Gifted children, intelligenta barn

100 gånger vanligare är en siffra som visserligen är en skattning, men jag tar gärna del av dina observationer på området. Hur många personer vet du om som började med en ekonomexamen, och efter den läste in en civilingenjörsexamen? Jag tror att man utan att överdriva kan säga att alla som tar en civilingenjörsexamen valde rätt från början, eftersom det krävs motivation också hos mattehuvudena för att genomföra utbildningen.

En anledning till att folk fortsätter är väl dels att dubbelexamen är en merit om du siktar på en företagsledande position. Den andra anledningen här i Stockholm är att man vill bo kvar i sitt studentrum tills man sparat ihop pengar till en kontantinsats, och därför måste fortsätta plugga någonting.
Skattningen känns ganska gripen ur luften, tycker jag. Eftersom jag själv är ekonom så säger mina observationer inte så mycket om frekvensen i stort. ;) Jag känner två personer som gått båda utbildningarna. En färdig (och doktorerad) ingenjör som började på mitt program och en kursare som började plugga till ingenjör parallellt med ekonomistudierna för att hon inte tyckte att vår matte var tillräckligt utmanande. Sist vi sågs var hon förvisso inte klar. Faktum är för övrigt att de flesta jag träffat med sikte på dubbelexamen var eller skulle bli läkare eller jurister.
 
Nu har jag fäljt den här tråden sedan den började och har funderat över om jag ska skriva ngt eller inte. Nu har ju tråden även gett sig in på lite sidospår. Men i alla fall...
Vi har en särbegåvad son med lite diagnoser (ADD samt lite tendenser till OCD etc). Han börjar sista året i gymnasiet i höst i ett land där gymnasium är ganska elitistiskt från början-endast ca 50% av eleverna påbörjar gymnasiet och av dem är det långt ifrån alla som avslutar ( det finns många andra riktigt bra vägar att skapa sig ett bra yrkesliv här). Då vår son alltid haft extremt lätt i skolan men väldigt svårt socialt i perioder och alltid haft svårt med koncentration har vi vid flera tillfällen haft diskusdion med lärarna om att byta klass/skola. Hans lärare har velat flytta upp honom för " att ge honom stimulans" men vi har hela tiden vägrat det eftersom det för oss har varit vikigare att han lär sig de sociala koderna, att fungera i grupp etc och vi har varit rädda att de skulle hämmas om han gick med de som var flera år äldre. Han har därför gått i en "vanlig" skola med elever i samma àlder hela tiden. Han medicinerar sina diagnoser och har regelbunden kontakt med en psykolog. När han skulle böja gymnasiet valde vi en mindre gymnasieskola eftersom det är lättare för honom när klasserna inte är så stora.
Så hur har vi försökt stimulera hans begåvning? Tja, rätt eller fel... vi har uppmuntrat honom att läsa böcker i de främmande språken istället för att "fastna" med den förhållandevis( för honom!) enkla grammatiken. Vi har anlitat en fysikdoktorand som träffar honom en gång i veckan och bollar ideer, ger honom uppgifter,svarar på hans funderingar. Detta har vi gjort sedan han gick i tredje klass. Vi har hela tiden haft en dialog med hans lärare om vikten att vägleda honom i det sociala-v har faktiskt inte förväntat oss att mellanstadielärarna ska kunna stimulera/utmana honom rent intellektuellt. Det har snarare handlat om att lära honom att umgås pà ett vettigt sätt med folk, att arbeta i grupp utan att ta över och, framför allt, att leka! Han har dessutom fått träna sig i att kunna uttrycka sig så att andra förstår- i matte tex har han ibland briljerat lite för mycket och då har han istället fått i uppgift att försöka förklara det han vill säga på ett enklare vis.

Han har aldrig gillat lagsporter och som liten blev han arg om han var i ett lag och inte tyckte att ngn annan var bra nog(inte särskilt sympatiskt...) och han hatade att förlora. Vi satsade på simning och judo-men enbart individuell träning, ingen tävling och inte i grupp. Endast ren fysisk rörelse men helt utan prestationskrav.Han simtränade privat med en tränare, judon har varit suverän sport för honom. Idag spelar han typ korpfotboll och det fungerar jättebra.


