Tjockistråden 3

[Lilla]

Står tvärstill mellan 64,8-65,3 och är riktigt grinig över det. Samma ställe som förra gången. Precis på snöret för övervikt och dansar fram och tillbaka.

Du måste vara väldigt kort om du har en stor övervikt?

 

[SiZo]

Du måste vara väldigt kort om du har en stor övervikt?

Jag har inte en stor övervikt, men ja, jag är kort.

 

[Lilla]

Jag har inte en stor övervikt, men ja, jag är kort.

Den här tråden är för de med stor övervikt det var därför jag undrade.

 

[Tonto]

Den här tråden är för de med stor övervikt det var därför jag undrade.

Men personen kanske har haft en stor övervikt från början. Ska man kastas ur tråden när man börjar nå sitt mål men inte är klar?

 

[SiZo]

Den här tråden är för de med stor övervikt det var därför jag undrade.

Det finns liksom ingen tråd för de med mindre övervikt som är aktiv, därför är jag här. Och rent tekniskt så är jag inte ens överviktig längre. Däremot så vet jag med facit i hand att jag kan gå upp 6 kilo på en vecka, så jag vill ha några kilo till godo innan jag är nöjd.

 

[Lilla]

Det finns liksom ingen tråd för de med mindre övervikt som är aktiv, därför är jag här. Och rent tekniskt så är jag inte ens överviktig längre. Däremot så vet jag med facit i hand att jag kan gå upp 6 kilo på en vecka, så jag vill ha några kilo till godo innan jag är nöjd.

Jag undrade bara eftersom det uttrycks att vi inte ska vara i den här tråden.
Jag läser ibland men skriver inte eftersom tråden inte är för mig.

 

[SiZo]

Jag undrade bara eftersom det uttrycks att vi inte ska vara i den här tråden.
Jag läser ibland men skriver inte eftersom tråden inte är för mig.

Det är faktiskt ingen (utom du nu) som har sagt att jag inte hör hemma i tråden. Tvärtom så hade de flesta varit välkomnande och stöttande. Så hoppa in du med om du har behov av det

 

[Lilla]

Det är faktiskt ingen (utom du nu) som har sagt att jag inte hör hemma i tråden. Tvärtom så hade de flesta varit välkomnande och stöttande. Så hoppa in du med om du har behov av det

Jag respekterar det som gäller tråden.

 

[SiZo]

Men personen kanske har haft en stor övervikt från början. Ska man kastas ur tråden när man börjar nå sitt mål men inte är klar?

Sen är det nog olika vad man definierar som stor övervikt. 15 kilo står i trådstarten, jag vägde som mest 78 och ville gå ner till 58, 20 kilo med andra ord. Men jag ansåg ändå inte att jag hade en stor övervikt på 78. Även om jag hade ett BMI som sa något annat. Men det syndes inte så mycket på mig. Det var många som sa till mig att "Nä, du kan inte vara kraftigt överviktig!!" Lite småmullig, ja. Kraftigt överviktig, aldrig.

Det är så otroligt olika hur man lägger på sig och hur detta påverkar hur man uppfattas. Jag går upp i vikt i ett jämt lager över hela kroppen. Det gör att jag har samma proportioner oavsett vad det står på vågen, så jag uppfattas inte som kraftigt överviktig. Just midjan är där det händer minst vilket nog ytterligare gör att man inte uppfattar mig så pass stor som jag var.

Någon med samma kropp som mig som bara hade lagt på sig på magen hade alla gånger uppfattats som kraftigt överviktig. Det har faktiskt varit lite jobbigt att behöva tackla det. Folk som bara "Nej du behöver inte gå ner i vikt" när jag vet att jag visst behövde det. Om inte annat för mina knän och höftleders skull. Enligt BMI var jag kraftigt överviktig. Då under pandemin så var jag dessutom stillasittande typ konstant eftersom undervisningen endast var hemma. Gå på gym fanns inte på kartan. Och jag fattar att folk tycker att det är konstigt att någon som nästan har platt mage ska gå ner 20 kilo. Vart ska dessa kilon tas ifrån liksom? Svaret är överallt. Armar, hals, hakor, vader, lår, höfter, rygg, bröstkorg OCH mage. Jag hade ju fortfarande stort omfång, trots att magen var typ platt.

