Gifted children, intelligenta barn

[Mabuse]

Av flera skäl. Först och främst är begreppet "särbegåvade elever" så luddigt att det inte ens kan tas på allvar. Hur många personer pratar vi om? Ska vi göra om hela skolsystemet för att en handfull elever känner sig uttråkade? Nej, det är faktiskt inte rimligt. Skolan har enorma utmaningar och just nu är problemet att öht hitta lärare som står i klassrummen till hösten. Att ge exceptionella begåvningar mentorer från högskolan är inte realistiskt. Är det däremot en betydande del av alla elever som underpresterar, är det läge givetvis att höja kvaliteten och kraven brett. Kanske ha kunskapsgrupperingar snarare än åldersgrupper, tex. Så gör man på den här särskolan i Danmark. Det finns säkert en massa idéer om hur man kan förbättra kvaliteten, inte minst bland lärare.

För det andra, jag tror faktiskt inte på det här med att stora grupper "sitter av skolan". Jo, det finns säkert många elever som säger sig göra det. Men jag har svårt att föreställa mig horder av elever som är precis lika bra i matte som bild eller idrott. Som skriver fantastiska egna berättelser och löser de svåraste fysiktal, allt i en och samma person. De flesta har svaga sidor, men väljer då oftast i stället att strunta i de ämnena som de inte gillar. För övrigt är skolan också ett socialt sammanhang och det är en jätteviktig del av livet, att lära sig att umgås med andra människor. Även de som befinner sig på "en annan nivå" eller kommunicerar på ett annat sätt. I min sons föreskoleklass går en gravt autistisk pojke.Väldigt bra, tycker jag, för de andra eleverna att få lära sig att umgås med honom (han har en assistent så han är inte med i all undervisning).

För det tredje - vad är det egentligen som du anser att vi bör göra? Ser du framför dig någon form av satsning där elever ska kunna läsa in högskolekurser på gymnasiet? Vem ska finansiera den handledningen och vad ska den syfta till?

För de individerna blir det såklart mer tidseffektiv inlärning om de kan marschera på. Sen om det är ett samhällsproblem, det är en annan sak. Men som förälder så tycker jag inte det är konstigt om man engagerar sig om barnet mår dåligt i skolan (oavsett anledning), eller om barnet har en nyfikenhet som skolan inte kan stilla. Att på egen hand anlita en privatlärare som kan hålla undervisning i elevens takt är väl en jättebra lösning, som komplement till skolan? Det är väl egentligen inte konstigare än att ett barn som gillar att spela fotboll kan få spela i ett fotbollslag på fritiden, och inte bara kicka boll själv eller spela den fotboll som ingår i gymnastikundervisningen. Såklart måste det väl vara ok för alla barn att utveckla sina intressen utanför skoltid?

 

[Hiddeous]

Såklart måste det väl vara ok för alla barn att utveckla sina intressen utanför skoltid?

Exakt - finns det något i mitt inlägg som påstår att det skulle vara negativt? Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att du ska förstå vad jag menar, jag blir frustrerad.

 

[Lobelia]

Av flera skäl. Först och främst är begreppet "särbegåvade elever" så luddigt att det inte ens kan tas på allvar. Hur många personer pratar vi om? Ska vi göra om hela skolsystemet för att en handfull elever känner sig uttråkade? Nej, det är faktiskt inte rimligt. Skolan har enorma utmaningar och just nu är problemet att öht hitta lärare som står i klassrummen till hösten. Att ge exceptionella begåvningar mentorer från högskolan är inte realistiskt. Är det däremot en betydande del av alla elever som underpresterar, är det läge givetvis att höja kvaliteten och kraven brett. Kanske ha kunskapsgrupperingar snarare än åldersgrupper, tex. Så gör man på den här särskolan i Danmark. Det finns säkert en massa idéer om hur man kan förbättra kvaliteten, inte minst bland lärare.

