Jag gjorde en viktoperation för 11 månader sedan och har gått ner 38 kg sedan dess. Bara 38 kg. Eller, oj, 38 kg! Olika beroende på dag liksom. Vägde 140 kg som utgångsläge och väger nu 102 kg. Målet är 70 kg. Jag vill kunna rida igen, bli medryttare eller så. Tyvärr är det vanligt med just 70 kg som folk har som viktgräns på sina hästar.
Men alla säger att den vikten är ett orealistiskt mål för mig. Det suger. Även med en vikt på 70 kg kommer jag att vara fet så skulle behöva väga 50 kg för att anses normalviktig, kunde inte sätta det målet för då hade folk slagit bakut mot mig på riktigt.....
Redan före operationen visste jag att jag hade någon form av ätstörning, jag hanterade den genom att inte fokusera så mycket på mat- att äta när jag var hungrig, typ en gång per dag osv, för mycket fokus gjorde att jag spårade ur och började svälta mig. Ett sätt att hantera en störning med andra ord. Det fungerade tills jag gjorde operationen och var tvungen att fokusera på att äta 6 gånger per dag. Det är ett helvete! Mår jag bra klarar jag av att hålla hjärnspökena stången och äta som jag ska, men de nästlar sig så lätt in igen och klöddar med min hjärna, med min matlust, min "matork" och min förmåga att hantera matschema. Mina försök blir klumpiga och halvdana från och till, vissa dagar bra och andra pissdåliga. Det är egentligen märkligt att det är så svårt att få folk i vården att lyssna på mig när jag säger att jag har en ätstörning, jag brukar säga att den är som anorexia förutom att jag inte är underviktig, tankarna och känslorna är sådana. Och jisses vad de kan vara påträngande ibland alltså.
Jag har mitt förnuft. Det skyddar mig från att göra dumma saker. Jag skulle vilja inte äta något alls, bara släppa alla krav och måsten och följa mitt inre och ge vika för det, svälta mig helt enkelt, det känns som om allt jag kämpar med är att kämpa emot mitt inre, den inre rösten som vill bestämma att det är så jag ska hantera det här på. Viktnedgången handlar liksom om att tjafsa emot hjärnspökena och på förnuftigt vis gå ner i vikt. Någonstans på vägen har själva viktnedgångens mål förlorat betydelse, kampen har blivit det viktiga på något vis.
Jag kommer ihåg att jag nästan tvingade läkaren på halvårsuppföljningen att säga vad normal viktnedgång skulle vara för mig efter ett år med tanke på min vikt osv. Nu kommer jag inte ihåg hur man räknar, men hon mumlade till slut något om 46 kg, ett år efter operationen. Jag har med andra ord misslyckats, jag kommer inte kunna gå ner 8 kg på en månad! Inte på normalt vis i alla fall! Det svider! Som jag skrev är jag förnuftig, det förnuftiga i mig kan förklara på tusen olika sätt varför jag faktiskt inte har misslyckats alls.
Men ja... ibland skulle jag vilja lägga all energi på bara viktnedgång och ingen energi alls på tjafset mellan förnuftet och hjärnspökena.
Förlåt för långt inlägg, kanske skulle skrivit det i början så folk kunde hoppa över det!
Även om jag inte trycker det händer så mycket på vågen har tydligen kroppen omfördelat sig lite granna 
Har liksom lite smått panik inför min pappa fyller jämt och ska ha stort kalas, inga av mina jeans passar längre varken med eller utan skärp då det blivit förstora i rumpan 