 

[Görel]

Sen är det nog olika vad man definierar som stor övervikt. 15 kilo står i trådstarten, jag vägde som mest 78 och ville gå ner till 58, 20 kilo med andra ord. Men jag ansåg ändå inte att jag hade en stor övervikt på 78. Även om jag hade ett BMI som sa något annat. Men det syndes inte så mycket på mig. Det var många som sa till mig att "Nä, du kan inte vara kraftigt överviktig!!" Lite småmullig, ja. Kraftigt överviktig, aldrig.

Det är så otroligt olika hur man lägger på sig och hur detta påverkar hur man uppfattas. Jag går upp i vikt i ett jämt lager över hela kroppen. Det gör att jag har samma proportioner oavsett vad det står på vågen, så jag uppfattas inte som kraftigt överviktig. Just midjan är där det händer minst vilket nog ytterligare gör att man inte uppfattar mig så pass stor som jag var.

Någon med samma kropp som mig som bara hade lagt på sig på magen hade alla gånger uppfattats som kraftigt överviktig. Det har faktiskt varit lite jobbigt att behöva tackla det. Folk som bara "Nej du behöver inte gå ner i vikt" när jag vet att jag visst behövde det. Om inte annat för mina knän och höftleders skull. Enligt BMI var jag kraftigt överviktig. Då under pandemin så var jag dessutom stillasittande typ konstant eftersom undervisningen endast var hemma. Gå på gym fanns inte på kartan. Och jag fattar att folk tycker att det är konstigt att någon som nästan har platt mage ska gå ner 20 kilo. Vart ska dessa kilon tas ifrån liksom? Svaret är överallt. Armar, hals, hakor, vader, lår, höfter, rygg, bröstkorg OCH mage. Jag hade ju fortfarande stort omfång, trots att magen var typ platt.

Jag har lite samma sits, har många gånger fått höra att jag inte är så överviktig eftersom det inte syns i ansiktet och fördelar sig över kroppen. När mitt BMI i somras gick över 30 började folk hålla med om att jag nog vägde lite för mycket.

 

[Casteloro]

En av anledningarna till tjockistråden är väl att det är ganska provocerande för en person (som mig) med kraftig övervikt att någon skriver att de behöver gå ned 2 kg för att vara helt bekväm och att de gör si eller så. Denna tråd startades pga att man inte skulle känna sig så påhoppade av normerna som finns där ute om hälsa och övervikt. Om jag ska vara normalviktig enligt BMI behöver jag tappa 40 kg, men 20 kg ned skulle vara en seger då jag mår relativt bra i det. Då är jag fortfarande fet, eller överviktig. Huvudsaken är väl att man har insikt, förståelse och lite känsla för vad som passar i den här ”omgivningen”?

 

[stjarnhimmel]

En av anledningarna till tjockistråden är väl att det är ganska provocerande för en person (som mig) med kraftig övervikt att någon skriver att de behöver gå ned 2 kg för att vara helt bekväm och att de gör si eller så. Denna tråd startades pga att man inte skulle känna sig så påhoppade av normerna som finns där ute om hälsa och övervikt. Om jag ska vara normalviktig enligt BMI behöver jag tappa 40 kg, men 20 kg ned skulle vara en seger då jag mår relativt bra i det. Då är jag fortfarande fet, eller överviktig. Huvudsaken är väl att man har insikt, förståelse och lite känsla för vad som passar i den här ”omgivningen”?

Jag har funderat lite på samma. Minns att jag tyckte det kändes märkligt att läsa att det stod i trådstarten att det är för er med stor övervikt och som har minst 15 kg att ta bort... och så heter den tjockistråden.
Jag har funderat på att starta en ny tråd. Typ Tjockistråden XL? Och jag tänker att det inte bara behöver handla om att gå ner i vikt och fokusera på det för alla tjockisar vill ju inte gå ner. Utan att man också kan tipsa varandra om tex träning som funkar med stor övervikt eller om man hittat bra friluftskläder.
Vad tror du om det? Ska jag starta en sån tråd?

