Vad hände, har jag blivit intresserad av en "gubbe" och nu då?

[Miran]

Det skulle jag inte se som mitt problem om det var min nya dejts vuxna dotter.

Om jag misstänkte att mina egna barn skulle vara nyfikna på det sättet, hade jag väntat ett bra tag med att berätta om en ny dejt för dem.

Vi pratar ju om utflugna barn. Någon gång måste väl även föräldrar få tillbaka makten över sitt eget liv!?

Jag skulle inte heller se det som mitt problem. Men jag skulle inte heller lägga något symbolvärde i att bli presenterad för ett vuxet barn. Det är ju inte som om jag tänker bli godkänd som ny familjemedlem. Det är skillnad att bli presenterad för hemmaboende barn där en ny partner kan tänkas påverka barnets liv.

 

[mandalaki]

symbolvärde

This. Jag reagerar alltid på symbolvärdet i det vi pratar om nu. Många anser att förhållandet tagit ett steg till när de träffat partnerns familj och jag är SÅ allergisk mot de där "stegen" i relationer. Att jag tyckte att @ruggugglan gjorde rätt som sa nej var för att hon helt enkelt inte ville - och tycker jag att det är resolut och bra att säga nej direkt utan att slira. Men generellt tycker jag alltså inte att det där med att träffa familjemedlemmar behöver vara en big deal - och framförallt inget jäkla "steg".

(Undantag dock för barn som inte är vuxna. Att behöva blanda in nya partners för barn innan man vet om det blir någon som helst kontinuitet tycker jag är onödigt.)

 

[svea]

Bara vetskapen om att jag ska gå till jobbet och han ha kul för att han är ledig känns jättejobbig för mig som ser mitt jobb som ett nödvändigt ont. Jag vill ju också vara pensionär!!

Ah, men tänk så mycket tid han skulle ha till att laga goda middagar åt dig!

 

[Voeux]

Fortsätt, det är så mysigt att läsa om lite kärlek.

Håller med!

 

[Petruska]

Jag skulle inte heller se det som mitt problem. Men jag skulle inte heller lägga något symbolvärde i att bli presenterad för ett vuxet barn. Det är ju inte som om jag tänker bli godkänd som ny familjemedlem. Det är skillnad att bli presenterad för hemmaboende barn där en ny partner kan tänkas påverka barnets liv.

Måste haka på @mandalaki här. Precis! Jag skulle inte heller se ett symbolvärde i det. Ej heller skulle jag se det som att relationen har tagit ett "steg". Men jag skulle oroa mig för att dejten såg det så. Och det skulle nog ta några samtal att bli säker på att så inte var fallet, under de utgångspunkter som gällde för ts dejt.

För mig handlar det helt enkelt om den relation jag vill ha med en viss person. Inte om hur den personen och jag på alla upptänkliga sätt ska manifestera utåt att "nu är det VI". En dejt som verkar vilja göra just det, är inte min dejt längre, helt enkelt.

 

[Miran]

Jag skulle helt enkelt inte ha tänkt så himla mycket i det här läget. Ts gjorde det självklart rätta, enligt mig, svarade nej eftersom hon inte ville. Men varför han vill att de ska ses och om han vill det eller om det är dottern som vill det... jag tycker bara att det är onödig tankemöda. Skulle daten bli sur eller besviken över att jag inte ville träffa dotter, föräldrar, grannens labrador - DÅ skulle jag bli irriterad.

 

[mandalaki]

Jag skulle helt enkelt inte ha tänkt så himla mycket i det här läget. Ts gjorde det självklart rätta, enligt mig, svarade nej eftersom hon inte ville. Men varför han vill att de ska ses och om han vill det eller om det är dottern som vill det... jag tycker bara att det är onödig tankemöda. Skulle daten bli sur eller besviken över att jag inte ville träffa dotter, föräldrar, grannens labrador - DÅ skulle jag bli irriterad.

Håller med om detta. Att hålla på och ladda allting med en massa innehåll riskerar bara göra en besviken. "Han dumpade mig TROTS att jag redan träffat hans föräldrar och allt" typ. Han kanske inte alls menade något med att låta henne träffa familjen, det kanske bara blev så?