Idag är han, fortfarande, en särbegåvad tonåring med en hjärna som klickar fortare än normalt. Men han är också en fullt fungerande tonåring som har mycket kompisar( och flickvän), han hjälper gärna sina bröder med läxor, han jobbar extra med att ge läxhjälp, han simmar, spelar datorspel... ja, som de flesta andra. Däremot pluggar han väääääldigt lite.
 
Överhuvudtaget det här att bildningsidealet går från att vara ganska humanistiskt till att vara mer matematiskt-naturvetenskapligt är väl något som sker rätt sent i vår historia? Min språkprofessor till morfar blev nästan besvärad när/om vi barbarn råkade ha bra betyg i tex matte och kemi. Han hade nog helst sett att vi helt sluppit att studera så lågtstående ämnen som helt saknar frihet och rymd. :p
Ja exakt. Jag kommer ihåg en äldre släkting som numera är bortgången men som pluggade till präst i Lund för det var det finaste typ. Snacka om bildningsideal, han blev helt förtvivlad när hans son blev just civilingenjör...det var lite pinsamt.
 
Menar du att Arkimedes och Pythagoras inte hade någon status i antikens Grekland? Tror du inte att det är behovet av I-phones, trådlösa nätverk och Pokemon-Go som gör att ingenjörsjobben har hög status och civilingenjörer är efterfrågade? Tror du det är en komplott av patriarkatet som gör att civilingenjörerna generellt har högre löner?

En sak som gör att en civilingenjörsexamen har högre status än en biologexamen eller en ekonomexamen är att varje civilingenjör enkelt skulle läsa in en biologexamen eller en ekonomexamen, medan många biologer och ekonomer skulle stupa på just matten och fysiken i ingenjörsstudierna. Matematik är helt enkelt en trängre sektor än ekologi eller bokföring.

I en marknadsekonomi köper arbetsgivarna den kompetens de behöver. Tyvärr är det många sökande på varje biologjobb, och få biologjobb på den privata sidan. Om hög lön är viktigt för dig, skaffa en kompetens som det är brist på.
Vet inte hur jag ska bemöta det här imbecilla inlägget så det får nog vara, tror jag.
 
Tillägg: bara för att klargöra lite-vår son har fått "diagnosen" särbegåvad. Det är inte bara att han är lite duktig. Den diagnosen kräver ofta lika mycket behandling som de andra diagnoserna han har. Det är inte alltid enkelt att leva med.
 
Nu har jag fäljt den här tråden sedan den började och har funderat över om jag ska skriva ngt eller inte. Nu har ju tråden även gett sig in på lite sidospår. Men i alla fall...
Vi har en särbegåvad son med lite diagnoser (ADD samt lite tendenser till OCD etc). Han börjar sista året i gymnasiet i höst i ett land där gymnasium är ganska elitistiskt från början-endast ca 50% av eleverna påbörjar gymnasiet och av dem är det långt ifrån alla som avslutar ( det finns många andra riktigt bra vägar att skapa sig ett bra yrkesliv här). Då vår son alltid haft extremt lätt i skolan men väldigt svårt socialt i perioder och alltid haft svårt med koncentration har vi vid flera tillfällen haft diskusdion med lärarna om att byta klass/skola. Hans lärare har velat flytta upp honom för " att ge honom stimulans" men vi har hela tiden vägrat det eftersom det för oss har varit vikigare att han lär sig de sociala koderna, att fungera i grupp etc och vi har varit rädda att de skulle hämmas om han gick med de som var flera år äldre. Han har därför gått i en "vanlig" skola med elever i samma àlder hela tiden. Han medicinerar sina diagnoser och har regelbunden kontakt med en psykolog. När han skulle böja gymnasiet valde vi en mindre gymnasieskola eftersom det är lättare för honom när klasserna inte är så stora.
Så hur har vi försökt stimulera hans begåvning? Tja, rätt eller fel... vi har uppmuntrat honom att läsa böcker i de främmande språken istället för att "fastna" med den förhållandevis( för honom!) enkla grammatiken. Vi har anlitat en fysikdoktorand som träffar honom en gång i veckan och bollar ideer, ger honom uppgifter,svarar på hans funderingar. Detta har vi gjort sedan han gick i tredje klass. Vi har hela tiden haft en dialog med hans lärare om vikten att vägleda honom i det sociala-v har faktiskt inte förväntat oss att mellanstadielärarna ska kunna stimulera/utmana honom rent intellektuellt. Det har snarare handlat om att lära honom att umgås pà ett vettigt sätt med folk, att arbeta i grupp utan att ta över och, framför allt, att leka! Han har dessutom fått träna sig i att kunna uttrycka sig så att andra förstår- i matte tex har han ibland briljerat lite för mycket och då har han istället fått i uppgift att försöka förklara det han vill säga på ett enklare vis.