 

[sthu]

Jag läste precis anteckningarna från mitt senaste samtal med psykiatrin och insåg till min förfäran att jag gått upp minst 27 kg sen jag satte in abilify för fem år sen. Om det korrelerar låter jag vara osagt. Det ska visst vara vanligare att tonåringar går upp i vikt på den medicinen än vuxna. Nu ska vi testa sänka dosen och se om det hjälper.
Jag fattar inte vad som hänt. Hur kunde jag gå upp så mycket utan att egentligen märka det?
Och hur sjutton ska jag råda bot på det?

 

[SiZo]

En av anledningarna till tjockistråden är väl att det är ganska provocerande för en person (som mig) med kraftig övervikt att någon skriver att de behöver gå ned 2 kg för att vara helt bekväm och att de gör si eller så. Denna tråd startades pga att man inte skulle känna sig så påhoppade av normerna som finns där ute om hälsa och övervikt. Om jag ska vara normalviktig enligt BMI behöver jag tappa 40 kg, men 20 kg ned skulle vara en seger då jag mår relativt bra i det. Då är jag fortfarande fet, eller överviktig. Huvudsaken är väl att man har insikt, förståelse och lite känsla för vad som passar i den här ”omgivningen”?

Jo men precis. Jag förstår att det kan kännas jättetufft. Jag tänker att vi får ha en god kommunikation helt enkelt. Skulle du störa dig på mina inlägg så säg till. Gärna på ett specifikt sätt så att jag förstår vad som blev tokigt om du isf skulle ha lust med det
Jag förstår om det är mer störande nu när jag närmar mig mitt mål. Det är jobbigt när andra lyckas och man själv kämpar som attan och inte riktigt når ända fram. Jag förstår det. Jag känner likadant ibland.

Jag kan också störa mig på de som går ner ett kilo i veckan. Jag har ju otroligt mycket svårare att gå ner i vikt. När jag går ner så ligger jag på 500-700 kalorier/dag och jag inser ju att det inte är hållbart i längden. Men mina prover ser bra ut så det är inte mycket att göra åt det.

Men egentligen så är jag bara avundsjuk på de som kan gå ner så pass mycket på så kort tid. Jag önskar ju att jag med kunde göra det. Så jag jobbar med att acceptera att min kropp är special även på detta område. Precis som att opioder inte fungerar eller att jag måste dricka kopiösa mängder alkohol för att bli "lika full som alla andra". Sen har jag landat i att det är rätt skönt att kunna köra bil efter festen och sova i sin egen säng också

 

[SiZo]

24/8 68 kilo
30/8 66,1
09/9 65,9
16/9 64,8
30/9 64,3
11/10 63,9
Det går långsamt här. Kanske extra långsamt för att jag har varit otroligt deprimerad. Det blir ju så när hjärnan helt plötsligt inte får sitt dopamin, läkarna vägrade skriva ut min medicin helt plötsligt. Jag har helt enkelt fuskat lite med maten. Hoppat mellan att inte äta alls och överäta deluxe. Allt för att lindra ångesten.

Fan så läskigt det är egentligen. Medicin borttagen och poff, varenda lastbilsfront kändes lockande när jag var ute och körde bil. Jag var på vippen att be sambon lägga undan rakblad och knivar. Den läskiga perioden är tack och lov över nu. Men utsättningsbesvären är inte att leka med alltså. BLÄ så dåligt jag mådde.

 

[MayGrace]

Jag passar väl in här. Dels har jag diabetes som jag troligtvis fått pga av dålig ämnesomsättning hela livet som gjort att jag gått upp i vikt.

