ha mina barn helger och så, eller ska jag säga att de får träffa barnen med mig ENBART eller ska jag säga nej till allt till barnen är äldre och lättare kan förstå hur situationen är och hur släkten är???
OM jag säger att de inte får träffa barnen ALLS så startas det tydligen en utredning för att ta reda på om släkten är viktig, och det skrämemr mig lite.... Egentligen är det ganska naturligt att orden "utredning", "barn" och "socialen" i samma mening ger mig rysningar.... Det jag funderar på är dock om det är logisk rädsla eller om det är en ologisk rädsla. kanske borde jag gjort som du sa, och tagit reda på allt och lite till, även om det kändes bra just då?
Nu är det i vilket fall för sent, och inte lönt att grubbla på det. Jag vet bara inte vad jag ska göra
Jag vill ju itne att släkten ens ska se mina barn!!!!! Mina barn var inte viktiga när deras pappa levde!!! Ena syster träffade dem kanske sammanlagt 10 gånger per år och då var säkert 8 av dem snabbvisit hos någon som vi hälsade på så de träffade barnen och oss av en slump...... Andra systern har passat dem mycket och träffade dem ofta, men hennes familjesituation ser ju ut som den gör och där vill jag itne släppa in mina pojkar....
Så... nu har min nervositet talat, ska jag låta mitt förnuft också tala?
En viss vän skrev nyss på msn till mig en lång mening, om att jag vill vänta tills pojkarna är 10-12 år så att det kan skilja skitsnacket från sanning och själv inte är i en ålder då de pratar strunt ( då släkten tror på det) och att släkten ju kan börja med att komma på födelsedagarna. Och det är väl så jag lägger upp det i morgon.
På mötet kommer två fastrar och så farmor, och jag då, och mellan oss en person som ska "medla". Är det bara jag som får " 3 mot 1" känslan??
Och så anar jag att Elins pappa ringde familjerätten inom de närmaste dagarna. Han har inte haft Elin på nu 9 veckor och för två veckor sedan sa jag att han får "börja om" igen så att vi träffas alla tre en tid innan han får ha henne utan mig. När jag skrev det i sms till honom så skickade han flera otrevliga sms till mig, men jag svarade inte honom. I dag skrev han att han kan ha henne på onsdag, men jag svarade ju nej så han blev ju skitsur.
Intresseklubben antecknar att han blev sur, jag gör det inte för att reta honom utan för att Elin verkligen inte förtjänar att lämnas till en "främmande" människa hur som helst!! Vi hade återträff med gruppen som gick föräldrakursen, och Elin har varit med på nästan alla mötena, trots det så ( tre månader efter sist vi träffades) var hon väldigt blyg och blev ledsen om de andra tittade på henne. Inte konstigt, hon är i den åldern nu ju, men samma reaktion kommer hon att ha för sin pappa, som hon ju inte har träffa på ett tag.
Under de här 9 veckorna har han itne ringt en enda gång och frågat hur det är med henne, han har inte frågat hur hon utvecklats ( lärt sig sitta, krypa och gå med stöd), han har inte ens nämnt henne de få gånger vi har pratat, förutom det där om att han skulle ha henne. Glömmer man så lätt sitt barn????
Tack för alla svar! Känns bra att ha buke att lufta sina tankar på