För det andra, jag tror faktiskt inte på det här med att stora grupper "sitter av skolan". Jo, det finns säkert många elever som säger sig göra det. Men jag har svårt att föreställa mig horder av elever som är precis lika bra i matte som bild eller idrott. Som skriver fantastiska egna berättelser och löser de svåraste fysiktal, allt i en och samma person. De flesta har svaga sidor, men väljer då oftast i stället att strunta i de ämnena som de inte gillar. För övrigt är skolan också ett socialt sammanhang och det är en jätteviktig del av livet, att lära sig att umgås med andra människor. Även de som befinner sig på "en annan nivå" eller kommunicerar på ett annat sätt. I min sons föreskoleklass går en gravt autistisk pojke.Väldigt bra, tycker jag, för de andra eleverna att få lära sig att umgås med honom (han har en assistent så han är inte med i all undervisning).

För det tredje - vad är det egentligen som du anser att vi bör göra? Ser du framför dig någon form av satsning där elever ska kunna läsa in högskolekurser på gymnasiet? Vem ska finansiera den handledningen och vad ska den syfta till?

Det var en himla lång förklaring, men inte ett ord om varför det ena utesluter det andra. Påstod jag att det var många eller få? Föreslog jag att man skulle göra om hela skolsystemet? I och för sig så kanske det behövs att göra om skolsystemet men då inte specifikt för de högt begåvade utan för att det inte fungerar så jättebra för många.

Jag undrade bara varför det ena utesluter det andra.

Jag kan inte på något vis se på vilket vis det skulle missgynna någon att alla, även högt begåvade får utmaningar på sin nivå i skolan. Det jag ser framför sig är att elever får hjälp och stöd på sin nivå. Ja det kan innebära att läsa högskolekurser på gymnasiet.

Och ur det ska finansieras? Det fungerar på vissa håll utan extra penga så man kan studera hur det går till där. Dessutom känns det bättre att lägga pengar på att utbildning än att lägga det på att ta hand om problem med stökiga omotiverad och/eller depressiva barn.

 

[Mabuse]

Exakt - finns det något i mitt inlägg som påstår att det skulle vara negativt? Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att du ska förstå vad jag menar, jag blir frustrerad.

Nej, jag höll ju med dig?

 

[Hiddeous]

Nej, jag höll ju med dig?

aha, jag trodde du ställde frågan till mig - varför det inte skulle vara bra. Ok - kommunikationsmiss!

 

[Badger]

Du verkar lite kitslig, har du varit inne på något engelskt ordkunskapstest och konstaterat att din engelska vokabulär inte motsvarar din utbildningsnivå? Precis som @Diskurs skriver så är det en stor del av kursfordringarna att öka sitt ordförråd när man läser språk, eftersom språkfärdigheten blir större för varje ord och uttryck du aktivt behärskar.

Verkar väl osannolikt att hon har. Spelar det någon roll vilket test? Jag brukar göra hyggligt på de flesta, här är ett där jag fick 37 100 ord estimerat.
På ett annat test står det dock att man normalt ska ha 40 000 ord, här är 40 000 ord nära maximalt. Vet inte hur olika test kommer fram till vad folk ska kunna.

Thanks for taking the test! Based on participations so far, we've already got some decent statistics. Most native English adult speakers who have taken the test fall in the range 20,000–35,000 words. Click here for a full breakdown by age (opens in new tab/window).

And for foreign learners of English, we've found that the most common vocabulary size is from2,500–9,000 words. Click here for the full distribution (opens in new tab/window).

På nästa får jag high level för native speaker. Det kan bara inte vara så illa att det inte motsvarar min utbildningsnivå som andraspråkstalare från Sverige. Inte för att det är speciellt bra heller såklart, jag vet att det är ngt slags medelnivå bland mina vänner.

 

[Roheryn]