Just sedan jag började med medicin mot diabetesen har jag tappat strax över 10 kg. Nu tränar jag 3 gånger i veckan på gym det är väl så mycket jag orkar och hinner med för tillfället. Vågen går sakta nedåt men har säkert 30-40 kg till jag kan tappa för att komma ned på normal vikt för min längd. Det är tufft och svårt jäkligt frustrerande ibland när det inte händer någonting på vågen trots att man är strikt med allt. Men jag kämpar på, rätt vad det är tar den ett skutt igen. Idag har jag ingen egen ämnesomsättning alls, utan den styrs helt av mediciner numera. Fick diagnosen fel på sköldkörteln redan som 6 åring då man upptäckte en större inflammationen via UL. Efter det har jag som vuxen tittat på sköldkörteln med kamera och den är obefintlig idag.

 

[Idun]

Jag passar också på att hoppa in här.
Helt ärligt har jag nog 50 kg jag skulle behöva bli av med. Har varit inne i en period av mycket stress och då har den mentala hälsan fått gå först, men nu känner jag mig redo att börja ta tag i det här. Tror det kan hjälpa att ha någonstans att skriva av sig i både med- och motgångar.

 

[Petronilla]

Jag tycker att alla som vill får hänga här. Vi stöttar ju och peppar varandra och jag känner att det skulle vara konstigt om man kickade ut någon för att den är nära sin målvikt.

Den kanske kan bidra då den gjort en enorm viktresa.

Själv är jag ju långt ifrån klar även om jag tangerade 80 gränsen och har kämpat mig ner 28 kilo från starten. Men tittar man på jojon så har jag nog jobbat bort minst 100 kilo genom mina 48 år i livet. Det är en ständig kamp med uppgångar och nedgångar.

Balans är en bra sak.

Ta hand om er

 

[Enya]

Jag gjorde en viktoperation för 11 månader sedan och har gått ner 38 kg sedan dess. Bara 38 kg. Eller, oj, 38 kg! Olika beroende på dag liksom. Vägde 140 kg som utgångsläge och väger nu 102 kg. Målet är 70 kg. Jag vill kunna rida igen, bli medryttare eller så. Tyvärr är det vanligt med just 70 kg som folk har som viktgräns på sina hästar.

Men alla säger att den vikten är ett orealistiskt mål för mig. Det suger. Även med en vikt på 70 kg kommer jag att vara fet så skulle behöva väga 50 kg för att anses normalviktig, kunde inte sätta det målet för då hade folk slagit bakut mot mig på riktigt.....

Redan före operationen visste jag att jag hade någon form av ätstörning, jag hanterade den genom att inte fokusera så mycket på mat- att äta när jag var hungrig, typ en gång per dag osv, för mycket fokus gjorde att jag spårade ur och började svälta mig. Ett sätt att hantera en störning med andra ord. Det fungerade tills jag gjorde operationen och var tvungen att fokusera på att äta 6 gånger per dag. Det är ett helvete! Mår jag bra klarar jag av att hålla hjärnspökena stången och äta som jag ska, men de nästlar sig så lätt in igen och klöddar med min hjärna, med min matlust, min "matork" och min förmåga att hantera matschema. Mina försök blir klumpiga och halvdana från och till, vissa dagar bra och andra pissdåliga. Det är egentligen märkligt att det är så svårt att få folk i vården att lyssna på mig när jag säger att jag har en ätstörning, jag brukar säga att den är som anorexia förutom att jag inte är underviktig, tankarna och känslorna är sådana. Och jisses vad de kan vara påträngande ibland alltså.

Jag har mitt förnuft. Det skyddar mig från att göra dumma saker. Jag skulle vilja inte äta något alls, bara släppa alla krav och måsten och följa mitt inre och ge vika för det, svälta mig helt enkelt, det känns som om allt jag kämpar med är att kämpa emot mitt inre, den inre rösten som vill bestämma att det är så jag ska hantera det här på. Viktnedgången handlar liksom om att tjafsa emot hjärnspökena och på förnuftigt vis gå ner i vikt. Någonstans på vägen har själva viktnedgångens mål förlorat betydelse, kampen har blivit det viktiga på något vis.

Jag kommer ihåg att jag nästan tvingade läkaren på halvårsuppföljningen att säga vad normal viktnedgång skulle vara för mig efter ett år med tanke på min vikt osv. Nu kommer jag inte ihåg hur man räknar, men hon mumlade till slut något om 46 kg, ett år efter operationen. Jag har med andra ord misslyckats, jag kommer inte kunna gå ner 8 kg på en månad! Inte på normalt vis i alla fall! Det svider! Som jag skrev är jag förnuftig, det förnuftiga i mig kan förklara på tusen olika sätt varför jag faktiskt inte har misslyckats alls.

