Jag kan hålla med om att jag är färgad av min upplevelse av hur vår son blivit behandlad av sin mamma, absolut, men vet du vad, att jag inte delar TS syn i den här saken betyder inte att jag har tar ut något agg. Jag vänder mig mot TS jagjagjagjag-vinkel, allt är ur hennes perspektiv, vad hon har rätt till, inte vad pojken har rätt till.
Min mans ex drog och hördes inte av på ca 2 år, kom tillbaka med en stämningsansökan om umgänge i runda slängar samma krav som de TS lagt fram i tråden, det avslogs men hon tilldömdes övervakat umgände 1 timme var tredjevecka under en inkörstid, sen blev det utökat med tiden. Detta för att det var så det bedömdes vara bäst för barnet, det skets högaktningsfullt i att pappan hade annat umgängesförslag, som var betydligt generösare med tider och tillfällen. Men rätten såg det inte så.
Och ja, det finns barn som gång på gång söker kontakt med sina föräldrar och det finns barn som har haft en ganska ok uppväxt men som helst inte vill ha med sina föräldrar att göra öht. Det är kanske sånt tiden utvisas.
Ge grabben möjlighet att träffa sin mamma på hans vilkor, visst ge honom en mobil och ring på den vareviga dag om så behövs, jättebra idé, men lägg inte över ansvaret på att det är HAN som ska ringa, det är inte han som brutit kontakten, det ligger inte på hans bord att jobba för att få till den igen.
Och skulle han nu inte svara eller ringa, lägg då inte skulden på plastmamma eller pappa, det KAN vara så att pojken faktiskt inte vill ringa eller att han inte har mobilen på sig.
För vad händer om TS vill ringa pojken och han inte svarar? Vem skuldbelägger man då? Om pojken inte ringer, är det för att pappa och plastis tagit ifrån honom telefonen?