Han har aldrig gillat lagsporter och som liten blev han arg om han var i ett lag och inte tyckte att ngn annan var bra nog(inte särskilt sympatiskt...) och han hatade att förlora. Vi satsade på simning och judo-men enbart individuell träning, ingen tävling och inte i grupp. Endast ren fysisk rörelse men helt utan prestationskrav.Han simtränade privat med en tränare, judon har varit suverän sport för honom. Idag spelar han typ korpfotboll och det fungerar jättebra.


Idag är han, fortfarande, en särbegåvad tonåring med en hjärna som klickar fortare än normalt. Men han är också en fullt fungerande tonåring som har mycket kompisar( och flickvän), han hjälper gärna sina bröder med läxor, han jobbar extra med att ge läxhjälp, han simmar, spelar datorspel... ja, som de flesta andra. Däremot pluggar han väääääldigt lite.

Bästa inlägget i tråden! :up:
 
Nu har jag fäljt den här tråden sedan den började och har funderat över om jag ska skriva ngt eller inte. Nu har ju tråden även gett sig in på lite sidospår. Men i alla fall...
Vi har en särbegåvad son med lite diagnoser (ADD samt lite tendenser till OCD etc). Han börjar sista året i gymnasiet i höst i ett land där gymnasium är ganska elitistiskt från början-endast ca 50% av eleverna påbörjar gymnasiet och av dem är det långt ifrån alla som avslutar ( det finns många andra riktigt bra vägar att skapa sig ett bra yrkesliv här). Då vår son alltid haft extremt lätt i skolan men väldigt svårt socialt i perioder och alltid haft svårt med koncentration har vi vid flera tillfällen haft diskusdion med lärarna om att byta klass/skola. Hans lärare har velat flytta upp honom för " att ge honom stimulans" men vi har hela tiden vägrat det eftersom det för oss har varit vikigare att han lär sig de sociala koderna, att fungera i grupp etc och vi har varit rädda att de skulle hämmas om han gick med de som var flera år äldre. Han har därför gått i en "vanlig" skola med elever i samma àlder hela tiden. Han medicinerar sina diagnoser och har regelbunden kontakt med en psykolog. När han skulle böja gymnasiet valde vi en mindre gymnasieskola eftersom det är lättare för honom när klasserna inte är så stora.
Så hur har vi försökt stimulera hans begåvning? Tja, rätt eller fel... vi har uppmuntrat honom att läsa böcker i de främmande språken istället för att "fastna" med den förhållandevis( för honom!) enkla grammatiken. Vi har anlitat en fysikdoktorand som träffar honom en gång i veckan och bollar ideer, ger honom uppgifter,svarar på hans funderingar. Detta har vi gjort sedan han gick i tredje klass. Vi har hela tiden haft en dialog med hans lärare om vikten att vägleda honom i det sociala-v har faktiskt inte förväntat oss att mellanstadielärarna ska kunna stimulera/utmana honom rent intellektuellt. Det har snarare handlat om att lära honom att umgås pà ett vettigt sätt med folk, att arbeta i grupp utan att ta över och, framför allt, att leka! Han har dessutom fått träna sig i att kunna uttrycka sig så att andra förstår- i matte tex har han ibland briljerat lite för mycket och då har han istället fått i uppgift att försöka förklara det han vill säga på ett enklare vis.