Men ja... ibland skulle jag vilja lägga all energi på bara viktnedgång och ingen energi alls på tjafset mellan förnuftet och hjärnspökena.

Förlåt för långt inlägg, kanske skulle skrivit det i början så folk kunde hoppa över det!

 

[stjarnhimmel]

Jag gjorde en viktoperation för 11 månader sedan och har gått ner 38 kg sedan dess. Bara 38 kg. Eller, oj, 38 kg! Olika beroende på dag liksom. Vägde 140 kg som utgångsläge och väger nu 102 kg. Målet är 70 kg. Jag vill kunna rida igen, bli medryttare eller så. Tyvärr är det vanligt med just 70 kg som folk har som viktgräns på sina hästar.

Men alla säger att den vikten är ett orealistiskt mål för mig. Det suger. Även med en vikt på 70 kg kommer jag att vara fet så skulle behöva väga 50 kg för att anses normalviktig, kunde inte sätta det målet för då hade folk slagit bakut mot mig på riktigt.....

Redan före operationen visste jag att jag hade någon form av ätstörning, jag hanterade den genom att inte fokusera så mycket på mat- att äta när jag var hungrig, typ en gång per dag osv, för mycket fokus gjorde att jag spårade ur och började svälta mig. Ett sätt att hantera en störning med andra ord. Det fungerade tills jag gjorde operationen och var tvungen att fokusera på att äta 6 gånger per dag. Det är ett helvete! Mår jag bra klarar jag av att hålla hjärnspökena stången och äta som jag ska, men de nästlar sig så lätt in igen och klöddar med min hjärna, med min matlust, min "matork" och min förmåga att hantera matschema. Mina försök blir klumpiga och halvdana från och till, vissa dagar bra och andra pissdåliga. Det är egentligen märkligt att det är så svårt att få folk i vården att lyssna på mig när jag säger att jag har en ätstörning, jag brukar säga att den är som anorexia förutom att jag inte är underviktig, tankarna och känslorna är sådana. Och jisses vad de kan vara påträngande ibland alltså.

Jag har mitt förnuft. Det skyddar mig från att göra dumma saker. Jag skulle vilja inte äta något alls, bara släppa alla krav och måsten och följa mitt inre och ge vika för det, svälta mig helt enkelt, det känns som om allt jag kämpar med är att kämpa emot mitt inre, den inre rösten som vill bestämma att det är så jag ska hantera det här på. Viktnedgången handlar liksom om att tjafsa emot hjärnspökena och på förnuftigt vis gå ner i vikt. Någonstans på vägen har själva viktnedgångens mål förlorat betydelse, kampen har blivit det viktiga på något vis.

Jag kommer ihåg att jag nästan tvingade läkaren på halvårsuppföljningen att säga vad normal viktnedgång skulle vara för mig efter ett år med tanke på min vikt osv. Nu kommer jag inte ihåg hur man räknar, men hon mumlade till slut något om 46 kg, ett år efter operationen. Jag har med andra ord misslyckats, jag kommer inte kunna gå ner 8 kg på en månad! Inte på normalt vis i alla fall! Det svider! Som jag skrev är jag förnuftig, det förnuftiga i mig kan förklara på tusen olika sätt varför jag faktiskt inte har misslyckats alls.

Men ja... ibland skulle jag vilja lägga all energi på bara viktnedgång och ingen energi alls på tjafset mellan förnuftet och hjärnspökena.

Förlåt för långt inlägg, kanske skulle skrivit det i början så folk kunde hoppa över det!

Får ni någon annan hjälp förutom matschema och träffa läkare?
För jag tror psykolog med kunskap om ätstörningar skulle vara bra. Tyvärr är vården inte alls speciellt kunnig när det gäller ätstörningar hos överviktiga.
Så det är viktigt att få möta rätt personer.