Nu har jag fäljt den här tråden sedan den började och har funderat över om jag ska skriva ngt eller inte. Nu har ju tråden även gett sig in på lite sidospår. Men i alla fall...
Vi har en särbegåvad son med lite diagnoser (ADD samt lite tendenser till OCD etc). Han börjar sista året i gymnasiet i höst i ett land där gymnasium är ganska elitistiskt från början-endast ca 50% av eleverna påbörjar gymnasiet och av dem är det långt ifrån alla som avslutar ( det finns många andra riktigt bra vägar att skapa sig ett bra yrkesliv här). Då vår son alltid haft extremt lätt i skolan men väldigt svårt socialt i perioder och alltid haft svårt med koncentration har vi vid flera tillfällen haft diskusdion med lärarna om att byta klass/skola. Hans lärare har velat flytta upp honom för " att ge honom stimulans" men vi har hela tiden vägrat det eftersom det för oss har varit vikigare att han lär sig de sociala koderna, att fungera i grupp etc och vi har varit rädda att de skulle hämmas om han gick med de som var flera år äldre. Han har därför gått i en "vanlig" skola med elever i samma àlder hela tiden. Han medicinerar sina diagnoser och har regelbunden kontakt med en psykolog. När han skulle böja gymnasiet valde vi en mindre gymnasieskola eftersom det är lättare för honom när klasserna inte är så stora.
Så hur har vi försökt stimulera hans begåvning? Tja, rätt eller fel... vi har uppmuntrat honom att läsa böcker i de främmande språken istället för att "fastna" med den förhållandevis( för honom!) enkla grammatiken. Vi har anlitat en fysikdoktorand som träffar honom en gång i veckan och bollar ideer, ger honom uppgifter,svarar på hans funderingar. Detta har vi gjort sedan han gick i tredje klass. Vi har hela tiden haft en dialog med hans lärare om vikten att vägleda honom i det sociala-v har faktiskt inte förväntat oss att mellanstadielärarna ska kunna stimulera/utmana honom rent intellektuellt. Det har snarare handlat om att lära honom att umgås pà ett vettigt sätt med folk, att arbeta i grupp utan att ta över och, framför allt, att leka! Han har dessutom fått träna sig i att kunna uttrycka sig så att andra förstår- i matte tex har han ibland briljerat lite för mycket och då har han istället fått i uppgift att försöka förklara det han vill säga på ett enklare vis.
Han har aldrig gillat lagsporter och som liten blev han arg om han var i ett lag och inte tyckte att ngn annan var bra nog(inte särskilt sympatiskt...) och han hatade att förlora. Vi satsade på simning och judo-men enbart individuell träning, ingen tävling och inte i grupp. Endast ren fysisk rörelse men helt utan prestationskrav.Han simtränade privat med en tränare, judon har varit suverän sport för honom. Idag spelar han typ korpfotboll och det fungerar jättebra.
Idag är han, fortfarande, en särbegåvad tonåring med en hjärna som klickar fortare än normalt. Men han är också en fullt fungerande tonåring som har mycket kompisar( och flickvän), han hjälper gärna sina bröder med läxor, han jobbar extra med att ge läxhjälp, han simmar, spelar datorspel... ja, som de flesta andra. Däremot pluggar han väääääldigt lite.
Jag känner två personer som gått båda utbildningarna. En färdig (och doktorerad) ingenjör som började på mitt program och en kursare som började plugga till ingenjör parallellt med ekonomistudierna för att hon inte tyckte att vår matte var tillräckligt utmanande. Sist vi sågs var hon förvisso inte klar. Faktum är för övrigt att de flesta jag träffat med sikte på dubbelexamen var eller skulle bli läkare eller jurister.