Han har aldrig gillat lagsporter och som liten blev han arg om han var i ett lag och inte tyckte att ngn annan var bra nog(inte särskilt sympatiskt...) och han hatade att förlora. Vi satsade på simning och judo-men enbart individuell träning, ingen tävling och inte i grupp. Endast ren fysisk rörelse men helt utan prestationskrav.Han simtränade privat med en tränare, judon har varit suverän sport för honom. Idag spelar han typ korpfotboll och det fungerar jättebra.


Idag är han, fortfarande, en särbegåvad tonåring med en hjärna som klickar fortare än normalt. Men han är också en fullt fungerande tonåring som har mycket kompisar( och flickvän), han hjälper gärna sina bröder med läxor, han jobbar extra med att ge läxhjälp, han simmar, spelar datorspel... ja, som de flesta andra. Däremot pluggar han väääääldigt lite.
Det där med mentor från typ universitetet var jag inne på tidigare i tråden. Hur fick ni tag på fysikdoktoranden till sonen? Något ni gjorde själva eller har ni fått hjälp att hitta en lämplig person?

Mvh Miks
 
Det där med mentor från typ universitetet var jag inne på tidigare i tråden. Hur fick ni tag på fysikdoktoranden till sonen? Något ni gjorde själva eller har ni fått hjälp att hitta en lämplig person?

Mvh Miks


Vi satte upp en lapp på anslagstavlan på inst. för teknisk fysik när sonen var 9. Fick tag i en mentor som sedan, när han flyttade utomlands, introducerade sonen för en efterträdare. Och så har det fortsatt! Vi är nu inne på den 3e mentorn och det är jättebra! Nu fyller det ju dessutom syftet att mentorn kan ge sonen en inblick i vad univ.studier innebär. Vid flera tillfällen har även sonen, redan när han gick i mellanstadiet, fått följa med t univ och se på experiment etc.
 
Vi satte upp en lapp på anslagstavlan på inst. för teknisk fysik när sonen var 9. Fick tag i en mentor som sedan, när han flyttade utomlands, introducerade sonen för en efterträdare. Och så har det fortsatt! Vi är nu inne på den 3e mentorn och det är jättebra! Nu fyller det ju dessutom syftet att mentorn kan ge sonen en inblick i vad univ.studier innebär. Vid flera tillfällen har även sonen, redan när han gick i mellanstadiet, fått följa med t univ och se på experiment etc.
Superbra ju! Vilken fantastisk möjlighet för sonen! Det verkar som att ni haft bra kommunikation med sonens lärare och psykolog!

Mvh Miks
 
Superbra ju! Vilken fantastisk möjlighet för sonen! Det verkar som att ni haft bra kommunikation med sonens lärare och psykolog!

Mvh Miks


Ja, det är toppen med mentor. Jag ska inte sticka under stol med att vi har stångats både med sonen och lärare många gånger för att få samtliga att förstå att alla kan lära sig ngt i skolan-men det behöver inte alltid vara samma saker man lär sig. När sonen och även lärarna har klagat över att han blir understimulerad/inte har ut ngt av lektionerna har vi föräldrar hårdnackat kört vårat spår: att en del barn har den sociala biten naturligt och går i skolan för att lära sig läsa och räkna-vår son går i skolan för att lära sig det sociala. Ibland är det trist och jobbigt att lära sig-men då kan man göra det man tycker om/har lätt för sig på fritiden. När andra barn har spelat fotboll efter skolan för att ha kul har han gått hem och kopplat av på sitt sätt-ofta med ngt intellektuellt eftersom han blivit trött av att träna det sociala hela dagarna. Nu, i övre tonåren , har han hittat en balans och trygghet i det sociala så att även det kan ge honom energi.

I TS fall, där dottern verkar bli mobbad är det ju sàklart en helt annan sak. Då förstår jag att skolbyte kan vara nödvändigt av den anledningen.
Men att särbegåvade barn blir oändligt trötta av en skoldag är nog inte ovanligt eftersom det är ganska vanligt att dessa barn har lite svårt med det sociala samspelet.
För oss har det alltid varit viktigast att sonen ska lära sig det samspelet och kunna känna sig bekväm med andra människor. Intelligensen har han ändå med sig i livet-på gott och ont.
 
