Sv: TrÅden FÖr Oss Med Blandras!
Den fantastiska myten om att blandraser är friskare och lever längre verkar aldrig dö ut. Istället för att läsa böcker skrivna av tvivelaktiga författare med dålig koll eller förlita dig på försäkringsbolagens knapphändiga och ej vetenskapligt signifikanta statistik kan du ta reda på hur det egentligen ligger till med det hela. SLU har en del intressant forskning. Jag tar mig också friheten att citera mig själv där jag talar om hur det fungerar med utspädningen av defekta anlag. Här har du grunden till myten om friskare blandraser.
Utspädningseffekten som givit upphov till den fantastiska myten om att blandraser är friskare fungerar nämligen bara i första generationens blandning och dessutom bara om de raser som korsar saknar gemensamma, rasbundna sjukdomar. Att para Labrador och Schäfer för att få avkommor utan ledfel är därför lönlöst. Båda raserna är belastade med HD/AD så utspädningseffekten uteblir i det fallet. Den här principen gäller för alla nedärvbara och rasbundna sjukdomar. Dessutom uteblir effekten om man korsar två blandraser och skapar andra generationens blandraser, speciellt om man korsar in en ras som redan existerar i någon av föräldrarna. Detta beror på att utspädningseffekten är helt beroende av det faktum att det krävs två eller fler sjuka anlag för att skapa en defekt. Korsar man då en Schäfer som bär på anlag för HD, men själv är frisk, med en ras som saknar HD som rasbunden sjukdom men istället bär anlag för PRA så får man per automatik friska avkommor. Avkommorna kan nämligen bara få ett sjukt anlag från var förälder och blir då bara bärare och inte sjuk. Korsar man dock denna avkomma med en annan blandras av samma raser så återinför man risken för att dessa andra generationens avkommor ska få två anlag för HD eller PRA och således utveckla dessa defekter. Nu är detta förenklat, men det beskriver bra hur det fungerar. Många djur är nämligen bärare av sjuka anlag utan att det syns vare sig på röntgen eller utanpå.
Du kan därför glömma att du får friskare avkommor om du parar din blandras med en blandras av samma raser eller en renras som redan ingår i henne.
Utavel är alltså väldigt effektivt för att få bort nedärvbara sjukdomar och defekter, men det finns vissa villkor som måste uppfyllas och den här principen gäller också renraser. Om en linje av exempelvis Labrador är bärare av defekt A och en annan linje är bärare av defekt B gäller samma sak. Utavel handlar om att para obesläktade individer just för att minska risken för defekter och sjukdomar. Problemet med att utavla inom vissa raser är att det stort när är omöjligt. Avelsbasen är för liten. Det löses dock inte genom att korsningsavla planlöst utan det sker genom import av nytt blod eller inkorsning av en närliggande ras och då unde rmycket noggrann kontroll och uppföljning. Man får inte bukt med sjukdomar och defekter med hjälp av den blandrasavel som bedrivs idag.
Det finns heller ingen generell princip som säger att de bästa mentaal egenskaperna nedärvs. Det är en genetisk omöjlighet och bevisades av hundskolans, numera nedlagda, projekt med Schabradoren. Tanken var att ta fram den optimala ledarhunden/servicehunden och det skulle ske genom att man korsade Schäfer och Labrador. Man ville åt det bästa i båda raserna. Projektet föll dock platt då det visade sig att det var stört omöjligt att förutsäga hur avkommorna skulle bli. En del blev bättre, många blev mycket sämre. Det resultat man ville ha kom aldrig. Således lades det hela projektet ned och man återgick till renrasiga hundar.