Barnaga (ja, det du gör räknas dit) förbjöds i lag 1976. Då hade de flesta föräldrar i Sverige redan slutat med det, så lagen hade starkt stöd hos befolkningen.
Inget är så svart-vitt som du vill få det till. Jag är född 1969, mitt yngre syskon 1971. Ingen av oss har någonsin fått "klapp", slag över fingrar, hårluggningar eller något sådant. Vi blev inte hotade med våld.
Min mamma (som stod för huvuddelen av fostran) behandlade Oss med repekt, på så vis lärde hon oss att respektera henne och andra människor.
Hur vilda vi var? Det värsta jag sagt någon gång är att jag EN gång som förbannad tonåring mumlade gubbjävel till min pappa när jag trodde han inte hörde mig när vi haft en konflikt.
Jag drack inte en droppe alkohol före jag fyllt 18, jag gick ut en treårig linje på gymnasiet med 4,3 i medelbetyg. Våra föräldrar gav oss en mycket god självkänsla, en vetskap om och trygghet i att vi duger och är älskade för dem vi ÄR.
Både min bror o jag har egna familjer idag, bra jobb, vänner o bekanta som gillar oss. Det fungerar med andra ord alldeles UTMÄRKT att fostra barn så. Prata med dem, visa dem hur man är en bra person, stötta och uppmuntra och tro på deras förmåga.
Just på det sättet har, jag och mina syskon inte påverkats av vår uppfostran. Det är jag det gått sämst (pga lägre utbildning och har jobb med låg värdering, hade höga betyg men hade redan då problem med reumatisk värk) för mina syskon är högutbildade och högre poster."dålig uppfostran" behöver inte visas så heller.
Men jag förstår nog mer nu än förut vad du menar.
Kan inte, och har än inte riktigt kunna smälta de känslor jag upplevde mot min mamma som dök upp igår.
Jag är själv en förälder som har lite kort stubin o kan bli för irriterad på barnen i onödan. Jag önskar jag var mer lik min mamma som alltid var lugn o trygg, som ställde krav o satte regler, men aldrig "bara för att".
Våra barn kan (som alla barn) vara skitjobbiga ibland, men det hör till. De som barnen är tryggast med får stå ut med deras frustrationer, tjat o annat. I skolan funkar våra barn som "små ljus", lyssnar på vuxna, gör läxor, är omtänksamma mot kompisar.
Min man har berättat att han ibland fick smisk på stjärten av sin mormor som liten. Jag frågade hur han tänkte o kände om det som vuxen. Han beskrev att han mindes att hon aldrig slog hårt, slog utanpå byxorna som en "dask". Däremot beskriver han att han kände sig VÄLDIGT kränkt o liksom nedvärderad. Han minns inte alls VAD han hade gjort fel, han minns bara att det gjordes o hur kränkande det kändes. Han har funderat som vuxen på hur hans mamma kunde låta det ske, låta mormor göra så (som hon inte gjorde själv).
Jag tror inte kränkningar lär barn ETT ENDA SKIT! Man tar bara risken att skapa mindervärdeskänslor, dålig självkänsla och kanske i slutänden förakt. Beroende på omfattningen och hur mycket man blir utsatt för.
Om man nu kan nå samma mål UTAN barnaga - varför då använda det?
Och om man nu tycker det är rätt att man får örfila sina barn när de uppför sig illa osv - får man göra det även när barnet blivit vuxet?
Bra tanke, tack!
Alltså, jag orkar inte läsa hela tråden, den gör mig ledsen. Men du frågar flera gånger hur andra gör. Så jag ska berätta hur jag gör.
Jag har två barn, ett som är 8 och ett som är 5. Ingen av dem har någonsin slagits eller kallat någon annan för fula saker. Folk säger ofta att mina barn är så trevliga och väluppfostrade. Men självklart har det gjort saker de inte får, för att de inte vetat än att de inte fick eller för att de glömt.
Först och främst har jag föregått med gått exempel. Har jag till exempel höjt rösten mot mina barn när de gjort något som gjort mig arg har jag bett om ursäkt. Jag har sagt "förlåt för att jag skrek på dig men jag blev arg/rädd när du..." Jag har visat och berättat om alla mina känslor. Jag har uppmuntrat dem att berätta om sina känslor. Vid ett tillfälle hade jag höjt rösten åt min stora dotter, hon kan ha varit 5, varpå hon sa "jag blev ledsen för att du skrek på mig". Vid just det tillfället hade jag verkligen inte skrikit, men jag kände bara yes jag har lyckats! Jag har ett barn som kan ta reda på vad hon känner, varför och dessutom förmedla det.
Vissa saker får konsekvenser, alltid naturliga. När mina barn använt min dator och sedan inte laddat den blir jag lätt irriterad. Jag har då sagt till dem att jag vill att de laddar min dator om de använder den. När det hänt 10 gånger säger jag att jag inte vill låna ut min dator mer får jag tycker det är tråkigt att den aldrig är laddad när jag vill ha den. En logisk konsekvens.
Jag är tydlig med de förväntningar jag har på barnen och de förväntningar de kan ha på mig. Redan innan vi går in i affären säger jag idag ska vi bara köpa mat. Det betyder inte att det inte kan omförhandlas. Får de syn på något de väldigt gärna vill ha kan de säga det. Ibland kan de köpa det, ibland säger jag att jag inte har pengar till mer än mat just nu. Vi kan alltid ha ett samtal men det går inte att skrika sig till nånting.
Framförallt ser jag till att kunna motivera allt. Om jag säger nej och barnen frågar varför ska det finnas en bra förklaring. När min 8-åring frågade varför hon var tvungen att lägga sig 20 alla skoldagar förklarade jag att kroppen och hjärnan behöver sömn.
Hon ljuger en hel del min stora just nu, mest om bagateller. Jag blir aldrig arg men förklarar att om hon ljuger om sånt jag förstår är ljug kommer jag inte kunna lita på henne.
Tur eller skicklighet, men så här uppfostrar jag mina barn och det verkar funka.
. Han är min prins och enda jag har kvar som gör livet värt att leva. Tycker ofta jag har fått gå vidare än min man. Saknar honom så.