Det har jag inte hävdat, bara att det är 10000% vanligare att först läsa in en ingenjörsexamen och sedan en ekonomexamen, än tvärtom. Och ingenjörerna som har dubbla examina brukar tycka att ekonomstudierna krävde mycket mindre av dem. En del av den känslan kan säkert förklaras med att de redan är studievana när de börjar med de ekonomiska ämnena, men huvuddelen handlar om att det är enklare ämnen. Det betyder inte att en ingenjör kan strunta i att läsa kurslitteraturen, eller gå på föreläsningar på ekonomlinjen, och så ska det naturligtvis vara.

Jo - exakt så skrev du i inlägg 259.

Du kanske menade mer nyanserat, men det var inte så du skrev och det var just generaliseringen jag reagerade på
 
Jag tror inte att det är svaret på behovet av fler och bättre studenter i matematik. Jag tror mycket mer på att höja kunskaperna brett, än att ha enstaka specialsatsningar på barn som gillar siffror (exempelvis). Det tror jag är en återvändsgränd.

ps. man kan inte derivera pi!
Varför skulle det ena utesluta det andra? Sen ser jag ingen poäng i att tvinga folk som har svårt för matematik att lära sig annat än de har praktisk nytta av. De lär ändå inte vilja bli ingenjörer eller annat som kräver kunskaper i mer teoretisk matte. Och samtidigt hålla tillbaks de som ser skönheten i matematik och vill fördjupa sig.

Översätter man det till hästvärlden så är det som att alla ska lära sig att hoppa 1.20 fast en del är rädda eller saknar förmågan till avståndsbedömning och samtidigt hindra de duktiga från att hoppa högre allt för att alla ska bli duktiga medelmåttor och ingen ska få glänsa.
 
Vad grundar du detta på?Jag skulle inte sätta likhetstecken mellan uttalanden om att "jag inte vill leva längre" och självmordsbenägenhet. Barn är ofta drastiska i sina sätt att uttrycka sig. Inte heller skulle jag göra tolkningen att tomheten som hon upplever bäst fylls med mattetal.
Är det så konstigt att den som är självmordsbenägen har svårt att ta sig ur svackan om de inte hittar något att leva för och om man gör det så kan man därefter ta itu med resten av livet?
 
Detta var Lunds universitet runt 99-00-

Får väl vidare erkänna att trots att jag läser en del skönlitteratur på engelska (inte franska alls numera tyvärr) så finns det en hel del ord som jag inte kan. Igår, senast slog jag upp ett ord; gale (storm) som jag inte kunde. En utökad vokabulär är en del i att lära sig ett språk, och hur kan man öka sin vokabulär utan att plugga ord? Fattar ej.
Jag har inte läst engelska sedan gymnasiet och det var många år sedan. Jag fick medelmåttigt om inte dåligt betyg där.

Jag kan garantera att mitt ordförråd ida och min engelska, är enormt mycket bättre, nästan het utan att plugga glosor. De första åren efter gymnasiet tvingade jag mig igenom några skönlitterära böcker och slog upp de ord jag behövde för att förstå sammanhanget men det blev snabbt färre och färre (läs, jag slutade att göra det systematiskt efter 2 böcker och pluggade aldrig någonsin de glosor jag slog upp). Numera så är det sällsynt att jag slår upp ett ord. Det betyder inte att jag kan alla ord jag läser men det är extremt få som behövs för att få ett sammanhang. Gissningsvis har jag lärt mig fler ord genom att läsa och höra engelska än jag lärde mig i skolan. Nästintill helt utan att plugga. Att någon pluggat engelska och missat ordet "gale" är för mig obegripligt dock ;). Jag har heller aldrig bott i något engelskspråkigt land mer än någon vecka på semester.

Det sista jag är är språkbegåvad, jag har mycket svårt för det men man får mycket övning på engelska i vårt samhälle. Däremot har jag gott ordförråd även på svenska (alla rätt på den biten på HP), även det utan att plugga.
 