 

[Petruska]

Jag skulle helt enkelt inte ha tänkt så himla mycket i det här läget. Ts gjorde det självklart rätta, enligt mig, svarade nej eftersom hon inte ville. Men varför han vill att de ska ses och om han vill det eller om det är dottern som vill det... jag tycker bara att det är onödig tankemöda. Skulle daten bli sur eller besviken över att jag inte ville träffa dotter, föräldrar, grannens labrador - DÅ skulle jag bli irriterad.

Hos mig rasslar tankarna igång av sig själva över sådana situationer. De låter sig inte hejdas!

Även när det inte berör min person.

 

[Miran]

Håller med om detta. Att hålla på och ladda allting med en massa innehåll riskerar bara göra en besviken. "Han dumpade mig TROTS att jag redan träffat hans föräldrar och allt" typ. Han kanske inte alls menade något med att låta henne träffa familjen, det kanske bara blev så?

Jag har faktiskt aldrig tänkt i de där banorna. Ibland undrar jag om det kanske beror på att jag aldrig haft någon vän att diskutera sådana saker med.

 

[mandalaki]

Jag har faktiskt aldrig tänkt i de där banorna. Ibland undrar jag om det kanske beror på att jag aldrig haft någon vän att diskutera sådana saker med.

Ja, kanske. Jag tycker att det verkar ingå i hela föreställningen om relationer, det är t ex inte ovanligt i dejtingtråden att det där med att träffa hans familj och hans kompisar är ett "steg".

 

[Bison]

Jag har faktiskt aldrig tänkt i de där banorna. Ibland undrar jag om det kanske beror på att jag aldrig haft någon vän att diskutera sådana saker med.

Jag tänker aldrig i de banorna trots vänner att diskutera med.
Tror mer på att man är olika och värderar olika saker.
Jag har träffat min dejt sen februari och vi är väldigt seriösa. Har inte inte träffat någon från hans släkt/familj trots att de bor nära och har väldigt bra kontakt.
Min släkt är väldigt liten, han har träffat ett par av dem och detta endast för att vi stött på varandra på hästevenemang.
Ingen av oss tycker det är märkligt eller viktigt och inget som påverkar vår relation.

 

[Petruska]

Ja, kanske. Jag tycker att det verkar ingå i hela föreställningen om relationer, det är t ex inte ovanligt i dejtingtråden att det där med att träffa hans familj och hans kompisar är ett "steg".

Dejtingtråden och populärkulturen kryllar ju av det där.

I mitt personliga liv ser jag mycket mindre av det. Eller nästan inget.

 

[Miran]

Dejtingtråden och populärkulturen kryllar ju av det där.

I mitt personliga liv ser jag mycket mindre av det. Eller nästan inget.

Men då handlar det väl om tonåringar eller unga vuxna? Om jag skulle träffa en karl nu (jag är 58) så inte skulle jag se det som något steg att träffa hans 87-åriga mamma. Det är (förhoppningsvis ... ) inte så att mamman kan slänga in ett veto om hon inte tycker att jag passar.

 

[Petruska]

Men då handlar det väl om tonåringar eller unga vuxna? Om jag skulle träffa en karl nu (jag är 58) så inte skulle jag se det som något steg att träffa hans 87-åriga mamma. Det är (förhoppningsvis ... ) inte så att mamman kan slänga in ett veto om hon inte tycker att jag passar.

Jag har inte tänkt på veto-aspekten här.

Jag vet inte i vilket åldersspann det där med "stegen" är aktuellt. Jag minns att jag fick kommentarer när jag var strax över 30, kommentarer som gick ut på att min partner (samma som nu) och jag "tog steg" i fel ordning. Tex gifte oss många år innan vi flyttade ihop och sånt.

Men om jag skulle träffa en ny partner nu, med familjebildande ålder långt bakom mig, skulle jag nog tycka att en stor fördel vore att hela grejen med att blanda in varandras familj var ett överspelat kapitel. Med lättnad! Barnen är ju vuxna, jag skulle inte bli någon sorts styvmor. Och när det gäller föräldrar, verkar det enklare att vi var och en tar hand om våra egna.