Nu har jag fäljt den här tråden sedan den började och har funderat över om jag ska skriva ngt eller inte. Nu har ju tråden även gett sig in på lite sidospår. Men i alla fall...
Vi har en särbegåvad son med lite diagnoser (ADD samt lite tendenser till OCD etc). Han börjar sista året i gymnasiet i höst i ett land där gymnasium är ganska elitistiskt från början-endast ca 50% av eleverna påbörjar gymnasiet och av dem är det långt ifrån alla som avslutar ( det finns många andra riktigt bra vägar att skapa sig ett bra yrkesliv här). Då vår son alltid haft extremt lätt i skolan men väldigt svårt socialt i perioder och alltid haft svårt med koncentration har vi vid flera tillfällen haft diskusdion med lärarna om att byta klass/skola. Hans lärare har velat flytta upp honom för " att ge honom stimulans" men vi har hela tiden vägrat det eftersom det för oss har varit vikigare att han lär sig de sociala koderna, att fungera i grupp etc och vi har varit rädda att de skulle hämmas om han gick med de som var flera år äldre. Han har därför gått i en "vanlig" skola med elever i samma àlder hela tiden. Han medicinerar sina diagnoser och har regelbunden kontakt med en psykolog. När han skulle böja gymnasiet valde vi en mindre gymnasieskola eftersom det är lättare för honom när klasserna inte är så stora.
Så hur har vi försökt stimulera hans begåvning? Tja, rätt eller fel... vi har uppmuntrat honom att läsa böcker i de främmande språken istället för att "fastna" med den förhållandevis( för honom!) enkla grammatiken. Vi har anlitat en fysikdoktorand som träffar honom en gång i veckan och bollar ideer, ger honom uppgifter,svarar på hans funderingar. Detta har vi gjort sedan han gick i tredje klass. Vi har hela tiden haft en dialog med hans lärare om vikten att vägleda honom i det sociala-v har faktiskt inte förväntat oss att mellanstadielärarna ska kunna stimulera/utmana honom rent intellektuellt. Det har snarare handlat om att lära honom att umgås pà ett vettigt sätt med folk, att arbeta i grupp utan att ta över och, framför allt, att leka! Han har dessutom fått träna sig i att kunna uttrycka sig så att andra förstår- i matte tex har han ibland briljerat lite för mycket och då har han istället fått i uppgift att försöka förklara det han vill säga på ett enklare vis.

Han har aldrig gillat lagsporter och som liten blev han arg om han var i ett lag och inte tyckte att ngn annan var bra nog(inte särskilt sympatiskt...) och han hatade att förlora. Vi satsade på simning och judo-men enbart individuell träning, ingen tävling och inte i grupp. Endast ren fysisk rörelse men helt utan prestationskrav.Han simtränade privat med en tränare, judon har varit suverän sport för honom. Idag spelar han typ korpfotboll och det fungerar jättebra.


Idag är han, fortfarande, en särbegåvad tonåring med en hjärna som klickar fortare än normalt. Men han är också en fullt fungerande tonåring som har mycket kompisar( och flickvän), han hjälper gärna sina bröder med läxor, han jobbar extra med att ge läxhjälp, han simmar, spelar datorspel... ja, som de flesta andra. Däremot pluggar han väääääldigt lite.

Det där var det vettigaste och bästa jag läst i den här tråden! Ni - föräldrar och lärare - verkar verkligen ha lyckats med att göra det allra bästa för er son!!!

 

[Golden_Heart]

Men där tycker jag att du tänker fel när det gäller ridningen. Din dotter "skulle" inte ha varit på högre nivå. Tvärtom. I att lära sig rida ingår att lära sig att hantera sin rädsla och även andra motgångar. Precis som man i skolan inte bara ska vara duktig på att individuellt lösa skoluppgifter utan också bör hjälpas i sin sociala utveckling för att nå mognad.

Men hon gick ner under sommaren men nu är hon tillbaka på den nivån hon var innan alla avramlingar. Hon gick tillbaka under sommaren och har nu gått framåt. Hon är oerhört social av sig och hela tider tänker så allt ska vara bra för sina kompisar.

 

[Hiddeous]

Men hon gick ner under sommaren men nu är hon tillbaka på den nivån hon var innan alla avramlingar. Hon gick tillbaka under sommaren och har nu gått framåt. Hon är oerhört social av sig och hela tider tänker så allt ska vara bra för sina kompisar.

Stackars barn.

 

[ako]

Men hon gick ner under sommaren men nu är hon tillbaka på den nivån hon var innan alla avramlingar. Hon gick tillbaka under sommaren och har nu gått framåt. Hon är oerhört social av sig och hela tider tänker så allt ska vara bra för sina kompisar.

Det ingår i att lära sig att rida! Det går inte spikrakt jämt. Det är helt naturligt. Alla barn i princip blir mer eller mindre rädda någon period och om man tänker fortsätta med hästar så kommer man att både ramla av ibland och även övervinna sin rädsla (men självklart inte utsätta barnet för FÖR stora utmaningar).
/ako, utbildad och yrkesverksam ridlärare