Alternativet att se litteraturkursen både som en möjlighet att öka sina litteraturkunskaper och sin språkfärdighet finns ju också. Och för att göra en riktigt bra litteraturanalys måste man veta exakt vad orden i texten som analyseras betyder och när och hur de används. Svårt utan glosstudier.
Jag lär mig bäst genom att se ordet upprepade gånger i olika sammanhang. Då lär jag mig det jag pluggar inte bara in det. Det gäller när man tagit sig igenom vanliga enkla ord som katt, hatt, flicka, pojke, röd osv.
 
Folk lär sig väl bara olika. Jag är ovanligt usel på att plugga ord och årtal.
Det krävs ju viss tolerans för att läsa böcker där man förstår högst hälften av vad som står och i nästa lite mer och i nästa lite mer i flera år (jag började läsa på engelska sent, när jag var 16 och då gick jag på Sci Fi som inte fanns översatt som Elizabeth Moon)

Samtidigt är det så jobbigt att slå upp 50% av orden att jag bara skulle strunta att läsa boken om jag kände det tvånget. Samtidigt som jag inte var ett dugg intresserad av att läsa enkla okomplicerade böcker bara för att.

.


Ungefär som jag då, men med andra författare :)
 
Jag har inte läst engelska sedan gymnasiet och det var många år sedan. Jag fick medelmåttigt om inte dåligt betyg där.

Jag kan garantera att mitt ordförråd ida och min engelska, är enormt mycket bättre, nästan het utan att plugga glosor. De första åren efter gymnasiet tvingade jag mig igenom några skönlitterära böcker och slog upp de ord jag behövde för att förstå sammanhanget men det blev snabbt färre och färre (läs, jag slutade att göra det systematiskt efter 2 böcker och pluggade aldrig någonsin de glosor jag slog upp). Numera så är det sällsynt att jag slår upp ett ord. Det betyder inte att jag kan alla ord jag läser men det är extremt få som behövs för att få ett sammanhang. Gissningsvis har jag lärt mig fler ord genom att läsa och höra engelska än jag lärde mig i skolan. Nästintill helt utan att plugga. Att någon pluggat engelska och missat ordet "gale" är för mig obegripligt dock ;). Jag har heller aldrig bott i något engelskspråkigt land mer än någon vecka på semester.

Det sista jag är är språkbegåvad, jag har mycket svårt för det men man får mycket övning på engelska i vårt samhälle. Däremot har jag gott ordförråd även på svenska (alla rätt på den biten på HP), även det utan att plugga.
Härligt för dig!
 
Varför skulle det ena utesluta det andra? Sen ser jag ingen poäng i att tvinga folk som har svårt för matematik att lära sig annat än de har praktisk nytta av. De lär ändå inte vilja bli ingenjörer eller annat som kräver kunskaper i mer teoretisk matte. Och samtidigt hålla tillbaks de som ser skönheten i matematik och vill fördjupa sig.

Problemet är ju att dagens elever inte når upp till den nivå som de behöver kunna rent praktiskt. Alltför få klarar tex av att räkna procent, vilket ger stora problem i verkliga livet, i synnerhet när det gäller att klara vardagsekonomin. Men även när det gäller att läsa, tolka och förstå statistik är hålen stora och det är ett demokratiskt problem.

Jag tycker dessutom att dagens samhälle erbjuder massor av hjälp till begåvade elever, möjligheter som inte alls fanns föra bara några år sedan. Det finns privat läxhjälp och möjligheter till mentorskap; varenda bibliotek och kommun erbjuder extraundervisning på fritid och somrar; det finns privata skolor som stoltserar med att ge eleverna individuell coachning. Inget av detta existerade när jag gick i skolan. Tanken med det här systemet är att stötta elever som har svårt i skolan, men det kan ju lika gärna användas av elever som vill komma vidare.
 
u
Problemet är ju att dagens elever inte når upp till den nivå som de behöver kunna rent praktiskt. Alltför få klarar tex av att räkna procent, vilket ger stora problem i verkliga livet, i synnerhet när det gäller att klara vardagsekonomin. Men även när det gäller att läsa, tolka och förstå statistik är hålen stora och det är ett demokratiskt problem.

Jag tycker dessutom att dagens samhälle erbjuder massor av hjälp till begåvade elever, möjligheter som inte alls fanns föra bara några år sedan. Det finns privat läxhjälp och möjligheter till mentorskap; varenda bibliotek och kommun erbjuder extraundervisning på fritid och somrar; det finns privata skolor som stoltserar med att ge eleverna individuell coachning. Inget av detta existerade när jag gick i skolan. Tanken med det här systemet är att stötta elever som har svårt i skolan, men det kan ju lika gärna användas av elever som vill komma vidare.
Det besvarar inte frågan om varför det ena utesluter det andra. Varför måste någon grupp elever tillbringa sin tid i skolan med att sitta av tiden? På vilket sätt gynnar det eleven och samhället?
 
u

Det besvarar inte frågan om varför det ena utesluter det andra. Varför måste någon grupp elever tillbringa sin tid i skolan med att sitta av tiden? På vilket sätt gynnar det eleven och samhället?

Av flera skäl. Först och främst är begreppet "särbegåvade elever" så luddigt att det inte ens kan tas på allvar. Hur många personer pratar vi om? Ska vi göra om hela skolsystemet för att en handfull elever känner sig uttråkade? Nej, det är faktiskt inte rimligt. Skolan har enorma utmaningar och just nu är problemet att öht hitta lärare som står i klassrummen till hösten. Att ge exceptionella begåvningar mentorer från högskolan är inte realistiskt. Är det däremot en betydande del av alla elever som underpresterar, är det läge givetvis att höja kvaliteten och kraven brett. Kanske ha kunskapsgrupperingar snarare än åldersgrupper, tex. Så gör man på den här särskolan i Danmark. Det finns säkert en massa idéer om hur man kan förbättra kvaliteten, inte minst bland lärare.

För det andra, jag tror faktiskt inte på det här med att stora grupper "sitter av skolan". Jo, det finns säkert många elever som säger sig göra det. Men jag har svårt att föreställa mig horder av elever som är precis lika bra i matte som bild eller idrott. Som skriver fantastiska egna berättelser och löser de svåraste fysiktal, allt i en och samma person. De flesta har svaga sidor, men väljer då oftast i stället att strunta i de ämnena som de inte gillar. För övrigt är skolan också ett socialt sammanhang och det är en jätteviktig del av livet, att lära sig att umgås med andra människor. Även de som befinner sig på "en annan nivå" eller kommunicerar på ett annat sätt. I min sons föreskoleklass går en gravt autistisk pojke.Väldigt bra, tycker jag, för de andra eleverna att få lära sig att umgås med honom (han har en assistent så han är inte med i all undervisning).

För det tredje - vad är det egentligen som du anser att vi bör göra? Ser du framför dig någon form av satsning där elever ska kunna läsa in högskolekurser på gymnasiet? Vem ska finansiera den handledningen och vad ska den syfta till?
 

Liknande trådar

Övr. Barn Min dotter har ärvt intelligens från båda föräldrar och än så länge (femte klass) har hon knappt någonsin behövt läsa på inför prov...
4 5 6
Svar
105
· Visningar
7 370
Senast: Inte_Ung
·
L
Skola & Jobb Dethär är inte aktuellt förmig NU utan det är mest för OM det blir det i fram tiden. Men jag skulle jätte gärna vilja få tips om nån här...
Svar
12
· Visningar
1 124
Senast: Rosett
·
Tjatter Wohooo! Äntligen är sommaren slut och vi får gå tillbaka till skolan! Alla antagningsbesked har skickats ut och ett gäng förväntansfulla...
52 53 54
Svar
1 066
· Visningar
29 286
  • Artikel Artikel
Dagbok På något sätt känns det som ett skifte har skett den senaste veckan. Som att jag mentalt har gått igenom en portal. Det känns som att...
Svar
4
· Visningar
2 519
Senast: Pratsch
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp